Jag lever sedan 20 år med en alkoholist som varit aktiv under hela den tiden. Jag har mycket långsamt och i perioder arbetat med mitt medberoende och med att sätta gränser. Minndes, när jag läste igenom den här tråden, den dagen jag bestämde mig för att inte handla öl åt honom. Det är väl en fyra-fem år sedan. Idag kan jag tycka att det verkar otroligt märkligt att jag faktiskt åkte och köpte öl åt honom...

Under det senaste året har vi dagligen "diskuterat" skillsmässa.

Jag har fått mycket hjälp med mitt medberoende under åren, men allt som oftast har jag avbrutit olika insatser. Min man däremot har aldrig tagit någon hjälp och aldrig erkännt att han är beroende. Jo, han gick på AA ett halvår för länge sedan, och har efter det mycket bestämda åsikter om AA och det är helt lönlöst för mig att prata om något som liknar dem.

Idag har min man varit nykter i ca ett halvår. Men på sista tiden har han börjat dricka igen, men det är väldigt smygande och hemligt. Jag hatar att sysselsätta min hjärna igen med misstanken, och funderingarna på hur jag skall agera.

För mig är vår relation måttligt intressant, med eller utan ölen, och jag tror faktiskt att det är ganska ömsesidigt, Men vi har tre goda skäl att fortsätta försöka. De är 6, 8 och 10 år!

Jag har under den senaste tiden först gått i egen terapi och kände mig mycket stärkt, men hoppade av... Sedan har vi just nu gått i familjerådgivnings-samtal. De var väl ganska bra, och jobbiga, men just nu känner jag mig mest resignerad. Som om jag blev övertalad att kapitulera att och finna mig.

Ja, det var mitt första inlägg på den här sidan, det kommer nog fler...

barbalala

Har i helgen hunnit städa! Och sätta potatis, göra i ordning ett land, hugga lite ved, tvätta lite kläder... Och umgås med vänner, nya vänner. Bara för att vi har en stor flodhäst i vardagsrummet, betyder inte det att hela hushållet behöver förfalla...

Jag tror att han är på väg att träffa en annan kvinna, och jag ser det som en stor befrielse. Börjar genast planera semester för bara mig och barnen... Tänk att vi har pratat så länge om skilsmässa, men han släpper inte taget, och jag klarar inte att bryta upp mot hans vilja. Hans nya vän och många nya vänner är dessutom helnyktra!!!

Phu!

barbalala

Jag förstår att det låter lite konstigt och det är det väl också...

Jag känner idag att jag kämpat väldigt länge. och väl. Just idag känner jag mig faktiskt stolt. Jag har så många många gånger fått rådet att lämna, att rädda mig, att ge upp. Han är nykter idag och på många sätt har livet utvecklats så som jag velat. Jag tycker liksom att jag "gjort mitt": han har slutat dricka, hittat ett liv i nykterhet med ett innehåll, ett rikt innehåll. Det kanske tillochmed medfört att han hittar kärleken. Om det sedan leder till att han inte vill leva med mig, så är det viktigare att han är en nykter far till våra gemensamma tre barn.

Jag ville verkligen skiljas, vi gick i parterapi vilket ledde till att jag beslutade att stanna eftersom han slutade att dricka. Jag måste ju ge det en chans ... och det har jag verkligen gjort. Jag är helt beredd på att försöka hitta tillbaka till kärleken mellan oss. Däremot kunde han aldrig smälta mitt besked om att jag verkligen ville skiljas. Det har grott vidare i honom.

Jag skrev att det kändes som en stor befrielse, men sanningen är att det är blandade känslor, förståss. Jag kan känna en längtan efter att hitta kärleken mellan oss, men just nu är den så långt borta, och hans besvikelse är så stor. Jag längtar också efter en massa saker i mitt eget liv, att få sätta mig själv i centrum. Och ägna mer tid åt glädjen tillsammans med mina barn.

