av TappadIgen

TappadIgen
tis, 2021-07-27 - 01:29

Jag tänkte att min sovrutin skulle återupptas men som klockslaget stämplat på detta inlägg kommer skvallra om, så går det inte så bra. Min sambo fyller ju år idag och min far är och hälsar på så vi skulle egentligen ut och åka båt och äta på stan efteråt men så började min pappa känna att vissa delar av höger sida kropp började domna så han hamnade på akuten vid 14-tiden och nu vid kvart över 1 så blev det bestämt att han blev kvar för observation samt väntar på röntgen av hjärnan. Men han är på gott humör i alla fall och domningarna har släppt. Ville egentligen komma hem, till mig då alltså, men jag lyckades övertala honom om att om de nog inte rekommenderar att han stannar för observation utan anledning.

Men nu är det nog läggdags igen, tänker jag.

TappadIgen
tis, 2021-07-27 - 10:52

Tänk så lätt man får perspektiv på saker. Nu var semestern förhållandevis oplanerad som den var men speciellt nu får vi väl se lite vad som blir av den, men det känns väldigt sekundärt. Att vara inne här och skriva har ändå gett mig en hel del på sistone och just nu känner jag att det var en del jag skulle svara på i min egen tråd och det har dykt upp i andras trådar saker jag ville diskutera men jag känner att för tillfället känns det mer som en börda att skriva så jag får återkomma när det känns som att det ger något igen. Känner mig ändå ganska dränerad just nu, men det gör mig inget egentligen. Det får vara som det är. Jag sitter hemma och väntar på att få åka och besöka min far klockan 13 men förhoppningsvis ska han få komma hem innan kväller också. Han känner också att han mår bra just nu och är väl egentligen mest uttråkad.

Vi hörs.

Andrahalvlek
tis, 2021-07-27 - 11:05

@TappadIgen Viktigast först - nykterheten. Näst viktigast - nära och kära ❤️ Hoppas din pappa mår bättre snart 🙏🏻 Vi finns här när du har tid och möjlighet att läsa och skriva igen. Forumet får aldrig kännas som ett måste. Tvärtom ska det kännas som en trygg hemmahamn där man kan glida in och ankra upp en kortare eller längre stund, beroende på hur livet i övrigt ser ut.

Kram 🐘

TappadIgen
tis, 2021-07-27 - 16:27

@Andrahalvlek Tack! Nu är min pappa hemma igen, eller ja, hemma hos mig så vi försöker planera lite lätt. Det får bli som det blir. Jag är inte den som är så noga med exakt vad det är vi gör. Det viktiga är sällskapet, så blir det ju bra oavsett.

TappadIgen
tis, 2021-07-27 - 16:33

@Torn Jag bastar alltid ett par omgångar. De första tillsammans med de övriga och sen den sista själv. Jag låter de andra sköta kastevattnet så att de kan styra värmen, men det funkar det också. De flesta jag bastar med har ju också finskt påbrå, så det blir ju bra bastu ändå. Det måste inte vara det varmaste som absolut går varje omgång.

TappadIgen
tis, 2021-07-27 - 16:58

@Sisyfos Tack återigen för dina reflektioner. Vi är nog överens skulle jag tro om det allra mesta. Det svåra är väl som du säger att alla är så olika och har kommit så olika långt och därför finns det inte ett sätt och en taktik som fungerar för alla och därför är vår mångfald här så bra, för förhoppningsvis finns där något som någon har att komma med som fungerar.

Jag kom att tänka på ett specifikt exempel som du kanske har några idéer på. Ett mönster som jag har upptäckt hos de som jag har diskuterad med som har ganska långt gången skrumplever på grund av alkohol är att de hade några tidiga varningstecken och en del av dem blev rädda och de kanske till och med höll upp ett tag men sedan visade ett blodprov kanske att levervärdena var ok eller något liknande. Då tänkte de att det inte var så farligt och så fortsatte de att dricka, kanske lite mindre till en början, men sen tillbaka till samma takt, tills det var försent att göra något. Det är många, förvisso anekdotiska fall där de om de hade tagit det på allvar första gången kanske aldrig fått några problem.

