Hej! Har varit in här på sidan lite i smyg när jag sitter på jobbet och de tidiga mornarna när maken ligger utslagen i soffan.
Vet inte riktigt vad jag söker men troligtvis bekräftelse på vad jag upplever.
Jag vet ju att jag måste lämna min man, sälja huset och massa annat men orkar inte.
Jag älskar vårat hus, jag har dock inte råd att ha det själv.
Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?
Min man dricker stora mängder alkohol, något som bara blir värre och värre sedan han blev arbetslös i Januari.
Innan drack han bara 2 dagar i veckan, nu är han bara nykter 2 dagar i veckan, hans beteende vid berusning har varierat men allt för ofta inte trevligt.
F-n vad jag skäms över att jag tolererar detta. Jag gör allt för honom!
Jag sköter all markservice ! Och då menar jag allt!
Han gör typ inget annat än att sova ruset av sig på fm, spelar dataspel hela dagen för att sedan börja dricka igen på kvällen.
10 stora starköl och en 70 cl flaska Whiskey är standard.
Ibland hinner han inte få i sig allt innan han somnar så då dricker han resterna kvällen efter.
Fast jag vet att han inte kommer ändra sig så hoppas jag alltid på förändring, år ut och år in.
Har pratat om hans konsumtion och han håller med på att den är farlig men sedan tuffar det på som tidigare.
Gällande beteendet så menar han inte vad han säger på fyllan utan ber mig bara ignorera det han säger när han är full.
Men har provat det i några år nu och det är inte kul.
Sitter bara här och ord svamlar för att jag inte riktigt kan hålla ihop det. Detta får nu bli mitt första inlägg så får vi se ifall jag kan få någon struktur i det jag skriver framöver.
Tack fina ni som låter mig läsa och lära ifrån er!

Li-Lo

@Fixaren Välkommen till oss på Alkoholhjälpen 6 Anhörigstödet.

Börjar med att säga att ditt inlägg är långt ifrån svammel. Du skriver med tydlig- och uppriktighet. Precis som du anar är du inte ensamma om att befinna dig där du gör. Ibland är det många nya här och då kommer en del inlägg liksom bort i mängden. Jag gissar att din process fortgår och vi hoppas att du vill dela den med oss. Det tar somsagt lite tid ibland innan en tråd får fart. Ser att du även stöttat andra. Fint av dig!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Just så hade jag det.
En himmelens massa år förflöt medan konsumtionen ökade. Det var allt från grov rattfylla, fotboja, avgiftningar och till slut förlorat jobb.
Jag stannade hela tiden kvar eftersom jag ickså älskar mitt hus plus att det kändes övermäktigt att göra bodelning.
Men slutligen valde jag mig själv och framför allt mina vuxna barn som inte skulle behöva oroa sig över hur mamma mår varje dag.
Beslutet taget och vi är nu skilda men bodelningen återstår och sllt ör ännu ovisst.
Jag mår bra vissa dagar men andra dagar är jobbiga men i slutändan finns det inget annat än att gå vidare och har jag klarat att leva så under alla dessa år så kan jag klara detta också.
Forumet är fantastiskt genom allt stöd och input msn får här. Man lär sig mycket om sig själv också under resans gång och det är bra att kunna gå tillbaka och se hur man faktiskt har förändrats och blivit starkare och framför allt flyttat fokus från alkoholkontroll, rädda situationer, oro till att ta mer hand om och sätta sig själv främst.

Välkommen hit och fortsätt skriva🧡
Kram Azalea

Kan så väl känna igen mig i det du skriver, alla gånger jag själv har ställt mig frågan varför är jag kvar. Svaret har oftast varit att jag inte orkar med allt som det för med sig att sälja huset, hitta annat boende. Har i min enfald försökt stärka upp min ekonomi så att jag skulle kunna hitta annat boende och få det bra med mig själv och mina barn, men alltid har det kommit något emellan. Kan/ska kärleken till sitt hus och hem göra så att man lever kvar i ett förhållande som inte fungerar? Svaret är väl ganska glasklart för andra men frågan är ju om man har kraften och orken till att ta tag i allt det praktiska när man kämpar emotionellt.
Tack för att du delar med dig.

