av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Se klart
mån, 2021-08-30 - 17:14

Grattis Berra, och grattis din fru!
Vad fint att läsa ditt inlägg, betyder mycket för oss i de nyktra tonåren att se livet veckla ut sig med så mycket njutning och innehåll. Tack för dina rapporter, denna var extra härlig att läsa! 🌸

Adde
ons, 2021-09-01 - 10:32

Jag har ett minne från torget i Ystad då vi satt 4 st nyktra alkisar på 2 parkbänkar och käkade glass och nån kom på att det var som taget ur en bok om just det :D
Jag gillar inte Mankell men de andra förklarade så naturligt så tom jag fattade.
Minnen flyter upp ibland.....

Sisyfos
sön, 2021-09-05 - 06:40

Grattis Berra!
Läste lite i början av din tråd. Jäklar vilken motivation och reflektion det finns där.
Läsning Rekommenderas! Och vi vet ju hur det gick så det är bara att härma vår ForumFarfar.
Och man kan verkligen inte se att ni saknar nåt i livet, tvärtom!

Berra
sön, 2021-09-05 - 23:50

Septemberhelg!

Så njutbar, hög och klar luft, solen värmer gott när den väl är framme.
Några stänk i ett par minuter, men inte tillräckligt för att man ska sätta sig i skydd.
En helg som så många andra har tillbringats vid stugan tillsammans med dotter och familj.
Jo vi umgås 24-7 numera, så även på helgerna sedan de flyttade in hos oss.
Går det bra då, jotack faktiskt, inga sura miner första veckan.
På lördagen låg jag i loungesoffan under paviljongen med minstingen lite drygt fyra månader på magen, hon sov sött med lugna andetag.
Solen lös värmande på mitt ansikte och jag slöt ögonen för en stund för avnjuta det som kan vara årets sista solstrålar, man vet aldrig.

Upptäckte för en liten stund, vad rik jag är.
Här ligger jag med mitt barnbarn på magen en vacker och fin höstdag, allt är lugnt och intet oroar mig alls, har inga måsten som pockar på mitt undermedvetna.
Jag är fri i mina tankar och samvetet är rent som vit snö, jag mår bra och har inga krämpor.
Det finns tid för att njuta, och jag gör det fullt ut.
Ingen bakfylla, ingen oro över att ha någon alkohol inom räckhåll, inget planerande.
Inget snarstucket fyllepladdrande, inga intriger, allt är lugnt.
Min hjärna är fri och kan bestämma själv vad den vill göra och tänka på.

Man glömmer lätt vad alkoholen gör med sina sinnen, t.om från en dag till en annan.
Eller så vill den glömma för att kunna fortsätta dricka, den är en lömsk sak.
Vem ska jag tacka för allt det här, mig själv förståss.
Men som sagt man glömmer så lätt, på både kort och lång sikt…

