av TappadIgen

TappadIgen
mån, 2021-07-12 - 22:21

@Sisyfos skrev:"I självrannsakelsens stund så finns det väl en hel del goda egenskaper som jag själv kanske både trott att jag haft och som andra sagt att jag haft som kanske inte riktigt alltid finns där. "

Du tar upp mycket intressant och jag tänkte egentligen göra ett lite längre svar idag till dig, men jag fastnar lite i leverpåverkansfrågor, som jag ju brinner för. I alla fall, min mening var egentligen inte att man ska bli för självkritisk här, utan man får ju vara lite snäll mot sig själv också, men visst är det just detta som jag pratar om. Jag ger ofta abstrakta liknelser och exempel men tänkte att jag går tillbaka till ett faktiskt exempel om mig själv.

Jag upplever mig själv som ärlig och jag tror att de flesta i min närhet upplever mig så också. Jag vill vara ärlig. Jag tycker att det är en klädsam egenskap och jag strävar efter den. Ofta tänker jag mig också att jag faktiskt lever efter det också. Jag kan leverera flera exempel på det, men det kanske blir lite för långt att skriva om något som kanske inte är så viktigt för själva poängen. Det kanske räcker med att säga att jag har en stark känsla för att inte få mer än den del av kakan som rätteligen är min och att jag kan komma med flera exempel på när jag levt efter det och det varit till en nackdel för mig ekonomiskt eller på annat vis. Samtidigt, så är det väl främst det där med smygandet när det kommer till alkoholen. Det passar inte in på den som jag ser mig själv som och den som jag vill vara. Men på något sätt har jag ju ändå gjort det inte till bara en vana men även rättfärdigat det för mig själv på något sätt.

Det är en sådan oerhört märklig känsla när man verkligen sitter ner och försöker ta in det att inte vara den person som man tänker sig vara.

Andrahalvlek
mån, 2021-07-12 - 22:21

@TappadIgen Så är det absolut. Efter separationen från barnens pappa upptäckte jag att han snackade skit om mig till äldsta dottern. Jag fick kritik av henne som jag visste kom från honom, eftersom jag har hört tugget förut om man säger så.

Jag sa till dottern att hon kan sköta sin egen relation till pojkvännen och sluta ha åsikter om min och hennes pappas relation och uppbrott. Just därför att vi har två helt olika sanningar. Vi till och med minns helt olika saker. Sen sa jag åt honom att sluta upp med att snacka skit om mig till dottern, för hennes skull. Han slutade direkt, han förstod nog inte ens i vilken konstig position det satte henne. En situation som hon ska slippa.

Kram 🐘

Sisyfos
mån, 2021-07-12 - 23:10

@TappadIgen skrev:"Det är en sådan oerhört märklig känsla när man verkligen sitter ner och försöker ta in det att inte vara den person som man tänker sig vara."
Jadå, glorian på sned brukar jag kalla det. Hade en diskussion med en kvinna i en förening jag är med i. Hon var rätt kritisk till styrelsen som jag var med i. Inkluderande, uppmuntrande, positiv såg jag den som. Jag tyckte att hon beskrev nåt som jag inte kände igen, men hon framhärdade. Jag blev irriterad då och hon är jobbig, men när man tänker efter så kan båda versionerna ändå stämma. Och jag har tänkt mycket på det hon sa. Det är spännande när det finns två olika upplevelser av samma sak. Hon tyckte nämligen inte att det var inkluderande och det kanske är lättare att tycka att det är det när man är inne än när man är utanför.

TappadIgen
tis, 2021-07-13 - 22:02

@Andrahalvlek skrev:"Jag har till exempel hög moral på de flesta områden och ett högt rättvisepatos. I det ingår att jag beter mig rättvist, inkluderande och inte luras medvetet."

