Nu är jag på botten. Jag bara sitter här och vet inte var jag ska börja ta tag i. Min sambo har just sagt att jag ska packa och försvinna ur hans liv. Blev full igår o har tydligen gjort honom illa, vilket jag inte minns ett skit av. Jag har insett sedan några veckor att jag måste ta tag i hur jag dricker men tyvärr har jag inte gjort det. Jag köpte en låda vin ändå, trots att jag visste att jag inte borde.
Min (fd får jag väl kalla honom nu) sambo dricker lika mycket som mig och beter sig illa på fyllan han också men jag är väl värst antar jag eftersom jag gjort illa honom. Han har märken på kroppen så uppenbarligen har jag gjort honom illa.
Jag vill bara dö och försvinna nu.
Jag har skickat ett meddelande till min vuxna dotter och talat om för henne vad som händer och att jag har ett alkoholproblem. Jag antar att det är bra. Att liksom erkänna det för någon annan. Jag antar att hon vetat om att jag dricker men inte hur mycket.
Jag dricker bara fredag o lördag, aldrig på vardagar så mitt jobb o sånt är inga problem med.
Jag vet inte vad jag ska göra nu, som sagt, jag bara sitter här som en idiot.

@Kärring hej! Vill bara krama om dig och tala om för dig att du inte är ensam! Sök hjälp! Ta det steget. Ge dig själv möjligheten till ett bättre liv. Du är värd så mycket mer än det alkoholen gör med dig. Jag skapade kaos en dryg vecka sedan, jag grät i flera dagar och hade sån ångest. Jag har inte druckit en droppe alkohol sen dess. Alkohollinjen och läkaren (beroendemottagningen) har räddat mitt liv. Jag fick genast medicin för att ta ner suget. Jag ska börja med 12 vita veckor. Vet du, jag mår så bra! Jag är så värd detta! Det är även du! Du kan vända detta, du kan söka hjälpa. Du kan ge dig det liv du vill ha och förtjänar. Jag älskar mig själv som jag är när jag är nykter, den fulla versionen av mig själv vill jag aldrig mer se. Vi finns här. Alla vi med liknande historier som du. Det här är det som alkoholen ställer till det. Det är inte du, Det är alkoholen, Hitta styrkan att välja bort det. Kram.

@Fröken H
Tack för ditt svar! Jag behöver det så mycket just nu. Vet liksom inte hur jag ska hantera det här alls.
Ångesten äter mig och jag kan inte lösa det med min sambo heller. Han vill inte ens prata med mig, vilket jag förstår. Men han är ganska duktigt på att själv vara dum när han dricker så jag tycker ändå att han dömmer mig väl hårt. Vi kommer ju ändå vara tvungna att bo ihop flera månader innan jag hittar en lägenhet.
Jag har alltid ändå tyckt om mig själv (när jag är nykter alltså) men den senaste tiden gör jag inte det utan hatar allt med mig själv liksom. Förut har jag kunnat skylla allt på den fulla jag, men nu känns det mer o mer som att den fulla jag ”smittar av sig” på den riktiga jag liksom...
Tack så jättemycket för att du svarade, det känns som en liten repstump att klamra sig fast vid

@Kärring jag finns här!
Ni kanske inte behöver gå isär. Ni ska kanske gemensamt ta ett grepp om era liv och drickandet... Se sedan vad som finns kvar när ni är nyktra.
När ångesten lagt sig lite kanske du kan komma upp med en plan vad du ska göra. Söka hjälp? Hur? När? Var? Vad har du för mål i slutändan?

Så skönt med en hand i mörkret! Jag hoppas du förstår hur viktig du är för mig nu.
Så känner ju jag, men inte han. Han vill inte ens prata med mig. Tittar inte på mig, pratar inte med mig. Låtsas typ som att jag inte finns.
Vi har det jättebra alltid när vi är nyktra, det är det som är så sorgligt. Vi har det för det mesta bra när vi dricker också, men så kommer de här katastroferna. Det har varit så i hela mitt liv o säkert hans också. Vi har varit tillsammans några år och när vi träffades drack inte han utan hade ett uppehåll efter att ha druckit väldigt mycket under ett antal år.
Jag har varit o pratat med min vuxna dotter och lagt alla kort på bordet. Det var skönt men jobbigt. Har försökt hitta en kurator eller något men verkar inte finnas tider att få på vårdcentralen. Jag har inte vågat ringa alkohol-linjen fast jag vill.
Känner mig som ett svin. En så dålig människa, fast jag vet att det inte är jag som är dålig, det är ju alkoholen. Fast det var ju liksom jag som drack den...

@Kärring Välkommen hit om än i tråkiga omständigheter! Från och med nu kan allt bara bli bättre. När jag var i din sits den 22 december 2019 gick jag in på 1177 och bokade tid på beroendemottagning. Jag fick svar snabbt när det blev vardag igen men fick tyvärr vänta i fem veckor på att få komma. Det kändes ändå bra för mig att veta att jag hade den tiden framför mig. Den blev en slags trygghet den första tiden i nykterheten. Under tiden använde jag forumet här mycket (gör fortfarande). Jag läste mycket och skrev. Pratade IRL med några om alkoholen, som jag behövde prata med. Det BLIR bättre!

