Tack @Torn , @miss lyckad och @Andrahalvlek för pepp. Nu när jag läser det i efterhand låter det lite som att jag kände mig nedstämd eller liknande och fiskade lite efter pepp, men så var det faktiskt inte. Jag är ju väldigt nöjd med att vara nykter och det är inte så att jag menar att det är helt utan att jag gjort något själv, men jag känner ändå att jag har fått mycket gratis.

Som du @Andrahalvlek säger så stämmer det att det faktum att jag bestämde mig samt att jag undvek förhandlingsbordet genom att inte lämna något öppet är nycklar till att det har gått så bra, men de är ju näppeligen allena orsaken till att det har gått så bra. Det finns ju många som har tänkt likadant som mig, tänker jag, men som fortfarande känner sug flera år efter att de har slutat.

Så jag menar inte att jag stått vid sid-linjen och sett på medan jag blivit nykter. Jag menar bara att det har varit som att cykla i nedförsbacke. Jag har förvisso varit tvungen att se till att inte välta, men i övrigt är det gravitationen som har gjort jobbet.

Det här känns återigen som en sådan grej som jag inte kan förklara fullt ut.

Idag var vi ute och gick bland uteserveringarna i solen och någon blev sugen på en öl. Jag blev sugen på en glass. Det kanske inte låter konstigt för er, men jag blir aldrig sugen på glas och väldigt sällan på söta saker överhuvudtaget. Jag har nog aldrig i mitt liv köpt glass enbart för att jag själv kom på att jag ville ha glass, men ibland när någon annan har blivit sugen på glass så har jag kunnat ta också, ibland. Jag är också ofta den i gänget som hoppar över det.

Varför blev jag sugen på en glas istället för en öl? Det är knappast ett medvetet val. Jag har inte vid något tillfälle tänkt att nu måste jag bli sugen på något annat än öl.

På ett sätt är jag ju stolt för att jag klarat det ändå, men egentligen är det nog mest tacksamhet jag känner.

@TappadIgen skrev:". Jag menar bara att det har varit som att cykla i nedförsbacke. Jag har förvisso varit tvungen att se till att inte välta, men i övrigt är det gravitationen som har gjort jobbet."

En jättebra liknelse. Och tricket är att verkligen bestämma sig, inifrån och ut, för att cykla nerför backen. Och det gjorde du - fullt ut. Det får bära eller brista, nerför backen ska jag.

Kram 🐘

Nu är det ett tag sedan jag skrev någonting igen, förutom någon kort kommentar någonstans. Jag läser ofta något jag skulle vilja flika in med en reflektion på och så tänker jag att jag gör det sen, men då har det blivit så många saker till slut att det blir övermäktigt. Ibland tänker jag att jag måste fundera lite till på någonting, men nu tänker jag att det kanske är bättre att hoppa in när jag har lite tid och skriva lite där jag hinner med istället för att inte skriva alls.

Fördelen med att skriva är ju att när man skriver ner vad man tänker så går ju tankarna ett varv till för man måste ju skriva så att man blir förstådd och då kan man ju i den processen själv hitta något eller inse något som man inte tänkt på förut.

@Andrahalvlek Tack! Jadå, du har allt räknat rätt. Du ligger ju precis 6 månader före mig. Samt så startade du väl din tråd här på din 6månaders-dag, vilket betyder att din tråd i det vidare livet också borde vara 10 månader. Jag hade faktiskt glömt det i morse tills jag såg vad du skrev och jag tycker att det kom lite väl snabbt. Men det är klart att det känns bra också. 10 månader är ju ändå 10 månader!

