Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

Lim

Jaa andrahalvlek. Det är så jag tolkar det också. Som ett slags beroende eller snarare som att mitt mående och lugn är beroende av att han är nöjd, typ.

Men jag måste säga att han är ju väl medveten om detta så han beter sig ju också på ett sätt som hela tiden fångar in mig. Han vet ju vad jag "går igång på" och vad jag inte kan hålla mig ifrån att engagera mig i. Han har känt mig i snart 20 år...

Det kan gå "långa" perioder då jag inte känner av det här kontrollbehovet kring honom. Men just nu har jag så mycket att stå i i övrigt i mitt liv så då är jag extra känslig kring just honom tror jag. Jag är van vid att han är en av "grejerna" jag ska hålla ordning på och ta hand om... Så har det alltid varit.

Och just nu (och som är orsaken till att jag skriver här igen) är att han mer eller mindre försöker förföra mig igen. Han arbetar aktivt för det och det är så svårt för mig. Jag avvisade honom ikväll och han blev inte så glad. Och nu sitter jag med en klump i bröstet för att jag agerade efter MIN känsla istället för hans. Och han verkar också ha fått en klump i bröstet av att jag gjorde så.

Jag kan gissa att han antingen ignorerar mig nu några dagar för att han känner sig kränkt eller så skickar han ett sms snart om allt. Att han tror att jag träffar en ny eller nåt sånt osant.

Jag ska nog låna nån bok om medberoende och relationer. För att veta om det är det jag är och för att jag ska förstå mig själv bättre.

Jag HATAR när det känns som jag sårat eller kränkt honom. Ångrar mig direkt efteråt trots att det skulle vara att göra våld på mig själv om jag hade gjort saker mot min vilja. Avskyr känslan att jag föredrar att han får som han vill än att jag får som jag vill. Jag har lättare att hantera min egen besvikelse och ledsamhet än att ens tänka mig att han är ledsen och besviken.

Jag har det jobbigt nu just för att hans och min vilja krockar nu. Och jag är ovan vid att följa min egen vilja. Det blir många inre konflikter. Jag är van vid att bita ihop och göra som han vill.

Jag litar ju inte på honom heller. Även om jag skulle vilja kasta mig i hans armar så vet jag att jag kommer få ångra det förr eller senare.

Jag fattar inte hur en människa kan ha den här effekten på en.

Så heter väl boken som Sanna Lundell och Ann någonting har skrivit? Finns en tv-serie och en podd också. Men just det där att du anser dig ansvarig för hans mående är ett typiskt symtom på medberoende, har jag hört. Det bryter man nog inte plättlätt, så lite förkovran på det området skulle du nog verkligen ha nytta av.

Du är så värd ett liv utan någon påverkan av honom alls. Du är så värd villkorslös kärlek som inte kräver umbäranden utan bara ger dig den energi du behöver. Men du kommer inte öppna ditt hjärta för någon annan förrän du har stängt ditt hjärta helt för honom. Så tror jag, utan att ha någon egen erfarenhet.

Min pappa var alkis, och jag minns hur jag och min mamma gick på tå och vägde alla ord på guldvåg. Jag minns att jag tog alla chanser att hålla mig hemifrån. Fritidsgården var mitt tillhåll. Jag minns också att jag tusen gånger tänkte ”måtte jag bli vuxen snart så att jag får leva mitt eget liv”. Sen flyttade jag långt bort och levde mitt eget liv, och ville knappt titta tillbaka. Men när min pappa kom på besök gick jag på tå igen, slätade över, vägde varje ord på guldvåg. Men han har varit död i snart 20 år så han påverkar mig inte alls längre.

Kram ?

Det är väl lite likadant med dom fenomenen, att ju mer man vet om medberoende, och ju mer man vet om sig själv desto lättare att göra något åt det? Om man bara låter livet rulla på åt fel håll, så blir det dåligt för oss..Tänker lim, att du framför allt ska lyssna och lära av personer som kommit loss från medberoende..Det finns ju poddar och böcker om det med..Vissa lever nog som medberoende hela livet..Kolla på poddar, dom kan man ju ha på när man sysslar med annat..Du kommer att fixa det här lim..?????..Se till att vila, ät gott och nyttigt, och ha lite skoj..Så klarar du livet bättre..Varm Kram..?❤️?

