Hej. Jag började här 28/6 men det går inte så bra. Jag är periodare, är helt alkoholfri mellan gångerna, då jag drar i mig en hela och tappar minnet. Jag super ensam och går aldrig på fest. Jag vill slippa få det där suget och slippa ta den där flaskan. Jag vill sluta dricka helt och finner inget nöje i måttligt vardagsdrickande. Senast igår drack jag en hela och känner mig rätt ok idag, bara att jag ångrar den där flaskan. Jag brukar dricka ungefär varannan vecka men det verkar bli tätare på senare tid. Jag har rätt jobbigt med en kronisk smärtsam sjukdom och utanförskap och väntar på domen från Fk, processen har tagit många år och är i sig slitsam. Jag har inget bra stöd via organisationen för min funktionsnedsättning, så den har jag gått ur. Jag vill bara få vara glad och slippa dricka. Eller åtminstone få slippa dricka. Hur gör man?

Jag är över 50 och är skild och delar boende med min gamla mor och med tre barn som bor hos mig varannan vecka. När jag super är jag ensam i mitt rum och är alldeles tyst. Jag brukar då kunna skriva elaka saker till mina syskon, varvid de blir ledsna på mig och blockerar. Varje gång är det jobbigt att återskapa kontakten. Ett av mina syskon kan vara ganska elak tillbaka och gnugga in det jag skriver och min alkoholism, hen bara måste ha sista ordet och få mig känna mig dum. Det andra syskonet är mildare till sättet och liksom ”förstår”, hen har själv varit alkoholist.

Det känns bra att läsa runt här på forumet och ta del av andras erfarenheter. Jag har velat sluta dricka i över ett år, och i våras lyckades jag hålla upp i ett par månader. Men så blev det för mycket med olika saker och kände stress inför intyg för avgörande beslut från Fk rörande mitt handikapp, och det blev mycket sprit under juni. Till slut ringde jag alkohollinjen och fick tips om denna sida, så nu är jag anmäld på 10-veckorsprogrammet. Fast 10 veckor känns kort. Det blir lätt att jag får sug när stressen till slut blir för mycket genom min sjukdom och metoderna från Smärtrehab inte längre hjälper. Det brukar ske med cirka två veckors intervall. När jag dricker får jag ledigt från smärta och ångest, men till slut tappar jag minnet och det är då jag omedvetet skriver saker som när jag läser det tillnyktrad får håret att resa sig på huvudet på mig, jag känner inte igen mig själv. Det jag behöver hitta är ett alternativ till avstressning, men jag klarar det inte själv, och jag klarar inte måttligt drickande, jag måste sluta helt.

Välkommen hit! Här på forumet finns mycket klokskap och förståelse för hur svårt det kan vara att sluta dricka. Se 10-veckorsprogrammet som en rivstart, jobbet fortsätter sen. För alltid faktiskt, och det är okej.

Kram 🐘 (nykter 525 dagar idag)

Som tur är så förblir jag lugn, mitt ex säger att jag är oförmögen till våld, och det stämmer. Idag känner jag abstinens. Svettas, svag, darrig. Det är inte vanligt för mig.

Tack, Andrahalvlek. Ja, det lär bli en livslång kamp. Det går väldigt fort när jag beslutar mig att köpa sprit, det är som om jag överraskar mig själv. Det gör det svårt att förhindra inköp. Kram.

Idag fick jag sug, så jag hoppade över att göra ärenden på samhället och stannade inne istället. Jag skulle behöva tider då systembolaget var stängt då övriga butiker är öppna.

Väldigt jobbig dag, svår smärta, svåra synstörningar, vill bara försvinna. Är inte deprimerad, bara svårt sjuk. Meditation hjälpte inte. Tog inte med ryggsäck samt talade med ett par lokala förståndshandikappade när jag gick och hämtade paket. Skön promenad i fint väder. Det hindrade mig från att gå till bolaget.

För mig är känslorna olika beroende på tillstånd. Nykter är jag både glad, arg och bitter, dock sällan utlevande arg. Jag har orsak till svåra känslor som svårt sjuk och misshandlad av vården och myndigheterna. Under den medvetna delen av supandet blir jag harmonisk och bekymmersfri, men när minnet försvinner hittar jag spår av bitter-elakhet efteråt när minnet kommer tillbaka. Minnesförlusten är kort men förödande socialt. Ofta innehåller de korn av sanning men som jag borde hållit käften om eftersom de sårar folk. Jag vill vara helt alkoholfri eftersom jag inte har kontroll över supandet och är orolig över hälsoeffekterna.

Jag har insett att måttlighet inte funkar. Jag har provat det i egen regi. Totalt misslyckat. Vissa dagar är suget svårt, men jag kämpar. Alkoholen tar mycket tid och är för mig jättedåligt socialt eftersom jag påtalar elaka, om än inte osanna, saker när minnet försvinner, får veta efteråt. Jag provar att tänka att det är bättre att vila när suget tar tag i en för att stressorerna blir för många.

