av Pianisten

Pianisten
tis, 2021-03-09 - 18:48

Jag kände att jag ville göra ett praktiskt och informativt inlägg till både er som är nya men även gammal på detta forumet som är intresserad av en effektiv väg att besegra alkoholens grepp och en stor möjligheten till en ny riktning i livet. Många liksom jag in i det sista känner säkert lite ångest bara man hör ordet träning efter otaliga misslyckade försök, men tro mig, det går att besegra. Träningen vände mitt liv och här vill jag berätta den historian.

Under många år när jag missbrukade alkohol så drömde jag om att få motion och träning som en del av mitt liv. Det har bestått av ständiga toppar och dalar men jag visste att det fanns något i den fysiska aktiviteten som fick mitt sinne till ro. Alltid blev försöken dock misslyckade och efterföljde månader av inaktivitet, mer alkohol och senare nya försök om och om igen. Alltid ville jag förändra hela min vardag på ett ögonblick. Alltid var målen skyhöga. Jag började så småningom bygga upp en bild att träning aldrig skulle kunna bli nått för mig.

Hösten 2019 så kraschade min värld. Mitt missbruk kom upp till ytan både hos familj och arbete. Jag blev sjukskriven och fick en chans att börja om. På noll.

Så här i efterhand har jag kunnat se så många delar hos den rutinmässiga träning jag sedan sakta började byggd upp som attackerat alkoholens grepp från så många håll. Här vill jag punkta några saker.

*Träning skapar en ny sysselsättning, en känsla av en ny mening med livet.
*Träning med små mål skapar något nytt att sträva och fokusera mot.
*Träning skapar hormoner som ger ett lugn och liknar till viss del alkoholens effekt.
*Träning gör att du får ny energi
*Träning gör att du sover bättre
*Träning ger en känsla av att du utvecklas igen och är på väg framåt.
*Träning höjer ditt självförtroende
*Träning motverkar ångest
*Träning motverkar nedstämdhet
*Träning kan skapa ett intresse för bättre kost. Bättre kost fortsätter den positiva spiralen

Trots att jag inte slutade dricka helt och än en gång valde att försöka skapa en normal konsumtion så blev för mig målen med träningen sakta men säkert högre än alkoholen och tillslut var det viktigare för mig att vakna pigg och fräsch på söndagen för att åka iväg till min morgonträning än att få ett litet rus kvällen innan. Känslan av att vara på väg någonstans, bli en bättre version av mig själv och allt man får tillbaka i form av välmående vann.

Hur lyckades jag då tillslut, efter alla års försök och misslyckanden? Jag kommer här punkta upp det jag känner var avgörande i min nystart.

*Börja extremt lätt
Jag vill säga att det inte går att börja för lätt, men kanske med ett litet "men".. Du behöver hitta en nivå där du känner att kroppen får jobba lite men utan att det blir obekvämt. Hitta nivån där det är mest skönt och du mår bra efteråt.

*Bygga upp en fast rutin
Rutinen är A och O och den måste följas från dag 1. Vara lika självklar som att du går till jobbet, klär på dig eller borstar tänderna. Dagar och tider hugget i sten. Inga ursäkter förutom sjukdom.

*Börja med låg frekvens
Jag började med 2 dagar i veckan varav söndag morgon en av dem som jag kände gav mig mycket hjälp under
helgen. Jag höll mig till 2 dagar/vecka i ett halvår innan jag ökade!

*Sätt ett väldigt lätt mål
Återigen, rutinen är mycket viktigare än något annat mål i början. Att hålla själva rutinen kan vara det enda målet som behövs den första månaden tillsammans med att hitta ett motstånd du trivs med som du håller fast vid.

*Återhämtning
Även om det i början känns som att du knappt anstränger dig med dina mått mätt så kanske du inte har motionerat på flera år? Även om du har gjort det från och till så när man börjar om med nått nytt så behöver kroppen extra mycket återhämtning. Du kanske känner till det yttre att du känns helt opåverkad, men tro mig, mycket händer i kroppen, ge den tid att vänja sig. Trötthet, sjukdom och bakslag kan komma som en smäll om man inte respekterar det.

