Hej. Jag började här 28/6 men det går inte så bra. Jag är periodare, är helt alkoholfri mellan gångerna, då jag drar i mig en hela och tappar minnet. Jag super ensam och går aldrig på fest. Jag vill slippa få det där suget och slippa ta den där flaskan. Jag vill sluta dricka helt och finner inget nöje i måttligt vardagsdrickande. Senast igår drack jag en hela och känner mig rätt ok idag, bara att jag ångrar den där flaskan. Jag brukar dricka ungefär varannan vecka men det verkar bli tätare på senare tid. Jag har rätt jobbigt med en kronisk smärtsam sjukdom och utanförskap och väntar på domen från Fk, processen har tagit många år och är i sig slitsam. Jag har inget bra stöd via organisationen för min funktionsnedsättning, så den har jag gått ur. Jag vill bara få vara glad och slippa dricka. Eller åtminstone få slippa dricka. Hur gör man?

Mitt supande ger ytterligare vedträn på mina syskons brasa, och det är ju komplett onödigt. Det, och att jag vill kunna fortsätta ta hand om min mor och finnas som far för mina barn, är huvudorsaken till att jag vill sluta dricka. För egen del kan det kvitta.

@Arktos skrev:"Och på det sitter mina syskon och hittar på saker om min mor och mig."
När jag läser i din tråd så känns det som om dina tankar på dina syskon finns med hela tiden. Har du försökt att bryta kontakten med dom, som jag ser det har ni ingen glädje av varandra. Det är du själv som vet vad som är sant, vad de säger spelar ingen roll eftersom de bara ljuger.
Försök att hitta ett liv utan dom, även i dina tankar så kanske du skulle må lite bättre. Du är fantastiskt med din mamma och hon är nog väldigt glad över de.
💕 sländan

@Sländan Hej Sländan. Tack för dina kloka ord 💕 Ja, innerst inne är mina syskon inte bra för mig, mitt undermedvetna vill nog bryta med dem. Min mor är inte heller så värst imponerad av dem. Och ja, de får för stort utrymme i mitt liv. Min mor uppskattar mig väldigt mycket och är rädd om mig. Hon är snäll och omtänksam, inte ett uns elakhet. Det är vad jag behöver. Inte att bli kallad fula saker.

Hej @Arktos! Det känns som om du inte mår bra och kanske skulle behöva stöd utifrån. Finns det någon psykiatri eller något beroende center dit du kan vända dig? Det finns bra hjälp att få mot ångest, ingen ska behöva må så dåligt.
💕 sländan

@Sländan Jag har gått på smärtrehab med ACT under ett halvår. Det känns som om det inte räcker. En del i supandet är att slippa smärtan för ett tag. Men om ångesten kan dämpas så kan man stå ut bättre med smärtan. Jag ska fundera på vart jag ska vända mig.

@Arktos Hej har läst vad du skrivit under dagen. Det jag ser är en människa som uppenbart inte mår bra. Du behöver någon att prata med och bearbeta dina känslor och detta är lättare sagt än gjort men ibland måste man släppa saker och gå framåt och framförallt fokusera på det som är bra och får dig att må bra för det är du värd..!

Mitt råd sluta drick alkohol, ha inget hemma tänk dag till dag och undvik riskfaktorer fokusera på att må bra gör saker du tycker om. Men som sländan är inne på ta hjälp utifrån psykiatri, beroendecentrum för jag tror du behöver stöd och hjälp.

Ta hand om dig och fortsätt skriv här 😊

Ja. Det jag upplever är en obearbetad rivalitet med mina syskon. Jag vill vara dem nära men mår inte bra av det. Det är för mycket i bagaget. Fick jag välja skulle jag inte ha kontakt med dem eftersom de får mig att må dåligt mer än bra och lägger till stressorer, som jag ändå har nog av. Jag är svarta fåret inom familjen, och än mer så efter mitt drickande. Men relationen till mina barn och min mor är bra. Trots att jag skrivit saker som misshagat mina syskon kommer jag göra något bra av denna katastrof och till slut överraska dem, även om jag bryter med dem nu. Helt klart behöver jag hjälp av psykolog i processen men vet inte om och hur jag kan träffa någon, när jag tidigare försökt har det varit svårt och köerna långa och det ansetts att jag inte har akut behov. Jag träffade en på utbildning via centralen för mitt handikapp, men det var liksom bara tur, och via Smärtrehab, men där är jag färdigbehandlad, de har gjort vad de kan.