Jag kan se det mönstret här ibland. Jag kan såklart inte säga att det är exakt samma för det går ju inte att medicinskt utvärdera hur långt gången en specifik person är, speciellt inte endast baserat på de knapphändiga uppgifter om sin egen situation som de uppger på ett forum. Men, det som händer är att en person kommer in hit och är jätteorolig för sin hälsa, tänker att de inte ska dricka igen, har extrema ångestnivåer. Sen passerar det en liten tid och de håller sig nyktra och tar ett blodprov som ser ok ut på levervärdena och de pustar ut och tycker att det är skönt, ångesten försvinner. Snart kommer också ett beslut att man ska börja dricka igen men nu på en nivå som är mer normal.

Ska man berätta för dessa personer att många människor med skrumplever har nästintill perfekta värden på de vanliga levervärden man tar i ett blodprov och att om man väl har börjar få skrumplever så kan man hålla den i schack och aldrig få besvär av den men att även en lite konsumtion kommer att förkorta tiden man har kvar med en fungerande lever?

Att berätta för någon att det positiva besked de fått med de bra levervärdena inte betyder någonting för personer med skrumplever har samma värden har nog potentialen att framkalla den extrema ångest de hade innan. Men utan vetskapen om detta kan personen istället tänka att allt är lugnt och fortsätta dricka tills det är för sent, när det inte är försent just nu.

Jag ser det dyka upp så många gånger och vet inte vad jag ska göra. Jag har ju inte för avsikt att gå omkring och ha svår ångest, jag vill bara att de ska ta det på mer allvar. Sen kan ju ångesten vara i onödan också, för de bra leverproverna kan ju faktiskt också betyda just det att levern är oskadd, men det vet man egentligen inte förrän man gör andra tester än blodprover.

Så vad säger man?

Sisyfos
ons, 2021-07-28 - 08:18

Usch, nej jag har inga svar på det här. Jag har stor respekt för alkoholen som bedövningsmedel också och hur det påverkar hjärnan. ”Kontrollerat drickande” är inte det som många återgår till, utan de återgår till en hög konsumtion av alkohol. Om man är ute efter berusningseffekten så tror jag inte på kontrollerat drickande för det är just den man ska undvika om man följer de riktlinjer som finns.
Jag tycker att vi ska utgå från våra erfarenheter och vår kunskap när vi skriver härinne. Du är påläst om lever, levervärden etc skriv, så ett frö som Soffi skriver. Denna jäkla alkohol. Dessvärre så påverkar den hjärnan så mycket också och har man druckit så mycket händer något tror jag och då är jag skeptisk till drickande och det kan vi väl också skriva. ”Kontrollerat drickande” som metod är mycket mycket begränsad mängd alkohol och det kan vi väl också skriva. Och det är väl när de här personerna dyker upp som jag tror att det är negativt att det är så polariserat härinne. Allt eller inget. Jag tror inte att de är mottagliga för inget just där och då. Men kanske kan de lyssna mer på erfarenheter av de som har testat andra vägar. Eller lite mer bakgrund och erfarenheter från de som testar och insett. Inte bara det är bäst utan, lite mer nyanser. Jag tror att det är jätteviktigt att de här historierna i det vidare livet finns och skillnaden på livet med och utan alkohol, för det är sån skillnad.
Men där och då är det många som inte är mottagliga, men tillsammans kan vi så små fröer. Tror det är det enda vi kan göra. Men det är en balansgång och vi kan inte vräka på gödning i en stor hög. Då dör växten. En av oss kanske kan gödsla, en annan vattna, tillsammans kan vi kanske nå fram med erfarenheter, kunskap och lyhördhet. Man märker lite vilket bete som de nappar på om alla inte agnar med samma.
Kommer återigen att tänka på Sinnensro bönen.
Gud ge mig styrka att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Men jag håller med dig. Det finns personer som har varit här och berört. Som man hade velat nå fram till bättre.

TappadIgen
tors, 2021-07-29 - 10:29

@Sisyfos Jag tror att vi är överens. Jag kommer nog att få fortsätta brottas med varje enskilt fall hur man bäst lägger fram det. "Usch" som var det första ord du kom att tänka på beskriver ganska bra hur det känns att tänka på det. Det jag skulle vilja åt är att hitta en balans där man inte ger någon extra ångest men samtidigt förmedlar allvaret. Det mänskliga som händer väldigt många är att man hamnar i två olika lägen. Antingen en extrem hälsoångest, säkert även i onödan och den i sig kan ju leda till ett destruktivt beteende, eller en extrem åt det andra håller där man trots att man är medveten om hur illa det var tänker att "Fan jag har ju inte pajat min kropp ännu så jag kan köra på ett tag till eftersom det inte var så farligt som jag trodde". För många problemdrickare är det oftast inte försent att vända på det första gången man börjar reflektera över det. Säkerligen inte andra gången heller, men till slut blir det ju det.