Det här kan jag skriva under på att det är viktigt. Jag har ju t.ex jobbat en del fackligt och i den rollen känner jag mig extra motiverad att vara rättvis. Jag hade en tidigare kollega som behandlade mig ganska orättvist, vilket många av mina andra kollegor såg. Men när jag såg att min kollega höll på att bli behandlar orättvist av företaget så satte jag stopp. En annan kollega tyckte det var lite lustigt att jag tog strid för någon som i sin tur hade behandlat mig orättvist, men det måste ju fungera så, speciellt när man har en sådan roll att man behandlar inte människor i professionella sammanhang olika baserat på om man är vän eller inte. I privata sammanhang kan jag bjuda dig på kaffe och bulle, men inte erbjuda någon annan som jag inte tycker om. Men om min uppgift är att se till att ni båda blir rättvist behandlade av arbetsgivaren så kan jag inte göra någon skillnad.

@Andrahalvlek skrev:"Jag skulle aldrig kunna vara ihop med en man som är kriminell på något sätt (jobba svart är okej i pytteliten skala) eller behandlar andra människor illa. Som killgissar om det mesta, är homofobisk, skriker ”blattejävel” åt folk, och pratar mer än han lyssnar."

Jag skulle heller inte kunna vara ihop med någon som var på det sättet som du beskriver. Sen är det väl bra att man har olikheter också och inte tycker lika i allting, men ja en homofob ser jag inte heller hur det skulle funka. Samtidigt när jag hade varit gift i ett par år så var det under en diskussion som jag fick reda på en åsikt som min dåvarande fru hade som jag inte fattade hur det kunde ha undgått mig under en så lång tid och det kändes nästan som en såndär dealbreaker. Jag kunde inte riktigt förlika mig med det. Ja, man ska kunna ha olika åsikter, men det finns såklart en gräns också.

@Andrahalvlek skrev:"Efter separationen från barnens pappa upptäckte jag att han snackade skit om mig till äldsta dottern." Helt makalöst! Avskyr sådant där. Nu har jag förvisso inga barn men jag undviker att ta upp saker om mitt ex ens med gemensamma vänner. Jag vet ju att det jag säger är väldigt färgat av min upplevelse av henne och att det inte är rättvist att försöka ge min bild av henne till dem. Jag har använt mig av nya vänner att bearbeta det som hänt och de har väl säkerligen fått en negativ bild av henne, men det gör inte så mycket för de kommer aldrig att träffas ändå.

Sisyfos
ons, 2021-07-14 - 08:45

@TappadIgen skrev:"Men om min uppgift är att se till att ni båda blir rättvist behandlade av arbetsgivaren så kan jag inte göra någon skillnad."
Det är SÅ viktigt det du skriver. Att skilja på sak och person. Sen är det viktigt också att se och kanske föra upp till ytan personer som beter sig illa mot andra.
Jag är också helt med på hur du pratar om ditt ex. Man behöver bearbeta och vända och vrida, men inte med personer som förstärker eller tar parti. Då når man inte riktigt framåt. Känns som att vi tänker rätt lika.

TappadIgen
ons, 2021-07-14 - 22:45

@Sisyfos Där ligger ju den aspekten, och samtidigt tycker jag att det är viktigast hur man pratar framför de gemensamma barnen när man har separerat. Jag blir rörd när jag ser föräldrar till ett besviket barn som skulle, med rätta, kunna ha skyllt på exet/den andre föräldern, men som istället gör det bästa av situationen för barnet. Det är ju så man ska göra, såklart. Men tyvärr finns det alltför många exempel på motsatsen.

TappadIgen
ons, 2021-07-14 - 23:01

En annan inte så klädsam egenskap som jag inte minns om jag tagit upp tidigare, men som jag har funderat på, är att jag omedvetet jämför mig så mycket hela tiden med andra när det kommer till drickande. I princip varje gång jag läser ett inlägg här eller någon annan berättar om något så jämför jag. Det tycks också som att jag letar efter sätt där det drickande jag har var mildare på något sätt, om det nu handlar om längd, mängd eller vad det nu än är.