*Skapa progression med nya mål
Efter den första månaden kan det vara dags att ha bestämt dig för en liten ökning i motståndet. Fundera på vad som känns lagom. Har du promenerat 3 km hittills kan ett förslag vara att öka till 4, eller att jogga de sista 500 meterna. Jag som gått med styrketräning höll mig till samma vikt hela första månaden och ökade med den minska viktskivan som fanns efter 1 månad. Åter igen, håll ökningen minimal men ändock en ökning, det är viktigt för att ge träningen en mening.

*Skynda väldigt långsam men fortsätt progressionen
Att öka motståndet en gång per månad kändes väldigt lagom för mig. Jag hann börja längta till nästa gång jag skulle få öka. Det skapade en långsiktig kärlek till träningen istället för ångest och övermäktiga mål.

*Döden är din enda deadline
Kanske lite dramatiskt uttryckt men det jag menar är att du kanske redan i början fantiserar om ett stort mål, en dröm att uppnå. Ha det gärna med dig, men försök att inte titta för ofta på det utan fokusera på de små framstegen. Tävla bara med dig själv! Om du har en livstid på dig att nå det målet så behöver det inte gå så fort. Långsiktighet och att bygga upp en glädje och njutning i att röra på dig är viktigare än allt. Med små framsteg når du de större målen med tiden utan att du nästan hinner förstå hur det gick till. Jag nådde några stora mål jag haft i många år redan i 9:de månaden.

*Nöt din rutin i ur och skur
Ja, vid en viss tid kommer de första motgångarna, förr eller senare. Du kan bli sjuk, du kan bli skadad. Det som skiljer agnarna från vetet är de som tar sig igenom och återupptar upp rutinen. För varje gång blir du och din rutin starkare.

*Variera
Jag tror starkt att en framgång är att göra det väldigt enkelt i början. Hålla sig till en träningsform, känna progressionen och hålla rutinen. Men när de första tunga svackorna i motivationen kommer kan det dock vara dags att prova en variation. Det kan förändra hela känslan, prova nått nytt. Behöver inte vara att uppfinna hjulet på nytt. Kanske bara en liten twist på ditt nuvarande pass.

*Vila när det är nödvändigt men inte i onödan
Faktum är att innan den här Coronan kom så gick jag många gånger till gymmet när jag kände mig småkrasslig och hängig. Nästan alla gånger gick jag ut med ett mycket bättre mående. Försök undvika att leta undanflykter, prova även om det känns motigt och kroppen känns svag. När kroppen inte mår bra på riktigt känner du det när du gör ett försök och då vilar du ordentligt några dagar.

Det blev ett långt inlägg. Kanske orkade du inte läsa klart. Kanske kände du att det inte var något nytt jämfört med den senaste träningsboken du läste. Jag hoppas att någon, om bara en enda kände någon nytta av det, kanske ett hopp och motivation av att prova. Det är verkligen så effektivt på så många sätt just mot alkoholberoende. Det jag förstått nu när jag kommit in i det väldigt starkt efter 1,5 år är att livet fått en ny mening. Ofta är det det som saknas när man inte kan sluta dricka. Men det tar tid och man behöver vara stark många gånger på vägen.

Stort lycka till!

Mrx
tis, 2021-03-09 - 16:52

Pianisten, Jag har läst ditt senaste inlägg om hur viktig träningen är för att bryta dåliga mönster. Jag instämmer helt i ditt resonemang. Jag måste röra på kroppen varje dag. Gör jag inte det mår jag dåligt och känner mig nedstämd. Jag varierar mellan gymmet, promenader och cykling beroende på väder och humör.

Pianisten
tis, 2021-03-09 - 18:49

Tack för feedback! ?
Härligt att du oxå kommit igång med aktiviter Mrx!

Såg att det blivit ett betydande fel i texten. Under punken *Skynda väldigt långsam men fortsätt progressionen, skulle det stå: "Att öka motståndet en gång per MÅNAD kändes väldigt lagom för mig." Inte måndag! (korriguerat) Som sagt, skynda väldigt långsamt var mitt motto! ?

Ztark-are
tis, 2021-03-09 - 19:47

Jag har själv promenerat mina 4 km idag för att motverka abstinens i form av huvudvärk och sug. Det fungerade. Men känner att jag måste hejda mig lite angående träning. Var träningsnarkoman för några år sen som slutade med diskbråck och operation. Så man kan lätt byta beroende om man inte är försiktig, dock känner jag att vanliga promenader i skogen är bättre än träningsnarkomanin att lyfta och bära tunga vindunkar till bilen. ???‍♀️

Andrahalvlek
tis, 2021-03-09 - 20:57

Bra att du trycker på vikten att börja försiktigt, och sen öka lika försiktigt. Vi alkisar har en tendens att gå all-in på allt! Och går man ut för hårt med träning är risken stor att man tröttnar eller skadar sig.