Livrädd igen

@Fixaren Hej! När jag läser meningen "Men hur kan tankarna på att ett hus , ett boende övervinna känslorna över att få känna frid?" så är det precis vad jag skulle kunna skriva. Jag har lämnat flera gånger men alltid gått tillbaka. I oktober förra året lämnade jag igen. Då min sambo även är våldsam bodde jag första dagarna i skyddat boende. Det har varit många turer fram och tillbaka under dessa månader. Första tiden fanns inte en tanke på att gå tillbaka men just nu har jag fruktansvärda dagar då jag inte vill något hellre än att ta mina djur och åka hem. För mig som är uppvuxen på landet är det fruktansvärt att sitta ensam i en lägenhet nu när det börjar bli vår. Men om jag går tillbaka så VET jag att jag kommer att vara rädd igen, jag kommer att behöva tassa på tå, han kommer att smygdricka. Han är fruktansvärt svartsjuk och har sagt till mig att jag måste ta bort FB, Messenger och annat där folk kan kontakta mig. Och han måste få titta i min telefon då och då. Han kan lika gärna låsa in mig och kasta bort nyckeln. Men jag saknar mitt hus, stallet och skogen. Men ska jag verkligen sälja min själ för materiella ting? Det finns andra hus och andra skogar. Fast jag har väldigt svårt att se det just nu. Igenkänning!

Livrädd igen

@Tröttiz Jo, jag vet. Jag kämpar varje dag med mig själv. Varje dag som jag stannar i lägenheten är en seger. Han försöker påverka mig och målar upp ett drömliv som jag ska komma tillbaka till. Men i själva verket är det nog han som har svårt att klara sig utan mig. Varför skulle han helt plötsligt ändra sig och bli en ny fantastisk förstående människa efter 26 år? Han har fått så många chanser tidigare. Men jag har sådan ångest och så dåligt samvete.

@Livrädd igen
Har den tanken att man i relation ska göra mycket för den andra, att kämpa. Men då det går över ens välmående ska man säga stopp. En kompis sade till mig då jag anförtrodde henne mina tankar om min relation att : "Kärlek ska skapa ett vi utan att förstöra ett jag". Så sant. 💕

Livrädd igen

@Tröttiz Så sant. Jag ser ofta på sociala medier om alla dessa lyckliga par som firar sina årsdagar. Jag har aldrig gjort det och jag skulle aldrig kunnat lagt upp något liknande. Det säger en hel del.

Vi har all rätt att vara fria.
Rött att tänka och vara den vi är utan att behöva ändra sig gör att passa sin partner.
Jag tappade bort mig själv under många år då jag tassade och passade på vad jag sa. Följde inte med på saker med vänner för att det var lugnast så.
Jag flyttade och bor i lägenhet och jisses så skönt att hitta tillbaka till den personlighet man egentligen är igen.
Jag lider också av att inte ha friheten med min trädgård och sjön som jag hade vid huset och känner mig lite instängd i lägenhet.
Men tills vidare utnyttjar jag skog och natur som ger så mycket energi.
I helgen ska jag o några väninnor ut och campa vid en sjö så då tänker jag njuta.
Huset , trädgård, sjö kan komma tillbaka men det livet med min beroende vill jag aldrig ha igen.
Men ska ju inte behöva vara rädd och orolig utan finnas för varandra och göra varann bättre.

Kram från Azalea🧡

Livrädd igen

@Azalea ❤️
Du har så rätt! Men jag var så ung när vi träffades så jag vet inte ens vem jag en gång var. Jag inser att jag har en väldigt lång väg tillbaka till mig själv och vad jag har för drömmar. Jag har så mycket ilska inom mig eftersom han ser som självklart att han ska köpa ut mig om jag inte kommer tillbaka.

En dag i taget 🧡
Så försöker jag se det eftersom allt är väldigt osäkert i vår bodelning.
Men ilska det här jag också mycket av men känner att ibland är den faktiskt bra för den gör mig starkare.

