Så less - exet är missbrukare

32 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Åsa M
Så less - exet är missbrukare
Åsa M
Usch vad arg och besviken jag är

Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.

Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.

Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.

Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.

Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.

Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.

Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.

Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.

I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.

Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.

Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?

Andrahalvlek
Berätta för chefen

Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.

Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.

Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.

Kram 🐘

Tröttiz
Åsa M

Berätta för chefen. Han behöver hjälp, och vad jag förstått är arbetsgivare tvungna att på något sätt erbjuda hjälp.

Blocka honom i olika forum.. Låter hårt, men jag upplever att du gör det för att inte gå under själv.

Kram. 🌺

Åsa M
Tack!

Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.

Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...

Åsa M
Du har rätt

Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.

Medberoende är läskigt!

Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...

Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.

Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!

Självomhändertagande
Arbetsgivarens roll

Jag håller med Andrahalvlek. Och jag önskar att jag hade agerat så själv. Men jag visste inte att jag var i klona på medberoendet då. Mycket gick dåligt. Men jag lever. Och jag lever ensam. Och jag är tacksam. Och glad. Och frisk. Jag sätter stopp i tid, om jag märker att något inte stämmer. Jag har lärt mig att sätta gränser och det behövde jag lära mig. Och det tog lång tid. Men jag har lärt mig. Vilket är det viktigaste tänker jag. Jag är bara ansvarig för mitt liv och hur jag vill leva. Och jag tänker leva så länge jag lever. Och uppleva livet. Ett sunt och friskt liv.

Åsa M
Arbetsgivarens roll

Skönt att höra, det där med gränser. Jag har tänkt så mycket på det. Medan jag var förälskad i karln var mina gränser helt annorlunda, jag accepterade mer och det tog tid innan jag ifrågasatte hans beteende. Tex fick han panikångest en kväll när han inte fick tag på mig för att jag var ute och åt middag med en vän. Jag har aldrig varit med om något liknande och min reflex var att be om ursäkt?! Så knäppt. Som.om jag är tvungen att berätta var jag är hela tiden.

Jag tror jag har lärt mig mycket om gränssättande det här året. En väninna sa till mig att man lär sig något av varje relation och hon har helt rätt. Jag känner mig stärkt nu i att prata med hans chef. Ska bara välja ett bra tillfälle och se till att chefen förstår att han inte är medveten om att jag lyfter frågan...

Azalea
Jag tog steget

Till slut brast det för mig efter alla lögner och situationer jag fick rädda honom ur på jobbet. Vi jobbade på samma företag och jag ljög under 2 år om hur det egentligen var med honom och så alla möjliga ursäkter om att han hade ont i ryggen, mådde illa, förkyld tills jag höll på att gå under av ånger, och skuldkänslor.
Då berättade jag en dag rätt upp och ner hur det stod till med alkoholen. De var väldigt vänliga och gav honom chansen att själv säga hur det låg till genom ett samtal.
Företag här ett ansvar att erbjuda sina anställda rehab på ett sätt som de kommer fram till ska hjälpa bäst.

Så mitt råd är helt klart att berätta för hans chef för deras skull men främst för hans. Han behöver hjälp och det kan bli hans räddning.

Kram Azalea 🧡

Åsa M
Tack Azalea ♡

Så skönt att läsa det du skriver. Någonstans är jag rädd att han blir av med jobbet men jag inser ju att det inte vore mitt fel om det skulle bli så (och det vore kanske extremt, rehab är väl det man gör först...). Felet är ju att han är svårt sjuk och behöver hjälp och helt saknar sjukdomsinsikt.

Ska se om jag kan ta detta samtal i morgon så jag blir av med det. Så har jag gjort mitt sen...

Tack för att ni lyssnar och finns här ❤

Tröttiz
Åsa M

Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
🌺

Azalea
Hur går det för dig 😍

Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.

Kram till dig🧡Azalea

Åsa M
Tack Azalea ♡

Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.

Ska bli så skönt när det är gjort... 😓

Åsa M
Pratat med chefen

Nu har jag pratat med hans chef. Är helt darrig men det är så skönt att ha det gjort 😥 Vilken urladdning!!!

Hen var medveten om hans problem men trodde att de hade upphört för ett år sen. Tydligen har det varit mycket trassel med honom och han hade då skyllt på att han skilde sig och att det var stressigt. Hen visste inte att han haft alkoholproblem tidigare.

I förra veckan när han ballade ur så hade han tydligen "försovit sig" och missat möten. Hen tolkade det som en varningssignal också men visste inte att han drack igen.