Just att ge sig själv utrymme att må bra är viktigt tror jag. Det är inte alltid lätt när man begränsas av handikapp och samtidigt har barn och en gammal mor att ta hand om. Oftast upplevs jag som kompetent och får därmed inte den hjälp jag behöver. Mitt fall upplevs inte som akut. Det gäller även mitt handikapp. Hur ska man lyckas få gehör, och vart är bäst att vända sig?

@Arktos skrev:"Hur ska man lyckas få gehör, och vart är bäst att vända sig?"
Jag vet inte vad som är bäst, men jag har själv mått dåligt med ångest. Jag gick till min vårdcentral där en läkare skickade en remiss till psykiatrin.
Där kan du få hjälp med din ångest och samtal för att må bättre.
Skjut inte upp det, utan ta tag i det redan idag om du kan.
💕 sländan

Det jag fått veta är att köerna till psykologer är långa och att det inte är sannolikt att jag får träffa en psykolog. Det ska bli mycket allvarligt först. Jag har försökt tidigare. Även fått avslag på egenremiss. Jag är inte våldsam och då är det inte viktigt, verkar det som. Sjukvården är trög för mig. När mitt handikapp förvärrats i perioder har jag bland annat fått veta att jag inte tar min medicin för det brukar inte patienter göra, och därmed har åtgärder uteblivit eller kommit försent. Mitt förtroende för vården är tyvärr inte det bästa och att dra igång en segdragen kamp för att få hjälp kan i sig ge mig ångest och återfall. Jag tror jag förknippas med de vanliga hypokondrikerna och gnällspikarna som läkare vanligtvis möter, trots att jag är en samlad person. Just att jag är så korrekt kanske dessutom ligger mig i fatet. Då är det ju liksom ingen fara.

Här hittade jag en bra sida:

https://janusinfo.se/nyheter/tidningenevidens/nr32015temaberoende/3/alk…

Mina riskfaktorer är mitt handikapp, för mycket krav på att göra saker, och påstridiga personer med problem, t ex mina syskon. Jag är inte övertygad om det förträffliga för mig att träffa alkoholister i grupp, t ex. Min erfarenhet är att jag inte mår bra av att träffa andra med mitt handikapp. Också, att söka hjälp innebär en ökad arbetsbelastning som tar mig över tröskeln. Ofta är omvärlden kritisk och motsträvig och det ger väldigt mycket jobb för att få hjälp så till den milda grad att jag ofta inte orkar och försöken lämnar mig utan lösning och totalt utmattad. Det är lätt att säga att man ska söka hjälp, men det är en helt annan sak om man får vad som förväntas, och oftast har jag hittills blivit besviken. Smärtrehab var en bra grej för mig, men innebar ett väldigt jobb och mycket osäkerhet kring intyg och diagnoser.

Jag har haft mycket samtalsterapi men det hjälper inte fullt ut. Jag måste själv inse att jag måste sluta helt med alkohol. Nolltolerans är grejen för mig. Kanske jag behöver läkemedel mot alkohol för att lyckas. Men jag känner mig färdigpratad och att ha samtal med mina syskon om vår situation leder ingenstans, de har redan sin uppfattning klar och behöver inte ändra sin ståndpunkt, bara svartmåla mig, delvis med rätt, tyvärr, även om de överdriver min konsumtion och hur den drabbar min mor (hon märker den inte alls). En tråkig konsekvens är att kusinerna vill träffa varandra, men med rådande relation känns det som om det inte går.