Kram ?

Torn
tis, 2021-03-09 - 21:10

Det var nog det som hände mig, det gick jättebra i tre och en halv månad, och jag var ute och sprang i princip varannan dag. När det sedan blev 10-15 minusgrader så blev det glesare mellan gångerna, och till slut lade jag ner löpningen och fokuserade på mitt fiske i stället.

Men i dag har jag satt igång igen.? efter att ha läst ditt inlägg Pianisten, tack för det! Ska inte köra lika ofta nu har jag bestämt, så jag inte tröttnar.

Mrx
ons, 2021-03-10 - 07:53

Pianisten, Jag läste att du var f.d elektriker. Jag har själv jobbat som elektriker under 10 år men det ligger långt bak i tiden. De senaste 25 åren har jag jobbat med systemutveckling (stilla sittande jobb på kontor). Jag har alltid gillat att röra på mig och är periodare på gymmet. Jag är absolut ingen högpresterande träningsfanatiker men gillar att hålla igång för motionens skull. Ibland när jag blir rastlös på kontoret tar jag en vända runt kvarteret. Ofta löser jag något problem som jag grunnat på under mina promenader. Nu när jag jobbar hemma har jag stegräknaren inställd på minst 10 000 steg per dag. Jag försöker oxå komma iväg till gymmet 2-3 gånger per vecka. I måndags när det var fint väder gick jag över 20 000 steg och körde 30 min cross-trainer på gymmet. Idag snöar det jag började dagen med 30 min cross-training på gymmet i morse. Det blir en promenad efter lunchen.
/Mrx

Pianisten
ons, 2021-03-17 - 16:36

Oj vilket tempo det varit nu igen. Haft tanken på att gå in här och skriva av mig flera gånger men har knappt haft en minut över.
Kul å höra att mitt inlägg inspirerad några. Alla sätt som fungerar för att få en långsiktig, hållbar och regelbunden motion är ju bra! Jag har försökt förr med att använda "vardagsmotion". En liten löprunda då, lite crosstrainer då, en promenad på lunchen när känslan faller på. För mig blev det tyvärr lite stress över det, att behöva ha med det i tanken hela tiden för att klämma in när det blev läge och inte glömma av det. Vips hade det gått några dagar och motivationen var borta.
För mig var lösningen att börja bygga upp en fast rutin, med tiden blir träningen av utan att man längre behövde tänka på det. Träningsväskan packas i farten på morgonen.

Som sagt väldigt intensiv period igen några dagar. Ett projekt på jobbet förra veckan som skulle vara klart till en tuff deadline. Gillar i mångt och mycket den typen av projekt också för man blir på tå. Målinriktning skapar fokus hos mig.
Helgen fortlöpte med vårt pågående projekt med sonens rum. Beställda tapeter och golv hade kommit och det blev nonstop arbete även hemma lördag och söndag med ett litet avbrott för träning söndag.
Denna veckan har fortsatt i samma tempo. Med det större projektet förra veckan har den vardagliga inströmningen av mail och förfrågningar fått läggas på hög så efter avklarad deadline var det bara att ladda om och komma ikapp med resten, samtidigt som det fortsätter strömma in i hög takt.
Trots tempot har det fungerat väldigt bra hittills, jag har inte känt mig väldigt stressad eller så negativt påverkad under det pågående flödet men just i skrivande stund så kom en enorm trötthet över mig. Tror det beror på att jag precis kände att jag började komma ikapp. "Hotet" av bristande kontroll var över och den intensiva fokuseringen kunde varva ner. Kroppen slappnar av och signalerar behov av återhämtning. Passande med en träningsfri dag idag.

Jag tycker ändå att många gånger nu när det har varit intensiva perioder och jag känner att nu måste jag ha en riktig vilodag så åker jag hem och lägger mig på soffan en stund men efter bara nån timma så känner jag mig pigg igen och vill göra nått. Tror att träningen hjälpt mig att bygga upp en mycket bättre återhämtningsförmåga, sen är det inte min starka sida heller att inte göra nånting en längre stund, jag är för rastlös och får lätt lite ångest. Egentligen är det nog mest huvudet som behöver vila, mitt jobb är stillasittande så den får sin återhämtning varje dag. Kanske man skulle bara göra något hjärndött hemarbete ikväll. Sortera strumpor eller städa garaget kanske..