@Charlie70 Tack! Just nu känns detta forumet som min räddning! Så skönt att läsa andras berättelser och få lite hopp om att det finns ett annat liv att leva.
Jag var inne på Mina vårdkontakter men hittade inget där. Jag får försöka hitta något, jag behöver prata med någon.
Hur gör man med vänner o familj? Jag vill typ berätta för hela världen, men det är kanske fel sätt?
Ångest över att berätta för mina föräldrar trots att jag är över 45 år. Fattar inte hur jag ska överleva det här. Förlorat min livskamrat på grund av att jag är en idiot med alkohol i kroppen. Har inte ens orkat att ta in att vi inte är tillsammans längre, utan lägger de tankarna åt sidan hela tiden. För att jag inte kan hantera dem

Hej Kärring, så bra att du tagit ett första steg i rätt riktning dvs att börja skriva här! Just nu när bakfyllan och ångesten är som värst får saker konstiga proportioner och det kan kännas helt oöverstigligt, men det kommer att bli bättre. Försök att vara snäll mot dig själv resten av dagen; drick mkt vatten, ät nåt och gå och lägg dig tidigt och sov. Alla problem med sambon kan vänta till imorgon, även han kan ju behöva lite tid att landa och vara ifred om ni haft en tuff natt. Till alkohollinjen kan du ringa anonymt, det låter som ett bra första steg som du funderat på. Kan AA eller annan liknande gemenskap vara något för dig? Och jag håller med övriga om att fortsätta skriva här, det är guld värt. Kram 🌿

@Gullranka Tack för dina ord!
Jag försöker bara att överleva nu. Det gör jag genom att hålla fast i min livboj här i forumet. Jag skulle aldrig klara den här ångesten annars...
Ja sambon o jag har liksom inget att säga varandra idag känner jag. Han vill inte vara med mig något mer o jag kan förstå honom. Vi är nog inte så bra för varandra heller, egentligen. Vi har ju liknande problematik. Jag vet inte om AA kan vara något, kanske kan vara bra att prata med likasinnade, sådana som förstår.

@Kärring jag finns här för dig! Jag beundrar verkligen att du pratat med din vuxna dotter. Jag berättade för mina båda bästisar direkt och för min mamma. Har även berättat för en god vän som bor utomlands, hon blev vit 8 år sedan.
Mitt liv har tvärvänt på en vecka. Jag har nog haft konstant ångest. Sovit bort hela helger. Alkoholen har lakat ur mig mycket av mina bra egenskaper.
Håll dig borta från alkohol nu. Försök bli människa igen. Sen kommer nästa steg. En timma i taget.

@Fröken H Har pratat med samtliga barn nu. Det var skönt men också jobbigt.
Jag får ångest bara av att tänka på att berätta för mina föräldrar, de vet inte hur jag håller på.
Fint att du kan dela med dina vänner, det är bra!
Ja, men visst gör det! Man känner ju knappt igen sig själv. Man blir så jäkla avtrubbad och seg också.
Ja, nu SKA alkoholen bort! Är bara väldigt rädd att separationen som nu kommer blir en helt underbar ursäkt för att få dricka. Hur ska jag klara av en separation utan alkohol liksom? 😶

@Kärring att ta en dag i taget har du säkert hört talas om. Nu gäller nog för dig att ta en sak i taget. Du har redan pratat med alla dina barn. Föräldrarna kan vänta, likaså sambon. Kanske du behöver ladda ned en ny vårdkontakt för att boka tid? Det kan du kolla på i morgon.

Vila nu. Drick vatten, ät och sov. I morgon är en ny dag. Ge dig själv möjlighet till eftertanke så du tar de steg du vill och behöver när det passar dig, inte för att någon annan vill det.

@Kärring din framtid ligger framför dig och väntar på dig. Jag vet inte hur min nya väg, min nykterhet kommer att ändra hur min sambo ser på mig. Han kanske inte vill ha mig för att den här skiten flöt upp på ytan. Han kanske vill ha en "normal tjej" som kan dricka normalt. Inte en som dricker sig till blackout och kan få panikattacker på fyllan. Jag ramlade i trappan under min senaste (sista) fylla. Jag hade kunnat bryta nacken... Jag väljer nu denna rena, nyktra väg och duger jag inte för att jag inte klarar av alkohol och faktiskt har valt att ta tag i det, då får det vara så. NU är jag kvinnan jag vill vara.

@Fröken H
Jag tror säkert att din sambo vill ha dig, det du har gjort är ju starkt o modigt!
Jag dricker också så jag får blackout allt som oftast. I perioder fungerar det att dricka hyfsat normalt men sedan kommer en sån där kväll när jag bara blir så-kalas och sedan minns jag inte ett skit av det. Gör också så jävla dumma saker ibland då. Tror att andra människor vill prata/bli sams/tala ut och så vidare, vilken ingen normal människa vill med en asfull person. Inte ens de som är fulla själva.
Det sjuka är att jag är en lugn person när jag är nykter men kan bli helt rabiat och slåss när jag är onykter.
Så jävla pinsamt och idiotiskt!
Har också ramlat ett antal gånger bla rakt in i ett element med ett skapligt blåmärke som ”belöning”. Men vilken tur ändå att du inte skadade dig allvarligt!