Men nu kanske jag inte kommer längre i den här diskussionen för tillfället. Det känns som att jag börjar upprepa mig själv ganska mycket, men ni andra har ändå kommit med nya infallsvinklar till mig så det tackar jag för!

TappadIgen
tors, 2021-07-29 - 10:32

@miss lyckad Du skrev om att låna tråden, men jag tycker ändå att prata om din bror var relevant för den diskussionen som jag startade här om hur man bäst når fram. Jag hoppas att du kommer att nå fram. Om du vill dela med dig om hur du går tillväga och hur det går, får du gärna göra det.

Andrahalvlek
tors, 2021-07-29 - 10:51

Jag tror också på att så små frön som vi alla vattnar och göder från olika håll och kanter under tid. Tids nog tar sig plantan och blir mer självständig. Förhoppningsvis.

Ett sätt att inte berätta ”allt” och skrämma folk är att hänvisa till andra källor, ”läs mer här om du vill veta mer”.

Sen ska man alltid utgå från sig själv. ”Min erfarenhet”, ”Jag tänker”, ”Jag tror” osv.

Kram 🐘

TappadIgen
tors, 2021-07-29 - 10:53

@Kennie Om du har lite idéer på hur vi kan komma igång, så är det bara att säga till. Jag behöver nog lite motivation för att komma igång igen.

Jag funderar lite på det där med identitet och nation. Jag känner mig egentligen och identifierar mig främst som svensk. Detta trots att svenska egentligen är mitt andraspråk. Jag har ju t.o.m dubbelt medborgarskap, men då i ett utomeuropeiskt land förutom mitt svenska, där jag bodde i tio år. När jag bodde där kände jag mig som en del av landet, men ändå som svensk mest. När det kommer till idrottsliga sammanhang är det ju ingen tvekan om vilket lag jag håller på t.ex. Samtidigt kan jag ju känna en dragning till de kulturer jag har en koppling till också.

Jag hade en kollega och vän från Jordanien som berättade för mig att här i Sverige så är han ju araben/muslimen/utlänningen och i Jordanien som han försöker besöka en gång om året är han numera svensken. För hans del fick jag intrycket att han kände litegrann som att han inte hörde hemma någonstans, men för mig har det känts som att jag istället är hemmahörande på fler ställen. Sen förstår jag ju att våra situationer är olika då mina hemmahörandeskap kulturellt är förhållandevis lika varandra.

Ibland blir jag nyfiken på hur andra människor funderar kring nationstillhörighet. Nu pratar jag inte om medborgarskap utan den känsla man själv har. Jag förstår att frågan kan vara kontroversiell och i offentligheten har den debatt jag sett varit minst sagt grund. Romsons inlägg om att åka tunnelbana i Stockholm går ju inte till historien som det mest genomtänkta svaret på frågan och debatten som gick om Zlatan ett tag tyckte jag kändes väldigt trött. Frågade man någonsin Zlatan själv t.e.x?

Fast nu har jag kanske börjat spåra ur igen så jag sätter punkt.

TappadIgen
tors, 2021-07-29 - 11:04

@Andrahalvlek Det känns som att vi är överens här också. Just den här falska friskrivningskänslan man får av att ha fått bra levervärden på ett blodprov finns nog inte på så många ställen att läsa om dock, tyvärr. Ingen läkare kommer ju berätta något till dig heller, om de själva vet. Jag har inte stött på den i särskilt många texter utan från direkt erfarenhet av andra. Vi har ju till och med en på forumet här som har berättat om bra levervärden trots konstaterad skrumplever.

Det enda jag i slutändan vill åt är ju att man inte ska ta bra levervärden som ett frikort till att fortsätta dricka. Eller ja, man tänker nog kanske "fortsätta dricka, men i måttliga mängder." men det blir ju oftast inte så. Det är nog många som har fått skrumplever på grund av just detta. Samtidigt känns det så onödigt att skrämma upp, som sagt, när personen som har tagit blodprovet förmodligen, rent statistiskt är ok, men förmodligen också bör skära ned på alkoholen rejält för att fortsätta vara ok. Har man en väl fungerande lever, och inga andra sjukdomar, så skadar man ju inte levern av att dricka en mängd som ändå är ganska mycket per vecka. Men har man väl börjar få fibros och ärrbildning så skadar även små mängder.