Tvååringen rycker i min arm, moffa….fika.
Jag sätter mig upp och bordet intill är dukat med gårdagens wienerbröd och kanelbullar.
Kaffet hälls upp i vackra porslinskoppar, det rycker om den svarta drycken och det slår mig, det är den enda drycken jag fortfarande vill ha stark.
Vi sitter alla runt bordet och kisar för den starka solen, kaffet smakar verkligen gott när man dricker den utomhus.
Tvååringen får en sockerkick och går lös som bara en tvååring kan, hon pockar på min och alla andras uppmärksamhet runt bordet, kolla här på ”gockan”, hon har uttalet men inte artikulationen.
Jag känner mig återigen rik, mina närmaste finns omkring mig och vi myser riktig mycket.
Alla mår bra och samtidigt far en massa dåliga minnen runt i mitt huvud på vilka händelser vi har haft här ute vid stugan, vilka fylleslag det har varit, usch en stöt går igenom mig som en sur uppstötning, jag försöker låta bli att tänka på det som har varit…
Låter tankarna på gamla tider vara som en historisk minnesbeta på hur det har varit, och inte hur det är just nu, inte låta historian styra mig utan ledväga mig vidare till nya upplevelser.
Det som är gjort är gjort, förpackat och lagrat i minnesbanken, det enda jag kan göra är att försöka det dåliga inte återupprepa sig.
Bästa sättet är att inte låta alkoholen åter introducera sig igen.
Den finns på bordet mitt framför mig nästan dagligen, men det ligger i mitt intresse att låta den få stå kvar där, en självkontroll som enbart jag kan kontrollera på egen hand, inte skylla på något annat, mitt liv ligger i mina egna händer, läskigt?, nej inte alls.
En självbehärskning som t.om kan smitta av sig i annat självförtroende, klarar jag detta klarar jag av annat också.
Mitt sätt att tacka nej till alkoholen är inte längre något mjäkigt svar med dåliga undanflykter.
Jag är helt klar på mitt beslut och kan ta en rejäl ögonkontakt med den som pockar på att dricka något med innehållandes alkohol, ungefär som om…ska vi ta en fajt!

Söndagen blev lika fin, men vi hade andra uppdrag så vi var tvungna att ge oss tidigare än normalt.
Skjutsade över dottern med familj till fastlandet, kände därefter att jag hade att pay a visit på avträdestronen, efter utförda göromål så upptäckte jag att f-nskapet hade slutat fungera.
Så det var bara att kavla upp ärmarna och börja gräva i ….skiten.
För att kunna byta brytpinnen i omröraren på mullisen så måste den tömmas först.
Inget trevligt men det måste ju göras och jag är den ända, förlåt enda som utför sådana göromål.
Men när det var klart så kändes det ändå bra, trots förmiddagens ”bajsmacka”
Istället för att vara sur och tvär och tycka synd om mig själv för att jag får ta alla skitjobb, så…
Med så mycket annat gott upptankat under helgen, så fick det inte besudla min dag.

På födelsemiddagen vi senare på kvällen gick så bad en av gästerna att skicka mig brödet.
Du kan ta med kroppen, fortsatte hon….
Apropå ingenting, fortsatte jag, jag fick mecka muggen idag vid stugan.
Hon skrattade som om hon visste att jag skämtade, frugan höll tyst.
Ingen fara, det finns inget tillfälle som jag skrubbar mig extra hårt med nagelborsten i duschen som just vid detta tillfälle, så ren är jag nog aldrig annars.
Men skämta gjorde jag inte, jag och min stora trut, välj dina ord gubbe!

Livet blir lite allvarligare med ett nyktert leverne, men man får lägga lite twist på den på sitt egna sätt.
Det finns bara en av mig, jag är unik på alla sätt, förändras över tiden, min nykterhet är inte samma som alla andras, men vi har många gemensamma upplevelser.
Jag försöker här berätta om mina på forumet, kanske är det någon som känner igen sig.
Kanske, kanske är det någon som lyckas undvika att hamna i samma fallgropar som mina.
Att stanna upp för en stund och tänka, vad gör jag, och varför?
Det är lätt att falla in i fel rutiner, fredagsölen kan utvecklas till något mycket värre.
Avståndet till den slitna gubben med trasiga kläder sittandes på parkbänken halsande på en spritflaska dold i en systemkasse är inte så långt oavsett vilken miljö man kommer ifrån.
Vi har alla en livsberättelse att kunna berätta, jag har valt att styra in min till ett lyckligare slut.
Att ge gubben på parkbänken en ögonkontakt visserligen ena vägen något dimmig är som om jag ödmjukt hälsar på den framtid jag aldrig valde.