Jag bär liksom en känsla av att om vi lämnar varandra nu så lämnar jag honom i goda händer. Vi har många nya goda vänner omkring oss, som han själv valt och som inte kommer att ta honom tillbaka till drickande utan tvärt om hjälpa honom att odla sin nya nykterhet. Och jag känner att jag får gå nu om jag vill, men jag känner också att jag skulle kunna stanna nu. Jag hade bestämt mig för att ge det tid och en verklig chans, men om han nu träffar någon så känner jag att jag har många andra möjligheter framför mig som jag också längtar efter.

Tack Berra för reflektioner, jag tar gärna emot fler!

barbalala

Jag kände att det var dags att starta en "egen" tråd, så jag klippte in en del av det jag tidigare skrivit i andra trådar.
På kort tid har forumet gett mig otroligt mycket! Tack alla här för det!

för att vi får dela dina tankar, och få nya infallsvinklar, det blev lite av en aha-upplevelse...
Visst känns det väl skönt att få kunna läsa sina egna tankar, och dessutom få lite payback på dem...
Ibland känner man sig så liten, och här på forumet så kryllar vi av samma tankegångar...

Här finns massor av nya vänner utan ansikten, men med stora hjärtan...

/Berra

barbalala

känner jag verkligen att det finns här! Det är otroligt utvecklande att ha ett skäl att skriva ner sina tankar, och att får respons, och att få ge respons. Fantastiskt faktiskt!

barbalala

Jag såg en film där bland annat hjärnans belöningssystem avhandlades. Hjärnan blir "beroende" av ... egentligen allt som vi upprepar, och det är mycket mycket krävande att stoppa ett sådant beroende. På så sätt har vi alla som vill ändra vårt beteende en liknande situation. Jag som är medberoende måste alltså jobba lika mycket med att bryta det som upprepas om och om igen i min hjärna - lika mycket som alkoholisten. Egentligen var det inga nyheter för mig, men filmen gjorde det tydligt hur detta verkligen gäller alla. Vi är "beroende" men av olika saker: droger, mat, sex, offerrollen, ilskan, sorgen, ....?

barbalala

Känner mig bara så helt upp och nervänd de senaste dagarna. Jag har såå svårt att bara stå ut med mina egna känslor. Kanske har jag gläntat på något lock där inne. Hjärtklappning och tårar som bränner nästan hela tiden, och så försöka fungera under tiden och ta hand om jobb, hem och barn... och relationen till honom... jag försöker bara överleva. Det känns som om alla mina känslor sitter precis under huden och trängs med varandra. Vad är det som händer med mig? Skulle behöva bli lite tröstad; "det går över, det är inte farligt..det kanske till och med är bra..." Meditation.., kanske det hjälper?

Hur är det med sömnen?
Får du just nu tillräckligt med mental vila för att orka med vardagen, en liten eftermiddags-nap kanske?

Eller att du trollar dig bort med en bra rulle på TV'n eller något, för just nu behöver du "fly" någonstans..

Skapa något brukar också vara själavårdande, eller ett annat beroende som shopping t.ex, choklad osv...

Bryt tankemönstret med att tänka på precis allt annat än de tankarna du hade för en stund sedan,
det är "förbjudet" med negativa eller stressande tankar...

Och om du inte mår bra av allt stressande idag, så får det ligga tills imorgon, för ditt egna välmående...

Din lastbil har just idag ett väldigt litet flak och klarar bara korta distanser, för det finns så lite soppa i tanken...

/Berra

Lelas

Det går över, det är inte farligt... Det kanske till och med är bra... ;)

Jag lider med dig, barabalala. Tänk om jag kunde ge dig lite av den styrka och det lugn som jag känner nu... Kram!
/H.

lillablå

Tänk på att vi också har varit där du är, jag, Mie, Lelas, och många andra
med oss... vi har alla haft nerverna på utsidan, ett tunt, tunt skal som inte
står emot så mycket, och ett svampliknande inre som suger in allt dåligt
och hemskt och sparar det trots att det bara blir tyngre och tyngre...
och se på oss nu!
jag mår rätt bra, periodvis kanske till och med riktigt bra!