Men det här är något som jag misstänker att inte ens 0,1% av alla människor känner till. Jag visste det definitivt inte.

Tillägg: Samtidigt finns det många som har haft kraftigt förhöjda levervärden, uppåt 10 ggr högre än gränsvärde på ALAT och ASAT t.ex, som efter att de slutar återfår en normal leverfunktion.

Men just det här falska tryggheten man får av ett ok blodprov tror jag är väldigt farlig och är jag säker på har bidragit till att många människor har dött.

Torn
tors, 2021-07-29 - 13:25

@TappadIgen Jag håller med, det är nog väldigt många som tar ett positivt besked från läkaren såsom, pust, då kan jag ju fortsätta att dricka! Jag hamnade själv där ca 1, 5 år innan jag fick nog. Jag tvingade mig till ett läkarbesök pga att jag trodde jag hade tarmcancer. Då togs även leverprover. Allt såg ok ut, och då fortsatte jag gladeligen att dricka. Men, och det är ett stort men. Då tändes även hoppet om att kunna leva länge och bli fri från alkoholen. Så egentligen hjälpte läkarbesöket mig till att äntligen komma till skott. En sak jag har tänkt på en del, är hur otroligt avgörande det var att jag blev nykter för min egen skull. Det spelade ingen roll vad frugan, barnen eller någon annan ville eller sa. Beslutet var tvunget att komma från mig själv. Jag ville leva länge, jag ville se mina barn växa upp, jag ville må bra. Det är nog väldigt svårt för anhöriga till alkoholister att förstå sådant.

Någon makrill på gång snart eller?

Ha det gött!

TappadIgen
tors, 2021-07-29 - 14:50

Det var ju tur att läkarbesöket hjälpte dig ändå, även om det inte var just leverproverna som gjorde det. Jag tycker att det ett problem att man inte lägger fram allvaret i det. En vän till min bror som jag inte kände själv, levde ett ganska hårt liv men också framgångsrikt karriärmässigt. Jag minns fortfarande när min bror berättade att de hade varit och tagit leverprover som han hade fått ok värden på och han skämtsamt hade sagt något med andemeningen att det var för jävligt så mycket pengar som han lagt på alkohol och ändå inte lyckats påverka levern. Han gick bort för ett par år sedan i sepsis, som jag numera vet är ett av de vanligaste sätten att dö på när man har cirros.

Ingen makrill ännu, trots att jag återigen är på västkusten. Idag tar vi det väldigt lugnt hos min far och försöker få tag på hans läkare för uppföljning. Det ska ju inte vara något vidare väder de kommande dagarna. Min far vill ändå åka över till Marstrand om det blir lite sol. Det ligger ju så nära här. Jag hoppas fortfarande på lite makrillfiske, men tänker att jag tar det som det kommer. Är skönt att bara vara ledig också.

Ha det fint du också!

Soffi
tors, 2021-07-29 - 17:04

@TappadIgen skrev:"Om du har lite idéer på hur vi kan komma igång, så är det bara att säga till. Jag behöver nog lite motivation för att komma igång igen."
Där sa du något!! Det gällde väl att träna finska, men det "klack till" hos mig.
Om jag får komma tillbaka till frågan om att nå fram?
Vissa sjukdomar, tex levercirros, kan ju vara ganska abstrakt på ett vis. Många vet att man kan drabbas och kanske får ångest över det för att de dricker jättemycket. Men det KÄNNS inte (till en början). Det hindrar inte personen från någonting egentligen, och ett bra blodprov ger "grönt ljus" för fortsatt konsumtion, eller tom ett dåligt värde är ju "bara en siffra på ett papper" för vissa. Det finns inget konkret som motiverar en förändring!?!
Kan man kanske ge lite information om alkoholens påverkan på levern, men sedan eventuellt hitta något helt annat också som motiverar?
"Jasså, du tycker om att cykla! Vet du, när jag slutade dricka så fick jag mycket bättre uthållighet och bättre balans vid terrängcykling."
eller
"Det är så roligt för sedan jag slutade dricka så vinner jag fler schackpartier!"
Att umgås nykter med barnbarn har jag också förstått är en stark motivator, men alla har ju inte barn eller barnbarn.
Något helt annat alltså, om man kan luska fram vad som är viktigt och motiverande för personen. Fritt från ångest, men stark morot.