Jag känner mig bara så sjukt misslyckad! Krossat ett förhållande som jag trivdes i. Så onödigt! Det sjukaste var att jag bestämt att detta skulle vara min sista festarkväll o jag skulle ta tag i livet eftersom jag börjat må dåligt fysiskt av alkoholen. Känns surt att det var tvunget att bli en stor fet katastrof då! Det kunde väl fått gå vägen denna sista gång! Men å andra sidan hade jag kanske inte varit lika säker på att verkligen vilja sluta om det inte hänt...

@Kärring det hade inte varit sista kvällen om det hade gått bra. Den här djävulsdansen med alkoholen slutar inte bra. Man slutar inte med flaggan i topp. Man fuckar ur. Mår dåligt. Vill ta livet av sig. Kravlar sig upp. Blir människa igen. Har hopp om en trevlig fredagskväll igen. Vinet lockar. Känslan. Berusningen. Vaknar nästa morgon. Livet är kaos. Minns fragment. Bråkade vi? Sa jag nåt elakt? Gick jag ner igen efter att vi lagt oss och drack mer? Varför är jag så misslyckad? Så värdelös? Hatar han mig? Ska jag gå iväg av skam?
Ingen nånsin slutar med flaggan i topp. Man slutar med skam, ångest, brallorna totalt neddragna, totalt förnedrad av sig själv. Jag tror att det ska vara så. Då kan det bara bli bättre. Alla hittar sin gräns. Sin vändpunkt. Jag läste här i flera år innan jag hittade min lägstapunkt. Mitt äktenskap gick i kras efter 27 år. Jag ställde till med så mycket skit. Jag föreslog flera gånger att söka hjälp hos AA. Han tyckte inte mina problem var av den graden. Mitt vuxna liv har gått ut på att planera mitt alkoholintag. Hitta nån balans. Släta över när jag inte lyckats, utåt släta över. Inombords haft sån enorm ångest. Planerat hur jag ska avsluta mitt liv.
Tro mig, jag vet hur du mår. Vi är alla lika. Det här är vad alkohol gör med oss som är byggda på det här sättet. En djävulsdans. Jag har valt att lämna den dansen, valt en annan partner. Den heter LIVET.

@Fröken H Tack för dina ord! Känns skönt med andra som förstår hur det känns.
Min sambo hatar mig verkligen, vilket känns som det allra värsta just nu. Än så länge känner jag ju inget sug eller längtan efter alkohol. Jag är ju knappt nykter än...
Ska försöka sova en stund nu och se hur allt känns i morgon.
Jag är oerhört tacksam för detta forum o det stöd jag känner!

Jaha, nu sitter jag här mitt i natten med ångesten som en våt filt över mig.
Vet inte vad jag ska ta mig till och längtar bara bort. Önskar jag kunde sova ett år och vakna ur denna mardröm och allt jobbigt som ligger framför mig redan var gjort.
Vet att jag måste hitta ett boende och komma härifrån då min sambo inte ens bemödar mig med en blick, än mindre pratar med mig. Visst, jag förstår han men det är så sjukt frustrerande att inte ens kunna få prata om det som hänt!
Det är inte det att jag tror att han ska ta mig tillbaka o vi ska leva lyckliga men jag vill ändå förstå vad som hände o jag vill ju såklart inte att han ska hata mig. Även om vi gjort slut vill jag ändå inte att han ska hata mig.
Men det gör han, han hatar mig verkligen.
Fattar inte hur mitt liv ska kunna fortsätta fungera efter det här. Hur ska jag kunna gå till jobbet? Berätta för vänner o familj varför vårt förhållande plötsligt är över? Orka ta tag i livet?
Just nu känns det inte ett dugg jobbigt att jag inte ska dricka något mer men så har ju inte ens baksmällan lämnat kroppen ännu.
Ska försöka somna igen men det är svårt. Kroppen gör ont och själen gör ännu mer ont.

@Kärring hoppas du har lyckats sova nån blund i alla fall. Även idag är en dag att vara snäll mot dig själv. Kan du skriva ett meddelande till sambon där du ber om ursäkt, berättar att du tappat kontrollen och hur hemskt du tycker det är. Nånting om känslor gentemot honom och att du berättat för dina närmaste... skammen, ångesten... och att du kommer söka hjälp. Vore det en väg att gå framåt?

@Fröken H Jo, några timmar har jag sovit.
Klarare i huvudet idag i alla fall men trött och ledsen.
Jag skrev några meddelanden igår till han. Bad om ursäkt såklart och försökte förklara att jag vet om att jag har ett problem. Jag sa även förlåt såklart.
Han svarade med en bild på den skada jag åsamkat honom. Inget annat.
Ska försöka prata med honom idag, vi måste ju i alla fall tilltala varandra, eller så blir det väldigt långa månader tills jag hittar ett boende...