Ibland kan det vara till hjälp att sätta sig in i den andra människans perspektiv och agerande. Om du vore han, hur skulle du då agera? Jag blir så irriterad när någon utnyttjar en annan människas svagheter. Man gör bara inte så. Man hackar inte på andra, man hjälper dem att lyfta sig själva. Det har du gjort! Du har gett honom möjlighet att lyfta sig själv. Du har satt gränser. Du har gett honom allt han behöver, men han vägrar lyfta sig själv, han vill utnyttja dig och dra dig tillbaka ner.
Sätt dig själv först ett tag Lim. Gör saker som du mår bra av. Det är ett speciellt år och det hade kanske sett annorlunda ut annars.

Lim

Tack andrahalvlek, miss lyckad och sisyfos ❤️

❤️Andrahalvlek, jag lånade djävulsdansen häromdagen som ljudbok och har lyssnat på lite mer än hälften nu. En sak som ändå var lite skönt var att jag kände att mycket av det de pratar om ligger bakom mig. Alltså jag har kommit en bit. Jag har till att börja med erkänt situationen och jag har till och med skilt mig från honom. Sedan stämmer mycket fortfarande in på mig och min relation till honom.

Allra störst lättnad känner jag över att mina barn slipper dansa djävulsdansen hemma... På den plats där man ska slappna av. Jag känner mig stolt över dem och mig (oss tre) för det vi kämpade oss igenom. Så stolt över dem så det inte är klokt. Stolt över hur de, trots sin ringa ålder, förstod att det bästa för oss var att flytta isär. De visste det trots att de var så små. Mina älskade ungar.

Jaa miss lyckad, jag ska nog förkovra mig i ämnet mer nu. Det gör inte lika ont att göra det nu heller och känns viktigt för min läkning. ❤️

Tack sisyfos... Och jaa, det har varit ett speciellt år. Jag är glad att jag hann starta separationen innan allt drog igång med pandemin och allt. ❤️

Det kan ha att göra med att jag lyssnar på Djävulsdansen nu och liksom är inne i "hur det var förut". Påmindes genom boken hur det är att leva i en relation med en som dricker mycket. Hur man är som redo för krig HELA TIDEN. På helspänn dygnet runt... Till och med i sömnen. Men iallafall så hade jag nästan somnat häromkvällen och fick plötsligt för mig att mannen bodde hos oss och att han kom hem. Alltså jag fantiserade liksom i början av min sömn så det blev så verkligt. Jag fick upp alla scenarior som alltid hände förut, antingen eller både ock- han låser upp ytterdörren och börjar ropa på mig - han klampar i trappen och öppnar sovrummet - han kommer in i sovrummet och säger åt mig att sticka ut från sovrummet för det är hans tur att sova där - han kräks högljutt - han vill ha sex och blir galen om jag säger nej (jag vågade nästan aldrig säga nej ?). Osv osv. Och så ryckte jag till och trodde att han kom hem på riktigt. Jag kände hur hjärtat rusade... Sådär som det gjorde jämt förut, till och med utan anledning. Lättnaden att det inte var på riktigt. Ni som vet ni vet. Den lättnaden bär jag med mig nu ett par dagar senare. Att jag och mina barn slipper det.

Att han utsatte barnen för det också är det jag aldrig kan förlåta. Men jag känner också att det är oförlåtligt att han gjorde så mot mig också. Jag var vuxen men jag kände mig lika liten som ett barn när han utsatte mig för allt. Lika maktlös. Och det är DEN maktlösheten jag aldrig vill uppleva igen och det är därför jag måste göra allt jag kan för att tillfriskna från medberoendet TOTALT. Jag måste släppa honom.

Man kan förlåta en alkoholist. Vilja lappa ihop relationen. Och det är bara bra. Men jag tror nog att det min exman gjort mot mig är för mycket för att det skulle vara sunt av mig att försöka igen. Även om han skulle sluta dricka. Det är fel mot mig själv att vara med honom efter allt han gjort. Jag tror att jag måste försöka släppa alla tankar på försoning. Hur mycket han än skulle ändra sig. Han är en förövare i mitt liv.