Bara en tanke från mig 😊.

Så skönt att du har tid att "bara vara" tillsammans med din far nu när det blev som det blev.
Kan man fiska makrill vid Marstrand? 🤔Två flugor i en smäll?😉
Ha det gott!

TappadIgen
lör, 2021-07-31 - 09:23

@Soffi skrev:"Om jag får komma tillbaka till frågan om att nå fram?" Dina tankar är alltid välkomna här, oavsett vilket ämne. :)

Jag tror inte heller på att skrämmas med levercirros som metod. Jag tycket inte att skrämmas alls är en bra metod då den ofta ger upphov till ångest som inte bara är obehaglig utan även kan ha motsatt effekt. Jag villa absolut inte att någon ska må dåligt. Jag tänker ju specifikt dock just på den situationen där man har fått uppfattningen att ett ok blodprov betyder att där inte finns någon skada och att man kan köra på. Den villfarelsen är farlig och är jag säker på kostar liv. Jag tänker att många som har druckit sig sjuka skulle kunna ha slutat tidigare om de verkligen hade förstått hur det låg till, men det är ett återkommande mönster. Man är jätteorolig och har ångest, får sen ett positivt besked från ett blodprov, fortsätter att dricka och sen en dag så är det plötsligt försent när det inte var det första gången man hade ångest för det.

De flesta känner såklart till att deras leverne inte är hälsosamt för dem, men man förstår inte alltid vidden av det. Jag har en anekdotiskt berättelse om en man som är något äldre än mig i ett annat land. Han var med om en olycka och man upptäckte som en slump p.g.a att han läkte dåligt att han hade leverpåverkan. De frågade honom om han riskkonsumerade alkohol och uppmanade honom att sluta med det. Han drog ner lite men fortsatte att dricka tills han en dag spydde blod. Man kan ju kanske tycka att han borde ha förstått bättre men sjukvården gjort inget försök att förklara hur illa det faktiskt var och erbjöd ingen hjälp utan skickade bara hem honom när han var färdigläkt.

Nu var ju inte detta i Sverige, men det är ett problem att vår sjukvård har blivit så värdelös(resursbrist och inte ett klagomål på de många fantastiska människor som jobbar inom sjukvården) och att det finns så lite kunskap om det allmänt. Alla vet att man kan ta skada av för hög alkoholkonsumtion men alla vet också att levern är väldigt tålig och kan återhämta sig. Det stämmer ju. Men nästan ingen vet att bra levervärden på ett blodprov inte betyder så mycket.

Det blir kanske inget fiske på semestern och kanske inget Marstrand heller. Det har ju inte varit något väder för det direkt, men det gör inget. Jag njuter av semestern i alla fall. Ha det fint du också, Soffi!

TappadIgen
lör, 2021-07-31 - 09:45

Jag funderade lite på det där med anonymiteten på ett forum som det här. Jag vet att många har skrivit att de utelämnar vissa saker p.g.a. risken att man skulle kännas igen. Andra är mycket mer öppna. Nu har jag ju själv identifierat en användare på facebook, som känner till det också, men i övrigt har man väl kanske som mest ett hum av i vilka landsändar en del andra bor och det ger ju inte så mycket vägledning. Egentligen finns det väl endast två risker.

Den ena är att det är någon här som man känner väl. Då måste man vara väldigt sparsam med information för att inte bli igenkänd, tänker jag. Jag läser en del på Flashbacks forum t.ex och identifierade min bror där som av en slump. Jag läste i en tråd och någon skrev något och jag tänkte att det låter som min bror och sedan skrev han ett par saker som kanske enskilt inte är så ovanliga men sammantaget gör att man kan utesluta slumpen. Jag har dock glömt bort användarnamnet och läser inte mer i den tråden, då det kändes integritetskränkande på något vis. Nu är ju flashback ett mycket större forum också. Men hade någon av mina närmaste vänner läst här så hade de ju garanterat räknat ut det förr eller senare då jag ju skrivit om vad jag jobbar med, när jag ska flytta, när jag förlovade mig och att min far bor nära Marstrand o.s.v. Saker som de såklart känner till och när flera saker sammanträffar så kan det ju inte längre vara någon slump.

