Ångesten tar mitt liv...

Ångesten tar mitt liv...

Profile picture for user Andrahalvlek

Bra fibrer till tarmen. Du skulle kanske lära dig mer om antiinflammatorisk kost också? Det är min senaste passion.

Själv har jag inga större problem med slutleverensen, men yngsta dottern har via koloskopi fått konstaterat att hennes tarm är inflammerad. Medicin mot det hjälper föga. Tre tabletter immodium hjälper inte ens, toaletten får skuras flera gånger per dag.

Nu när jag är lite mer påläst börjar jag ge henne mjölksyrebakterier och fibrer i tablettform, fortsätter sen med att introducera ett äpple per dag och syrad kål. Och colarestriktioner. Wish me luck, hon är en tjurskallig motpart.

Skönt att du mår så mycket bättre. Du får lämna blod när du piggat på dig. Har du antikroppar får du meddelandet om det då.

Kram ?

Profile picture for user Adde

till livet och grattis på åldersfödelsedagen ! Ibland behöver vi kanske en påminnelse om att vi är dödliga, Memento Mori, så vi ser på livet med nya fräscha ögon ?
Gör en försiktig start i arbetslivet nu !

Profile picture for user Berra

Mobilen har satts på väckning igen, imorgon är det ett mandomsprov, kommer jag att orka hela dagen?
Jo, det känns rätt bra ändå, att allt går tillbaka i sina gängor, rutiner är bra.

Min kropp känns återhämtad, men lite klen.
Min födelsedag firades endast i de närmaste, både idag och igår.

Jag är jätteglad att äntligen fått träffa de mina, barnbarnet har tagit över i en enmansshow hela helgen.
Hon är så söt i allt vad hon tar för sig, charmar allt och alla, så länge hon är på humör.
Det som inte gör henne så lajbans alltid är när hon är trött eller hungrig, både igår och idag satte hon sig i barnstolen på änden av matbordet, grabbade gaffel och sked slog de i bordet och skrek ”Maaaat”, fem minuter innan grytorna stod på bordet.

Hundarna har troget stått vid diskbänken både idag och igår, medans jag putsar köttet och även när jag tillreder den.
De vet att morfar sticker till dem putsbitarna, en avsmakning från stekpannan och efter maten då jag skär upp små matrester på tallriken, de hör när jag börjar skära upp smakbitarna och väntar troget vid mina fötter.

Vi hade lilla julafton idag, och det var högar med paket, alla blev riktigt nöjda med sina klappar, t.om hundarna fick godis och leksaker, de var jätteduktiga på att öppna sina paket.
Grabben hade sedan tidigare fått en pappapresent som blev en fullbestyckad verktygsväska, man kan ju för fasiken inte bo utan verktyg, så pappsen hade varit på det stora bilföretaget och ordnat med det.
Dottern fick för samma summa en svisch som ska användas i de gula kassarnas rike i Småland när coviden är över.
Det blev ju inget i år.
Jag och mamsen fick ett uppdaterad bild på våra fina barn ihop, den förra var snart tio år gammal och trillade i veckan ner i golvet och spräckte glaset i ramen, den kände nog att den var ur tiden och begick självmord.

Svärsonen spillde upp sina sista droppar ur sin whiskyflaska han har stående här till kaffe och tårtan.
Men hann knappt smaka på den innan han slog ut den över vardagsrumsmattan, och det blev ingen ny för honom.
Han dricker ofta när han är hos oss, inga mängder men alltid lite och aldrig påverkad.
Han ser oss nog som en frizon, och dottern får alltid köra bilen hem efteråt.
Det gör mig ingenting, han sköter det snyggt och jag blir heller aldrig sugen, på något sätt håller han mig uppdaterad.
Inget sug, ingen längtan, känner enbart en frihet över att inte vara slav under alkoholen.
Varje gång jag blir sjuk så har det sina naturliga orsaker, aldrig fyllesjuk, så skönt ändå.

Nu ligger jag mellan nybytta lakan som prasslar så skönt, inga svettiga och inpyrda sängkläder.
Allt känns fräscht och jag måste nästan erkänna att det ska bli kul att få uppdatera sig på jobbet.

Jag mår bra i sinnet, och fick hela 78 st gratulationer på fejjan, det känns bra att man har lite kompisar som inte enbart samlar på mängd av folk, utan kan till och med bemöda sig med att orka skicka en hälsning då och då.

Livet känns bra, trots att det är en måndag imorgon, jo jag vet jag kommer att tryckas ner i skorna innan eftermiddagen har påbörjats, men får vara glad för att man hann glädjas lite innan i alla fall.

Berra

Profile picture for user Berra

Jag ser på mig själv i badrumsspegeln när jag borstar tänderna innan läggdags.
Jag har blivit morfar och åldern börjar ta ut sin rätt, jag börjar se sliten ut, ser trött ut.
Kanske ingen vacker syn, men jag accepterar den, det är ett ansikte och en kropp som har levt fullt ut.
Men jag ler, för inombords mår jag jättebra.
Utanpå skröplig, men inuti fortfarande ung.

Vid min ålder får man vara glad för det jag har, och inte vara missbelåten med det jag inte har.
Det viktigaste har jag säkert tjatat om tidigare, men det är min familj, det är mitt allt.
Barnen har flyttat ut och prövar sina egna vingar, och vi är tacksamma varje gång de vill besöka oss.

Igår lördags åkte jag och frugan med ett släpvagnslass till svågern och svägerskan.
Vi skänkte bort frugans motionscykel och gåband, men alldeles för fläskiga att ta i en bil, så vi bjuckade på leveransen också.
Som tack ville de bjussa på middag, en LCHF middag, och det tackade vi inte nej till.
Dottern fick reda på detta, och bjöd in sig själva, grabben fick också nys om det så han kom han också.
Deras dottern ställde in lördagsfirandet hon med för att umgås med oss alla.
Kvar var deras grabbar, men de fick inte plats, det var fullt runt bordet.
Och oj så trevligt vi hade det, alla var glada och uppåt, det pratades vid middagsbordet i flera timmar.
Så impulsivt och så bra det blev, vi kom hem väldigt sent på natten.

Under dagen hade släpvagnen gått hårt, kört sopor till återvinningen med alla kartonger från julas, en styckad gran och några tomma färgburkar, jag är så nöjd med mitt nya släp.
Så även idag söndag så körde vi över grabbens grejer ifrån garaget, vi kan inte husera alla hans fotbollsmål, bollar och hans uppblåsbara ö.
Nu kan jag nästan backa riktigt bra med den också, några trottoarkanter i hörnen får sig en törn med det är trångt.

Under veckan tittade jag ut på baksidan när vi skulle gå och lägga oss, och utryckte mig....
Nä men vad f-n!
Frugan frågade vad är det nu då?
Ser du vad jag ser frågade jag henne?
Hon kikade ut i mörkret, men såg ingenting speciellt.
Ser du inte att taket på paviljongen saknas frågade jag henne?
Näääh, kommer ur hennes mun, men vad fasiken...
Snön hade blivit för tung och den klena aluminiumkonstruktionen hade givit vika för tyngden.
Alltihopa hade rasat ner ner i kuben, ett stort svart hål vittnade om att här var det raka rör rakt upp i himlen.
Och idag tillverkade jag min första takås av lite överblivna reglar som vi hade när vi flyttade på spa`et.
Inte vackert men funktionellt.
Nu kan man ju fråga sig varför lämnade vi tygtaket kvar på paviljongen under vintern?
Helt enkelt därför att vi inte hade någon annanstans att ställa/gömma utemöblerna under vintern efter alla ombyggnationer, och vi chansade, och vi misslyckades..
Paviljongen är gammal och vi har tänkt byta ut den till ett marknadsparasoll runt tre meter i diameter.
Så det gjorde inte så mycket, och jag fick öva mig att bygga en takås, material hade jag ju.

Till lunchen bjöd dottern in sig med familj på våfflor, och det blev ett mysigt avbräck i byggandet.
Vid frukosten hade jag redan förberett Croc-Pot’en med söndagsmiddag, Buef bourgogne.
Och hela dagen har vi känt doften av den annalkande goda maten, så vi var rejält hungriga till middagen.
Vi vräkte in oss med frugans hemmagjorda potatismos, så vi lade oss på golvet för att smälta den.
Timmen senare stod en kolasmakande paj som frugan gjort till kaffebordet, och vi tvingade i oss den, för den var så god med glass och vispgrädde, och sedan orkade vi inget annat än att frusta i soffan, stinna om magen.

Min vecka på jobbet var spännande, var lite orolig att jag inte skulle ha återhämtat mig efter sjukdomen.
Måndagen var rejält fysisk och min kropp sade ifrån, den var helt orkeslös.
Jag förvarnade chefen om att jag skulle ta någon timme off på eftermiddagen för att orka med allt.
Men det blev inte så, tvärtom så fick jag en massa övertid för att komma ifatt allt jag missat under tre veckor.
Nu börjar kroppen så smått komma igång igen, jo jag känner även idag av lite av att kroppen säger halt.
Men det är en rejäl skillnad nu mot då.

Under lördagsmiddagen fyllnade svågern till ordentligt innan han somnade i soffan.
Vi kom till att diskutera min nykterhet mera öppet i resterande grupp, han hade hört det till leda, men inte de andra på samma sätt, så ja jag blottlade mig ännu mer än tidigare, men jag kände mig stark i detta.
Frugan tyckte det var obehagligt så hon dukade av i all hast och höll sig i bakgrunden.
Han tyckte jag hade blivit mer arrogant i min nykterhet, att jag kunde sitta med mobilen och inte vara intresserad jämt när de andra krökade till.
Jaha!, tänkte jag, och av vilken anledning tror han egentligen?
Tror han att det alltid är så himla intressant att lyssna på en massa fyllpladder med hack i skivan hela tiden.
Lite blind och inte speciellt vidsynt skulle jag vilja påstå, ser det bara ur sitt egna perspektiv.
Och nej, jag tänker inte göra honom sällskap i hans fylla, det får han ha för sig själv.
Jag somnar inte i soffan när jag har gäster hemma som ett exempel, inte numera.

Jaja, från barn och fyllgubbar får man höra sanningen, säger de.
Inte alltid det man vill höra.

Men jag lever mitt liv efter mina egna ideal, i den finns inte berusningen längre.
Jag mår bra, och det tänker jag fortsätta med.

Mina helger är perfekta och jag är nöjd med hur de avlöper, jag har mer att säga till med när alkoholen inte bestämmer över mig.