Ensam är visst stark, precis som mitt kaffe…

Berra

Mrx
sön, 2021-09-19 - 11:23

Tjena Berra! Har precis läst igenom dina senaste inlägg. Jag känner som vanligt igen mig i det du skriver. Jag och frugan firade våran 34 åriga bröllopsdag med en kryssning från Stockholm till Ystad och Visby. Vi vandrade igen dessa vackra städer med guide och fick lära oss mycket historia. Det var en väldigt skön och avkopplande resa. Vi behövde rymma hemifrån eftersom vi har haft dotterns familj inneboende sedan i maj. De sålde sitt gamla hus innan de fick tillträde till sitt nya hus. Jag jobbar heltid hemifrån vår svärson gör oxå det pga pandemin. Dottern valde att vara hemma med barnen tills de flyttar in i sitt nya hus. Jag har alltså upplevt överfulla diskmaskiner och tvättmaskiner som går 24/7. Leksaker överallt och bajsblöjor. Inte en lugn stund har det varit men väldigt kul. De flyttade n i sitt nya hus den 1 september. Nu är de helt tomt och ödsligt här hemma. Alkoholen och jag är rätt bra kompisar nuförtiden. Jag är inte helt vit men har stor respekt för rusdrycker.
/Mrx

Berra
sön, 2021-10-03 - 22:49

Hösten är här…

Och den kom snabbt, förra helgen var träden gröna, nu har de fått höstens färger.
Och vädret går inte att ta miste på, det är blåsigt, kallt och det är alldeles grått i luften.
Vissa delar av mig blir lite ledsen, den saknar värmen och sommaren, den tiden är förbi.
Men å andra sidan ser en annan del framtiden an, vi går vidare och på något sätt välkomnar nästa årstid, det är ofrånkomligt, så varför sura?
Vi har precis som många andra helger tillbringat den vid stugan, det drar ihop sig, inte många helger kvar innan vi stänger för säsongen, men kan heller inte tjuvstarta.
När vi plockar ihop går det inte att vara inomhus, så allt måste ske sista helgen.
Mina projekt är slut för i år, inte ens värt att kratta i trädgården, jag har dessutom testat att så mera gräs över vintern i hopp om en grön och tät gräsmatta till nästa säsong, vi får se…

Blåsten såg inte så märkvärdig ut i lördags då vi for ut, det var relativt lugnt på fastlandet, men när vi satt i roddbåten slog gässen över relingen och det gick bara att köra i knapp styrfart, och vinden tog gärna tag i båten och ändrade riktningen.
Vi var blöta efter vågskvalpet men å andra sidan hade vi väldigt lite att släpa på, bara några kassar.
Vi försöker äta ur skåpen och frysar så vi slipper släpa hem så mycket över vintern.
Det känns lite moloket att årets sommarstuge-era snart är över, men också skönt att slippa behöva känna trycket på att behöva åka ut, det är dags att övervintra på alla dess sätt, både i kropp och själ.

Jag känner mig ödmjuk inför vad natur och väder påverkar oss, kan sitta i en halvtimme i badrocken i nattens mörker efter en bastu och bara titta ut på glittret ifrån månljus och stjärnorna på havsytan, lyssnar på lätena från nattaktiva djur, klingandet ifrån kättingar och gnissel från de gungande bryggdelarna vid strandkanten.
Trädtopparnas siluetter mot natthimlen gungar och rasslar i vindbyarna, man känner sig liten när naturen visar sin styrka.
En sen kvällsmiddag intages medans rutorna skallrar och man hör hur något ramlar till därute.
Vi sover gott i svala sängkläder när dygnet har gått över i nästa, en dag som har gått till att ladda min mentala hälsa.