Så nu är det gjort, nu är bördan borta. Ska försöka djupandas lite nu och lugna mig lite. Det var ett bra samtal men fy så jobbigt att behöva diskutera någons missbruk.

Tack alla för ert stöd ❤

Självomhändertagande
Bra gjort!

Det var bra gjort av dig. Var extra omtänksam om dig själv idag. Det kan kosta energi efter denna urladdning. Du har funderat på detta, använt din tid. Det tar energi att tänka, det tar energi att göra och det tar energi att landa. Så omfamna dig själv med så mycket varsamhet, godhet och snällhet.
Du har gjort en bra sak. För honom. Det enda riktiga.

Andrahalvlek
Toppen!

Det var modigt gjort, och helt rätt! Att hålla tyst är inte att hjälpa någon. Håller med Självomhändertagande att du ska vara extra snäll mot dig själv, det du har gjort kräver mycket mental energi.

Kram 🐘

Åsa M
Tack till er ♡ ♡ ♡

Tack snälla, tårarna bara rinner av att läsa era inlägg. ♡♡♡
Tack för stöd och pepp! Det är så otroligt skönt att inte vara ensam i det här. Hoppas jag slipper bli indragen mer nu...

Azalea
Så skönt för dig😘

Precis då kände jag det också när det var gjort. En sten släppte och det var skönt att äntligen vara ärlig.
De hade tydligen märkt att det var någonting och det var bara bra att du drog fram problemet i ljuset så de har en chans att göra något åt det. En som dricker ber ju sällan själv om hjälpen.
Så ge dig själv en kram idag, ta ett par djupa andetag och var nöjd med din dag.

Kram och njut av kvällen🧡Azalea

Backen123
Arbetsgivare

Till mannens arbetsgivare kom det fram då maken kört onykter mitt på ljusa dan och en arbetskamrat till honom fick veta det, jag har själv pratat med arbetsgivaren och bekräftat problemet. Men då säger arbetsgivaren att det är svårt då han inte har varit onykter på arbetet, vet inte hur det funkar det här.... visst borde väl arbetsgivaren ta tag i det ändå?

Åsa M
Arbetsgivarens roll

Jag vet faktiskt inte, Backen123. Såvitt jag har fattat det så har arbetsgivare ett stort ansvar för arbetsmiljö. Jag vet inte om han är full på jobbet men det har varit personalärenden kring honom tidigare för olämpligt beteende, så risken finns ju.
Men det är inte bara det. Han är chef också, har personalansvar och budgetansvar. Jag tror kraven på honom är högre än på en vanlig anställd.
Det lilla jag har läst mig till är att chefers missbruk är oftast svårast att göra något åt, eftersom det är de som ska hjälpa anställda. Systemet är liksom inte riggat för att det är de som ska ha problem.

Det återstår att se vad de gör nu och vilken hjälp de tvingar på honom. Jag antar att han måste ge godkännande till vården oavsett och själv vilja erkänna problemet och jag tror han kommer ha svårt att göra det.

Andrahalvlek
Info på Alna

Om man som arbetsgivare ska vänta tills vb är onykter på arbetsplatsen så har det gått både onödigt och omänskligt långt. Alna är en organisation som vänder sig till arbetsgivare och de anser att arbetsgivaren ofta väntar för länge med att ta ”samtalet”. Av okunskap, rädsla, ovana. Arbetsgivarens ansvar för att ta tag i situationen är jättestort. Arbetsgivaren ska erbjuda behandling, men kan också ställa stora krav på medarbetaren. Att vb ska genomgå behandlingen för att man inte ska utreda om anställningen måste avslutas.

Självomhändertagande
Bra info här.

Jag har aldrig hört talas om Alna. Så bra att få mycket information här. Tänker att det är intressant med arbetsgivare och deras ansvar. Jag har arbetat i en bransch förr där det bjöds på massor av alkohol. Då var jag ung vuxen och jag hade inte lärt mig att hantera mitt drickande. Nu förstår jag varför. Jag har nyss fått min adhd diagnos. Och det jag lär mig om det, är att det är vanligt att människor med adhd gillar kickarna. Kanske jag hade "tur" som levde med en alkoholist och fick anledning att ifrågasätta mitt eget drickande förr. Det är mer än 10 år sedan jag slutade helt. Kände att jag har inget behov av det. Jag utsatte mig för faror och jag råkade ut för en dålig sak. Ibland så behöver dåliga saker hända för att en ska "vakna". Att verkligen förstå att jag bestämmer allt i mitt liv.
Att ta kontroll och bestämma över sitt eget liv. Vilken gåva när en landat i det. Och efter att kunna släppa taget om det en inte kan bestämma. Som hur andra väljer att leva. Och hur det påverkar en så länge en är inblandad i den människans liv.