Jag kan med gott samvete lägga mig i min säng, det finns inga troll som kryper upp under sängen och säger...
”Har du koll på vad dom hände under helgen, allt du sagt och gjort?”
Jahadå, säger jag högt för mig själv.
Gruff hörs det ifrån frugan som vaknar ur sin sömn, hon säger va?
Nä jag sa ingenting säger jag, sov vidare du!

Jag ler när jag tänker på helgen som gick, jag mår bra nu!

Berra

Profile picture for user Torn

Ja, det där känns igen, och väldigt hög volym dessutom.? Låter som du har haft en bra helg! Hmm, en släpkärra borde jag skaffa.

Profile picture for user Berra

I lördags innan middagen så serverade vi oss lite förfriskningar.
Efter att givit de andra sina drycker gick jag ut i garaget och hämtade mig en flaska öl.
En brun 33 cl flaska med apa ipa eller vad det nu stod på den.
Hämtade ett megastort glas ur vitrinskåpet, öppnade kapsylen och lät ölen rinna ner i ett vinklat glas.
Den porlade snällt och gav en fin skumtopp, lite halvmörk till färgen, kanske en mörkare typ av bärnsten.
Den fyllde bara glaset till hälften, men glaset gör ju mycket för upplevelsen.
Tog en klunk och stickigheten i munnen skvallrade om att den hade bra kolsyra.
Den var något kallare än källarsval men inte kylskåpskall, och jag lät drycken åka ner i mitt svalj.
Jag den hade en tuff beska, lite mer än vad jag egentligen gillar, men god ändå.
Tog en klunk till för att konfirmera den föregående upplevelsen, nu kanske lite sötare än förra gången.
Rörde runt i grytorna och dukade fram maten, nu var drycken till hälften uppdrucken.
Efter maten fanns två klunkar kvar, den hade inte samma fräschör som när den var nyupphälld.
Avslagen och i det närmaste rumstempererad, den kändes mer sötsliskig mot slutet.
När skummet runnit ner till botten så tittade jag på det vackra ölglaset, skulle det smaka med ett glas till?
Nehejdå, maten hade gjort magen full och tvinga ner ett flaska till hade nog skapat mer illamående än nytta.
Känner fortfarande bitterheten i min mun, den gjorde nytta vid måltiden som en neutraliserare.
Men nu, nej, jag är nöjd och ställer ölglaset i diskhon, att resa på kroppen fick kolsyran att bubbla till i magen.
Och på vägen ut genom köksdörren så kväver jag en tyst rap, det ger en smak av gammal öl blandat med maten.

I soffan tittar jag på ett tomt vardagsrumsbord, och får lite minnesbilder tillbaka...
Så här skulle det aldrig sett ut tidigare när jag drack alkoholen.
Det skulle ha följt med glaset ifrån middagsbordet och i kylen hade ett flertalet ölburkar stått på kylning och många fler i garaget som en god reserv, man vet ju aldrig hur törstig man kommer att vara, lika bra att vara safe than sorrow.
Jag hade druckit många fler öl än vad min mage hade gillat, inte med för mycket smak och sötma utan sådana man kan dricka många av för att få ett behagligt rus...
För det var så man drack, drycker som var enkla att dricka mycket av så man uppnådde sitt helgrus.
Var man trött så somnade man där man satt, soffan var som oftast min helgsäng, och när kylan bitit sig fast i min kropp så förflyttade man sig till sängen som oftast redan när dagsljuset redan hade inträtt.
En vardag kanske bara en timme innan väckarklockan skulle ringa, man var frusen.

Ikväll tittar jag på ett tomt vardagsrumsbord utan ringmärken från glasen.
Jag är nöjd efter ett enda glas med öl, och en alkoholfri sådan dessutom.
Jag vet att jag kommer att gå och lägga mig när jag är trött, och utan en blåsa som kommer att vara sprängfylld.
Jag kommer att sova utan konstiga fylledrömmar och nattlig ångest i torra lakan.
Imorgon kommer jag vakna tidigt av mitt barnbarn som sitter på sängkanten med pigga ögon och undra vad för kul saker morfar ska hitta på.
Min dotter kommer att förnöjd titta på medans jag leker tittut under påslakanen med hennes dotter.
Solen skiner in genom sovrumsfönstret i ett gnistrande och kallt vinterlandskap utanför.
Jag mår bra och kommer igång på bara några minuter, utan någon huvudvärk eller konstig bismak i munnen.

Jag vet att jag kommer att få rå om min familj under hela helgen, alltifrån uppvaknandet på morgonen tills dess hon somnar in helt uttröttad i min famn mot kvällningen.
Jag känner mig rik och förväntansfull av dagen, priviligierad.

I mitt huvud ser jag skillnaden, nu mot då...
Vad i he..te höll jag på med?
Mitt livsmönster kan förändras av en enda sak, utesluta alkoholen och ruset.

Jag kan fortfarande ta mig ett glas med öl, inget som hindrar mig.
Men det måste stå alkoholfri på etiketten, det kunde lika gärna stått ångestfri för min del.

Mina val, min framtid, jag sitter med möjligheterna i kraften av min egna vilja.

Berra

Profile picture for user Berra

Jo, det måste jag nog tillåta mig att tycka...

Nästan oavsett vad som har skett i helgen, så är jag nöjd.
En skillnad som kom med nykterheten, att gå ifrån frustrerad missnöjd till enbart ...nöjd.
Jag sätter ribban lägre, men är nöjd med vad jag har åstadkommit, vad som än skedde.
Vad är hemligheten?
Jag tror att jag befinner mig hela tiden i medvetenheten, jag är alltid med, har inga ”dropouts”.
Inga små eller stor luckor som långsamt kväver mig till sömns, jag är här och har varit med hela vägen.

Nöjd?
Svar ja...
Litet eller stort, jag har njutit i varje stund, ibland jobbigt och däremellan bara slappat och njutit av tillvaron.
Förra lördagen städade jag i fyra och en halv timme, och gjorde inte ett sk.t på söndagen.
Den här helgen har vi gått en otroligt fin promenad i gnistrande vintersol och bitande kyla i en och en halv timme.
Lyssnat på porlande bäckar, gått på frusna våtmarker och kohagar, gick ut en bit på sjöns lite vattensjuka is.
Hälsade på hos ett par kompisar och gick sedan hem för att lite småfrusna njuta av en kopp varm choklad i det uppvärmda uterummet.
Kompisen kom förbi och visade upp sin nya firmabil, en hybrid och vi åkte alldeles ljudlöst runt några mil på småvägarna, han var stolt som en tupp men samtidigt så var det inte hans besparingar som gått till bilen, utan hans firma, så det kändes lite tvetydigt.
Resten av lördagen var vi hundvakter till dottern med familj när de åkte på middag hos hundrädda.
Vi låg länge i soffan och sov i en enda röra av mänskliga och djuriska kroppar, sovandes och snarkande.
Halvtre på natten kom de och hämtade de lite trötta jyckarna, så vi kunde gå och lägga oss på ”riktig”.
Vid niotiden på morgonen messade de och frågade om vi ville ha frukostgäster, och vem kan tacka nej till något sådant?, inte vi...
Barnbarnet sken som en sol och var på bästa humör, och vi tog ett dopp i Spa’t när snön yrde runt omkring oss.
Snöflingorna brände till i hårbotten och kroppen hade en konstig känsla, varmt om kroppen men det stack till i hårbotten av kyla.
Grabben kom till middagen och vi bjussade på en en variant av oxrullader, men skippar katrinplommonen till förmån för en färskost med vitlök, pressad potatis och en verkligen lyckad sås till detta, mums så gott det blev.

Efter maten en fika vid en streamad Beckrulle och sedan har kvällen blivit sen, vi hade bakat ett nytt recept med vaniljkrämsfyllda bullar som blev jättegoda, magen var mer är full.
Nu så ligger jag här i min säng och bedömer min vecka, jotack arbetsveckan var intensiv men överlevnadsbar och helgen räddade stresströskeln, så jag är neutral igen...

På helgens filmer som vi har sett så har de på filmen vid flera tillfällen slagit upp ett glas och sätter sig och njuter av.
Jaha tänker jag, de lägger mycket tid att visa sådant på filmen, att de har belönat sig själva med ett glas alkohol.
Eller berövat sig själva verkligheten, flytt ifrån den,
Jag är inte sugen, men håller med om att de ser ut att njuta av den.
Min njutning kan inte innehålla alkoholen, men skulle kunna vara en chokladask, så jag fantiserar ofta om att det ligger en ask på bordet istället för spriten.

Jag tänker ofta att jag har kontrollen över mitt liv sedan jag blev nykterist, i början kände jag en avsaknad.
Men det var bara därför att alkoholen hade tagit över mitt belöningscentra.
Nu är jag fri att att belöna mig själv med vad jag vill, en promenad, en kopp varm choklad, en god middag med min familj, en hunds närapå drogade ögon som njuter av att jag klappar och kliar dem....
Solen som gnistrar i kritvit snö, ljuset som får min längtan till sol och värme och en önskan om att öppna stugan inför säsongen 2021, det händer alltid vid den här tiden på året, i mitt huvud har jag redan börjat plantera tomatplantorna och börjat röja i trädgården...

Jag har så bråttom till allt, och en framtidsversion...
När jag drack så blickade jag bara bakåt på allt tragiskt som hade hänt, då var inte framtidsutsikterna speciellt positiva.

Om någon på jobbet frågar mig om hur helgen var, skulle jag kunna säga fantastisk!
De skulle naturligtvis bli nyfikna och fråga vad som gjorde den så fantastisk...
Ingenting hände, skulle svaret kunna bli...
Och när man har upplevt en ångestfylld helg med baksmälla, så är det precis allt man kan önska om helt perfekt helg.

Helt ointressant för andra, men bäst för mig, jag behöver inte hävda mig gentemot andra.

Jag lever mitt liv, och är nöjd med det...

Berra

Profile picture for user Se klart

För dina fina inlägg. Ger mig hopp om att livet KAN fortsätta att kännas bra och äkta. Du är många före mig men jag tänker; kan du så kan jag.
Jag läser och känner löften om frid, liv, glädje. Tack!