För ett par helger sedan for vi alla iväg för att döpa barnbarn nummer två i andra landsänden.
På kvällen hade vi en sammankomst för båda släkterna på hotellet, det blev lite fest och min son som varit gudfar på dagen förlöste sin nervositet med en del alkohol.
Han blev påtagligt berusad och det var nog första gången jag såg honom så, men så fick det vara.
Han blev lite sentimental och hade lätt för att bli ledsen, men för första gången vågade han fråga…
Papppa!, varför slutade du att dricka alkoholen?
Han var bara tolv år då och hade nog inte fått det helt klart för sig varför.
Jag visste att allt inte skulle fastna i hans minne pga att han redan var påverkad, men jag försökte.
Det blev en konstig känsla för mig, jag trodde att han visste på riktigt, men varit för feg för att våga fråga, i halva hans liv har han levat med ovissheten, att jag inte försökte mer!
Jag trodde allt var solklart, men barn och far relationerna kan vara mer komplicerade än så.
Respekten eller den personliga integriteten kan vara starkare än tilliten, även hos sina barn.

Jag trodde jag var som en öppen bok, men tydligen med hårda pärmar…

Berra

Se klart
mån, 2021-10-04 - 02:03

Berra
Tack för läsning och rapport. Hösten blåste in här också. Tack också för påminnelsen om samtal med barnen som man tror förstår allt glasklart/ men givetvis inte. Det tar jag med mig framåt. Tack!

Sisyfos
mån, 2021-10-04 - 03:43

Intressant, tycker jag, av flera skäl. Han kanske har börjat reflektera nu när han har fått egna bar och som gudfar ska agera förebild.
Det är också intressant att det är så djupt rotat att alkoholism är en ful och och skamfylld sjukdom som man har som familjehemlighet och inte pratar om här i Sverige. Det är väl en av de få områden där jag tycker att USA är bättre. Om man har tillfrisknat från alkoholism så är det en merit, men här i Sverige så agerar vi som om det är nåt man inte pratar om och det är intressant, för vi borde vara stolta. Och man vågar inte fråga varför nån inte dricker och man vågar inte svara att alkoholen varit ett problem. Jo, nu antar jag att du faktiskt vågar svara just det till sonen.

mulletant
mån, 2021-10-04 - 06:09

Så bra att sonen frågade sin far! I vår familj blev en av sönerna den första som valde nykterhet och kanske den som ’räddade’ sin far. Åtminstone visade vägen. Så fint att ni har öppnat för ett fortsatt samtal. Önskar dig och familjen en vilsam och skön höst 🍂🍁🍂🍁🍂 Stor forumkram / mt

Berra
fre, 2021-10-22 - 11:36

Ett sjukt liv vi lever…..

Speciellt när man verkligen är sjuk, och så är det, för mig…
Efter att ha stängt stugan för säsongen i iof.s vackert väder men blåsigt och kyligt, så åkte vi hem med alla varor som inte inte skulle överleva en vinter därute.
Vi ordnade med familjemiddag som vi alltid gör på söndagar, numera när dottern bor hemma så är det bara grabben som behövs lotsas hem.
På kvällen kände jag en retning i halsen, och det kanske inte var så speciellt, vi hade stått ute i kylan och blåsten hela dagen och slitit med tunga saker, kroppen var ju utmattad.
Fötterna var iskalla så det var skönt att krypa ner i sängen.
På måndagsmorgonen vaknade med en hemsk smärta i halsen, hade jag snarkat sönder halsen?
Ringer och sjukskriver mig till morgonskiftet nu när t.om chefen är sjukskriven så är det inte så lätt att veta vem man skall ringa, men säger att det är nog över till morgondagen, HA!
Det bli bara värre för varje dag, och igår nådde jag kulmen, så idag känns det lite bättre.
Influensan som fick mig i sitt järngrepp, halsont, förkyld, huvudvärk deluxe, och sist men inte minst en enorm ledvärk, lite läskigt hur otroligt dålig man blir nu för tiden.
Förr varade en förkylning 2-3 dagar, nu en vecka och precis som de säger, inget slår en manlig sjukdom, har inte känt mig så ynklig som jag har gjort de senaste gångerna.
Jo i och för sig, förra gången var det ju coviden och det var i mellandagarna förra året.
Jag försökte lindra huvudvärken med att tvinga i mig en kopp kaffe, inte lätt när man är skinnflådd i halsen, det lindrade något, glassen fick halsen att jubla för en stund.
Med tanke på hur halsen känns just nu, så kommer jag nog att hosta upp lossläppta skinnflagor från halsen under morgondagen.
Det enda och första sättet en sjukdom kan penetrera min kropp så är det via halsen.
Det är heller inte lätt att vara sjuk när huset är fullt av andra, dotter, måg och på dagen en halvåring samt två hundar som helst ska ligga på mitt bröst eller i nacken.
När eftermiddagen kommer så kommer tvååringen hem ifrån dagis, hon är uppspelt och håller igång, inget som en trött, gammal och numera också sjuk morfar uppskattar.
Jag flyttar mig till mindre skrikiga rum, och för det mesta förföljs jag av barn och hundar.
Mitt huvud håller på att explodera så jag har för det mesta bott i sovrummet, hela veckan.
Jag sover mycket mellan host och snörvelatackerna, är ständigt trött men kan inte alltid sova när jag så önskar, ledvärken gör att jag inte finner några sköna liggställlningar.
Tänk för tjugo-trettio år sedan ignorerade man alla gamlingar som klagade på sin ledvärk speciellt min pappa som var reumatiker, nu sitter jag själv där och känner mig ynklig och grinig, och gammal.