Pianisten
fre, 2021-03-19 - 11:41

Jag fick en handduk igår. Ingen märkvärdig sak men det står 20 000 på den. Den siffran betyder väldigt mycket för mig. För varje besök på gymmet får man 100 poäng, det innebär att jag besökt gymmet 200 gånger och då fick man en gåva. Jag är väldigt stolt över den handduken, en symbol för det jobb och slit jag gjort för min hälsa det senaste året.

Idag är jag lite matt och känner mig hängig. Jag och frun kämpar på, det skaver då och då. Vi har varit bättre på att be om ursäkt när vi inte varit vänliga mot varandra men vi löser oftast inte konflikten i stunden fortfarande. Som igår. Hon blir arg, stänger in sig, går och lägger sig. Jag sitter kvar men ord som vill ut. Nästa dag är hon ångerfull. Som en symbol var kaffebryggaren laddad till mig imorse, det händer inte annars. Hon åker tidigare till jobbet än jag. Det känns som piska, smeka, piska, smeka, om igen. Jag vill spontant säga att det funkar inte länge till om hon fortsätter så. Men det är patetiskt, det har jag sagt i flera år. Nu säger jag det inte mer. Nästa gång jag får nog packar jag väskan och går ut genom dörren.

Jag är inte där än. Det sista som överger en är ju hoppet. Vi kämpar på ett tag till.

Andrahalvlek
fre, 2021-03-19 - 13:34

@Pianisten Mäktig gåva! Förstår att du är jättestolt över den handduken. Synd att du inte får glänsa med den i omklädningsrummet, för man får väl inte byta om och duscha på gymmen pga corona antar jag? Men det finns en tid post-corona, tro det eller ej.

Tråkigt att du och din fru fortsätter med er destruktiva dans. Ni har verkligen inarbetat ett mönster som är svårt att bryta. Skulle familjeterapi hjälpa tror du? Så att ni får syn på era egenheter och får tips på hur ni kan jobba med att förändra dem.

Jag tänker osökt på min egen långvariga relation (24 år med barnens pappa). När vi hade bråkat låtsades jag som ingenting nästa dag. Jag tog aldrig initiativet till att ”tala ut”. Det gjorde dock min sambo, tillika barnens pappa, tack och lov. Jag har förstått att det beror på min uppväxt i en dysfunktionell familj. Min pappas drickande pratade man inte om, så därför pratade man inte om någonting som skavde. Var man dödens osams på kvällen låtsades man som ingenting nästa dag. Så är jag fostrad. Det sitter som berget i mig, jag vet inte om jag kan jobba bort det det ens.

Min ex-sambo däremot hade två andra olater. Han kunde inte be om hjälp utan sa istället saker som ”här står jag i min ensamhet” eller ”det hade ju blivit enklare om någon annan lyfte i den andra ändan”. Fatta vad löjligt!? Han kan INTE förmå sig att säga ”kan du hjälpa mig med det här?” Trots att han mycket väl vet om att han har den olaten. Så var han fostrad, hans pappa är precis likadan. Be om hjälp kan jag göra utan problem.

Min ex-sambo kan inte heller be om förlåtelse. Han ber om förlåtelse genom handling, ungefär som din fru som laddar kaffebryggaren åt dig. Han kan inte ens erkänna att han har fel, även om det är supertydligt för alla och även honom själv. Det blev en visa hemma hos oss på slutet att han skyllde allt på mig. ”Det är väl mitt fel som vanligt” kunde jag säga trots att jag inte ens hade varit hemma. Hans pappa är precis likadan, helt ofelbar. Jag har inga som helst problem att be om förlåtelse eller säga ”nu lärde du mig något nytt, så nu har jag ändrat uppfattning”.

Det höll inte mellan oss. Men det höll i 24 år, man får vara tacksam för det.