Profile picture for user Berra

I år är det första gången min mor inte får en ros på alla hjärtans dag.
Tack för det Coronan, men hon undslipper inte blommor och presenter under veckan då hon fyller 89 år.
Vi lär få stå på två meters håll i dörröppningen, vi är båda dessutom förkylda som vårat barnbarn så vänligt bjussat på.
Hon har verkligen varit instängd sedan mars förra året, ett tag var jag orolig för att hon skulle bli rejält deppig.
Men hon har repat sig, och som allt annat det går upp och ner.
Jag pratade med henne nyligen, men det hamnar mest runt att hon pratar om sjukdomar och att hon känner sig rädd inför det samhälle som har utvecklats på sistone, vilka som har dött osv.
Tröttsamt men jag härdar ut, säger jaja då och då och bara inväntar på att hon ska avsluta samtalet.
Hon är min mor och man får ta allt det onda med det goda, mest rädd är man väl att man själv ska låta så om några (många) år.
Men min fru, min dotter och son har fått sina rosor, denna gång köpte jag de i affären när vi handlade i lördags.
Var osäker på om blomsterhandeln skulle ha öppet på söndagen, dessutom är de så fruktansvärt dyra.

Denna helg har inte skilt sig så väldans mycket mer än andra, vår dotter har bott här under helgen med barn och hundar då hennes sambo jobbat hela helgen, och det är väldigt mysigt.
Barnbarnet har varit morfar väldigt tillgiven, suttit i knät när hon behöver tröst, skrikit i höga skyn då jag har busat med henne, hon är outtröttlig och det har tagit på mina krafter ordentligt, så jo jag är nog en morfartyp.
Hundarna har konkurrerat om min uppmärksamhet och den stora jycken vet att det alltid finns lite godis i förrådet under trappen och hon sätter sig vid soffan och sätter sina framtassar i mitt knä samtidigt som hon slickar sig runt munnen med ett högt smackande.
Hon har lärt sig ordet godis och även om man försöker bokstavera det med g-o-d-is.
Jo det är alltid jag som skämmer bort dem under matbordet med en liten smakbit, och ja, jag vet, det binder ris till min egna rygg, de följer mig troget vart jag än går, om jag än så bara ska gå på muggen.

Den här veckan har absolut inget med alkohol serverats, frugan som brukar vara lite sugen på ett glas vin till helgen har helt enkelt inte varit sugen, sonen eller svärsonen inte heller.
Det går åt desto mer läsk, köpte fyra flaskor med lite olika cider, alla var slut ikväll efter två middagar med mellan 5-6 personer, okey socker är inget bra, men alkoholen mycket värre, så man får helt enkelt ta det...

Jag och frugan tog antikroppstest på Coronan i veckan, redan dagen efter kom resultatet, positivt!
Jag visste det, har känt mig på det hela tiden, jag som är både snusare och nagelbitare har fingrarna i munnen mer än hundra gånger per dag, skulle ha torskat för länge sedan.
Så det tester jag gjorde i mellandagarna stämde nog, jag hade redan haft den, om än i en liten omfattning.

Har startat upp ett nytt pillemoj projekt, svärsonen släpade hem ett par gamla ebersprakare från skroten.
De har legat i flera år i garaget men nu när det är kallt i uterummet så behöver vi lite extravärme.
En ebersprakare har ett annat namn som påminner om den men det är en diesel/bensin-driven bilvärmare.
Rev upp härvan med sladdar och började klia mig i skallen...
Så nu behöver jag leta upp en begagnad bilkylare med 20mm slanganslutning och en 12volts fläkt, den ska klara 4,6 kw värme, ett 12volts aggregat som kan leverera ca 25 ampere eller sätta ett blycell som klarar det höga strömstötarna, 20 mm kylarslang ca fem meter och sedan en låda att bygga in den i.
Jo jag vet jag låter som Sickan i Jönssonligan, jag har en plan, utarbetad in i minsta detalj...
Men känner jag mig själv så plöjer jag ner en massa pengar i den och så kommer den ändå inte att funka som jag hade tänkt mig, så jag lägger lite band på mig själv, men samtidigt så vill jag överträffa mina förväntningar.
Först måste jag få den att fungera, provkoppla innan jag lägger ner en massa energi.
Den är smutsig och rostig efter att ha suttit i ett motorutrymme.
Huvudet är fullt av en massa idéer och jag hinner starta fler innan de tidigare är avslutade, suck!

Klockan närmar sig ett på natten och jag har ett bokat pcr-test på jobbet imorgon, ett krav från arbetsgivaren att göra detta var 14:e dag, oavsett om man redan har antikroppar.
Jag är ju lite förkyld och de säger att testet kan slå på andra infektioner också, så har jag otur blir jag hemskickad i 11 dagar, jag som har tre grejer bokade under morgondagen, bland annat en ergonomiutbildning.
Jag har ett annat stort projekt som jag är ensam om, jag sköter installationen av en herrejösses utrustning där installatören inte kan komma och installera och starta upp den, pga ja...Coronan.
Så jag ska sitta med datorn och FaceTime’a med tyskarna på torsdag, vad händer om jag har kopplat fel och eldar upp 4,7 millar?
Jo jag har hängt över axeln på installatörerna förut och sugit åt mig bara för att jag har varit intresserad, och utan att skryta så är jag nog bäst på att laga dem också, vi har ett tjugotal av dem och chefen sätter alltid mig på dem när de andra killarna har misslyckats.
Jag har ett logiskt tänkande och är fruktansvärt envis, en bra kombo ibland...
Lika envist som jag har hängt kvar här på forumet under alla år....
Men inte lika logisk till en början innan jag fattade vad alkoholen förstörde för mig.
Den har satt krokben för mig tidigare, nu vet jag var fällorna finns och de är i mitt undermedvetna.
Det är i hjärnan alla fallgropar ligger, lömska tankar som att ett glas skadar väl inte..
Och det kanske det inte gör, utan det andra, tredje och så vidare.
Problemet är att jag alltid tog ett glas åt gången, och då nollställdes ju räkneverket, en, en en ...

Ett annat logiskt tänkande borde ju vara att somna här i sängen, men natten är min när jag ligger ensamt vaken och har all tid för mina tankar, och de är så många så de står på kö...

Jag är nöjd med helgen, absolut, jag har fått tid för återhämtning och fått umgås med de jag älskar.
Mitt hjärta är fyllt av värme och det är väl så det ska vara på alla hjärtans dag.

Berra

Profile picture for user Berra

Tänker jag tyst för mig själv, och småler...
Lite hemlighetsfullt går jag i mina egna tankar, funderar rätt mycket faktiskt, en tänkartanke.

Och det är ju faktiskt sant, jag har inte problem med drickande, inte så långe jag inte dricker.
Ojdå, två nekande efter varandra, om det hade varit matte så hade två minus blivit plus på något konstigt sätt.
Nu blev det ju tre i samma mening, så det kanske löste sig i alla fall.

Nej men det är ju helt sant, de finns inte så länge jag inte dricker, men skulle jag börja dricka, ja då finns de där.
Och vad får mig att börja dricka då, när spärrarna i min hjärna släpper förståss.
Att dricka är inget mekanisk som sköter sig själv, jo kanske när handen jobbar av sig själv och matar munnen med alkoholhaltiga drycker och hjärnan lagt ner all tankeverksamhet helt och hållet.
Den säger till kroppen, ” Du jag går och lägger mig för ikväll ni andra kroppsdelar kan väl sköta verksamheten resten av kvällen, eller hur, inget fuffens nu!”
Jorå, svarar kroppen och gnider sina händer, vi ska nog få dig att sova sött och helt medvetslöst, vi fixar det här.
Förbannad över att alltid hjärnan ska bestämma allt så förnuftigt och likt en trotsig tonåring som vill göra uppror så gör den precis det som de vet att hjärnan hatar, skapar oreda och kalabalik och en hel del att städa upp efter sig.
Kroppen vet att dess eftermäle kommer att uppdagas, men på något konstigt sätt så har inte kroppen fått något konsekvenstänk, jag lever nu och livet är för tråkigt att följa förmaningar och falla in i ledet för en vanlig Svensson.
Och för hjärnan är det inte bara att städa upp efter en vanlig tonårsfylla med lite disk, tomburkar och fimpar överallt.
Det är besvärande men det kan ha gått ordentligt illa också med slagsmål, polisingripande sönderslaget porslin och ytterdörrar, trasig och läckande toalettstol som skapat översvämning med mera...
Problemet är att man aldrig vet i förväg vad som kommer att hända, det kan gå bra men lika lätt illa.
Ovetenskapen får hjärnan att må illa, ska man ta ut allt elände i förskott, eller hoppas på det bästa.
Enklast är att hjärnan ”förbjuder” all form av alkoholförtäring med vetskap om att den också dödar en del av glädjeämnen i livet, för det finns saker som kan vara till glädje med alkoholen, också...
Men revolverns sex kammare har gått ifrån noll patroner i unga år till nu varannan och den ryska rouletten är mer än farlig att leka med, nästa lika dumt som att leka rysk roulette med en automatpistol, vinst varje gång.

I mitt huvud spelas olika scenario upp vid varje tillfälle hur utgången av ett enda glas skulle gå.
Jag ruggar till lite vid tankarna på hur det skulle kunna gå och på ett ögonblick återvänder mitt medvetande till verkligheten och jag svarar...Nej tack, har du inget alkoholfritt?
Min bekantskap har vant sig, men då och då möter jag en ny vän som lyfter frågande på ögonbrynen.
För en bråkdel av en sekund låter jag tankarna i mitt huvud fara runt, ska jag berätta eller låta ögonbrynen vara obesvarade?
Jag vet aldrig om reaktionen ska bli enkel eller ett försvarstal resten av kvällen vartefter min nyfunne väns promille ökar ohämmat.
Jag låter stundens situation avgöra och inväntar ett svar, ofta blir jag minst lika förvånad när personen mittemot mig bara säger, jaha vad bra och så är det slutdiskuterat, va blev det inget mer jag som hade gått in i försvarsläget.

I helgen gick vi på restaurant flera stycken, åtta och en halv för att vara mer exakt.
Inget speciellt att fira, vi var bara så sugna på att umgås runt en god middag i goda vänners lag.
Syltan var jättefin med spännande inredning och riktigt duktiga servitörer, vi fick en avskild del i restaurangen i dessa Coronatider så vi kände oss ordentligt bortskämda.
Tog ett färdigt matpaket med tillhörande vinpaket allihopa, ja inte jag då som gick igenom ställets alkoholfria ölsorter.
Drack genom tidernas absolut sämsta öl, påminner om icebeer där eftersmaken var lika med noll, i sväljögonblicket kunde det lika gärna ha varit ramlösa.
När restaurangen stängde klockan åtta på kvällen så bestämde vi oss för att fortsätta hemma hos oss.
Vi tog kaffet och en marängsviss för att riktigt lägga locket på och fortsatte med GT.
Svågern gick ut hårt, likaså svärsonen och de gillar när någon hakar på promillehalten.
Vi satte oss gubbar i spa’t, de med varsin cognac och en fet cigarr för att sedan fortsätta med några ölburkar.
Jag hängde med i en och en halv timme, de andra satt en timme till.
Jag pallade inte fyllesurret, de hade dragit iväg långt före mig, så jag gav upp.
När klockan närmade sig tre på natten steg de upp och åkte hem.