Livrädd igen

@Azalea Ja, jag skulle inte orka överhuvudtaget om jag inte tog enbart en dag i taget. Jag har upptäckt att jag blivit fruktansvärt stresskänslig, jag kan få fullständig panik inför en uppgift som egentligen är väldigt enkel att lösa. T.ex. häromdagen när jag var tvungen att ringa hemsjukvården och be dem åka hem till min pappa och ta prover inför ett läkarbesök. Det kändes helt omöjligt. Hur ska jag då ta mig igenom en bodelning? Så länge som han tror att jag kanske kommer tillbaka är han hyfsat lugn, men vad händer den dagen då han kommer att inse fakta? Och jag hoppas verkligen att jag orkar stå emot. Jag vill ha ett nytt liv. Jag betalar ett högt pris men priset jag får betala för att gå tillbaka är mycket högre. Då måste jag sälja min själ och jag kommer att bli en våt fläck. Vad är det för fel på min hjärna som ens överväger det?

@Livrädd igen Ja, det är ett högt pris om du väljer att gå tillbaka eftersom han verkar vara direkt farligt för dig.
Det är inte okej att kontrollera en annan människa.
Känn efter i lugn och ro: vad vill du allra helst göra för dig själv? Ta ett beslut och håll fast vid det.
Visst kan det bli riktigt jobbigt men som jag kände det så blir det jobbigt i en begränsad tid istället för jobbigt resten av mitt liv.
Du klarar mer än du tror när beslutet är taget och ta gärna hjälp av någon närstående eller terapeut att prata med.
Du är inte ensam🧡Azalea

Livrädd igen

@Azalea Tack snälla för kloka ord. Jag har fruktansvärda dagar emellanåt när jag bara vill kasta mig i bilen och åka "hem" igen. Men jag VET ju vad som händer, jag har ju provat så många gånger. Och ja, jag är också rädd för att det blir riktigt farligt. Som min läkare sa; det här är förmodligen den jobbigaste tiden i ditt liv. Men jag förstår ändå inte hur jag ska komma vidare. Varför ska jag sitta här i en pytteliten lägenhet och ha dåligt samvete för att HAN mår dåligt? Han har allt han behöver i vårt hus, utom kontroll över mig. Han säger att han dricker mycket mindre, men det har jag hört förut. Och han behöver inte ha druckit för att bli totalt okontrollerbar. Egentligen är det enda jag vill är att ha tillbaka mitt hus och mitt stall, men jag kan ju inte leva tillsammans med honom. Och han vägrar att släppa taget om huset.

@Livrädd igen 😳 Helt sjukt det du skriver........ Exakt precis så är min situation.
Jag hyr en lägenhet medan han dricker dagligen och ligger på rygg och gör absolut ingenting för att hålla iordning varken inne eller i trädgården.
Känns som om det är en hus ockupant som man inte kan bli av med.
Saknar mitt hem som är mitt föräldrahem men han vägrar lämna och slåss mot bodelningen. Så tröttsamt.
Men håll dig på avstånd och vid dina beslut. Det är en kort period av vårt liv och visst är det jobbigt men det kommer att gå över och bli bättre.

Må väl och ta hand om dig🧡Azalea

Livrädd igen

@Azalea Ja, det är verkligen helt sjukt! Han målar upp en fantasibild över hur det ska bli "när" jag kommer hem igen. Ändå vägrar han att försöka göra något åt sitt beteende. Utan han säger att mycket beror på mig själv. Att jag måste sluta"smussla" med telefonen, jag måste visa vilka mina FB-vänner är och han MÅSTE få gå igenom min telefon då och då. Allt han säger får mig att tvivla på mig själv. En del dagar känner jag mig så liten och svag och tvivlar på att jag kommer att kunna klara mig själv. Jag har nästan ingen, varken anhöriga eller vänner. Pinsamt att mina kollegor fick hjälpa mig bort från honom och ringa polisen osv.
Så enkelt det vore att bara ge upp igen. Men då ger jag upp mig själv och jag kommer alltid att vara rädd. Jag vill verkligen inte vara rädd längre.