Kram 🐘

Pianisten
fre, 2021-03-19 - 16:30

Uppväxten är en stor del av din karaktär. Man ser det nog tydligare hos andra. Min mamma var bestämd och ganska energisk men mycket kärleksfull. Mycket kramar och kärlek. Kan känna igen vissa mönster i min diagnos hos mamma, hon kunde bli manisk och få för sig att börja städa köket och hålla på halva natten in i varje skrymsle och vrå. Dagen efter var hon utmattad, irriterad och låg. Bestämde hon sig för att gå ner i vikt så gick hon en mil om dagen. Väldigt målinriktad när hon väl bestämde sig för något.
Pappa har alltid varit lugn, inte så kärleksfull som jag minns det som barn, men han har faktiskt förändrats på äldre dagar. Ringer med jämna mellanrum och frågar hur man mår, vi pratar väldigt naturligt med varandra.
Jag har väl som det flesta andra blivit en mix. Till utseendet väldigt lik min far och är ju också en ganska lugn och eftertänksam person. Men jag är mer bestämd och auktoritär som mamma och kärleksfull mot mina barn.

Min frus mamma var grovt alkoholiserad när hon var liten. Varit på behandlingshem och blev tillslut nykter alkoholist. Min fru har som jag ser jättetydliga drag från sin mamma när det gäller konfliktlösning. När något blir känsligt så flyr man. Jag och mina svärföräldrar har haft många tuffa år för att bygga upp en fungerande relation. Vi har bråkat så vi bett varandra dra åt helvete. Min svärfar är en lugn och smått leende men ganska grov karl. Han håller lugnet ända in till en explosion och då kommer allt ut. En gång när de lade sig i vår barnuppfostran och jag var ganska rak att dem inte har med det att göra så flög han upp ur stolen från ingenstans och sa att han skulle slå mig på käften. Obehagligt och opålitligt. Har aldrig riktigt vetat var jag har honom sedan dess.
Tror att idag har vi fått en acceptans för varandra, lite som att vi har "agreed to disagree.." men det fungerar och jag biter ihop när det behövs för jag vet att min fru hamnar i en väldigt jobbig sits när jag och hennes föräldrar bråkar. Hon har aldrig riktigt kunnat säga ifrån till dem själv, jag upplever dem nästan lite manipulativa. De använder också piska och smeka. Först gapa, skrika och göra bort sig. Aldrig be om ursäkt, någonsin. Sen kommer med gåvor, presenter och låtsas som det regnar.

Min fru har nämnt många gånger att hon aldrig hört ordern från sina föräldrar att de älskar henne. Det sitter långt inne vet jag. Det sätter nog sina spår men hon har tack och lov kunnat vända det till något viktigt mot våra barn.

Andrahalvlek
fre, 2021-03-19 - 20:53

@Pianisten En sak har jag lagt märke till. En dålig egenskap som man själv har, och som går igen hos ett av sina barn, har man allra mest svårt att stå ut med. Fast man är inte alltid medveten om att man har den dåliga egenskapen också, även om omgivningen påtalar det. Om barnet tex är en svindålig förlorare så upprör det mest den förälder som är dålig förlorare själv. Fascinerande.

Alla människor har fördelar och nackdelar. Så länge fördelarna överväger så håller man ihop. Tror jag.

Chill helgkram 🐘

Pianisten
mån, 2021-03-22 - 16:31

Lustigt du säger det @Andrahalvlek. Jag har ju två barn, min äldsta är väldigt lik sin mamma. Jag har beundrat henne enda sedan hon var bara några år gammal för det märktes så tydligt att hon hade något som jag aldrig haft. Det är svårt att sätta fingret på det men vissa människor har det bara i sig, går in ett rum utan att fundera på hur man skall vara, bara "är" på nått sätt.
Min yngre son är sin pappa upp i dagen och påminner mig själv mycket om min barndom. Osäker, kände in väldigt mycket. Känslig. Blev orolig mot panikslagen i helt nya grupper men med tiden när tryggheten i gruppen kom tillbaka så tippade det över till en liten självsäkerhet som blev stökig och energisk. Inte mycket empati.

Alla dessa egenskaperna har jag byggt upp en avsky mot hos mig själv. Bara upplevt som hinder och lidande. Kan nog ärligt talat fortfarande inte hitta något bra dessa egenskaperna gett mig. Så givetvis har jag jättesvårt att stå ut med att se detta hos min son. Det blir som att se en 30 år yngre spegelbild av sig själv. På gott och ont.