Ja, så hur mådde jag då, jo jag tyckte hela kvällen var jättemysig vi hade det trevligt.
Hur reagerar på andras fylla då?
Jo visst reagerar jag, men förmanar inte, krökandet är helt personligt och under eget ansvar.
Om de väljer att dricka mycket så är det deras problem, inget som jag behöver ta på mig.
Om de gör bort sig eller säger dumma saker så ligger de dem till last, inte mig.
De vet att jag håller mig nykter jämnt och har väl lite besvär över att jag har huvudet kvar på skaft.
Jag är ulven i fårakläder som kan avslöja dem i efterhand, men brukar sällan grotta ner mig i det.
Som sagt drickande är personligt och under eget ansvar, var och en dricker efter sitt egna förstånd.

Jag vet att jag inte skulle klara av att dricka ett enda glas och återfallet skulle komma direkt.
Och även om jag skulle klara av ett tillfälle, så ligger mitt forna drickande inte långt ifrån.

Jag tar mitt ansvar för både mig själv och mina anhöriga, jag skulle inte vilja utsätta dem för alla dumheter som skulle följa i mina segertåg över alkoholens inverkan.

Likt en nötallergiker avhåller jag mig ifrån alla fallgropar, det går inte att testa lite, och nötterna döljer sig i många olika skepnader precis som alkoholen.
Man lär sig att urskilja riskområdena och känner man sig minsta osäker, så avstår man.

Tråkigt liv?
Nej man lär sig leva med det, och anpassar sig efter det, inte alla är nötallergiker.
Jag är det inte heller, men gott och väl en alkoholallergiker.
Jag slipper en massa tråkigheter i alla roligheter.

Jag lever mitt liv, och trivs med det.

Berra

Profile picture for user Andrahalvlek

Läser dina inlägg som du skriver varje söndag och ditt liv är lååångt ifrån tråkigt Berra. Tänker lite likadant som du, som nötallergiker skulle jag aldrig chansa, ”nu kanske det funkar”, och det gör jag inte med alkoholen heller. Sannolikt skulle det funka en tid, men spåra ur väldigt snabbt. Men jag är inte en nyfiken på hur det skulle gå, det är inte värt risken. Det är tusen gånger lättare att avstå helt än att prova att dricka lite.

Kram ?

Profile picture for user Berra

Ja igen.

Om jag ska ta det ifrån början...
Vi hade ätit middag med dottern och familj, de åkte hem runt elvatiden på fredagskvällen.
Vi ville se färdigt filmen frugan och jag, ha!
Somnade nästan omedelbums i soffan.
Vaknade klockan halvtre på natten av att jag frös så in i norden, kall ända in i märgen långt ner i benen.
Frugan frös också, men det var inte kallare än vanligt i vardagsrummet.
Vi skyndade oss upp till övervåningen, borstade tänderna och hela min kropp hoppade av frossa.
Nej, tänkte jag det här är sjukt, den här frossan hade jag i Julas, det här kommer inte att bli bra,
Kröp snabbt in under täcket och jag låg länge och skuttade tills dess att täcket hunnit värma upp mig lite.
Låg och tänkte, vad är det här, Corona del två?
Somnade till slut.

På lördagsmorgonen vaknade både jag och frugan, vi kände oss rassliga, jag hade ont i luftrören och hostade slem.
Jag vägrade kliva upp tills dess att sjukdomsbilden hade avstannat, jag brukar sova bort sjukdomar.
Vad ska man upp och göra när man känner sig rasslig, det är bara att förvärra situationen.
Jag klev upp klockan sex, på kvällen, efter att ha sovit sammanlagt arton timmar, arton,timmar!!!
Vi hade lovat vara hundvakter till dotterns jyckar, frugan hade de redan på undervåningen.
Vi låg rassliga båda i soffan, hundarna såg olyckliga ut och lilljycken ställde sig och kräktes på golvet.
De var också sjuka, rörde inte ens maten jag hade lagt upp till dem, och då var en av dem lyxmat.
Så där låg vi helt utslagna halvsovandes i soffan, någonting hände på teven men intresserade oss inte.
Vi åt ingenting på hela dagen, gick och lade oss vid tvåtiden för att vakna upp på söndagen.
Jo vi mådde bättre och åt en rejäl frukost, men kaffet var utbytt mot te, eller egentligen väldigt dåligt te, det hade legat alldeles för länge och tappat både färg och smak, värdelöst!
Så denna dagen tillbringades i....soffan.
Frugan körde igenom en massa delar av en dansk serie hon blängt på länge.
Jag satt med datorn i knät och porrsurfade på en massa leksakssajter, det är dags för nya projekt, kanske.
Såg en fyrhjuling på blocket, lite trasig men kan gå att åtgärda, hallå frugan man kanske...nehej inte det.
Tiden gick och det enda nyttiga jag gjorde var att ta bort en juldekoration på framsidan i form av en led-gran.
Krattade bort lite snösolk, ni vet sådana där geggiga fläckar efter snöhögarna.
Det blev kväller och vi hade avbokat våra barn på söndagsmiddag, så jag drog iväg och köpte pizza till oss båda.
Nu började jag känna mig ganska så mycket bättre, lite rosslig i halsen men annars helt okey.
Så det blir att jobba imorgon, vi får inte gå in förrän vi har fått okey på covidtesten, den känns onödig då jag redan har antikroppar, men så är det....

Så nu ligger jag här och tänker, vad sjutton, så gick den här helgen åt fanders.
Vi har tillbringat den mesta tiden i soffan eller sängen, kanske var det ett rop från kroppen att varva ner lite.
Min vecka var hektiskt på jobbet men också framgångsrik, installationen lyckades, men har de farligaste gaserna kvar att koppla in under veckan, så det kräver huvudet på skaft, lugnt och metodiskt.

Det sjuka med det sjuka var att det kom så himla plötsligt, båda två samtidigt på bara någon timme.
Och sedan bröt inte ut fullständigt utan bara låg där i bakgrunden och väste, hela helgen.
Ja jag kände mig improduktiv över helgen, jag som brukar ta igen allt det som kvävs under vardagarna.
Nu fick jag inte utlopp för dessa känslor, mitt ventilationshål täpptes till, en helg som försvann i tomma intet.

Fanns det någon alkohol i helgen då, jodå frugan och svärsonen delade på en flaska dyrt rödvin.
De sade att det var gott, och jag glädjes åt det.
Inte min cup of tea, och så var inte heller söndagens te heller...
Ibland önskar jag att även jag kunde få skämma bort mig med en flaska god dricka för sådär två hundra kronor.
Men sådana finns inte, ännu...

Berra

Profile picture for user mulletant

Antagligen just så att kroppen ville vila! Önskar dig en fin och framgångsrik arbetsvecka!
Hoppas att nästa helg blir en helt underbar Nu-kommer-våren-helg? / mt

Profile picture for user Berra

Tittar på en lastgammal Beckrulle på teven vid sänggaveln...
Suck!, så var den här helgen över, och fem arbetsdagar framöver.
TV’n tar inte min uppmärksamhet, filmen var bra då, synd att nöta ut den med en repris.

Jo jag vet att måndagar inte brukar vara värre än andra arbetsdagar, har verkligen lagt märke till det senaste tiden.
Frugan brukar fråga mig vid middagen på måndagskvällen hur dagen har varit, och efter en snabb rannsakning så brukar jag svara för att vara en måndag har den varit helt okey.
Jag vet att sekunden efter brukar frugan överösa mig med sin arbetsdag, och då upptäcker jag att min inte alls har varit så besvärlig, inte i jämförelse med hennes.
Men bara vetskapen om att jag har fem dagar kvar innan de två dagarna som jag själv kan bestämma över ligger framför mig brukar tryta på tålamodet, ordentligt.

Här hemma har dagarna med lite vårkänsla tagit en paus, det blev kallt och det damma till lite av snö igen.
Min baksida får vänta, det går inte att luckra den när den är frusen, jag skulle ju kalka den i helgen.
Dotterns kompisar hade en babyshower med överaskning här hemma hos oss, covidanpassad med ett fåtal personer.
Den förra showern tror jag de var femton tjugo styckna, hela huset var fullt.
Denna gång bara fyra jämnåriga därav två med små nyfödda bäbisar i famnen.
De två andra barnlösa, var ofrivilligt barnlösa, den ena har svårigheter att få de att sitta kvar, nu med provrörsbefruktning som försök.
Den sistnämnda blev änka vid tjugosex års ålder, kanske tur att de aldrig hann att bilda familj, och hon sörjer fortfarande ett och ett halvt år senare, ett halvrenoverat hus tillika psyke, jag lider verkligen med henne.
Men det hindrade dem inte att ha en mysigt tillfälle, de skrattade ömsom grät en skvätt.
Det som var lite svårt att se var när de barnlösa höll de andras bebisar i sin famn och man såg hur deras kroppar verkligen skälvde i en önskan efter att få skaffa egna.
En av bäbbarna sket ner vår babysitter när han dammade av med en rejäl laddning i blöjan.
Den andra spydde konstant så vi torkade spyfläckar på golvet många gånger, man har glömt bort redan hur det var.

Idag åkte vi iväg med vårat favoritpar och tog en brunch vid ett litet mysigt fik en bit utanför byn.
Det är en ombyggd gammal stall med tjocka timmerväggar med rangligt trägolv, en öppen spis och levande ljus.
En italienare driver köket och maten är helt himmelsk, vi nöjde oss med en herrejösses räksmörgås på en vitlöksbrässerad levainbröd och säkert ett halvkilo med färska handskalade räkor, nedsköljd med en skummande het latte, vi var fortfarande mätta vid middagen ikväll.
Barnen samlades som vanligt vid middagen som ikväll blev pappas pannbiffar med mammas potatismos, testade för första gången att göra pressgurka vilket blev lyckat.
Vinglasen var fyllda med mjölk för alla ikväll, inget funderande ens över om det skulle vara något annat i dem.