🍡🍡🍡🍡🍡🍡🍡🍡🍡🍡Grattis till tid! Perfekt jobbat..Du skriver om saker du funderar på, och får insikter om, som du kanske inte tänkt på förut. Så är det för mig också..Men ofta får jag insikter när jag träffar folk, eller bara funderar på olika saker..Jag känner dock inte igen mig i beskrivningen som, att jag alltid vill vara perfekt, att alltid göra allt eller inget, ha ångest eller vara deppig, att vilja dricka för att stressa ner, slippa oro mm mm som de flesta skriver om..Min hjärna blev helt enkelt alkoholberoende för att jag drack tillräckligt mycket och länge. Det var en aha-upplevelse när jag läste om fysiskt och psykiskt beroende..🍃🌸🍃

@Torn Tack så mycket! :)

@miss lyckad Tack! Absolut är det så. Det är väl en del av forumet att vi känner igen oss i andra i vissa saker men har olikheter i andra. Något som jag har upptäckt att vi har gemensamt förresten, men som inte har kommit upp än är födelseland på moder. Så nu vet du det :)

Jahaa..Du har lite Sisu-gener..Det är bra..Finns ju tyvärr även en finsk alkoholberoende-gen som det finns forskning kring..Men man kan ju välja..😉..Om jag någon gång ser på Ishockey Sverige-Finland, så håller jag oftast på dom bästa..Ibland Sverige, ibland Finland..😁..Blir nöjd hur det än går..Likadant med musik..Tycker väldigt mycket om många svenska artister, men även finsk musik..💃🏽🕺🏼🎼

Jag hade egentligen tänkt skriva om dagen då jag firade 300 dagar förra helgen. Det var väl inte just därför det hände eller så, men jag ville få det nedskrivet. Jag känner mig lite märkligt nervös för att skriva ner det, men jag tänker att det är bäst att jag får det gjort ändå så kanske jag, även om texten inte går att förstå sig på, förstår det lite bättre själv.

Jag har ju ett tag funderat på det där med att bearbeta saker och om vad jag ska prata med psykologen om och diskuterat ämnet här. Detta för att jag inte har någon aning om alls hur det funkar. Från de två hållen kan jag förstå argumenten att om man bara tränger bort allt så är det inte bra för en, men samtidigt om man tänker och gräver för mycket så kan man hitta anledningar till att må dåligt när de egentligen inte finns. Det är som att man är på en all-inclusive på en söderhavsö och ligger och njuter i solen, men så googlar man på maten man blev serverad och finner att den ryska kaviaren inte var kravmärkt och så ligger man och har ångest resten av veckan för det. Den här frågan har jag brottats med ganska länge nu och jag vet inte svaret på den.

Något jag har blivit mer medveten om på den senaste tiden är att det finns vissa tankar som är som att lägga handen på en varm platta. Analogin är alltså att smärtan i handen gör att man snabbt rycker bort den. Nu är det ju inte en smärta på det sättet, men det är ändå den bästa analogin jag kan komma på. Jag har observerat att tankar kan dyka upp och något gör att jag reflexmässigt och mestadels omedvetet suddar ut dom som något slags skyddsmekanism. Det är lite svårt att förklara, men jag tror att det är meditation och även nykterhet som har gjort att jag har observerat det och blivit medveten om det, men jag har inte tänkt jättemycket på det utan mer tänkt att jag får titta på det eventuellt lite senare då det finns andra saker att fokusera på nu. Jag har väl förstått också att andra måste känna något liknande, men har säkerligen hanterat det på andra sätt än hur jag har hanterat det.

Det finns såklart olika källor till detta också, men kanske den vanligast förekommande som jag upplever(jag för alltså inte statistik) på senaste tiden är tankar på min mamma som gick bort för två år sedan. Den här är också svårt att förklara för det är inte så att jag aldrig kan tänka på henne, men det är när jag tänker på henne på ett visst sätt. Jag har ännu inte kunnat identifiera skillnaden här, men ibland blir det som att lägga handen på plattan och jag måste dra bort den. Jag tog en paus nu och funderade en liten stund och jag kan liksom inte sätta fingret på det riktigt. Jag har lite funderingar nu, men för tidigt att sätta ord på det ens.

Jag är ju inte unik på något sätt här. Alla kommer vid något tillfälle att behöva gå igenom en nära familjemedlem eller väns bortgång. Jag hanterade väl inte min mors bortgång så bra och jag minns ärligt talas inte jättemycket om hur jag tänkte eller något då. Det blev en hel del drickande och det var efter ett tag av detta som jag hade en vit månad. Nu är inte min avsikt att skylla min alkoholism på min mors bortgång för problem hade jag redan innan. Jag har med det mest för att det hade så stor del i hur jag hanterade sorgen då. Det jag minns allra mest var en känsla av tomhet och att jag använde det medel jag kände till då för att hantera det.