Min mamma tog mig under sina vingar, gjorde så gott hon kunde för att beskydda mig mot mina rädslor. När någon varit dum mot mig så attackerade hon dem. Hjälpte det mig? Nej tvärtom, jag var ju tvungen att möta dem ändå, långt senare när jag började bli vuxen och skulle stå på egna ben och det tog mig mycket längre tid att lära mig än det behövt göra.
Jag är hård mot min son ibland för jag vet att jag måste vara det. För jag vet att han bara kan hitta vissa styrkor inom sig själv. Jag kommer beskydda honom mot verkliga faror, när han behöver min styrka eller förnuft som vuxen men inte mot att lära honom möta andra människor och inte mot att hantera konflikter med andra.
När människor eller barn gör varandra illa måste någon såklart bryta in men mycket fram dit är delar av livet man måste lära sig att hantera på egen hand.

Andrahalvlek
mån, 2021-03-22 - 17:46

@Pianisten skrev:"Jag är hård mot min son ibland för jag vet att jag måste vara det. För jag vet att han bara kan hitta vissa styrkor inom sig själv. "

Jag tror vi gör våra barn en björntjänst om vi inte låter dem ta konflikter och ta ansvar för sina handlingar. Det är en jätteviktig del i att utvecklas. Man börjar i liten skala som barn och avancerar efterhand. Jag har varit svintuff mot mina barn gällande hur man beter sig mot andra, vad som är ”rätt” och ”fel”. En del får sin moraliska kompass tidigt, en del får den knappt aldrig.

Minns när äldsta dottern var cirka 6 år. Plötsligt satt hon i trappan och grät, sneglade mellan träspjälorna. Hon hade ljugit för oss om något och nu kunde hon inte sova, hon var tvungen att berätta. En skitsak, men stor i hennes värld. Och hon fick inte skäll, tvärtom fick hon beröm för att hon hade berättat och sen fick hon ta konsekvensen av sin lögn, minns inte ens vad.

Det finns ett begrepp som heter EQ. Som intelligens fast på empatisk nivå. Jag läste en bok som heter ”EQ för föräldrar” av John Gottman när äldsta dottern var liten och där fick jag stöd i HUR jag skulle prata med henne. Inte ge henne svaren, utan låta svaren väckas i henne. Efter en konflikt med en kompis tex. ”Vad hände? Varför blev det så? Kunde du gjort annorlunda? Hur gör du nästa gång? Kan du göra något just nu?” Jättebra bok!

Med den yngsta, som har en utvecklingsstörning, kan jag förstås inte ha likadana diskussioner. Där är jag mer glasklar. ”Det där är okej, det där är inte okej, så gör man inte” osv. Jag kan säga till henne ”När du skäller och skriker på mig blir jag ledsen. Gå in på ditt rum och stanna där tills du inte är arg längre.” Då gör hon det, och kommer sen tillbaka efter en stund och fjäskar. Eller om vi sitter i bilen så säger jag åt henne att vara tyst och titta ut genom fönstret. Det är okej att hon är arg, men det är inte okej att hon skriker på mig. Man får hitta rätt nivå helt enkelt. Och rätt stöd efter varje barns behov.

Konstigt nog med den yngsta, som har utvecklingsstörning och autistiska drag, så är hennes empati enorm. När hon var liten och råkade skada sin storasyster grät hon så förfärat över situationen att jag fick trösta henne mer än storasyster. Hon är väldigt mån om att alla ska vara med, känna sig inkluderade. Puttar fram sina kompisar så att de ska få ta plats. Läser av sinnesstämningar och hon är svinbra på att läsa av folk, hon är en väldigt god människokännare rent intuitivt. Så empati måste finnas någon helt annanstans i hjärnan än intelligensen. Mycket märkligt.

Kram 🐘

Pianisten
tis, 2021-03-23 - 15:04

Uttrycket EQ är jag lite bekant med, står väl för emotional intelligence om jag minns rätt. Funderat ibland på vad mitt EQ ligger på, jag känner ju mig som en HSP människa som känner in väldigt mycket från andra men tyvärr känner jag mig ändå dålig på att visa omtanke för andra. Ofta handlar intrycken jag läser in från andra om inbillningar hur de upplever mig, jag vänder ofta intrycken till att handla om mig.
Jag har bilden att någon med högt EQ har stor omtanke för hur människor omkring sig mår. Har ju upplevt sedan jag började min nya medicinering att min inre värld stillat sig lite och jag har fått mer fokus utåt, t.ex mot mina medmänniskor. Tycker det håller i sig och det känns väldigt bra.
Precis som du säger är nog intelligens och EQ helt skilda förmågor. Fint att din dotter har fått den intelligensen, den är värd väldigt mycket.