Åsa M
Alna

Precis, jag tänker som du, Andrahalvlek. Att låta det gå så långt att man vet att personen super och ljuger men inte är direkt full på jobbet är ju cyniskt. Bara att man har ett missbruk gör en direkt olämplig för många jobb och inte minst för chefsansvar. Klart det är lättare att sparka någon om de har sprit i personalrummet men hur ofta är missbruk så enkelt? Av vad jag har läst mig till här sen i somras så är det snarare extremt komplicerat oavsett hur mycket "bevis" man har eller inte. Vården ska ju vara frivillig. Redan där får varje arbetsgivare stora problem... Men visst borde man kunna ställa motkrav på att genomgå hela programmet med regelbundna rapporteringar till chef - arbetsmiljöansvaret är ju långtgående numera...

Andrahalvlek
Orossamtal

Man kan inte vänta på bevisen, man måste ha orossamtal redan när man misstänker riskbruk. ”Jag har hört att xx och sen har jag själv märkt att xx. Jag är orolig för att du dricker så mycket alkohol att det påverkar ditt liv negativt och att det även går ut över jobbet. Vad säger du om det?”

Vb kan ju neka förstås. Och man får nog ha många samtal, koppla in företagshälsovården, kanske kräva blodprov och ev blåsa på jobbet om vb fortsätter blåneka.

Men man måste som arbetsgivare GÖRA något, inte se mellan fingrarna. En person vars missbruk har gått till en viss gräns gör alltid ett sämre jobb, och det går alltid ut över kollegorna på något sätt.

Kram 🐘

Azalea
De har ansvar

De flesta företag har nog numera en alkoholpolicy som måste följas och annars tar nog arnetsmiljölagen över.
Min man som jag till slut rapporterade till chefen om blev efter första samtalet inkallad på möte med VD, HR och facket.
De förklarade för honom att de hade ansvar för alla fina anställda men även krav på dem.
Det blev då kontakt med företagshälsovården och han fick skriva på kontrakt med företaget att lämna blodprov 1 gång per månad plus börja med Antabus.
Missen de gjorde var bara att jag skulle kolla att han tog tabletterna och efter en tid så han att han inte skulle ta dem längre. Givetvis började han dricka igen.

Då blev det en ny sväng med rehabmöten.

Denna gången skrevs nytt kontrakt och han fick samtal 1 gång i veckan på något som heter En dag i taget.. Fick t.o.m ledigt med betalt för att hinna köra dit, 5 mil härifrån. Detta gjorde han i 40 veckor.
Det höll sig ett tag men sen ramlade han dit igen.

Nästa gång blev han skickad 5 veckor till behandlingshem och när han kom därifrån att ta Antabus som en chef övervakade när han tog.

Tyvärr så hjälpte det inte utan han började missbruka igen och då blev han inkallad och fick lämna arbetsplatsen omedelbart.

Så han fick oerhört mycket hjälp men jag tror att det finns krav på att företag ska göra åtgärder för att den anställda ska rehabiliteras.

Alkoholism räknas som en sjukdom och ingen kan avskedas för det men det är en behandlingsbar sjukdom och tar msn inte till dig det och företaget har gjort allt i sin makt, inom rimliga gränser, så blir det till slut avsked.

Förlåt om det var ledsam läsning att det inte fungerade på min man men det finns många som faktiskt klarar av det med det stöd de får från sitt arbete.

De har ett val och det är det som företaget ger dem med rehab.

Hoppas att de i företagsledningen kommer fram till ett bra program för honom för det har alla rött till oavsett position i företaget..

Stor kram Azalea🧡

Åsa M
Intressant att höra om dina erfarenheter

Tack Azalea för att du delar med dig. Det låter som ett rent helvete, rent ut sagt... vilket hopplöst läge och vilken brutal sjukdom det här är. Det är så sorgligt hur den bryter ner människor och vad den gör med människor runt omkring dem.
Jag vet inte vad som händer nu men chefen ska ha samtal med honom i morgon. Hoppas han blir uppmärksammad på att han måste söka vård - igen, som förra året. Det verkar ju inte ha hjälpt. Hoppas jag slipper sliriga meddelanden från honom - ska nog blockera honom ändå.