Det andra skulle ju vara om det är någon man inte känner men som man kanske har något gemensamt med ändå, men då måste man antingen vara ännu mer öppen eller lägga ut en detalj som råkar passa in på något vis på ett sätt som man förstår inte kan vara en slump.

En tredje väg skulle ju vara om någon aktivt skulle ta ledtrådar och pussla ihop. Det kan ju vara lite svårare kanske men är nog definitivt inte omöjligt, beroende på hur mycket man lämnar ut. Jag vet ju att ett par av er känner till vilken stad jag bor i med hjälp av uppgifter jag själv har lämnat.

För mig spelar det egentligen inte så stor roll, då jag väl inte skriver om sådant jag inte kan stå för men jag känner mer och mer att jag öppnar upp om saker här som jag kanske inte diskuterar med andra om, i samma utsträckning undantaget min sambo. Jag vet inte varför det är så. Egentligen har jag ju inget att dölja från mina bekanta, men ändå så finns det ju saker som man inte pratar om. Som när jag för ett tag sedan skrev om min upplevelse på min promenad när jag kom att tänka på min mor. Det är ju inte en sak man nämner på fikarasten på jobbet t.ex. men samtidigt så är det ju inte något som man vill förhindra att ens arbetskamrater får reda på. Det gör inget om de vet, men man skulle aldrig berätta det för dem, liksom.

TappadIgen
sön, 2021-08-01 - 02:26

Det händer ofta att jag funderar på saker och att jag funderar på dem som om jag satte mig ner för att skriva om det här. Jag tänker på hur jag skulle formulera mig och det hjälper mig på det viset att jag måste fundera på hur jag ska kunna förmedla mina funderingar så att någon annan förstår och det gör dem konkretare och enklare för mig själv att förstå. Detta händer i princip dagligen att jag tänker på saker på detta sätt, alltså som om att jag skrev om det här, men det mesta hamnar ju som tur är inte här. Dock blir ju det som jag faktiskt skriver ner här ännu konkretare för mig, speciellt då det alltså tar ett extra varv i mitt huvud.

Det är lite därför jag nu också funderat på det där med integritet på forumet. Vad kan man egentligen dela med sig av här? Det finns något som jag har funderat på ett tag nu på det sättet att jag skulle skriva det här, men utan att jag faktiskt har tänkt att skriva om det här, om det nu går att förstå. Nu har jag ändå kanske tänkt att skriva om det ändå. Lite mer specifika detaljer i min historia och som har kommit upp mer den senaste tiden. Jag har tidigare nämnt om tankar som känns lite som en kokplatta som jag sätter handen på som gör att jag måste rycka bort handen. Det här handlar om det och det berör lite annat som jag har skrivit om. Dock kan jag inte när jag tänker på det få det nedskrivet på ett tillfredställande sätt. Jag kan inte ta med alla detaljer men jag har så svårt att veta vilka som är relevanta och vilka som inte är det. Men jag gör ett försök ändå, tänker jag så får jag ser hur det går.

Under den senare delen av min grundskoletid så var jag intresserad av tjejer. Det är lite svårt att veta exakt så här långt senare men jag tror att en stor del av det var en önskan om att bli accepterad. Så är det väl förvisso för alla även i vuxen ålder att man åtminstone delvis vill känna sig behövd och eftertraktad. Det gick inte så bra som jag ville och jag minns speciellt en lista som dök upp som tjejerna i vår klass hade skrivit över killarna i klassen. Jag minns inte det exakta kriteriet för listan men det måste ha varit något som snyggast. Jag minns också att mitt namn återfanns näst sist på listan. Idag har jag inget problem med just den biten alls längre. Jag vet ju med mig att jag inte tillhör den mest attraktiva delen av befolkningen och nu har jag ju aldrig provat på Tinder men jag tänker att jag hade haft något av en uppförsbacke där om man ska swipa baserat på ett förstaintryck med en bild, men jag vet också att listan nog mest speglade de mest drivande 2-3 tjejernas idéer om hur listan skulle utformas och jag trots allt kan uppfattas som attraktiv av andra. Just då vid det tillfället var det dock svårt att känna så. Den listan satte dock sina spår både i mitt självförtroende och min förmåga att finna någon flickvän. Här finns även en annan del av historian som jag gör bäst i att inte ta med då jag nog redan börjar spåra ut med för mycket detaljer.