Huset ser ut som skit med en inneboende barnfamilj, leksaker, hundhår och lerfläckar på golven.
Men jag orkar inte ta tag i det, och inte heller ta dusten med dottern hon som jagar runt med de små barnen och hundar till bristningsgränsen.
Det får se ut som skit tills dess de har flyttat i mitten på Januari, vi får göra en rejäl sanering efteråt.
Jag känner mig ömklig när jag inte kan göra något, min mentala hälsa är inte gjord för att vara kroppsligt sjuk, det blir en inneboende och groende stress och jag kan inte riktigt slappna av och låta mig få vara sjuk.
Inte heller låter de mig från jobbet vara helt bortkopplad, jag får fjärrstyra dom via telefonen.
Men min hjärnkapacitet är just nu som seg kola, ingenting är som det brukar.

Är jag sugen på alkoholen då?
Nej inte alls, när svärsonen kommer med nya produkter ifrån bolaget som han stolt visar upp, så vet jag, någonstans där finns en tunn nästan osynlig gräns för varför man dricker alkoholen.
Nu när det finns så pass mycket bra alkoholfri öl så kan man ju undra varför man då väljer den med alkoholen i, kan det bero på att det är berusningen man vill åt?
Jag vet att mitt drickande bara hade ett syfte, att dricka mig berusad, det där med smaken var bara en bortförklaring, likaså sällskapet, tillfälligheten eller orsak.
Jag minns att jag tyckte det var tråkigt att alltid dricka på kvällarna, man skulle ju ganska så snart gå och lägga sig, men skulle ju få så mycket mer roligt av alkoholen om man drack den redan på dagen, redan där ett alkoholistist tänk.

Nu ska jag gå ner på undervåningen och skälla på dobbermannen som står i vardagsrumsfönstret och skäller på alla som går förbi utanför.
Hon gör ju bara sitt jobb, hon vaktar, och jag gillar inte att vara arg, allra minst mot djur.

Mors Berra

mulletant
fre, 2021-10-22 - 16:49

Åh Berra, Berra… hoppas du kryar på dig och återfår hälsa och välmående snarast! Inlägget väcker minnen, många barnbarn men inga hundar i vår familj.
Önskar dig ro och vila i exakt lagom mängd🧡 / mt