Och andrahalvlek jag är ledsen för att du levt med en pappa som drack ♥️

Många kramar till er alla ♥️

Vad glad jag blir att du känner att du har det värsta bakom dig ?? Och att du insett att du ändå har en bit kvar.

Jag är också glad att boken påminde dig om hur illa det var. Jag blev på riktigt livrädd för din och barnens skull när du beskrev att han försöker förföra dig igen. Hoppas verkligen att boken gav dig råg i ryggen för att tacka nej till den inviten.

Kram ?

Ler

Jobbig läsning .. Så glad att du hade styrkan att lämna honom .. Stor kram tillbaka till dig ❤️

Lim

Tack andrahalvlek, Ler och jullan för era svar ❤️

Livet är verkligen en krokig liten väg. Det som hjälper allra mest inom nästan alla ämnen i livet för mig är just "en dag i taget". Man måste inte ta alla beslut samma sekund ett dilemma hamnar framför en. Man måste inte lösa hela tillvaron omedelbart.

När jag slutade dricka bestämde jag mig däremot för att det var för alltid. Jag har ju en nykterapp och såg nu att det stod 4 år och 10 dagar. Tjoho ?

Min exman har sagt att han vill sluta dricka. Det kanske han vill. Och han kanske klarar det. Men jag har svårt att tro att han kan utan läkarhjälp. Och jag ska inte engagera mig i det ens. Det leder till besvikelse när han faller. Det finns inget som talar för att han inte skulle återfalla. Så tänker jag i alla fall. Jag tror att alkohol kommer att bli hans tidiga död om jag ska vara helt ärlig. Jag vill inte att det ska vara så men hittills har ingenting motiverat honom tillräckligt för att sluta för gott. Inte ens hans barn och frus mentala hälsa har varit viktig nog hittills.

Ibland tror jag att vissa alkoholister kan sluta en period... Så länge nykterheten är ett nytt projekt som väcker en härlig lust till förändring. När man nästan skuttar på rosa moln över bedriften och hälsoresan man är på. Men när det blir grå vardag av det så är återfallet där. Det är då man måste ha en större motivation till att fortsätta det där man startade. Och den motivationen kan ingen annan ge en. Min exman verkar ha fått det om bakfoten. Han har alltid sagt till mig att jag måste motivera honom. Att jag måste hitta på saker vi kan göra om han inte ska dricka osv. Men varifrån ska JAG ha fått all den motivationen menar han?

Jag är lite redo för det nu. Han kommer kanske vilja ha det stödet av mig. Och eftersom att jag vill att han ska vara nykter för sina barns skull och kunna hjälpa oss mer så kanske han kommer tänka att jag ska vara där vid sidan och se till att han inte blir uttråkad. Jag säger inte att det kommer bli så men jag är beredd.

Jag har äntligen börjat prioritera mitt mående och all min motivation går till mina barn och mig själv. Jag peppar mig själv att träna regelbundet eftersom att jag mår bra av det. Men det kräver att jag har energi att "tvinga" mig själv. Jag tänker inte lägga den energin på att stötta honom i något jag redan försökt stötta i åratal! Då kommer jag inte orka peppa mig själv till saker som jag mår bra av men som kräver lite ansträngning.

Han peppade då INTE mig när jag bestämde mig för att sluta dricka. Tvärtom drack han mer och mer istället.

Ville bara skriva ner det här för att det ska förankra sig hos mig att jag inte ska ta hand om hans problem. Jag kan heja på och säga "bra jobbat". Men inte mer än så. Jag har som sagt redan försökt så många gånger. Jag har varit som en lekledare stundtals för att vår familj ska göra saker och för att han ska ha roligt utan alkohol. Men inte har det hjälpt.

Klart slut ?

Kram till er alla!