Ytterligare ett av våra bästa vänpar väljer att flytta ifrån storstaden för att flytta ut på landet, drygt trettio mil härifrån.
Jag förstår dem faktiskt, storstadsstressen sliter rätt mycket på oss, höga bostadspriser kräver bra löner vilket pressar många att ta tjänster med högt ansvar och tillgänglighet vilket ofta ligger utanför kostymen.
Lägger man sedan till trafiken med köer och trängsel som inte blev bättre med trängselavgifter, svårt med parkeringar och höga avgifter så är det inte längre tillfredställande, man kan inte skylla på kriminaliteten längre då den verkar finnas överallt, se bara på Vetlanda.

De vi åt brunch med idag, han hade fått en ny tjänstebil för ett tag sedan, en sådan tysk bil med en stjärna i fronten.
En morgon stod den uppallad på några vedträn, däcken var stulna.
Försäkringsbolaget stod för nya, men bilverkstaden satte på snikvarianten istället för orginalhjulen som kostade närmare femtio lax, men hade fakturerat för original, det finns tamejfasen tjuvar överallt.
All heder verkar vara borta och alla ser bara till sitt eget hus, man blir fistad vad man än gör och sådant gör mig upprörd.

Men någonstans i all röra så känner jag mig ändå ganska safe, jag kan alltid luta mig tillbaka på min nykterhet.
Det finns så många anledningar till att ta till flaskan när motgångarna känns allt för stora.
Men min största säkerhet är att jag ändå är orubblig vad som än händer, jag vaknar alltid nykter var morgon.
Bara det gör att känner mig starkare vad som än händer, jag vet att jag klarar alla kriser.

Veckans gladis är att grabben berättade vid kvällens middag att han har börjat date’a igen.
Och jag vet vilken tjej det är, hon kommer att bli perfekt och ge vackra barnbarn.
Mest glad är jag att grabben inte känner sig så ensam längre och att jag äntligen kan börja kolla på bilbanor igen.

Berra

Profile picture for user Berra

Förändring är bra?

Har jag envist proklamerat, frågan är väl hur väl jag själv följer detta.
Forumet har fått en ansiktslyftning, och ja jag har varit med om ett par redan.
Något blir bättre, saker blir också sämre ska jag i välmening också tillstå.
Frågan är väl om jag orkar med allt, måste lära om mig igen.
Det blir lite som om man möblerar om hos en blind, man går invant sina steg fram till soffan men hamnar sittandes bland flyttkartongerna.
Det som enbart tog ett par minuter att snabbt ögna igenom forumet ett par gånger om dagen tar nu mycket längre tid i anspråk, känner mig vilsen.
Jo jag vet att det är under utveckling, så det blir bättre, med tiden.

Samtidigt är inte min nykterhet under någon sorts utveckling, trots att den snart är en tonåring.
Jag är fortsatt nykter och inget nytt händer, mina inlägg är mer av en dagbok än ett föredrag om att hålla sig nykter.
Allt har blivit mer av en tvångshandling att varje söndagsnatt skriva en roman, för jag tror att om jag inte skriver i forumet kommer jag att tappa motivationen och riskera ett återfall.
Jag har allt svårare att sätta in mig i alla nynyktras frågor när mina egna erfarenheter börjar tyna bort i minnesbortfall, alltså naturliga sådana, inte bortsupna.

Jag älskar att skriva långa inlägg, på något sätt konkretiserar det jag hur jag mår.
Jag ser inte allt i nattsvart och är inte lika mycket av en surgubbe när jag kliver ur mina egna fotsteg och ser på mig själv från sidan, jag mår rätt bra egentligen, i texten kan jag se det.
Jag borde söka mig till någon sorts blogg istället utan ett underliggande sakfråga såsom alkoholen.

Så när forumet förnyas kanske det gamla ska bort, jag har varit här länge nu..
Har lärt känna många till namn under min tid här, och mest har jag nog uppskattat de fysiska träffarna vilket jag nog kommer att fortsätta försöka gå på.

Allt har sin tid, jag får vara stolt över att ha haft forumets längsta långkörare...

Berra

Profile picture for user Sisyfos

Ja Berra, gav du upp redan i söndags? Känns konstigt när du inte skriver.
Förändring är bra, att bryta dåliga vanor också. Men att sluta skriva dina söndagskrönikor på forumet? Varför då? Jag gillar dem verkligen. Så jag skulle skulle sakna dem.
Nu tror jag inte att du kommer att återgå till gamla ovanor om du slutar skriva, men jag tror faktiskt att ditt skrivande härinne har fyllt en viktig funktion. Du summerar och reflekterar över ditt liv en gång per vecka i alla fall. Jag tror det är en sund vana du har. Det blir lite fler nyanser och ger lite perspektiv.
Lyssnade på avsnittet ”Vanor” i Närvaropodden. Intressant avsnitt där de just pratar om att reflektera och skaffa sig nya vanor och sluta med dåliga. Programledaren berättar att han, när han skulle sluta röka eller dricka bytte arm på sin klocka. Detta för att hindra automatiken i tankarna och göra sig mer medveten i nuet. Du kanske ska se det nya Forumet på det sättet. Som en påminnelse om vikten av närvaron i livet. Tänker att om du ska sluta skriva här, så är det nog klokt att hitta ett alternativ för regelbunden reflektion över livet. Kanske är dags för boken nu istället? Men 12 år Berra, 12 år på Forumet, 12 års reflektioner om livet i stort och smått. Du är en stor förebild.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Charlie70 skrev:"Dina inlägg behövs!"

Håller med Charlie! Vi behöver dina söndagsinlägg, och du behöver dem också! För alla nynyktra är det superviktigt att de får se hur livet kan te sig efter 12 år som nykter. På samma sätt uppskattar jag verkligen de inlägg som @adde skriver om sin tid på behandling för många år sedan. Vi är alla en del av historien. Jag hoppas att jag om ytterligare 11 år är aktiv på forumet, om än i mindre grad än idag sannolikt.

Ju äldre man blir desto jobbigare är det med förändring. Jag kan inte gissa hur många programvaror och andra tekniska innovationer som jag har lärt mig under mitt yrkesliv, i samma bransch sen 1989. När jag gick min utbildning använde jag elektrisk skrivmaskin, med inbyggt raderband - och det var väldigt hightech då. För varje förändring jag ställs inför, nu kommer det nya saker varje vecka nästan som jag måste lära mig, blir jag lite tröttare. ”En sak till att lära sig.” Och jag har ytterligare cirka 15-20 yrkesverksamma år framför mig, sannolikt.

Det tar lite längre tid, men min inställning är alltid ”det här lär jag mig”. Och det gör jag. Och det gör du också! Du kommer att hitta nya sätt att orientera dig på forumet. Allt man övar på blir man bättre på.

Kram 🐘

Profile picture for user mulletant

Berra - forumbrorsan!
Jag tänkte precis när jag såg det nya upplägget... att nu kanske Berra lägger ner. Och tydligen har du gjort det valet. Så synd. Jag instämmer med övriga här ovan, du behövs, ni behövs. Ni långvarigt nyktra med långt perspektiv bakåt. Ni som vet att nykterheten är en färskvara som behöver vårdas och tas omhand. Hoppas att du hittar din nya plats och hoppas att jag hittar dit -sannolikheten är inte stor, dessvärre. Jag som är en obotlig skrivare har hittat andra platser för mina reflektioner, men en gång var forumet min räddning och sen min under lång tid min livlina. Forumet, du och Adde, Leles, Victoria, vana, santorini och Stigsdotter... och en liten rad till. Jag älskar er alla.
Största och varmaste kramen till dig, bästaste forumbrorsan Berra❤️ / mt

Profile picture for user Strulan65

Men nej 😱
Om du nu bestämmer dig för en blogg, så måste du ju bjuda in oss hela högen ❤️ Men jag hoppas att du tumlat runt detta och återvänder hit. För mig har du varit så viktig på min resa, att man kan få ett riktigt liv. Så håller tummarna och önskar så att i morgon till kaffet läser jag om Berras vecka ❤️

Profile picture for user Strulan65

Men nej 😱
Om du nu bestämmer dig för en blogg, så måste du ju bjuda in oss hela högen ❤️ Men jag hoppas att du tumlat runt detta och återvänder hit. För mig har du varit så viktig på min resa, att man kan få ett riktigt liv. Så håller tummarna och önskar så att i morgon till kaffet läser jag om Berras vecka ❤️

Profile picture for user Torn

Jag håller med. Du kan väl åtminstone skriva här en gång i månaden i alla fall. Dina krönikor här bidrog starkt till att jag till slut lyckades sluta dricka. Mitt hopp tändes till en ljus framtid utan alkohol.

Tack!

Profile picture for user Berra

Jo jag skulle ju inte...
Men kände för en liten tittin.
Känner mig inte hemma i det nya forumet, trots att jag är inne ett par gånger varje dag.
Märkte att min gamla padda vid stugan inte ens klarar av den längre, så jag ser det som ett tecken på att jag är utdaterad.
Jo jag var där vid stugan alldeles själv, vi hade gemensam vattenpåsättning med grannarna men inga andra i gänget kunde hänga på, men vet ni vad, det gjorde ingenting alls.
Jag trivs med ensamheten ibland, inte alltid men ofta, när man vill vara sig själv för en stund som en ölreklam sade en gång i tiden.
Helgen fortlöpte med korta snöfall och bitande kyla, jag fick mycket gjort men långt ifrån allt.
Det absolut helt kolsvart ute i skärgården på nätterna och tystnaden är närapå dräpande.
Någon nattaktiv fågel som skriker till då och då och något litet prassel i buskarna en bit bort.
Jag ställde ner 10-12 spritflaskor i spritskåpet från slasken, vi brukar ställa dem där under vintern ifall någon skulle frysa sönder, skulle tanken falla mig in?
Nej knappast, känner mig fortfarande säker i min nykterhet, men å andra sidan ingen skulle ju fått veta heller OM jag hade testat, men vem hade jag ljugit för då?
Mitt tjat om ärligheten ligger till grunden för detta, ärlig till mig själv.
Efter att ha grisat ner mig under hela lördagen tog jag mig en värmande bastu, den var jätteskön.
Min dryck då var misskännelig, ni vet de där blå-vitrandiga burkarna med grapetonic som finns på taxfreen mestadels på Finlandsbåtarna finns numera som 0%, men fortfarande lika goda.
Med ömmande muskler åkte jag hem på söndagseftermiddagen, nöjd med min helg.
Frugan stannade hemma med dottern, hundar och barnbarn och ....barnbarn nummer två.
Så jag har blivit dubbelmorfar i veckan till ytterligare en liten prinsessa som kom i måndags.
Så frågan ni ställde er, smet jag?
Ja det gjorde jag, det blir väldigt stökigt här hemma med hundar, ungar, leksaker.
Jag älskar dem, men blir det för ofta och för länge så tryter mitt tålamod.
Leriga tassavtryck på golven, stinkande blöjor i köksoporna, hundskålar som man trampar på och skvätter vatten överallt, geggiga bord och stolar, handavtryck på alla fönster och luckor.
Kläder och babysitter, barnvagn och vällingflaskor, två hundar som vill ha min uppmärksamhet och en tvåring som går bärsärk i höga skrin.
Jag behöver min egentid för mina egna tankar och inre koncentration, ett utrymme på en frizon.
Därför svarade jag att jag skulle ta hand om vattenpåsättningen helt själv, med glädje.