Jag antar att det är en form av relativisering och att det kommer från att jag fortfarande har en viss form av skam för att jag lät det gå så långt som jag gjorde. Det är konstigt på ett sätt för jag känner ändå att jag har ägt problemet och känner ingen medveten skam på det sättet. Jag kan prata med andra om att jag hade ett problematiskt drickande, även om jag oftast säger det kortare svaret att drickandet påverkade min psykiska hälsa och att jag mår bättre av att hålla mig nykter när frågan kommer upp. Så på ett sätt är det som att jag har kommit förbi skammen, men att något finns kvar där. Det är ju inte så att jag medvetet tänker att jag ska jämföra varje gång utan processen är automatisk.

Men det är inte klädsamt. Så nu är vi återigen tillbaka till där jag är en person som jag inte vill vara. Det hjälper ju mig inte direkt heller. Att någon annan blev parkbänksalkis, medan jag inte blev det är ju inte förmildrande för mig. Jag har ju accepterat och rannsakat min historia och är tillfreds med att det var som det var och att jag inte kan göra något åt det mer än att göra bättre ifrån mig i framtiden. Eller har jag det?

Andrahalvlek
ons, 2021-07-14 - 23:24

@TappadIgen Så länge du inte dömer någon eller ger luft åt jämförandet så att någon annan känner sig påhoppad så spelar det kanske inte så stor roll? Det är kanske ett fortsatt sätt för dig att verkligen förstå vad som hände? Känns det jobbigt för dig att känna så? Att du måste jämföra ditt missbruk med andras missbruk för att se dig själv i bättre dager?

Personligen är jag bara innerligt glad att jag slapp krascha i botten fullständigt, att jag lyckades backa från stupet. Jag blir genuint ledsen när jag läser här på forumet om personer som verkligen har kraschat. Och väldigt bekymrad när de bara skriver några få inlägg och sen bara försvinner. SÅ många som har passerat revy dessa 1,5 år. Det är fruktansvärt. Hälsan tiger kanske still hos några, men inte hos de allra flesta.

En egenskap som det måste vara svinjobbigt att leva med är ju avundsjuka. När den väl pyser ut så måste det kännas väldigt jobbigt inuti den person som känner sig avundsjuk på andra. Som försöker hålla avundsjukan inombords, men till slut inte lyckas. Plus att hela livet riskerar att bli en showoff. Är man avundsjuk på andra så tenderar man ju att vilja väcka avundsjuka hos andra också.

Min ex-svägerska är sjukligt avundsjuk. Hon har så mycket att vara tacksam över, men det är bara ytan som räknas i hennes värld. Hon försöker imponera på mig med gud vet vad, men jag är så synnerligen ointresserad av det spelet. Den polerade ytan kan hon ha för sig själv.

Kram 🐘

Sisyfos
tors, 2021-07-15 - 09:46

Men är det inte så TI att vi faktiskt måste våga se på oss själva som vi faktiskt är. (Eller tror oss vara). Dels för att kunna förstå oss själva. Dels för att kunna förstå och acceptera andras tillkortakommanden. Och den där omedvetna jämförelsen den kanske är biologisk på nåt sätt, vi ska rangordna oss i flocken. Vi vet nu att det absolut inte är nödvändigt eller klädsamt men det finns där och det kanske vi ska acceptera. Kanske är det också därför i just den här flocken som jag irriterar mig på några inlägg för att de indirekt placerar mig på en annan ”nivå” än där jag vill vara. Och att den irritationen bara är min att jobba med.
När man är helt tillfreds med sig själv och sitt val kanske andras val inte betyder något längre. Jag behöver inte ha bekräftelse på att jag valt rätt och jag behöver inte att andra följer efter. Det räcker att mitt val är mitt.
Jag tror att man är på god väg när man ser sina mindre klädsamma egenskaper. T.ex. om man behöver alliera sig med barnen mot en partner eller ett ex. Det är extremt oklädsamt och precis som du skriver så är det bättre för barnen (och i förlängningen för en själv) att nyansera och förklara. Men det här kräver att man tar ett steg tillbaka och funderar över situationen och de relativt primitiva instinkterna som det är att vilja få allierade och medhåll. För de finns där.
Det är väl också en av styrkorna med det här forumet att man får nya infallsvinklar och nya sätt att se på situationer.