Så tillbaka till lördagen då. Jag var ute och gick en promenad på en av mina favoritpromenadsstråk. Det var härligt väder och jag var uppåt och firade 300 dagar och allt. Jag var väldigt närvarande och plötsligt dök den där tanken upp igen, och handen hamnade på kokplattan. Jag vet inte riktigt varför det blev som det blev för det var inte något jag hade planerat alls, men jag ryckte inte bort handen utan jag tillät mig att bara känna det som kom och det var väldigt överväldigande. Den här biten är också väldigt svår att sätta ord på. Det blev som förväntat en hel del smärta och en hel del tårar började rinna medan jag fortsatte min promenad, men på något vis kändes det skönt också och jag lät en massa tankar bara få komma och jag kunde observera dem och reagera på dem utan att medvetet försöka styra dem på något sätt och vid något tillfälle kändes det så befriande på något vis också att jag kände fysiskt hur vad som måste har varit ett märkligt leende formades i mitt ansikte utan att jag kunde stå emot. Nu var mitt medvetande mer fokuserat på det inre och mina egna kroppsliga förnimmelser men jag minns att jag mötte kanske 2-3 sällskap under denna tiden på min vandring. Trots att jag var väldigt obekymrad då av vad de skulle tänka då vid tillfället kan jag i efterhand undra lite hur mycket av vad som försiggick inom mig som märktes. Jag kan inte erinra mig om senaste tillfället jag grät. Det kan ju inte ha varit i år i alla fall och kanske aldrig riktigt i den här mängden och trots att jag inte är så observant så tänker jag att det ändå är förhållandevis ljudlöst när jag gör det, så när som på att näsan kan rinna litegrann när det blir mycket, så det kanske inte ens märktes.

Det konstiga är att trots att jag tänker på det som hände som positivt ändå så har jag märkt sedan dess att jag har ryckt bort handen vid flera tillfällen när det har dykt upp liknande situationer igen. Senast jag minns var på väg hem till jobbet på lunchen i fredags. Tänkte jag kanske att det inte var tillfälle för det då, eller var det för att jag tänkte att jag behövde vara redo för att jobba? Det känns ju ändå som att jag gjorde ett framsteg. Jag tillät mig att känna något istället för att tränga undan det, efter att ha varit 300 dagar nykter. Jag vet inte hur jag förvaltar detta bäst, eller om det är något jag själv kan påverka ens. Det är ju inte bara tankar om min mor heller som har framkallat detta och jag tror inte att jag är redo att alltid fullt ut tillåta mig att känna precis allt som kastas på mig.

Det känns skönt att ha fått det nedskrivet i alla fall, även om texten inte fullt ut kan omfatta och beskriva det jag upplevde. Det var nog bra att vänta en vecka ändå som det ju blev att jag gjorde.

@miss lyckad skrev:"Finns ju tyvärr även en finsk alkoholberoende-gen som det finns forskning kring.."

Är ganska övertygad om att jag har den.

Angående finsk musik, några av mina absoluta favoriter råkar vara finska. Den upplevelse jag hade förra lördagen som jag precis skrev om började med att jag lyssnade på Omnium Gatherum. Senaste låten där var Rest in your heart. Sen har jag en förkärlek till Eläkeläiset också.

@TappadIgen skrev:"all-inclusive på en söderhavsö och ligger och njuter i solen, men så googlar man på maten man blev serverad och finner att den ryska kaviaren inte var kravmärkt och så ligger man och har ångest resten av veckan för det. "

Vilken underbar liknelse! Ja, ibland är det verkligen inte bra att ta reda på allt om allting.

Apropå din handen-på-plattan-känsla så tror jag att det är ditt undermedvetna som knackar på. I ditt undermedvetna minns något som ditt medvetna jag har förträngt. Något som vill komma ut. Något minne och känsla som vill bli klappad på, tröstas lite, reflekteras över, för att du sedan ska kunna låta det gå. Dina starka känslor och tårar tyder på det också.