Mot slutet av gymnasiet då så börjar jag umgås med en tjej, jag minns faktiskt inte exakt hur det kom sig först men hon tog kontakt med mig och vi började umgås mer och mer. Jag spelade ju gitarr i ett dödsmetallband och hon var på någon konsert. Det märkliga var att jag aldrig kände mig särskilt blyg med henne utan vi kunde prata på hur länge som helst om en massa saker och vi hade så många saker gemensamt samtidigt som hon hade så många för mig nya idéer om saker. Hon är också anledningen till att jag inte äter kött, t.ex. Jag är inte vegetarian, men äter inte kött vilket kanske är ännu en helt annan historia. Förmodligen var en av anledningarna till att jag som normalt har lite sociala fobier och lätt får prestationsångest av att prata med nya människor, just det att jag inte hade några föreställningar om att vår vänskap kunde vara något annat än platonisk. Jag hade ju sett listan och visste min plats. Hon, som var samma årgång, hade gått i en parallellklass och jag var bekant med att på motsvarande lista återfanns hon överst. Men sättet som hon var på återspeglade inte alls det som jag kanske hade förväntat mig, men sen hade jag ju egentligen bara tidigare känt till vem hon var men utan att någonsin prata med henne. För att föra historian framåt lite så flyttade jag i i min första lägenhet i månadsslutet efter att jag slutade gymnasiet och började att arbeta dagen efter jag kom hem från vår klassresa. Den här biten har jag berättat om tidigare, men då utan kontext. Nu kanske den går att förstå bättre. Det som hände var att jag berättade för henne att jag försovit mig till jobbet för att jag är så svårväckt så hon erbjöd sig att sova över för att se till att jag kom upp. Jag hade liksom ingen aning att hon var intresserad av mig, förmodligen för att det bara inte gick ihop att det skulle vara så. Hon sov över hos mig varje natt ett tag och började sedan att t.ex brottas med mig iförd underkläder vid sovdags men inte ens det gjorde att jag förstod först. Till slut blev vi tillsammans i alla fall, även om hon i efterhand berättade att hon var på väg att ge upp. Trodde att jag inte var intresserad. Men den tiden som följde var vi än mer oseparerbara. Jag minns hur vi kunde gå på en fest tillsammans och plötsligt märkte vi att alla andra gått vidare och det var bara vi kvar. Det var en lycklig tid. Hon berättade också för mig här varför hon först hade kontaktat mig. Jag kanske ska klämma in den historian också.

Vi hade en äldre man i vår stad som man ofta såg gå omkring i de centrala delarna och alla visste ju vem han var. Han var extrovert och ville gärna prata med människor och man blev snart varse om att han hade någon slags intellektuell funktionsnedsättning men han var väldigt trevlig. Som förväntat fanns det ju alltid några som drev med honom, men jag försökte alltid hjälpa honom när jag kunde och skydda honom ifrån det i den mån det gick. Hon hade alltså haft några bekanta som hade drivit med honom på något vis vid något tillfälle och hon hade sagt till och tyckt att det var så elakt och förstod inte hur man kunde göra så. Då hade jag tydligen gått förbi på håll och då hade han pekat på mig och berättat om mig.

Tiden flöt på och allt var perfekt länge, men vid något tillfälle så började märka en förändring i henne. Från den förändringen gick det ganska snabbt till att hon gjorde slut med mig. Jag förstod verkligen ingenting. Det var en sådan total förändring att gå från att alltid vilja umgås till nu att vilja vara själv. Ett par gånger efteråt sa hon några elaka sårande saker också. Numer minns jag inte alls vad det var hon sa, men jag minns själva känslan. Ett litet tag var jag desperat att komma på ett sätt att få tillbaka henne då det för mig egentligen inte existerade något annat, men det förbyttes ganska snabbt mot en bitterhet. Jag kan bara anta att det var för att det kändes som ett svek. Sedan vände hon igen på något sätt och var glad och ville umgås igen. Här minns jag inte heller alla detaljer exakt men jag minns att hon en kväll ville prata. Hon försökte ringa mig men det var på den tiden då man delade internet med telefonlinjen. Hon gick online själv och berättade att hon hade försökt att ringa men att hon förstod att jag var online till slut och undrade om jag kunde logga ur och ringa upp. Jag sa att jag skulle ringa henne senare för jag var upptagen online. Det jag minns var att jag kände att jag inte skulle prioritera henne när hon så tydligt inte prioriterade mig. Jag var bitter. Nästa dag var en fredag och jag gick till jobbet som vanligt och kom hem till ett oroväckande högt antal missade samtal och en del meddelanden på telefonsvararen. Ett par av meddelandena har jag inetsat i minnet fortfarande. Hon hade tagit sitt liv.