TappadIgen
lör, 2021-07-17 - 09:40

@Sisyfos skrev:"Men är det inte så TI att vi faktiskt måste våga se på oss själva som vi faktiskt är."

Ja, det tror jag absolut. Samtidigt så är det ju inte så enkelt som det låter. Jag har väl anat det tidigare men med meditationen har jag blivit väldigt varse om att det är så mycket som försiggår inom mig som mitt medvetna jag inte är varse om och som jag endast i bästa fall kan skymta en liten glimt av. Därav är det ju väldigt svårt att kunna se hur jag faktiskt är. Jag kan nog i efterhand se hur jag ibland både överskattar och underskattar hur bra jag är på något t.ex. Sen är det väl som att mitt undermedvetna rycker in ibland med undanflykter och relativiseringar när jag är på väg att bli varse om ett tillkortakommande och det gör att jag inte riktigt kan se det. Det är väl säkert någon slags försvarsmekanism.

TappadIgen
lör, 2021-07-17 - 09:53

Igår hände en väldigt märkligt sak. Jag hade varit på kontoret i min jobbstad för en överlämning av en kollega som slutar och efteråt gick vi gemensamt och åt middag inne i centrum. Jag drack vatten, då det är godast. Speciellt när det är varmt är vatten väldigt gott! Mycket godare än allsköns alkoholfria drycker, men nu är jag på väg att gå iväg från ämnet. I alla fall så efteråt skulle jag åka kollektivt hem och klockan är nu cirka 18:30 så det är lite rörelse med folk som går omkring och det är soligt och kvavt och mustigt efter att ha regnat för förmiddagen. På ena änden av den centrala delen av staden är där en vältrafikerad rondell nere vid ån samt ett övergångsställe som leder över vägen precis bredvid rondellen och där man går över för att strax komma till centralstationen med tåg och buss.

Det är alltså centralt och ljust och en hel del folk ute och alltså inte särskilt sent. När jag går över övergångsstället så kommer en man in från andra sidan så att vi kommer mötas på mitten. En bra bit innan mitten så nickar han till mig när vi får ögonkontakt och säger hej eller något sådan så jag hejar tillbaka. När avstånden är mycket kortare så utan att stanna vänder han handen utåt mot mig för att visa vad som dolde sig där. Jag såg det bara snabbt men det såg ut som vad jag bäst kan beskriva som en hemmagjord cigarett. Samtidigt yttrar han orden "Köpa röka?" Något chockad gör jag en avböjande gest med handen och säger samtidigt "Nej, tack". Ingen av oss stannar alltså utan detta sker medan vi möts där på övergångsstället.

Har aldrig varit med om något liknande. Men det är klart att man börjar fundera på utvecklingen. Vad säger du @AndraHalvlek?

Andrahalvlek
lör, 2021-07-17 - 13:13

@TappadIgen Fy så obehagligt 😞 Tyvärr finns det mycket droger även i småstäder numer. Det finns en kiosk snett mitt emot en stor livsmedelsbutik mitt i stan som är omtalad i de sammanhangen. Det brukar hänga ett gäng däromkring som inte är så rumsrena på något sätt. Kanske kommer det till och med närmare inpå när det är en småstad och alla rör sig i typ samma miljöer.

Under min uppväxt i Göteborg blev jag tillfrågad några gånger, men då var vb själv så stenad att hen hade noll koll på den presumtiva köpgruppen. Kanske var det så för den personen du mötte också? För de borde ju ha vett att hålla det hyfsat diskret ändå kan man tycka. Sen så ser man det ju inte om man inte har de glasögonen på sig. I Nordstan tex sker nog försäljning i parti och minut som gemene man inte ens märker. Så var det för 30 år sedan, så idag är väl utvecklingen att det sker helt öppet - som ett öppet stånd på gatan.

Jag tycker så förbannat synd om alla ungdomar som hamnar i fel sällskap och på nolltid blir beroende och skyldiga pengar och skiter bort skolan och hela sin framtid. Fler poliser hjälper ju inte, de behöver positiva förebilder och alternativ sysselsättning. Där har Corona gjort allt mycket sämre tror jag. Drogerna har nog stigit i pris pga minskad tillgång, eller så har drogerna spätts ut med andra gifter och blivit mer livsfarliga än vanligt.

