Jag har så mycket att säga, så mycket hat att jag snart inte vet var jag ska vända mig.
Min mor har alltid varit alkoholist sen jag kommer ihåg. Min pappa lika så, dock har han inte varit lika påverkad och elak.
Min mamma har alltid varit alkoholist. Främst på helger då hon verkligen tappade kontroll. J
Alla nära, halvsyskon, mor och farföräldrar, moster mm visste om detta och tyckte "så synd om mig o min lillebror" men gjorde aldrig en anmälan till soc eller verkade engagerade i att hjälpa små barns situation.
Detta resulterade i en jävligt pissig uppväxt utan någon känsla av trygghet. Fick inte ens en enda kram av mamma vad jag kommer ihåg.
Jag är i dag över 30 och jag undrar hur man ska bearbeta detta? Får ingen hjälp från psyk då jag inte egentligen har någor problem förutom bipolär och känner mig som skit som inte förtjänar något gott i livet och inte duger något till.
Hur går man vidare härifrån? Var kan man få ur alla malande tankar?
Har som sagt pratat med psykvården men de bara refererar till min diagnos och tycker jag ska nöja mig med tabletter.