och kan jag göra den resan, så kan du...
om jag ska vara helt ärlig är jag faktiskt rätt tacksam mot min föredetta
kärlek, hade det inte varit för att han fick oss att må så dåligt som vi båda
gjorde, så hade jag inte mått så här bra idag!

låt känslorna komma, blir det för mycket så gör som Berra säger, spara
det till morgondagen, men göm dem inte för långt ner... allt måste du gå
igenom för att hitta tillbaka till dig själv igen... och även om lastbilen har
ett litet flak, eller bara orkar köra lite i taget, så har den minst 4 hjul och
står rätt stadigt... du är starkare än du tror!!!

såg ett kort på mitt ex på hans systers facebook igår...
han har gått ner i vikt igen, och såg rätt välmående ut... lite lätt röd, men om
jag ska vara ärlig såg det mer ut som om det var solens än spritens fel...
och det kändes inte mer än om det hade varit en rätt avlägsen kompis jag
inte sett på ett tag... sån himla lättnad!

önskar jag kunde ge dig en stoor kram på riktigt...
/k

barbalala

En textrad surrar i mitt huvud:

And I see losing love
Is like a window in your heart
Everybody sees you're blown apart
Everybody feels the wind blow

(Paul Simon)

Lelas

Ok, jag kontrar med en annan Paul Simon-text då:

Sail on silvergirl,
Sail on by
Your time has come to shine
See how they shine,
If you need a friend -
I'm sailing right behind
Like a bridge over troubled water...

Kram!
/H.

barbalala

Idag ska jag: hyra en bra rulle, köpa choklad - den som jag gillar bäst. Jag tror till och med jag skall ta en eftermiddagslur här på jobbet i vilrummet.

Jag har sovit två timmar inatt, och därefter cyklat 25 km till jobbet. Det roliga är att det är 25 km hem också....

Jag hade ett långt samtal med Honom igår/inatt, med många, många tårar. Att känna sig övergiven... Han ligger bredvid mig i sängen, men talar med Henne - på datorn - medan jag försöker sova.

Grymt.

Somnade en liten stund men vaknade igen halv fem med ett stort grått moln i magen. Lika bra att kliva upp och cykla till jobbet.

barbalala

Jag berättade för min man hur mycket jag tycker att han har förändrats sedan han slutade dricka. Oj, vad han sög i sig det! Jag blir verkligen berörd av alla era kärleksfulla och stöttande ord om "era" alkoholister här på forumet, Lelas och Mulletant t.ex. Jag känner mig själv ganska skitig, eftersom jag varit så full av bitterhet, sorg och ilska efter alla år.
Förändringen (läs nykterheten) i vår familj har kommit på ett lite annorlunda sätt, inte direkt kopplat till något större ställningstagande från någon av oss. Jag ställde inte ultimatum, han har inte varit i behandling, tvärtom så var vi långt innne i en bitter konflikt med mycket etter då han började sluta dricka. Det leder också till att vi inte får så mycket hjälp men jag är glad att jag har hittat er här. Nu har jag hittat en stoor, en jättestor(!), kärlekslängtan i mig. Jag hade grävt ner den långt ner i en hög av kärleksbrist, trasighet och fransar och murat igen. Men en liten spricka i muren, och så vällde den fram. Den är så stor att den är svår att bära, den liksom hotar att ta över mig., så jag praktiserar fly-tipsen från Berra och försöker känna på den i mindre portioner.

Inget fel med när undertryckta kärlekskänslor kommer tillbaka, man kan ju hoppas att de är till din man bara...

I mångt och mycket så handlar livet om att kunna behärska sina känslor, vissa av dem tar över ens hela livssituation...

Just här på forumet så är vi många som inte kan lämna förälskelsen i alkoholen, och vi vill så gärna återkomma till den...
För andra är den förkroppsligad till andra människor, och de har t.ex svårt för att vara monogama...t.ex
Rökning, choklad, motion osv.. allt som kan släppa lite endorfiner löst i kroppen, går att missbruka...
Andra samlar på sopor, får anorexia eller känner ett starkt kontrollbehov över andra, en sorts manier...