Icke närvarande föräldrar mentalt och rent praktiskt är den största boven i sammanhanget tror jag 😞

Kram 🐘

TappadIgen
lör, 2021-07-17 - 13:36

@Andrahalvlek Det gick ju rätt så snabbt, så jag hann liksom inte notera så värst mycket av mannen men om han var påtänd var det inget som märktes av det. Han var ung och det kändes ju som han försökte göra det så diskret man kan på ett övergångsställe på något sätt.

Jag har förvisso misstagits för att vara drogliberal förr. Jag har ju långt hår och skägg. När jag bodde i USA t.ex. så hamnade jag i en jury i en drogrättegång, men både åklagarsidan och försvarssidan har några frikort att plocka bort från juryn. I en drogrättegång så vill kanske åklagaren inte ha någon i juryn som tycker att brottet som begåtts inte ska vara ett brott t.ex. för att man då kan vara mer benägen att fria. I alla fall, jag valdes slumpmässigt och åklagaren plockade bort mig på en gång, vilket jag antar är för att han antog att jag är drogliberal baserat på mitt utseende. Jag minns att jag ville förklara för honom att det var tvärtom, men det gick ju liksom inte.

Mitch Hedberg har ju ett skämt om det. Varför kan inte långt hår på killar vara associerat med att man tycker om tårta? "Kolla den killen som går därborta. Han måste älska tårta!".

Andrahalvlek
lör, 2021-07-17 - 15:34

@TappadIgen Det är tyvärr väldigt vanligt att folk dömer hunden efter håren tyvärr. Men det är en ytterst beklaglig utveckling. Dels drabbar de många ungdomar hårt och dels är det början till fortsatt negativ utveckling som i storstäderna, med bråk mellan olika grupperingar om knarkhandeln. Gällande de bråk som faktiskt har varit i min lilla stad så är knarkhandel grogrunden till bråken.

Nästa gång får du svara att du gärna vill köpa tårta 😉

Kram 🐘

TappadIgen
lör, 2021-07-17 - 21:10

Jag tänkte återigen ta upp det där med leverskador, då det varit ett ämne som jag intresserat mig för och jag vet att det är många som funderar på det. En sak som nog alla förstår är att det inte finns en exakt mängd alkohol man måste dricka för att orsaka skador på levern utan att det är väldigt individuellt. Jag tror inte att det flesta har någon aning om hur individuellt det faktiskt är, jag hade det definitivt inte förr. En annan sak är hur lite förvarningar man får. Tyvärr är det ju många som inte känner av några som helst symptom förrän man plötsligt upptäcker ikterus, ascites, eller espohagus-varicéer alltså att man blir gul, får en väldigt uppsvälld mage eller spyr blod och då är det ju ganska långt gånget. Men tillbaka till det där med hur individuellt det är.

Ett problem är ju såklart att det är svårt att jämföra individuella skillnader då den konsumerade mängden alkohol är självrapporterad, men det är helt klart att det finns väldigt stora skillnader. Jag minns en alkoholist från min hemstad t.ex som i princip hade uppehåll från att dricka när han hamnade på sjukhus för att ha vält med cykeln och gjort illa sig. Han gick bort för några år sedan nu en bit över 70 år gammal och inte på grund av levern. Samtidigt känner jag till de som har fått leverproblem i ung ålder på grund av alkohol. Såklart finns det andra faktorer som spelar in som hur hälsosamt man lever i övrigt och övervikt kan förvärra läget t.ex. och äter man mycket värktabletter så kan det påverka också, men där finns helt klart en genetisk faktor också.

En av dessa genetiska faktorer som jag har stött på är Alpha-1 Antitrypsinbrist. Detta har jag stött på bland de som har leverproblem. Jag känner till flera som har druckit alkohol som själva upplever att de har haft ett problematiskt drickande men inte tillräckligt för den leversvikt som de tampas med nu som har fått ta ett blodprov och där det visats på att de har just Alpha1-Antitrypsinbrist. Jag känner också till några som har denna brist som inte druckit i princip alls men som har leverproblem. Ingen av dessa är dock svenskar.