Berra
mån, 2021-11-15 - 00:10

Fars dag 2021!
”Far åt helvete, och mor i köket”, brukade min pappa säga, han är död sedan länge.
Men det flashar hela tiden upp små minnen från hans tid, han ordval har etsat sig fast.
Jag är ju en del av honom, och det finns nog arv som går djupare än man tror.
Jag kan inte uppvakta honom, vad ska jag göra, hänga slipsen på gravstenen?
Men jag tänker på honom, och hur hans liv påverkar mig allt mer, i mitt huvud.
Mina egna barn har inte kunnat uppvakta mig, dels har vi varit borta, och sonen med för den delen.
Vi kom hem till kvällen, lagom till matchen, hetsad av mina medpassagerare i bilen från Göteborg.
Jag pressade den stackars tjänstemersan hårt hela vägen hem, ägaren hade druckigt lunchvin.
Mig gör det ingenting, jag kör gärna, blir faktiskt mindre stressad av att köra än att sitta brevid.
Men nu….huvudet är helt tomt, anspänningen att sitta och klösa vägarna i mörkret tär på uthålligheten.
Så vad hade vi gjort då, jo vi bokade GES för dryga ett och ett halvt år sedan, sedan kom Coronan.
Och den blev framskjuten tills nu, vi lägger Coronan bakom oss, och corvidare.
Vi drog ner på fredagen med vårat favoritpar, frugan och jag, sov på ett hotell, gjorde stan på dan och bara skämde bort oss med att äta gott, såg föreställningen och dagen efter gjorde vi ett besök på en av öarna på västkusten.
Kargt och blåsigt men ändå så magiskt vackert på berghällarna, frös som en tok men det kändes som om vindarna blåste bort allt dåligt inombords.
Efteråt satte vi oss vid ett dukat bord, åt en gudomligt god och värmande fisksoppa, därav vinsörplandet hos mina andra medpassagerare innan vi drog åter hemöver.
Svosch så var helgen över, lite förvånad att den gick så fort, men vi hann ändå med så mycket nya intryck och upplevelser, väl hemma så…näh!, vill ju ha lite tid hemma också.

Har hunnit läsa lite på forumet, och har sett hur många som upplever allt det som är dåligt med alkoholen, och känner, hmmm vissa saker känner jag igen, men det är så fjärran borta att det bara krafsar på ytan av mina minnesceller.
Allt det dåliga, men också det roliga med alkoholen känns också så långt borta…
Det enda jag djupt och innerligt känner är…att jag bara ska låta bli att tänka på alkoholen.
Förnimmelsen förtvinar, smaken, känslan och det bästa …ångesten.
Sedan jag slutade dricka alkoholen så har ångesten väldigt sällan satt sina klor i min själ.
Jag har inte så mycket jag vill förtränga i mitt undermedvetna.
Jag lever här och nu, påverkar det jag kan, och det jag inte kan påverka…låter jag bli.
Det finns så många saker att oroa sig över att jag inte ens orkar oroa mig för oron.
Det som sker, det sker, ödet får ta mig till tillfällena, och jag följer med.
Besöket ute på klipphällarna och den goda maten idag lägger jag till facket för välbefinnande.
Föreställningen levde upp till sin förväntan, men det oförväntade smällde faktiskt högre.

Jag lägger mitt huvud på kudden, rannsakar min dag, ja hela min helg.
Lägger ihop det braiga och drar ifrån det dåliga och konkretiserar hur utfallet blev.
Det fanns inget dåligt att dra av från det bra’iga, hela helgen blev toppen.
Precis som de allra flesta av mina helger har blivit sedan jag slutade dricka alkoholen.
Jag är närmare mig själv än jag någonsin har varit tidigare, närmare sanningen än den falska upplevelsen som alkoholen försöker få mig att tro att jag lever i.
Jag vet inte vad morgondagen har i sitt sköte, inget jag behöver oroa mig för.
Visst det är en sketen måndag och som längst kvar till nästkommande helg, inget jag kan påverka så varför oroa sig, låt ödet bestämma vad som kommer att ske.
Så länge jag inte tillåter alkoholen få bestämma så har jag kvar kontrollen, bara det är bra.

Berra