Ner hur du tänker..Jag säger det igen..Du verkar mycket mer inriktad på vad du vill och behöver, än tidigare..Därmed blir du också den allra finaste mamman dina barn kan ha.❤️..Barnens pappa, verkar ha ”utnyttjat” dina goda sidor för egen vinning..Och du var snäll och stöttade honom i vått och torrt..Nu är det annorlunda..I ett vänskaps och kärleksförhållande ska det finnas balans för att det ska vara bra för båda..I Goda förhållanden, är det en givare och en tagare..Och så byter man roller på ett balanserat sätt..I andra dåliga fall, så tar den ena jämt, och den andra ger..Det är ett tärande förhållande, där givaren blir dränerad på energi och kraft..Så länge givaren, bara ger och inte säger stopp..Så fortsätter den tärande relationen..Givaren blir trött och energilös..Såklart för hen får ingen kraft från förhållandet..Detta var lite mitt-i-natten tankar..Är så glad för din skull Lim..Ha en go helg..???

Du är klok Lim som analyserar situationen innan den inträffar. Tror du har rätt att han kommer att vilja involvera dig. Kanske vill han då sluta, kanske så är det så att han känner att du är på väg bort och på det sättet kan han ha dig kvar. Han vet att du gärna vill att han slutar. Som du har beskrivit honom ingår han i ett gäng där man dricker mycket tillsammans. Det har känts som om allt de gör tillsammans kretsar kring alkohol. Det är kanske bara din beskrivning, men om det är så måste han kanske för att kunna sluta bryta helt med det där. Kanske vill han välja dig iställlet, kanske vill han bara ha dig kvar, men som du skriver måste han göra jobbet själv och om hans umgänge kretsar kring alkohol är det ju ännu svårare att lägga av. Lägger han ansvaret för sitt mående på dig och anledningen till nykterhet på er så är det stor risk att han återfaller. Det är inte ens lätt när man verkligen vill själv.
Du är så bra som har börjat göra sånt du mår bra av. Jag har, trots att jag har druckit, såna medberoendetendenser så jag vet hur svårt det är att prioritera sig själv, men det är fullkomligt nödvändigt för att må bra. Att vara motorn i familjen är oerhört tröttande. Att ständigt vara beredd på att tillgodose andras behov är tärande för du får ingen tid för återhämtning. Därför är det bra att du sätter gränser. Som Miss Lyckad skriver så bygger relationer på givande och tagande och man byter mellan de rollerna. Med barn är det väl mer ensidigt givande från början men det måste vara gränser där också. Inget utnyttjande! Däremot uppmuntran och kärlek. Jag skämmer bort mina barn, gör en del saker åt dem som de absolut skulle kunna göra själva. Skulle de kräva att jag gjorde de här sakerna skulle jag sluta. De kämpar på, gör så gott de kan, anstränger sig, är omtänksamma. De är såklart inte perfekta och vissa saker jag gör skulle de klara själva, men de är mina barn. Gör förresten en del saker åt sambon också men där är det viktigare att det är mer jämlikt. Givande och tagande! Hen är vuxen och ska ta eget ansvar i alla fall för sina saker och för barnen. Barnen pressar jag ibland att göra saker (ringa samtal etc), men de pressar sig själva rätt hårt. Betygssystemet är skit och skapar stress. Får säkert vissa att ge upp också. Oj hoppsan, hamnade helt ur ämnet här. Men jag tror du är klok Lim som prioriterar det du mår bra av.

@Lim skrev:" Jag tänker inte lägga den energin på att stötta honom i något jag redan försökt stötta i åratal! "

Du tänker helt rätt. Ditt ex måste göra den nyktra resan själv. Varje individ har ansvar för sitt eget liv - och sina barns liv så länge de är just barn. Du behöver lägga energin på att må bra själv, som i form av träning. Och varje gång du vacklar i den frågan ska du gå in här på forumet och läsa och skriva i din tråd! För att stärka dig i ditt beslut.