Det finns någon som heter traumaterapi som syftar just till att hitta tillbaka till de minnena, titta på dem med en vuxens ögon, trösta, hålla om, förlåta, för att sedan kunna gå vidare. Trauma låter dramatiskt, men jag tror att vissa minnen liksom kan sätta sig fast i det undermedvetna annars. Det får liksom större betydelse än det borde ha, just därför att man inte kommer åt det och kan analysera det.

Ungefär som igår när jag fick en orosklump i magen och inte fattade varför först, tills jag förstod att den kom av att min ex-sambo skulle besöka min dottern och jag var orolig över att han skulle avboka ännu en gång. Min kropp reagerade med oro innan jag ens förstod det intellektuellt.

Och vad du gör nu 300 dagar in i nykterheten är att du lyssnar inåt på din kropp, och ditt undermedvetna. När du är nykter märker du skillnaden, är mer uppmärksam på nyanserna. Och det enda du kan göra är att ta emot känslorna, bring it on. Vilka känslor som än kommer så går de alltid över. Och gråter man så känns det lättare efter ett tag. Nästan alla härinne vittnar om en fas då tårarna kom tillbaka, efter flera års frånvaro.

Den nyktra resan fortsätter och den är bara spännande 😍

Kram 🐘

@TappadIgen jag känner igen dina tankar, det är helt klart en process i hjärnan som jobbar undermedvetet. Jag kan nog uttrycka det som om hjärnan och känslorna börjar få liv igen.
Jag har aldrig gråtit så mycket som de sista 3 veckorna. Särskilt när jag pratar med min psykolog om alkohol, det är helt klart mycket känslor där.
Hela min förändring har tagit så mycket kraft att jag nu är sjukskriven för utmattning.
Man funderar ju på allt som hänt under sitt liv och nu som nykter, ser man allt lite klarare. Det kan vara smärtsamt, men det är nog bra iallafall. Det ligger under ytan och bara väntar på att få komma fram.
Vi är alla olika sårbara, jag är nog väldigt känslig och måste vara observant på mina tankar.
💕 sländan

Tack @Andrahalvlek för så många kloka reflektioner. Jag var inte säker på om min upplevelse skulle gå att förstå ens, men du verkar ha hängt med i alla fall. Det jag tänker på är ju också att jag ju egentligen känner mig ok, liksom. Jag har ju inte varit med om något extraordinärt på något sätt, tänker jag, och kanske därifrån tänker jag att jag egentligen då inte heller ska fundera för mycket på allt och hitta fel där de inte finns. Men samtidigt känns din förklaring tilltalande. Det finns säkert saker som jag har tryckt undan istället för att bara hantera dem för vad de är och där finns ett förbättringsarbete.

@Sländan Det känns bra att du också förstod vad jag menade och tack för att du delar med dig. Det känns befriande på något sätt att inte vara ensam om det, samtidigt som det är tråkigt att höra att du har det så tufft. :( När jag är hos min psykolog så pratar vi nästan aldrig något som berör några känslor. Hur kommer det sig att känslorna för dig är förknippade med alkoholen i sig? Känner du att du gör framsteg i alla fall? Jag vet inte om jag är särskilt känslig egentligen. Det känns som att det är för mycket att fundera på, på en gång. Jag har också svårt att avgöra för mig själv om jag gör några framsteg eller inte, men något känns bättre efter händelsen förra veckan i alla fall.

Jag tror att jag får ha tålamod helt enkelt och se vad det här leder till.