Li-Lo

Hej igen.

Blir glad att du så svart på vitt beskriver hans idéer om vilken kontroll han tycker att han ska ha över dig. Personer som kräver kontroll kan ibland bidra till att den som krävs på genomskinlighet ibland känner sig så. Som om en nästan inte finns, och än mindre skulle klara sig själv. Du är inte ensam om att dessa tankar dyker upp. Vill ändå påstå att de stämmer inte!

Kanske har du redan kontakt med kvinnofrid? Om inte är ett tips att ringa dem. 020 505050 Du beskriver processer som år svåra att reda i själv. Mönster svåra att se från insidan så att säga. Vi finns här men de kan kanske också vara ett stöd?

Du avslutar med kraft "Jag vill verkligen inte vara rädd längre."

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Håller med om att det vore fint att kontakta Kvinnofrid, de kan hjälpa och stötta dig.
Du behöver nog stärka dig själv och ge dig utrymme att bestämma över dig själv och hur du vill ha det.
Du kan få hjälp genom vården att få samtal med terapeut eller så kan du gå till Kyrkan och be att få tala med en präst eller diakon. För mig blev det lättare när jag fått prata och på något sätt lättat mig.
Sen är de ju specialister på att förminska sina anhöriga och få oss att tvivla och tro att vi inte klarar oss men det tror jag mest är projicering för att de själva tappat sig.
Det är så bra att du skriver här och vi finns här och här själva varit med om det mesta.
Kram Azalea🧡

Livrädd igen

Jag har en jobbig dag igen. Helgerna är alltid värst. Igår hade jag lite egna planer för en gångs skull, men då tyckte han att jag skulle komma hem för vi behöver "prata". Det slutade med att hela kvällen blev förstörd. Han höll på med att ringa och skicka meddelanden men jag vägrade att svara. Misstänkte att han skulle fortsätta i morse och det gjorde han, oändliga telefonsamtal och meddelanden. Jag hade satt telefonen på tyst läge för att få sova, men då bankar det på dörren istället. Jag vägrade att släppa in honom. Hela tiden försöker han att göra sig själv till offer och lägga all skuld och skam på mig. Jag har skrivit i detta forum tidigare, det var för 5 år sedan och då gjorde jag ett seriöst försök att ta mig ifrån honom. Då drack han dag och natt i två veckor och hans familj fick turas om med att sitta hos honom. Inte NÅGON hör av sig till mig och undrar hur jag mår och hur jag har det. Jag förlorade min mamma för 2,5 år sedan och har sedan dess tagit hand om min sjuka gamla pappa. Jag har en bror som inte bor här och som väldigt sällan är närvarande. Han tror att det här med pappa typ sköter sig självt. Jag har inte ens orkat berätta för min far om situationen jag befinner mig i. Min bror vet att jag har flyttat, men inga detaljer. Det känns som att jag sitter i ett järngrepp. Jag har läst om traumabindning och inser att jag är riktigt illa ute efter 26 år med denne man. Jag vet inte vem jag är och vad jag vill. Men jag vet åtminstone hur jag inte vill känna mig, men ändå är varje dag en enda stor ångestbubbla. Hur länge orkar man ha det så här?
Ibland tänker jag att det hade varit bättre om jag hade stannat kvar och inte berättat för någon om min situation. Samtidigt tänker jag att varje dag som går är ett steg i rätt riktning. Jag hoppas bara att jag orkar.

Lider med dig
Kämpa på, det blir bättre men det tar tid att läka om man levat i det där så länge. Jag levde en kort tid om man jämför med dig men jag kan säga att jag blir aldrig densamma igen. Försöka att prata, det hjälper. Sök upp alanon, rätt skönt. Alla kommer säga lika men även om man bara vill skrika att det inte kommer hjälpa ( så kände jag från början) så gör det, det. Och du kommer få så mycket stöd när du börjar berätta för dom du känner förtroende för. ❤ vi finns här och vet vad du går igenom fast ändå på olika sätt 🙏