Jag minns fortfarande känslan som jag hade då och den går inte att förklara, men det var en återkommande känsla. Den helgen satt jag hemma och drack ensam. Jag minns att den andra gitarristen i vårt band tittade förbi på söndagen och vi åkte ut till platsen och han berättade för mig att det var fegt. En morgon fick jag även åka med hennes mamma för att ta farväl. Men annars satt jag hemma och jag pratade nästan inte med någon. Sedan flyttade jag utanför Europa och det känns som jag lämnade det bakom mig. Det här är ju inte en historia som jag delar med människor och helt plötsligt så hade jag ju en helt ny bekantskapskrets som jag kunde välja vad jag delade med mig av.

Men nu har jag delat med mig av den med er. Jag vet inte om det kanske är för utlämnande eller så för forumet, men jag känner verkligen att jag behövde få det nerskrivet, men jag vet fortfarande inte om det gör någon skillnad eller vad jag kan göra av det. Man pratar ibland om att man behöver gå till botten med varför man drack men jag tror inte att jag kan peka på några enskilda saker eller att just den här delen skulle ha gjort mig till en beroendeperson, men jag har upptäckt att vissa saker här fortfarande känns som den där handen på kokplattan och det känns som att det trots att det nu är 22 år sen fortfarande är ganska obearbetat.

Men nu är det nog dags att sova.

Blenda
sön, 2021-08-01 - 07:02

@TappadIgen Tack för att du delar denna otroligt starka historia med oss. Jag tycker att forumet är fantastiskt just för att det innehåller berättelser om allt från små bagateller till hela livsöden.
Jag tror att det helt enkelt var dags för dig att få ur dig den här tragiska händelsen som måste ha satt djupa spår hos dig. Min uppfattning är att allt som kommer ut i ljuset blir lättare att hantera. Och du är ju bland vänner här.
All respekt till dig <3

Andrahalvlek
sön, 2021-08-01 - 10:18

@TappadIgen Oj, blir helt tagen av din berättelse. Tack för att du delar med dig. Förstår att den händelsen liksom ligger och skaver i dig. Förstår verkligen liknelsen med den varma spisplattan. Jag tycker som @Blenda att det är forumets styrka - här kan man delge både små skav och stora skav. Och jag gör som du - jag funderar mycket på hur jag ska formulera vissa saker här på forumet, men de kommer på pränt först när de är mogna liksom. Bara funderandet hjälper mig oerhört mycket.

Jag tänker att vi alla har många relationer och bekantskaper i vårt bagage då vi då inte förstod att orsaken till den andres beteende bottnade i psykisk ohälsa eller dysfunktionell levnadsmiljö. Jobbigaste killen i klassen på mellanstadiet, som alla mobbade, hade en mamma med svår psykisk ohälsa fick jag veta senare. Snyggaste tjejen på gymnasiet tog livet av sig, trots att hon på pappret hade ”allt”, och ingen vet egentligen orsaken. Ibland finns ingen orsak, depression kan uppstå pga kemisk obalans i hjärnan som sedan förstärks negativt med ältande och/eller prestationsångest. Det är omöjligt för oss att ta ansvar för andras dåliga mående, det är ju snudd på en heltidssysselsättning att ta hand om sin egen psykiska hälsa.

Men jag förstår förstås att du tänkt och tänker ”om jag ändå hade tagit mig tid att svara”. Det är nog viktigt att tänka just så. Många gånger. Hålla fast handen på plattan en lite längre stund, men först efter att man har stängt av plattan och låtit den svalna litegrann. Gjort går inte att göra ogjort, man gjorde som man gjorde utifrån vad man visste just då. Det är okej. Okej, okej, okej.

Kram 🐘

PS. Ett helt nyktert år närmar sig med stormsteg för dig! En riktig milstolpe.