Alpha1-Antitrypsinbrist gör kortfattat att du har större chans att utveckla lung och leverproblem. Det sägs att lungproblem är vanligare än leverproblem, men jag vet att det finns de som endast får leverproblem men inte med lungorna. Jag har läst lite olika, men t.ex har jag läst att rökare som har denna brist inte blir äldre än 40. Någon liknande uppskattning på alkoholkonsumenter vet jag inte. Men om man känner till att man har denna brist så finns det vissa saker man kan göra som att välja ett yrke där man inte andas in olämplig luft eller utsätter sig för kemikalier. Samtidigt så ska man undvika alkohol och rökning. Just denna brist är ju också bara en dimension. Det kan ju såklart finnas många andra som gör att just du inte ska överkonsumera alkohol.

I Sverige uppskattas det att 1 på 1600 har den svårare varianten men att betydligt fler har en lindrigare brist. Vad lindrigare betyder exakt framgår inte, men en gissning vore att man som normalkonsument av alkohol med en lindrig brist kanske är ok medan det räcker med en mindre överkonsumtion för att få problem.

Det som kanske besvärar mig mest är att det är ett simpelt blodtest för att ta reda på om man har Alpha1-Antitrypsinbrist och på 70-talet började man på prov att testa alla spädbarn i Malmö, för att kanske börja med hela Sverige sen. Dock valde man att avbryta efter något år eftersom föräldrar som fick reda på att deras barn hade bristen fick ångest. Jag tycker att resonemanget är ytterst märkligt. Det är väl i princip så att man säger att "ju mindre man vet desto lyckligare är man". Till viss del kan jag förstå det, om det är något man inte kan påverka. T.ex, om det vore så att det var fast bestämt vilken dag man skulle dö så mådde man nog bättre av att inte veta det. Men bristen är ju något man kan göra något åt. Tänk om man hade fått reda på det som ung. Rökning och alkohol är farligt för alla men för dig är det extra farligt och du bör hålla dig borta från båda. Undvik också dålig luft och kemikalier mer än andra, så kan du säkert leva ett normalt liv. Varför inte? Varför kan vi inte ta det här blodtestet och låta folk veta? Är det av godhet som vi låter folk dö unga?

TappadIgen
tors, 2021-07-22 - 00:54

Här sitter jag som brukar predika om fasta sovrutiner och är vaken sent när jag ska jobba imorgon. Jag är glad och nöjd då jag fått basta riktigt varmt i vedeldad bastu. Schampot blev så varmt av att sitta på laven att det inte gick att röra. Jag testade också att meditera när det brände på som värst och det var riktigt skönt, men kanske lite väl varmt. Huden blev alldeles rödflammig, vilket är ovanligt för mig.

Det som får mig att skriva nu är en annan anledning dock. Jag vet att frågan om att dricka måttligt vs. avstå helt har varit kontroversiell på forumet och man skulle kunna tycka att mina funderingar idag är skriva idag som en partsinlaga för det senare, men så är inte fallet. Man ska absolut välja den väg som fungerar bäst för en själv.

Som ni kanske vet är min absoluta favoritgenre, även om jag är allätare, hårdrock och speciellt den stil som i dagligt tal brukar kallas för dödsmetall. Ett av de band jag tycker om är ett finskt band vid namn Children of Bodom. De har en mycket karismatisk frontfigur, sångare och gitarrist i Alexi Laiho. Jag hittade häromdagen en gammal intervju med honom i en online tidning. Jag vill minnas att vi inte länkar här, men man kan hitta artikeln i en tidning som heter beatroute media om man är intresserad. I alla fall, i denna artikeln är albumet Hexed på väg att släppas och artikelförfattaren har fått en förhandslyssning så det måste vara början på 2019. Alexi intervjuas och diskussionen handlar mycket om hans problematiska förhållande till alkohol och han berättat att låten Under Grass and Clover handlar om kraftig alkoholabstinens. Om ni har hört låten eller läst texten, kan ju vara svårt att höra vad han sjunger om man inte är van vid growl, så känner ni säkert igen er i åtminstone vissa delar av den om ni är på forumet för er egen skull åtminstone.