Så det blev en helg där jag utmanade en del prövningar, ensam en hel helg, med en massa spritflaskor, en bastu osv...
Men nej, jag tröttade ut min kropp med fysiks arbete, drack vätska för att kompensera min kropps uttorkning och ingen annan anledning, kaffe på morgonen för att sätta sprätt på motivationen.
Gick och lade mig tidigare än vad jag gör på veckodagarna för att jag var trött.
Inget som pockade på min uppmärksamhet utan bara jag med naturen och vädret.
Tusen nya idéer som kittlar mina sinnen och jag känner en inre tillfredställelse.

Vem f-n behöver alkohol för att få tillfredställelse?
Inte jag i alla fall.

Tjing!

Berra

Profile picture for user Andrahalvlek

@Berra Välkommen tillbaka! Har också saknat dina inlägg ❤️ Grattis till barnbarn nummer två! Förstår dock att du flyr fältet en stund om tillfälle ges, egentid är guld värd.

Kram 🐘

Profile picture for user Strulan65

Så gick jag in och kollade om du hade ändrat dig och kommit tillbaka. Så som trissreklamen Plötsligt händer det 👏👏👏
Grattis till nya prinsessan och tack för du är tillbaka ❤️🙏💪

Profile picture for user Sisyfos

@Berra skrev:"Jag behöver min egentid för mina egna tankar och inre koncentration, ett utrymme på en frizon."
Ja, det där tror jag att många av oss behöver. Att ge mig själv den möjligheten är fullkomligt nödvändigt om jag inte ska vilja fly med alkohol.
Kul att läsa igen om dina veckor här igen Berra. Jag tänker ju att dina söndagskrönikor fyller en viktig funktion i ditt liv. Tid för eftertanke och reflektion. För mig är de en påminnelse om att se sin omgivning på ett positivt sätt.

Profile picture for user Berra

Nej jag skulle inte...
Men kände att jag måste skriva några rader i alla fall.

En helg tillbringad vid stugan, med frugan, svåger och svägerska, inga barn, bara ”vuxna”.
En helg som började med stekande härlig sol, vi fick fina rosa stänk i våra ansikten.
Jobbade med att plantera alla blommor vi hade köpt med oss ut, så när fredagen väl kom så hade vi gjort de flesta åtaganden och hade tid till att njuta av det vackra vädret.....ha!
Det blev mulet, kallt och visst skulle det komma en regnskur, flera gånger t.om.
Så vi satt inne det mesta av den dagen, hann fixa lite mellan skurarna ute, men sen blev det outhärdlig, svenskt väder, svensk vår, eller vi blev nog snuvade på våren känns det som.
Den kom som en puttrande tvåtaktare med hjärtstopp, återupplivningsförsök för att puttra ett par dagar för att sedan återgå i ändlös koma, suck!

Men för att återgå till det jag ville skriva om, om alkoholen...
På torsdagskvällen hämtade svågern oss med plastekan, de hade åkt ut kvällen innan, de har sådana jobb som man kan ”smita” ifrån, ni vet ”jobba hemma”..hmm.
Hursomhelst var han vid en god mod, för att inte säga sprallande glad, förväntansfull på vad några dagar vid stugan skulle ge oss.
Jag öppnade upp vår stuga, det tar lite tid att få igång allt med vattenpåsättning, sätta på varmvattenberedarna, koppla ström till uteköket, dammen, trädgårdsbelysningen osv.
En och en halv timme senare kunde jag göra dem sällskap i deras stuga som ligger en nivå lite högre än våran, utebelysningen var tänd så vi skulle kunna ta oss hem i mörkrets sena timme.
Men han var påtagligt berusad, ni vet när man redan har passerat nivån av glädje och är på väg mot det burdusa och närapå det otrevliga, påträngande och upprepande samtal som börjar bli jobbiga med en blöt och rödaktigt syn på hans ögon, pannan och näsan röd som en portvinsnäsa.
Han hänger över armstödet på soffkanten, lutar sig fram och passerar det bekväma samtalsavståndet som inkräktar på den personliga integriteten.
Andedräkten stinker av gin och han beklagar sig över att hans GT redan tagit slut.
Han slår upp en ny som på håll avslöjar att den består till hälften av ren sprit.
Han vinglar tillbaka till soffbordet och återupptar precis samma samtalsämne som innan han gick.
Svägerskan börjar bli irriterad och uppmanar honom, -”du är full, gå och lägg dig”.
Och på något sätt så tar han det till sig, vinglar ut till badrummet och tar en ojämn fajt med tandborsten, han går in i sovrummet utan att säga godnatt och vi andra tre fortsätter att kolla på en film som vi redan har sett några gånger tidigare på teven, men finns inget annat att titta på.
Jag är den enda som håller mig vaken hela filmen igenom, och när den är slut tackar vi för oss och går hem till oss.
När vi byter om för att lägga oss säger frugan, ” såg du hur full han blev”.
Jotack sa jag, jag är glad att jag slipper sådant numera...
Ja men man blir faktiskt rädd hur fort det kan gå, han borde ju ha en bra koll med sitt drickande, jag menar han är ju rätt van att dricka mycket och ofta, fortsätter hon.
Ja alkoholen är lömsk och farlig svarade jag, man vet aldrig när den slår till fullt ut.
Hursomhelst fortsätter hon, jag är fantastiskt glad över att sådant inte händer i våran familj...
-Längre...(jag)
-Längre, kontrar hon.
Nykterheten har sina fördelar svarar jag.
-När såg du mig full senast frågar hon?
Tja, det var väl på min brors 50-årskalas säger jag, och det är snart 20 år sedan...
Nykterheten smittar av sig tillade jag.
Vi somnar båda två lite oroade över vad som hände i stugan bredvid under kvällen.

Dagen efter kommer över vid lunchtid och man såg att han skämdes över gårdagens beteende.
Han bad inte om ursäkt, men försökte komma på flertalet anledningar till varför det gick som det gjorde, trött tittade jag på honom när han berättade om att han hade ångest.
Nu skulle jag kunna trumma mig själv på bröstet och tala om för honom om nykterhetens fördelar.
Men jag låter honom lida, det har han förtjänat, och det är självpåtaget, ingen annan kan bära hans ok, att hans ginflaska var halvfull och han var den enda att skylla på, samt allt det andra som han inte kom ihåg att han hade druckit.

På håll möter jag min frus blick och hon ger mig en välbekant nick att hon har överfört allt vi pratat om och jag vet att hon i detta läge har kunnat läst mina tankar, hon är tacksam.
För många år sedan var det omvända situationer, då satt jag med ångestfulla tankar och ville att alla skulle förlåta mina fyllegrejer och få tröst.

Det finns inga ursäkter, vi är alla ansvariga för våra handlingar, fulla eller nyktra.
Har vi varit dumma får vi lugnt sitta och hänga med huvudet och ta emot all skit, det är vi värda.

Jag går fram till ölkylen som står i trädgården, svär och lever rövare över att på två helger har ”någon” vräkt i sig 3/4 av min ölback, bara sex flaskor kvar!
Ett stort smil kommer över mitt ansikte, det gör inget som helst, för någon.
De är ju alkoholfria och skapar aldrig några konflikter, jag kan dricka hur många som helst.
Och det hade jag ju gjort, och inte påverkat någon annan.

Min svåger sitter i solstolen och har fylleånger, jag håller på att spricka av glädje när jag ser fördelarna med att hålla mig nykter...

Tjoff!
Vad var det där?
Det var ångesten som aldrig kom till dig..
Tacka tackarrr.

Berra

Profile picture for user Charlie70

@Berra tack för att du fortsätter skriva. Så farligt är det väl inte med lite uppdateringar av sidan? Funkar nästan som vanligt. Bara lite snyggare och lite smidigare :D

Jobbigt för svågern med familj. Hoppas det inte händer varje vecka...

Kram!

Profile picture for user Vin Santo

@Berra
Intressant och nog en ganska vanligt förekommande typ av situation dessvärre.
En liten fundering; tänker att din svåger nog allt har problem med alkoholen och kanske rent av är alkolist.
När du skriver "Men jag låter honom lida, det har han förtjänat, och det är självpåtaget, ingen annan kan bära hans ok, att hans ginflaska var halvfull och han var den enda att skylla på, samt allt det andra som han inte kom ihåg att han hade druckit." undrar jag hur du ser på alkolism som sjukdom? Har individen alltid ansvaret för sina val? Jag skriver inte detta för att jag är av annan uppfattning men själva grundsynen här är lite intressant tycker jag - hur ser ni andra på detta?

Profile picture for user Charlie70

@Vin Santo fick läsa just den delen flera gånger. Låter hårt ja. Jag kan ändå inte komma till en annan slutsats än Berra. Att alkoholism klassas som en sjukdom betyder inte att individen inte har hela ansvaret för vad som intas utan är en försäkring för den enskilde att skattefinansierad vård finns - om man vill ha den. Så ser jag på saken.

Profile picture for user Sisyfos

Trevligt att du skriver, Berra!
Egentligen är du ett lysande exempel på att det går att hålla sig nykter trots att folk runt omkring dricker, men jag har skrivit det tidigare. Du tycks röra dig i kretsar som har en ganska hög alkoholkonsumtion och där alkoholnormen verkligen verkar råda. ”Lite dricka till helgen”. Det beteende som din Svåger visar upp har du skrivit om tidigare. Han blir rätt otrevlig när han dricker. Och allvarligt, ni var 4 personer varav 1 nykterist och det kändes som läge att plocka fram ginflaskan? Det är kanske normalt för er, men utifrån så känns det nästan mer naturligt att resterande 3 personer är lite mer återhållsamma i en sån situation. Ni är ju bara 4. Absolut en situation som han borde tänka över.