Jag vet i alla fall att jag inte behöver engagera mig mer i hsns hälsa, sååååå skönt 🙏
Jag ser hela vår relation i ett nytt ljus nu. Så sjukt, och helt nödvändigt.

Åsa M
Man undrar ju

Man undrar ju lite nu - han hade samtal med chefen i går. Tyckte jag såg dem när jag gick förbi ett av konferensrummen. Där hade man velat vara en fluga på väggen och velat höra hans förklaringar!

Han har inte sagt ett ljud till mig sen i måndags förra veckan då jag skällde ut honom. Rätt skönt faktiskt. Han verkar också ha raderat sina sociala medier så han blev väl riktigt rädd att klanta sig rejält denna gång. Sist var det ett av chefens krav, tydligen - att han inte fick vara i sociala medier för han beter sig illa och skadar vårt varumärke. Man kan ju hoppas att det blev lite tuffare åtgärder denna gång än bara samtalsstöd hos företagshälsan.

Åsa M
Så börjas det igen

Han har varit tyst i sociala medier sedan i november, när han ballade ur senast och jag skällde ut honom och sa att han måste söka hjälp. Då pratade jag med hans chef.

I natt var det dags igen. Vaknade till ett svamligt fyllemeddelande fullt av självhat imorse, skickat 01:12. Ett säkert bevis på att han druckit, det är bara då han är uppe och lallar.
Jag orkar inte ens reagera på det han skriver. Känner att stressen bara stiger i magen. Utgår från att han inte sökt hjälp och inte fattat allvaret. Jag orkar inte ha det så här mer. Blockerade honom i sociala medier nu och försöker ignorera känslan av "Men borde jag inte se till att han får hjälp, tänk om det är allvarligt" etc etc.
Jag är ju inte skyldig att hjälpa honom. Jag har försökt! Men han har ingen sjukdomsinsikt och är troligen i värre skick än någonsin. Usch vad jobbigt det är att se.
Ville bara skriva av mig. Vet att ni förstår känslan...

Backen123
Vi förstår

Det är hårfint med att vara medmänniska och medberoende, man vill så gärna hjälpa den sjuke med allt, det ligger nog naturligt hos oss alla människor. Kanske mer hos kvinnor och därför är vi nog överrepresenterad i gruppen medberoende. Det är väl när vi får så mycket skit för det personligen som det har gått över gränsen eller som jag som visste att han körde full men ändå inte förmådde mig att göra något åt det, mer än att skälla, hota och berätta för omgivning, Just den där klumpen i magen dom kickar igång är en signal att nej, men det är så svårt. Önskar att du får lite lugn och ro nu när du blockat 🙏

Åsa M
Tack Backen123

Hu, ja, du har helt rätt. Jag är annars en person som månar mycket om alla runt omkring mig men detta är bara för mycket. Känns så ovant att INTE hjälpa men jag kan bara inte. Och det måste kännas okej för mig att känna så. Tränar på det!

Tofu
Det är ju ganska lång tid

Det är ju ganska lång tid mellan dessa tillfällen så han kan väl varit nykter och nu fått ett återfall?

Av det man utläser har ni ju ingen lång historia ihop. Du har ju satt ner foten men han väljer att köra på ändå. Tycker du gör rätt i att blocka honom. Det är upp till honom nu och de som är nära. Svårt för dig i den position du har i relation till honom att vägleda.

Han måste vilja själv. Han har ju blivit erbjuden hjälp och skulle ju om han nu inte gillar den hjälp han blivit erbjuden kunna söka på egen hand. Att du ska kunna hjälpa mer nu är nog svårt. Känns som du skulle bli insyltad i något du inte vill eller ser en framtid i.

Fattar absolut din känsla. Så himla trist när det blir så här. Egentligen tror jag massor på att en person som själv varit där är den som kanske enklast kan hjälpa honom nu. Då blir kanske inte känslan av skuld och skam lika stor och det är enklare att ta till sig av det som sägs. Det är en väldig balansgång när folk låst sig att knyta upp dem (om det ens går). Hursomhelst tror jag du gjort vad du kan. Stort av dig att du försökte. Kanske du sådde ett frö ändå? Han verkar ju älta det hela iaf så man kan ju hoppas att poletten snart trillar ner ❤.

Sidor