I alla fall. Jag vill inte återge hela artikeln här. Det han pratar om är att han brukade dricka alldeles för mycket men att han har dragit ner kraftigt på sitt drickande. "But I also didn’t want to stop altogether. I wanted to prove not only to myself but to others that I could drink like a normal person.” Artikelförfattaren skriver också att "It’s very rare that someone can go through detox and maintain a relationship with their substance of choice without full-on relapsing, but Laiho seems to be pulling it off."

Man får verkligen den där känslan av att han var djupt inne i alkoholen men att han nu har tagit kontrollen. Lite mindre än två år senare, den 29 December 2020 gick han bort i sitt hem i Helsingfors. Det dröjde ett tag innan man officiellt gick ut med att dödsorsaken var "due to complications from "alcohol-induced" liver degeneration". Han var 41 år gammal och han föddes 1979, precis som jag. Han var en av de bästa gitarristerna i världen.

Nu har jag suttit och skrivit på det här lite längre än jag borde. Jag tycker bara att det hela är så tragiskt. Jag trodde liksom Alexi länge att jag kunde fixa det där med att dricka normalt, men jag förstår ju nu att jag inte kan det vilket jag är glad för. Jag glömmer det själv ibland och behöver påminna mig om att mitt öde ser likadant ut om jag får för mig att jag ska klara av det. Jag önskar bara att Alexi hade kommit till samma insikt.

Jag vet att det finns hur många som helst av er därute som klarar av att gå från ett problematiskt drickande till att dricka måttligt och att det fungerar bra för er. Jag vet ju tyvärr också att det finns fler av Alexi därute också. Om ni någonsin skulle känna att er måttlighet blir ifrågasatt av mig så kan jag garantera att det inte handlar om att jag sitter på några moraliska höga hästar med den rätta läran, utan om en genuin omtanke. För om ni är bland de många som klarar av att dricka måttligt, så har jag inget emot det. Inget alls. Men om jag misstänker att du är nästa Alexi, så tycker jag att det vore hjärtlöst att bara stå och se på. Visst är problemen många här, det är svårt att veta vem som är i farozonen och det är svårt att veta vem som inte är det och även om man skulle säga något, hur mottaglig är personen och är det ändå inte upp till var och en att ändå bestämma över sig själv även om det innebär en fara för en själv? Allt det där är problematiskt, ja, men vad ska man göra?

Jag ska inte namnge någon, för det känns fel, men jag har läst om flera här på forumet som jag känner måttlighet tycks fungera väldigt väl för och det tycker jag är bra. Sen händer det då och då att jag läser om någon som jag kan tycka borde ta det säkra före det osäkra och inte köra med måttlighet. Det är ett antal månades sedan vi hade en ny användare som var orolig för leverskador som jag försökte lugna och stötta. Kort därefter fick ju personen tillbaka lite lugnande besked från sjukvården och bestämde sig för att börja dricka måttligt igen. Det kan gräma mig fortfarande att personen försvann från forumet och jag önskar att jag hade kunna nå fram. Jag kunde se i detta fallet en tydlig risk med ett fortsatt drickande. Inget jag kunde veta säkert såklart och kanske har det gått bra, det hoppas jag ju. Men det fallet har fått mig att att fundera så mycket på hur man lugnar en orolig person tillräckligt för att de inte ska ha en sjuklig ångest, men inte så mycket att de bestämmer sig att allt är ok och fortsätter att dricka?

För sanningen är den att för de flesta som är oroliga för att de har skadat sig själva genom sitt drickande är det inte försent så länge de slutar. Deras problem är istället att de inte tar tillfället i akt att sluta och att det istället fortsätter tills att det är försent. Jag klandrar dem inte såklart, jag vet inte varför jag själv har lyckats sluta i tid, jag vet hur alkoholdjävulen är. ´

Min desperation framgår nog inte så mycket i min text, men det här är ovanligt känslosamt för mig. Jag vet inte hur det jag skriver nu mottas, men jag är rädd för att jag ska ses som dömande av andra vilket jag absolut inte är.