Pianisten
tis, 2021-03-23 - 15:49

Musik i olika situationer är en liten men fascinerande iakttagelse jag har upptäckt. Det låter nog som att jag tror på nått övernaturligt men jag känner att det är så märkbart att det inte är inbillning. Ibland när jag druckit så har jag lyssnat på musik. De flesta har väl upplevt när ruset varit så starkt att allt snurrar lite. Då har jag tydligt märkt att musik går väldigt fort, det är som att tiden går på snabbspolning.
När jag tränar lyssnar jag också ofta på musik och då upplever jag att samma musik går mycket långsammare än vanligt. Väldigt intressant. Det är som att upplevelsen av tiden fungerar helt olika i dessa stunder. När jag gör riktigt tunga lyft i styrketräningen så märker jag tydligt hur musiken påverkas ännu starkare i min öron, under den intensivaste punkten av lyftet när jag tar i från topp till tå är det som att någon lägger ett finger på en gammal vinylspelare, musiken saktar tydligt och snabbt ner för att lika snabbt återgå till normalt tempo. En intressant och häftig iakttagelse av tid och rum, kanske har någon upplevt det likande? Eller är det bara i mitt unika huvud..
Jag tolkar det som att alkoholen förkortar livet medans träningen förlänger i flera olika bemärkelser :)

Pianisten
fre, 2021-03-26 - 16:33

Snart helg igen... den allra första meningen jag skrev på detta forum. I eftermiddag gick jag tillbaka och läste några av de första inläggen jag skrev här i slutet av 2018. Vilken resa. Så tydligt allt blir nu när man läser om mina dalar och extrema toppar. Kan inte riktigt förstå allt som hänt sedan dess, att jag idag sitter här med en diagnos med medicin som verkar fungera otroligt bra. Med ett helt nytt liv, utan ångest, utan beroende, med ett intresse jag älskar som skapat den mening jag alltid saknade.
En sak som slår mig är att de tankar som plågade mig som mest förr, att livet bara gick runt, runt, paniken över ekorrhjulet, de är borta. Ändå är mitt liv nu mer fyrkantigt än någonsin. Så många nya rutiner jag gör varje dag, vecka ut, vecka in. Allt från första minuterna på morgonen att bädda sängen till min träning m.m. Ändå har livet aldrig känts lugnare och jag känner inte längre att jag är hindrad att göra något jag vill.

Nu skall jag ta helg, bara förbi gymmet och köra ett pass först ;) precis som varje fredag.. sedan är det fredagsmys deluxe med familjen... veckans höjdpunkt, precis som varje fredag.

Tack alla ni som varit med mig på denna resan. Kram

Pianisten
mån, 2021-03-29 - 16:30

Tack @Andrahalvlek, mästerpepparen. Ännu en intensiv helg till ända. Från morgon till kväll från lördag till söndag. Igår satt vi ner och gick igenom dagen och hade så mycket som skulle göras att jag fick ta ett väldigt ovanligt beslut, att hoppa över min träning. Kände mig ändå lite stolt över mig själv, att jag kunde backa ett steg, se över vad som var rimligt och ta ett klokt beslut. Mina träningsresultat kommer inte dala för jag hoppar ett pass, kanske snarare tvärt om, om man skall lyssna på andra, kroppen kan snarare behöva en extra dags återhämtning emellanåt. Nu blev det ju ingen återhämtning igår direkt, men tanken var god :) Nu är i alla fall lillemannens rum klart, ja ok till 99%, så klart att det blev inflyttning igår och vi blev väldigt nöjda. Man har ju inte hemmafixat om det inte fattas en lite listbit...

Trevligt med lite ny interiör här på forumet förresten, känns lite mer 2020, känns som det finns lite små buggar fortfarande dock, t.ex att man ofta hamnar överst på någons sida när man tryckt på ett specifikt inlägg, vet inte om nån annan reagerat på det. Kan sakna det lilla hjärtat också, men jag vet att det är på gott och ont. Ibland när man inte hinner svara så kan man i alla fall visa att man varit där med ett litet omtänksamt hjärt-tryck. Samtidigt kan det kännas lika mycket som en liten besvikelse och ensamhet de gånger man inte fått några hjärtan på sitt inlägg så det finns både bra och dåligt som med det mesta.

Gott med kortvecka och första arbetsdagen redan avklarad. Trevlig kväll!