@Vin Santo skrev:"Har individen alltid ansvaret för sina val?"
Alkoholism, Diabetes 2 och Fetma är sjukdomar, men vad gäller alla tre så finns det mycket man kan göra innan man har nått det stadium i sjukdomen att man behöver vård tänker jag. Vi har olika genetiska förutsättningar och vad gäller alkohol och andra droger så får vi nog olika kickar av det och har därigenom olika lätt att gå igång på det.
Och jag tänker nog att individen har ansvaret. Fetma kan väl grundläggas tidigt, så det är svårare, men alkoholism... ja inte tusan tror jag att vi är maktlösa. Möjligtvis i ett mycket sent stadium, men vägen dit har kantats av tillfällen där vi kanske skulle ha/borde ha avstått. Alkoholnormen i samhället ÄR farlig. Vi som skriver härinne kanske aldrig skulle ha varit här om det inte varit accepterat och nästan förväntat att dricka på helger? Efter att ha suttit fast själv har jag fått en väldig respekt för det och jag kan ju bara konstatera att ni fyra hade haft trevligare utan alkohol Berra. Ni känner varandra så bra och behöver inget smörjmedel. Det normala är att han skäms och att han faktiskt funderar och tänker tanken att ”aldrig dricka igen”.
Sen kan man ju fundera lite över vårt ansvar i alkoholnormen, vi som varit i träsket och vänt. Har vi nåt ansvar? Har vi nåt ansvar för kommande generationer? Tänker lite på din familj där dina barn så gärna hänger, Berra. Det hade aldrig hänt om du varje helg korkat upp 10 eller fler starköl under deras uppväxt. Det är galet att dricka sig berusad tillsammans med närmaste familjen, jag kan inte annat än tycka att vi har ett ansvar där att bryta alkoholnormen och vanedrickandet. Likväl som vi faktiskt kan undvika att hälla i oss socker eller extremt många kalorier i tid och otid. Då minskar vi risken för att hamna i dessa sjukdomar. Vi kan ju faktiskt påverka.

Profile picture for user Berra

Vill jag leva ett liv jag vill leva, eller ett liv jag kan leva?

Funderar på det ett tag, klart jag kan leva med ångest, men inget liv jag vill leva.
Ett liv med ångest...är inget liv, det känns mer som om man försöker överleva, dag för dag.
Alkoholen skapar ångesten, det vet jag, men på något underligt sätt så fattar inte kroppen detta.
Att gång på gång utsätta sig för ytterligare en ångestattack, fast man egentligen inte vill.
Sjukdom eller inte, men det är självförvållat enligt mig, ingen annan för drycken till din mun.
Att lägga skulden på någon annan är lätt för att göra sig ansvarslös, det ligger in beroendets natur.
Ingen annan gör jobbet åt dig, ingen tvingar dig att dricka, även om man vill göra sken av det.
Det finns alltid en anledning, om inte så finner man en.
När man sedan söker hjälp lägger man ansvaret på dem, men vill inte göra det enda som krävs av en, att sluta finna anledningar till att fortsätta dricka.
Man vill kunna fortsätta dricka men vill bara bli av med nackdelarna, att kunna äta kakan men ändå ha den kvar...

Jo det är sant, jag omgärdas av alkoholen hela tiden, den finns i mina sällskap och jag kanske var den som skapade den, att umgås med just alkoholen, av alla anledningar.
Men jag kan inte göra slut med alla mina vänner, bara för att jag har valt att bli en nykterist.
Jag behöver vänja dem med att just jag som var en av dragplåstret i drickandet inte längre är ett dragplåster.
Minns att en av mina flickvänner i forna tider alltid vägrade dricka alkohol i alla dess former.
Idag ser jag henne på fejjan med....nästan alltid ett glas i handen.
Så nu är det omvända situationer.

Idag har jag fått lära om mig vad som ger mig kickar i livet, inte lika snabba och starka, men ändå en kick, det som ger mig en livsnäring utan starka ångestanfall.
Familjen betyder mycket, min fru, mina barn och barnbarn, svärson släkt och vänner.
De har jag hela året runt omkring mig, men det finns en period i mitt liv som ger en extra känsla.
Sommaren då jag kan frodas i solljuset tillsammans med naturen och växtligheten.
Juni är en fantastiskt tid, allt växer sig starkt och frodigt, det är grönt, allt kommer till liv igen.
Insekterna surrar omkring och det är full aktivitet i holkarna.
Ni som följt mig vet var jag har befunnit mig, i skärgården vid stugan.
Den här helgen som dessutom varit Sveriges födelsedag, nationaldagen har varit fantastiskt.
Sol hela helgen, och igår var det ett rejält tryck i den dessutom, det hettar på hela kroppen och en titt i spegeln fick mig att le, mitt gråa välansade skägg gör sig ypperligt i ett solbränt ansikte.
Jag känner mig nöjd med mig själv, ser fräsch ut, trots åldern, eller kanske just i rätt ålder?
Jag ligger i fas med livet, det liv jag VILL leva, just nu.
Snart sextio år, inom en snar framtid pensionär, kan till viss del disponera min egna tid till det jag vill, och ännu mer när jag har blivit pansjo.
Idag tog jag det lugnt efter en del mindre projekt, koltrasten sjöng för mig medan jag lät blicken fastna ut över vikens glittrande nejder, segelbåtarna vita och nypolerade speglade sig i vattenytan.
Barnen skrek när de hoppade ifrån båtarna i det kalla havet som ännu inte fått någon värme.
Pollen fick strandlinjen alldeles gul de första meterna och skarvarna flög högt och ljudlöst ovanför oss, solen stekte på mina bara axlar och jag tänkte....det här är livet!...(jag vill leva).

Jag kan leva det andra livet med alkohol, men det är inget liv.
Det liv jag lever nu, det är mitt liv, jag har ju själv skapat förutsättningarna.
Eller så har jag bara sänkt förväntningarna?

Berra

Profile picture for user Adde

"Leva livet – kom så ska vi leva
Livet, livet – kom så ska vi leva
Leva livet – kom så ska vi leva
Livet, livet – kom så ska vi leva"
Refrängen till Gyllene Tiders Leva Livet <3

Profile picture for user Charlie70

@Berra alltså jag är så glad att du börjat skriva här igen. Forumets fräschaste 60-åring! Jag har ju träffat dig, skulle gissat på strax under 55 om jag fått frågan. Att ha alkohol runt oss är en del av livet. Det är en laglig drog som de allra flesta kan hantera. Vi alkisar måste lära oss att förhålla oss till det. Jag tänker i varje fall inte marginalisera mig själv genom att undvika sammanhang av olika slag som inkluderar alkohol. Hitintills har det varit enkelt för min del. Tänk vad ett virus kan bidra till :-)

Kram!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Charlie70 Jag tänker likadant, jag tänker inte undvika typiska tillfällen för alkoholintag som midsommar nu tex. Men man kan försöka påverka dem i positiv riktning för alla på festen. På midsommar kan man tex initiera att alla gäster som kommer har med sig varsin lek. Då blir det naturliga pauser i drickandet.

Stafettkubb kan jag rekommendera - mycket roligare än vanlig kubb. Man delar upp gästerna i två lag som står bakom en linje. Sen ställer man upp fyra-fem kubb-pinnar på rad, en rad framför vardera lag. Längst bort i mitten står kungen. Sen ska man med hjälp av samma pinne slå ner en kubb i taget och man får springa och hämta pinnen efter att man kastat och lämna över den till nästa lagmedlem.

Bra tempo och väldigt roligt. Ställer man kubb-pinnarna hyfsat tätt kan man spela flera vändor - först till tre matcher vinner tex. Då kan man äta och sånt emellan om man vill.

Kram 🐘

Profile picture for user Berra

En het dag, en het helg...

Vi valde att hålla oss hemma denna helg.
Hade lite att catcha i våran backlogg.
Fredagen blev vi lite impulsiva och gick ut och åt med våran favoritfamilj vuxna.
Ett snabbt beslut och vi åkte en bit ut i bushen där det låg en liten restaurang mitt i ingenstans.
Men fullt var det och vi fick snällt vänta på vår tur, vi var inte de enda som kommit på denna briljanta idé.
Vädret var underbart och jag satt med solen riktad i mitt ansikte ända tills den nådde ladugården.
Deras räkmackor är helt enorma, inte gratis men ibland får man skämma bort sig själv.
Vinglasen klirrade på vart bord runtomkring oss, likaså på vårat bord.
Immiga glas med alla tre sorters färger, min var vit och alkoholbefriad, inte så god men samvetsfri.
Vi åkte hem och fortsatte i trädgården, satt under parasollet och njöt av det som var kvar av sommarkvällen, ja tills dess att myggorna njöt av oss.
Med tända ljus i uterummet tills kvällen blev natt satt vi ett tag i spa’t.

Lördagen tillbringades i trädgården, jag visste att snart skulle den mest kritiska personen som påkallar mitt arv i form av trädgårdsskötsel göra sig hörd.
Min mor vill gärna göra mig påmind om att jag är en trädgårdsmästarsonson, men de gröna fingrarna finns inte på någon hand, knappt fötterna efter en gräsklippning ens.

Slutligen kom de, min mor och bror, min dotter med familj och grillen fick jobba hårt.
Mamma fick träffa sitt senaste barnbarnsbarn för första gången, nu två månader gammalt.
Coronan har knappast hjälpt till, men hon glädjades ordentligt att få se henne och storasyster som tog nästan hela uppmärksamheten.
Vet ni, inte en droppe alkohol på hela kvällen, alla tog mitt parti.
Storebror fick ta rullstolen genom garaget för att komma ut på baksidan, ville inte låta hans rulle paja dörrkarmarna på den nya balkongdörren helt i glas.
Så min lilla röjning i garaget fick fram en liten trång stig bland grejerna efter att ha tagit ut släpkärran.
Dottern sov över med sina två barn och två hundar till Söndagen, svärsonen jobbade natt.

Idag har vi bara njutit av hela dagen, absolut stekhet, en god frukost under parasollet och sedan en timme med äldsta barnbarnet i spa’t med ynka 32 grader, det var alldeles perfekt svalkande.
Fina bilder att lägga upp på fejjan, vattendroppar som fastnat i luften som små glaspärlor.
Vi bjöd in resten av familjen till middag och jag fick för mig att rengöra grillen, lagade droppbrickan med popnitar och när jag skulle skrapa botten på den så ramlade alla brännarna sönder.
Hujuj, bara att dra iväg och ladda på en ny gasolgrill, tur att de hade öppet fortfarande.
Jag viste att den var i dåligt skick, men så j.kla dålig trodde jag inte.
Hamburgarna fick en perfekt yta men osten kladdade ner sidorna på grillen, hmmm.