Nu är det verkligen läggdags. :o

Ta hand om er!

Soffi
tors, 2021-07-22 - 07:38

@TappadIgen skrev:"Jag vet inte hur det jag skriver nu mottas,"
Du är en mycket omtänksam person som vill väl!🤗
Frågan är ack så svår! Hur når man fram till den som kanske inte vill bli nådd, som kanske är rädd någonstans i botten? Och ... de där som "inte vet sitt eget bästa", nehej och vad vet jag liksom? Vem ser hela bilden? Troligtvis inte jag och troligtvis inte personen själv heller!! Men tillsammans blir ofta lite bättre!

Jag tänker att jag får göra så gott jag kan - utifrån genuin omtänksamhet (och inte från höga hästar). Det gäller både gentemot andra såväl som mig själv.

Kram 🧡

Andrahalvlek
tors, 2021-07-22 - 10:54

@TappadIgen Jag håller med dig till hundra procent. Jag har hört att 1 procent kan gå från riskbruk till stabilt måttligt drickande. Min mattekunskaper är urusla men det borde väl bli 1 person på 100? Härinne på forumet är det många fler än så som försöker den måttliga vägen. Det sitter långt inne att sluta dricka helt, och det är sorgligt eftersom vi som valt helvitt vet vilken befrielse det faktiskt är.

Lyssnade nyligen på Pål Holknekt i Hedman och Hedéns podd. Tydligen har han offentligt dissat Kjell Olof Feldt rejält. Kjell Olof Feldt gav ju ut en bok om måttligt drickande, en bok som gjorde att jag hamnade här på forumet hösten 2019 då jag bestämde mig för att dricka måttligt. Det gick ju inte. Sen såg jag Kjell Olof Feldt och hans fru Birgitta von Otter som gäster hos Malou och då tänkte jag ”Vem fan tror du att du lurar gubbe?” Sök på Malou och Kjell Olof Feldt på Youtube, plågsam tittning.

Men som sagt, allas insikter måste mogna i egen takt. Pekpinnar gör ingen nytta.

Kram 🐘

Sisyfos
tors, 2021-07-22 - 11:55

Det är inte den här typen av resonerande inlägg som jag reagerar på när jag tycker att det ibland blir så svart eller vitt. Jag tror bara inte att man når människor genom att tala om att ”det finns inte någon härinne som lyckats med normaldrickamde”, ”statistiken visar att endast ett fåtal kan”. Den typen av uttalanden görs ibland (även nu) och de tycker jag är uttröttande och kanske skrämmer iväg en del på vägen.
Minns AHs inledning här på forumet att jag tänkte att den ”normalkonsumtion” som hon siktade på var alldeles för hög och att det inte skulle gå. Men jag tänker att man kanske inte hjälper någon genom att tala om att det inte finns någon som lyckats med att dricka 4 glas per kväll på helgerna. Dels för att man inte VET att det faktiskt är så, dels genom att det inte är så stor sannolikhet att en person som har en plan lyssnar på nån helt okänd och tänker att den har rätt och ändrar sig.
Men visst det är frustrerande att läsa när det inte går bra, eller när någon lämnar. Men de kommer kanske tillbaka. Jag tycker att ditt sätt att skriva är väldigt ödmjukt och att du utgår från din erfarenhet när du skriver. Däremot tror jag inte riktigt på att tala om för någon annan vad som är bäst för dem. Sannolikheten att de lyssnar är minimal.
Jag tror inte måttlighetsdrickande är för alla heller, så jag tänker inte att jag ska beskriva det som en framkomlig väg för någon annan. Leif GW hade en metod, Kjell Olov Feldt en annan. Jag tänker att man kanske inte så aktivt och hårt behöver kritisera andras val. Låt dem komma till insikt eller till sin egen sanning för ingen annan kan faktiskt veta om något fungerar eller inte fungerar.