Det svåra för en som har blivit missbrukare av någon sort, är att kunna se de andra alternativen....
Man får någon sorts falsk trygghet i att hålla på med det man gör, man blir ju "bäst" på det i långa loppet...

Och vad är det för något som säger att det är "normalt"...
Jag tycker t.ex inte att det är normalt med 4 timmars TV-tittande varje kväll, jag tycker det är för mycket,
skulle matlagningen ta lika lång tid, så skulle man ju kräkas till slut, eller städa, diska, tvätta osv...

Många saker är förknippade med måsten här i livet, och andra är kopplade till underhållning eller livsnjutning...
Alla drömmer om en solsemester i Grekland under ett par veckor, men att flytta dit för evigt, det blir väl ingen njutning till slut,
samma sak med alkoholen, det blir väl ingen njutning till slut om man är alltid i fyllan...

Så jag tror mycket på förändringar i ens livsutrymme, man blir trött på att käka pyttipanna varje dag...
Livsomvändande saker kan kännas för mycket på en gång, att bli nykter t.ex när väldigt mycket av sin sociala situation är förknippad med alkoholen...
Att bli vegeterian, att bli munk och flytta till kloster, det känns ungefär lika tunga och svåra beslut...

Älskar man kött kan det bli svårt att göra valet om att bli vegeterian...
Tror man inte på Gud och grabbarna, kan det bli svårt att bli munk...
Man är rädd för vad som kommer att hända med en, man kan inte göra allt det där som man brukar, en rädsla att bli av med tryggheten..

Men vad händer med de som testar, som provar sig framåt, som inte är lika rädda, stämmer andras fördömmande då?
Och vilka är det som verkligen KAN berätta ur en nyanserad och verklig erfarenhet, de som testat naturligtvis...

Kanske går det åt he..te och alla kraxande "vad var det jag sa.."-människor får rätt...fine!, men jag har provat i alla fall...
Och det är mycket mer än vad andra har gjort...

Det betyder nog inte att man alltid ska kasta sig in i nya projekt genom hela livet, någonstans finns det ett välmående som måste ha första tjing,
för mår man inte bra med ett för hektiskt liv, så behöver man också jaga lugnet, skapa luckor med återhämtning...

Och blir det FÖR lugnt så får man det tråkigt och enformigt, man saknar stimulans...(man kan ju börja dricka som en stimulans t.ex),
och då behöver man söka sig nya marker för sin egna stimuli...

Och jag tror mycket på att de som har lätt att dricka för mycket, helt enkelt saknar stimulans här i livet, de vill att något ska hända...
De borde prova på tandemhopp med fallskärm, bungyjump, bygga sig en flotte, tälta ute i det fria, svampplockning, yxkastning,
ridning, valsafari, dreja, testa go-kart, fiska, baka, köpa sig en hoj, starta en maskodling, göra sin egna glass, klättra i berg,
bygga sig en koja, kela med ett djur, klyva ved, putsa fönster osv...
I stort vad som helst, men att finna något annat som kan konkurrera ut tiden med att dricka alkohol, och kan skapa en god självkänsla,
och kan kanske bli en drog i sig självt, men där man aldrig får en rejäl bakfylla och en fruktansvärd ångest...

Att sätta sig fyra timmar framför TV'n och ha ett krav på att bli underhållen varje kväll, så skulle kan kunna kräva ...underhåll mig själv!
Och ikväll ska jag göra något nytt jag aldrig har gjort förut, bara för att jag "måste" och att det ska bli bra...

Jag ska göra något nytt ikväll, ska ut på en restaurant jag aldrig har varit på förut, med frugan för att vårda kärleken,
och jag ska fortsätta praktisera något som är för mig ganska så nytt, att vara fortsatt nykter..
Jag ser fram emot det, och det kommer inte att bli något problem med vad jag ska dricka,
jag ska låta smaken avgöra det som är gott och som inte skapar den bittra eftersmaken av ånger...

Jag planerar min dag, så att jag under morgondagen inte ska behöva ångra den, så har jag kontakt med mitt liv..

/Berra