Kram 🐘

Hej Lim!💕🍃..Vill bara tipsa om att man kan söka stipendium för att man blivit nykter, hos Fredrika Bremer stiftelsen..Tyvärr hade jag varit nykter mer än 5 år.Man ska ha varit nykter minst 1 och högst 5 år..Tror du klarar gränsen? Sista ansökan någon gång i Augusti..Du är verkligen värd ett sådant stipendium. Varm snart Sommarkram..🍃🌼🍃🌼🍃

Lim

Hej allihopa.
Tack söta miss lyckad för tipset. Jag har ju dock inte sökt eller tagit nån slags professionell hjälp och jag tror det ska finnas bevis på att man sökt vård typ... Och slutat med sitt missbruk och att det finns "bevis". Men tack för att du tänkte på mig ♥️♥️😍😍

Jag kikade in här i forumet för nån vecka sedan eller två. Men det ser inte bra ut i mobilen nu när det är en uppdaterad version. Och när det ser konstigt och ovant ut tar det emot för mig att scrolla runt. Det verkar vara menat att man ska skriva från en dator kanske. Men jag kanske vänjer mig. Ogillar alltid när ens bekväma zoner ändras 🤪

Jaa vad mer ska jag skriva. Jag är självklart fortfarande helt alkoholfri. 4 år och 4 månader står det i appen som jag har kvar som en påminnelse om allt. Dagarna läggs på. Kan inte fatta att det gått mer än 4 år sedan jag började skriva här.

Jag har inte tänkt så mycket på vår alkoholkultur på länge. Men häromdagen hittades en väldigt berusad ung person i närheten av där jag bor. Polis kom och hens familj kom i en bil. I baksätet satt ett yngre barn som fick dela säte med det så otroligt berusade syskonet. Hen kräktes och skrek och jag såg blicken hos barnet som blev fast där i bilen med hen. Alla var så fokuserade på det som pågick runtomkring men jag hoppas att någon även tog sig tid att prata med barnet. Jag fick hejda mig själv från att säga åt polisen att åtminstone ta ut barnet ur bilen.

Sedan ikväll på min sena kvällspromenad med hunden så passerade en polisbil mig på en gata. Jag såg inte var den tog vägen men jag kände på mig att det var något alkoholrelaterat. Fick plötsligt för mig att polisbilen var på väg till min exman. Så jag tog en extra runda med hunden för att gå förbi hans hus. Men det var inget där. Just nu har han ett uppehåll i sitt drickande (och det är ju toppen) men jag väntar på ett bakslag. Så mycket att jag till och med tror att en random polisbil ska hem till honom. Knäppt. Men de varma sommarkvällarna som är så underbara gömmer ju också en hel del alkohol. På vintern syns det inte men på sommaren letar det sig fram på folks baksidor och balkonger. Och jag känner av det. Ser och hör dem.

Jag älskar det nyktra livet. Jag mår inte alltid (typ aldrig 😅) perfekt men jag är i alla fall aldrig frestad att dricka. Sånt som förr i tiden var en anledning till att dricka är raka motsatsen nu. Allt är orsaker till att INTE dricka. Allt.

Puss o kram till er alla där ute. Fortsätt kämpa. Fortsätt fortsätt. (Hoppas förstås att ni inte behöver kämpa utan hoppas att det går lätt för er).

@Lim härligt att höra ifrån dig! Läste lite i början av din tråd och det var två saker som fastnade. Du skrev om att du tappade självförtroendet av att dricka. Det är ju precis vad man gör på sikt - man känner sig som en dålig människa på olika sätt. Samtidigt börjar många (mig själv inkluderad) dricka eller fortsätter dricka för att man får självförtroende av det - för stunden iaf. Såg också att Monday Morning skrev om att begäret efter alkohol kom i de perioder när livet verkligen är på topp. När man känner sig i form själsligt och fysiskt, då tycker man att det är god ide att förstöra det genom att dricka. Jag känner igen mig i detta och kan faktiskt inte låta bli att fundera lite över denna motsägelsernas dryck. Hur i hela friden kan den innehålla alla dessa motsägelser egentligen? Någon som sitter inne på Svaret?

Kram!

@Lim skrev:"Sånt som förr i tiden var en anledning till att dricka är raka motsatsen nu. Allt är orsaker till att INTE dricka. Allt."

Så spot on! Tack för att du tittar in och hälsar på oss ❤️ Grattis till 4 år och 4 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Det rullar på bra för många av oss andra också. Min app visar att jag har varit nykter 489 dagar idag.