Jag förstår jag inte är poppis. Är inte någonstans. Inte ens här. Igår söp jag igen, skällde ut mina syskon för deras slöhet i familjen, vaknar nu och mår bra av det, fått bekräftat att jag har rätt. Nykter hade jag inte vågat, men avstampet känns nödvändigt.

Jag hatar min närmaste familj utom min mor och mina barn. Övriga anser att någon annan ska fixa allt, noll familjekänsla. Det är inte jag. Övrig familj tycker alla ska skylla sig själv. Höger som jag inte vill vara del av.

Jag är inte bakfull. Känner jag kan njuta efterdyningarna av en hela idag, utan dåligt samvete. Alla ska vara så duktiga. Jag behöver inte. Nästa flaska får dock gärna dröja, eller helt utebli. ACT. Jag måste inget.

Välkommen hit! Det är bra att du har insett att du måste vara helt nykter och inte ens försöka med måttlighet. För vissa av oss har det tåget gått för länge sedan. Sorgligt men sant. Mitt tips är att kolla på Craig Beck och SoberLeon på Youtube. De förmedlar det som jag brukar kalla faktametoden. Plugga, plugga, plugga nyktra fakta till förbannelse, för att sakta men säkert påverka vårt undermedvetna. Det är där våra ryggmärgsreflexer och vanor bor. Kämpa nu - en dag i taget!

Kram 🐘

@Körsbärsblomman att praktisera ACT kräver styrka och en förstående omgivning, och att man själv inte stressas för lätt. Det är väldigt bra men når inte alltid ända fram.

Många stressorer igår. Var inte gott att dricka först. Men ett glas bröt barriären och gav flera. Till slut blev det gott. Jag söp igen. Det blev för mycket med allt. Och jag gillar inte mina slöa syskon. Jag äcklas av deras slöa inställning till allt, och att de kan göra allt jag inte kan, och ändå är det så jävla synd om dem. Det är ju bra att de kan skylla allt sitt lidande på mig nu. Så bekvämt. Genom drickandet får jag sagt det jag gill men inte borde. Jag vaknar 28/7 och mår först bra utan ånger. Men sedan kommer viss bakfylla senare på förmiddagen. Har fint samtal med min gamla mor. Mina syskon tror jag super på mammas pengar. De har så fula fantasier om mig, de hittar hela tiden på något nytt fult. Tidigare trodde de att jag drack hela tiden. Och ännu tidigare att jag blev våldsam. De har en drivkraft att tro dumma saker om mig. Jag är yngsta syskonet. Jag super för typ tusen kronor i månaden max, och det behöver jag inte tömma min mors konton för.

Mina syskon ville inte engagera sig i min mor sedan far dog 2015. Jag gjorde dock det och mamma flyttade till slut till mig, och jag räddade henne när hon fick stroke. Det pyr ett avund mot mig från mina syskon och det gör mig arg. Jag försöker vara snäll mot dem men det brister när jag super.

Min mamma har stora besparingar efter min far, dem vill mina syskon åt och de tror dessa pengar kommmer vara som en frälsning för dem. Men nu är pengarna låsta i fonder och de tror jag nallar av dessa pengar. Men det gör jag inte. Jag betalar mitt själv med egna pengar. Mina syskon har dock ingen inkomst och lever på sina respektive. Jag tror det sporrar deras avund och fula tankar om mig.

Jag blir en skitstövel när jag är så full att jag tappar minnet, om än en stillsam sådan. Jag har sett till att jag har en inkomst, till skillnad från mina syskon. Jag tar dessutom hand om min mor och sköter hennes administration och behov. Mina syskon behöver inte göra ett jävla någe. Jag trivs med att vara betydelsefull för min mor och att hjälpa henne, jag vill inte bli av med henne som mina syskon som bara vill sätta henne på hem, jag vill att hon ska ha det bra. Hon tog hand om mig när jag var sjuk och handikappad som barn, nu tar vi hand om varandra här. Min mor är väldigt snäll, och det enda hon märker av när jag super till är mina syskons dumma kommentarer till henne, annars skulle hon inte märka det. Mitt mål är att sluta dricka helt och jag går ett program för det. Jag sitter inte och rullar tummarna, jag jobbar med min situation. Det har gjort att jag arbetsprövats, gått rehabilitering, fått sjukpenning och handikappersättning. Mina syskon gör typ ingenting, det är liksom bara synd om dem fast de är friska. Jag har ju till och med fått hjälpa ett syskon, vuxna människa, med ansökan och överklagan, och ändå struntar hen i sin situation. Och på det sitter mina syskon och hittar på saker om min mor och mig.