@TappadIgen skrev:"Hur kommer det sig att känslorna för dig är förknippade med alkoholen i sig? Känner du att du gör framsteg i alla fall? "
Jag tror att det är en sorg, första månaderna har jag bara varit så tacksam, att jag äntligen förstått att det inte finns något alternativ för mig. Och jag har mått så fantastiskt bra.
Men sedan börjar jag känna en sorg över vad jag har missat i livet, genom att bara stå bredvid mitt liv och inte varit närvarande. Det känns som jag har blivit lurad, och lurat mig själv på större delen av mitt liv. Jag började dricka alkohol vid 13 års ålder och är nu 51 år.
Nu när jag är klar i huvudet, börjar även andra tankar om min ADHD. Har jag självmedicinerat med alkohol? Det är ju vanligt, och nu när jag slutat med alkohol vad ska jag då lugna min hjärna med.
Jag har ju känt väldigt mycket mera av min ADHD sedan jag slutade med alkohol. Även mycket positiva saker. Men det känns som om jag måste få ro i huvudet ett tag. Jag mediterar och rör mig mycket.
Imorgon ska jag träffa en psykiater, det ska bli intressant att höra vad hon säger.
Jag kommer vara sjukskriven ett tag till innan jag börjar på halvtid.
Min psykolog är noga med att jag måste ta det lugnt nu, så det inte blir något bakslag.
Din andra fråga om jag tycker att jag gör framsteg iallafall- Absolut, det gör jag.
I mitt fall tror jag att jag måste gå igenom en del av mitt liv för att kunna gå vidare.
Nu menar jag inte att man behöver gräva ned sig och älta massor, men acceptera det som varit och gå vidare.
Jag har ju velat ta bort min antidepressiva medicin när jag är starkare. Men som det känns nu så är det nästan som om jag behöver öka på den istället. Vi får se imorgon vad hon säger.
💕 sländan

@Sländan Tack för att du delar med dig. Jag förstår vad du menar och jag känner igen mig i dina funderingar. Som när du säger @Sländan skrev:"Nu menar jag inte att man behöver gräva ned sig och älta massor" så är det väl just det jag är rädd för, av någon anledning. Kanske att jag letar efter något som inte finns där ibland. Du tycks ju vara i ett mycket svårare stadie än var jag är, men du verkar resonera klokt kring det ändå och att du accepterar att det kan ta tid och behöver du justera dosen medicin så är det ju inte mer med det. Det är ju en process och man får inte glömma att stanna upp i den också och vara snäll mot sig själv.

Jag tänkte på din mammas bortgång. Kan det ha varit osagda saker där? Ibland kan det gå snabbt på slutet och man hinner aldrig göra bokslut riktigt. Då kan sorgen liksom haka upp sig. Sen tar det tid att sörja en förälder och man slutar nog aldrig riktigt sörja. Det kommer sorg-flashar då och då, när situationen påminner en om föräldern. Alla man sagt och gjort. Allt man inte sagt och gjort.

Sen funderar jag på om du liksom jag har gjort en klassresa? Jag har visserligen inte läst på högskola men jag har tagit mig långt från förorten i Göteborg och den arbetarklass som mina föräldrar tillhörde, sossar med modersmjölken liksom. Det finns ju ingen sorg inblandat i det, mer ett dåligt samvete kanske? Genom att gå vidare vänder man ju det gamla ryggen och kanske är man rädd att det upplevs som om man verkligen har vänt det ryggen? Det har man ju på ett sätt, men allt man har genomlevt danar ju en på något sätt.

Jag och min mamma har hunnit prata om det en del, så hon vet att jag är stolt över mina rötter och att jag förstått att de gjorde så gott de kunde efter sina förutsättningar, med tanke på min pappas missbruk. Jag har verkligen förlåtit henne och gått vidare på den punkten, men det satt rätt långt inne. När jag fick barn blev det så tydligt att mina föräldrar gjorde ett uruselt jobb som föräldrar på många sätt. Och det var en sorg att inse.

Däremot hann jag inte göra bokslut med min pappa alls. Det är inte säkert att det hade gått även om han levde längre (han dog för 20 år sedan). Han var en man som alltid svarade ”det är bra” på frågan hur han mådde, för han vågade inte outa hur han mådde. Han var känslomässigt inkontinent brukar jag säga. Han kände nog jättemycket, dränkte de mesta han kände i alkohol, och var oförmögen att uttrycka resten.

Tack och lov är jag inte lik min pappa ett dugg på den punkten!

Kram 🐘