Kram 🐘

Hej Lim❤️..Så härligt att du tittar in..🥰..Jasså det är tvunget att ha någon som man kan kontakta om nykterheten. Du har ingen som känner till det? Då kanske det finns någon annan på Forumet som kan söka, som läser detta..🐝..Vad fint att din nykterhet består, och att du gillar det..Jag har heller inget kämpande, men funderar och känner av på andras drickande runtom mig..Jag skulle vilja ha fler personer omkring mig som inte gillade alkohol..Som tycker att det förstör livet för oss..Jag är ju med i IOGT-NTO..Där finns det massor med människor med just den synen på alkohol och andra droger..Men har inte haft kontakt med någon än..Nu är det shorts-väder Lim..Gött det..😎😎..Hoppas du och pojkarna får en underbar sommar! Kram💕🍡💕

Lim

Charlie, andrahalvlek och misslyckad: stora kramar till er ♥️♥️ Förstår dig miss lyckad... Känner samma sak ibland.

Jag har semester nu och har haft det i några dagar. Idag har jag varit så låg och nedstämd.

Det händer ju saker hela tiden i livet och mycket har hänt detta år. Jag har barn med diagnoser och svårigheter och jag har kämpat så mycket. Mina barn kämpar. Och jag har mirakulöst nog klarat av allt. Men nu idag är det som om årets stress och ångest sitter i väggarna hemma och skriker åt mig. Jag känner mig så ledsen och grå.

Packar för att åka till stugan. Var där nyss men behövde åka hem en stund för läkarbesök.
Måste fly. Miljöombyte är bra. Egentligen älskar jag mitt hem men idag är det som att jag flyttstädar nästan. Tänker att jag om några år måste flytta härifrån. Starta om lite. Inte långt bort men kanske en annan stadsdel i alla fall. Vi får se. Det kanske bara är nu jag känner såhär.

Men i alla fall. Det sjukaste. Jag fick en sån stark känsla av att vilja döva allt. Antingen slå mig själv med en hammare eller ta någon drog. Övervägde i några minuter att skita i hela nykterheten för en kväll och dricka nåt. Men jag sansade mig förstås. Jag vet att allt skulle bli 100 procent värre av det. 100 procent mer ångest. Men ändå. Tänk att få stänga av en stund. Men det tåget har gått redan. Alkohol stänger inte av rätt saker ändå. Det stänger av vissa saker men sätter på andra. Ingen idé att ens prova igen.

Som vanligt hjälper det att skriva här. Känner det redan ♥️

Många kramar till er där ute ♥️

@Lim skrev:"Alkohol stänger inte av rätt saker ändå. Det stänger av vissa saker men sätter på andra. Ingen idé att ens prova igen."
Precis så är det. Minns tror jag att du skrev mycket om hur alkohol påverkade dig fysiskt och jag kände så väl igen det. Ångestpåslaget som kunde komma efter en liten mängd.
Den där nedstämdheten, tror du att den kan ha ett samband med att du varvar ner nu?
Du har i princip ensamt ansvar för två barn, tankarna på ett tredje, jobbar, sköter om och säkert det extraarbete som diagnoserna för med sig både i skola och kanske hemma.
Tänker på när jag var yngre och hade kört på mycket. Jag blev nästan alltid ledsenoch nedstämd. Kunde gråta. Hade en kompis som regelbundet använde sig av Finn-dig-själv helger, där hon stängde in sig, pyssslade om sig, grät och åt godis och gjorde inget annat på hela helgen. Hon höll ett mycket högt tempo annars.
Tänker på det idag att nu med vuxenliv, barn etc så har man sällan möjlighet till det. Har inte gråtit på år tror jag men sorgen och tröttheten sitter i kroppen.
Jag tänker att du är allt annat än grå Lim. Med den resa du har i bagaget och den oro du lever med angående barnen och deras pappa, så ser jag en starkt kämpande kvinna som också var klok nog att se hur mycket a förstörde.
Å du, för mig känns det bättre efter ett tag. Hoppas det funkar så för dig med, men det är inte konstigt om du behöver vila.