Jag har så mycket att säga, så mycket hat att jag snart inte vet var jag ska vända mig.
Min mor har alltid varit alkoholist sen jag kommer ihåg. Min pappa lika så, dock har han inte varit lika påverkad och elak.

Min mamma har alltid varit alkoholist. Främst på helger då hon verkligen tappade kontroll. J

Alla nära, halvsyskon, mor och farföräldrar, moster mm visste om detta och tyckte "så synd om mig o min lillebror" men gjorde aldrig en anmälan till soc eller verkade engagerade i att hjälpa små barns situation.

Detta resulterade i en jävligt pissig uppväxt utan någon känsla av trygghet. Fick inte ens en enda kram av mamma vad jag kommer ihåg.

Jag är i dag över 30 och jag undrar hur man ska bearbeta detta? Får ingen hjälp från psyk då jag inte egentligen har någor problem förutom bipolär och känner mig som skit som inte förtjänar något gott i livet och inte duger något till.

Hur går man vidare härifrån? Var kan man få ur alla malande tankar?
Har som sagt pratat med psykvården men de bara refererar till min diagnos och tycker jag ska nöja mig med tabletter.

Så trist att du inte fått någon hjälp. Det finns många i din situation. Jag föreslår dig att googla på ACA där kan du få tips på grupper som träffas och där man har samma bakgrund som du. Kallas vuxna barngrupper och finns på flera platser i landet. Vet inte hur insatt du är men man jobbar enligt AAs modell med dom tolv stegen. Finns även grupper där du är i behandling under en vecka och bor på stället t.ex. Nämndemansgården. Detta får man betala själv 8ch det kostar drygt tio tusen, men värt pengarna många gånger om ifall man har möjlighet. Hoppas du hittar något som passar.

Vilken tuff uppväxt du måste ha haft.. Och dåligt att ingen av de andra vuxna som såg ingrep.. Om du vill prata med någon kan jag tipsa om Svenska kyrkans diakoner. Man måste inte vara medlem eller troende, det är bara att ringa någon församling och säga att man vill boka tid för samtal. Det är gratis och de har tystnadsplikt. Kanske en början. Sen kanske du kan prova att träffa en annan läkare, som kanske bedömer ditt psykiska mående annorlunda. För mig är det självklart att du borde få stöd att jobba igenom det trauma som din barndom måste ha varit... Ta hand om dig, du är värd att må bra!

Hej @flowdar
Vad bra att du sökt dig hit för stöd och råd. Förståeligt att du känner mycket hat, det är svårt som anhörig att se sjukdomen när man är sårad, skadad och kränkt. Tyvärr leder hatet bara till att du mår ännu sämre precis som du skrev. Har du sökt samtalshjälp på din vårdcentral/hälsocentral? De flesta har egna psykosocial team, jag fick jättebra hjälp av en kurator på min vårdcentral.
Det handlar mycket om att fokusera på sig själv. Här kommer även ett boktips; Djävulsdansen , som handlar om problematiken med relationer till missbrukare.
Här finns också mycket stöd och kunskap. Skriv av dig! Dels kan det kanske kännas skönt att bara lätta på ”trycket” . Dels finns mycket fint stöd.
Som sagt, du är värd att må bra!

flowdar

Tack snälla ni för hjälpande kommentarer. Inser att jag har väldigt mycket att arbeta med tack vare mina föräldrar.. tack för alla tips och råd och stöd. Det värmer verkligen!