Solen låg på hårt under hela kvällen, och när de sista gästerna åkt hem började jag att olja in den grånade trallen som börjar bli lite väl sprucken, den sög i sig som en svamp.
Myggorna tyckte att jag var ett perfekt byte som inte kunde försvara mig på förkvällen.
Slängde mig sedan i soffan där frugan låg, men mina kläder hade varit svettig under hela dagen och nu luktade de även av en pikant doft av trallolja.

In i duschen för andra gången denna dag, och nu ligger jag ren och fräsch i sängen och lyssnar på den mobila ac’n som bullrar och fräser i sovrummet, tjugosju grader är ingen behaglig temperatur att sova i.
Det hettar om huden lite var stans på kroppen och jag förstår att jag även idag har fått färg.
Jag har redan en bra färg efter att ha varit i solen hela tiden.
Man får vara tacksam för att värmen är här, snart är det midsommar och då ska väl traditionsenligt regnet stå som spön i backen, nog för att den behövs, men inte på midsommaraftonen.

Midsommar som Adde kallar för amatörernas afton, då proffsen praktiserar resten av hela året.
Vår midsommar blir alltid lugn numera, vi har valt ut familjer som inte låter sig dras med för långt med alkoholen, så jag känner ingen som helst oro.
Vi kommer att sitta i partytältet med kalla regndroppar kilandes inunder skjortan på ryggen.
Det är vår tradition, och den känns helt okey med mig.

Berra

Profile picture for user Berra

En månad sedan senast…
Och jag känner mig ändå tillfreds med forumet, det kanske inte behövs oftare än så.
Det finns inget nytt att berätta egentligen, allt är som vanligt, livet rullar på.
OM det nu finns något att berätta så har väl min gard mot alkoholen något försämrats.
Oftare och allt oftare tänker jag, ja men kanske, kanske…
Mitt förnuft slår tillbaka men inte lika hårt längre, det gör mig förvirrad.
Kan det vara så att när man inte är inne på forumet lika ofta som förut så sänker man garden?
Samtidigt så finns det nu så pass många alkoholfria alternativ att köpa nästan överallt som blir allt bättre, så inte för smaken, vad är det då, berusningen?
Min önskan om att få göra mig ansvarslös för en stund hägrar, eller är det samvetslös?
Att få slut på allt surr i huvudet och bara koppla bort allting, tankarna på stress är borta.
Att bara få sitta och stirra rakt ut utan att tänka på någonting, bortkopplad.

Men vis av historien, jag vet hur det brukar gå, bra ett tag för att sedan eskalera till vansinne.
Jag vill inte sätta ett tåg i rullning snart når den en nedförsbacke och är ohejdbar.
Jag stålsätter mig ännu en gång, och det funkar den här gången också, men hur länge?
Tolv år får en att glömma, kanske inte helt men minnen mattas av, är det så farligt ändå?
Jag velar och tvekar, men faller som tur är alltid åt det det förnuftiga hållet.
Men det rebelliska inom mig vill gärna bryta fram, gör någonting nytt, bryt vanorna, fastna inte i rutiner, var inte så förbaskat tråkig osv..
Många tankar som far igenom mitt huvud, jo jag är en tänkare, en stortänkare.

I mitt vanliga liv är allt som det brukar, det är högsommar och jag trivs i sol och värme.
Jag och frugan är ”lediga” ifrån barn och barnbarn i helgen, så vi for ut till stugan själva.
Njöt av att det var tyst, åt gott och satt vid bryggan på eftermiddagen och lapade sol.
Tjugotvå liter trallolja har jag hunnit pensla ut på två helger, så det behöver jag inte oroa mig för längre, det luktar hemskt medans man penslar men luktar fräscht när det doftar av virket i vindarna, det är nästan så att det bildas oljefläckar i havet när man badar i det 26 gradig havet.
Idag har jag tvättat fasaden på stugan, nästa vecka börjar semestern och då ska stugan målas.
Tre tioliters spannar räknar jag med att det går åt och en vecka av min semester.
Det är precis 19 år sedan vi målade om, vi kommer ihåg det så väl eftersom en av våra bästa vänner som hade det svårt att bli med barn precis blev det då, och fick avbryta adopteringen av en kinabäbis, idag har de två tonåringar varav den äldsta nyligen fyllde 18.

Min vecka på jobbet lär bli ensam, vi har semesterstängt men behövde fixa en massa under stängningen och jag tar första veckan, från början ingenting och nu lär det bli hetsigt med mycket jobb, ska vägleda städföretaget som gör storstädning samtidigt som jag med ena örat ska uppgradera ett datorsystem via teams ifrån England.
Båda kommer att kräva en hög koncentration och tryta på hjärnkapaciteten.
Alla tycker att de bara har en enda grej, men de är många som lastar mig under ”lediga” veckan.
Känner mig slut redan innan jag har börjat, sedan en ombyggnation och en elektriker och en rörmokare som ska underhållas OCH det som jag hade tänkt att jag skulle hinna själv.
Ja just det jag ska sköta godsmottagningen också, haha ja ni hör, det kommer att skita sig på direkten….
Lika bra att kasta in handduken och sjukskriva sig, men…så tänker bara en alkis.
Jag SKA fixa det, lika bra att spänna bågen hårdare ifrån början..

Min semester kommer att bli välbehövlig, ja som vanligt alltså…

Berra

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag tror absolut att det är viktigt att behålla kontakten med forumet för att fortsätta hålla garden uppe. Regelbundet påminnas om hur illa det var - vart man aldrig vill hamna igen. Dina inlägg visar ju verkligen hur underbart det kan vara att leva ett nyktert liv, så det betyder lika mycket för oss som för dig att du skriver dina inlägg.

Kram 🐘

Profile picture for user Adde

Alkoholen är listig, falsk och stark. Dessutom kronisk, progressiv och dödlig.
Men detta vet du ju.
Att inte påminna sig om var vi kommer ifrån, hur det en gång var, är att bjuda in alkoholen igen. Den är som ett levande, odödligt, väsen som helat tiden vill ha uppmärksamhet.
Jag har själv sluppit att ta återfall men det är så många som berättar att när de väl tagit första glaset så återgår de omedelbart till samma volym sprit som de en gång slutade med.
Jag brukar påminna mig om mängden jag drack och jag vill inte på villkorsvis tillbaka till det !!

Att sätta sig vid parkbänksalkisarna och snacka bort en stund, ja !! de blir glada över lite snack !! gör också att jag får en påminnelse om hur fruktansvärt nära jag var att hamna där. Några liter till och jag hade varit hopplöst förlorad. Om jag skulle ta ett återfall nu så är nog frågan om jag alls skulle hinna till bänken innan jag dör.

Ta hand om dig och glöm inte vem du är !

Profile picture for user mulletant

Hej forumbrorsan Berra! Jag har gått mycket som besökare på öppna AA-möten och där träffat många med 20-30 års nykterhet - de som Adde kallar ’Di gamle’ om jag minns rätt. De går på möten för att bevara sin nykterhet! En annan inte liten grupp, är de som trott sig stabila i sin nykterhet och tagit det första glaset… Det är som Adde skriver: alkoholen är listig, falsk och stark (i nyare översättning: listig, gåtfull och mäktig) och sjukdomen är kronisk och progressiv. De som fallit för tanken och prövat bekräftar också att man inte börjar om från noll, man startar där man slutade.
Jag som sen länge lever ’nykter i maten’ har lärt mig vikten av att träna hjärnan så att vi hålls i rätt tankespår. Det gör jag genom att skriva mycket, numera i andra forum, gå på möten och hålla kontakt med andra som vet vad som gäller vid beroendesjukdom.
Klokt av dig att skvallra om dina tankar här där vi är många som är bekanta med den listiga jäkel som viskar lockande i örat. Vi har överlistat den!
Stora kramen och ha en underbar, nykter semester🍃 / mt

Profile picture for user Sisyfos

Jag tror att dina veckoreflektioner har tjänat ett ganska viktigt syfte. Inte så att jag tror att du kommer att trilla dit bara för att du inte skriver, men jag tror att det är bra att stanna upp, analysera och reflektera regelbundet. Nu skriver du att du är rätt slutkörd. Du kommer att ha det jobbigt nästa vecka. Det är de där känslorna som jag har återfallit på ibland. När livet går för fort, jag är för trött, behöver vila och ny energi. Klokt av dig att skriva ner det, för när det får gro där i huvudet ett tag blir det kanske större.
@Berra skrev:"Min önskan om att få göra mig ansvarslös för en stund hägrar, eller är det samvetslös?
Att få slut på allt surr i huvudet och bara koppla bort allting, tankarna på stress är borta."
Du har verktygen att få slut på surret utan alkohol. Och det är så mycket bättre. Målandet kommer att göra sitt till. Monotona rörelser ger ro, stugan, vattnet barnen (ja, de kanske inte ger ro) ger ro och glädje som är äkta. Att få tyst, slippa ansvar etc genom alkohol gör ju definitivt inte att du kommer undan ansvar eller får ro… Du är en alldeles för viktig person i mångas liv och i ditt eget också för att gå den vägen.
Bara en vecka till Berra, det grejar du (eller sjukskriv dig för att vila).

Profile picture for user santorini

@Berra Hej, så bra att du skriver ner dina tankar och farhågor här. Det är bra att få dom svart på vitt. Jag känner igen det du säger. Drygt nio år för mej nu och ibland kommer just en längtan av att få stänga av surret en stund. Att få koppla bort. Ibland är jag trött på att inte få vara ”normal”. Men jag är övertygad om att du såväl som jag vet att det bara är tankar. Kostnaden skulle vara alldeles för hög. Och det vet vi mycket väl. Så vi fortsätter vårt nyktra liv som är värt så mycket och som vi nog har kämpat hårt för.
Det jag reagerar på är att du har väldigt mycket på gång. Det är svårt att slå av på takten med alla måsten. Men kan du delegera så gör det. När man kört för hårt för länge tar hjärnan stryk. Jag är pensionär nu men känner av hjärntrötthet och stresståligheten är borta. Det är svårt att stoppa karusellen men det tar på till slut.
Att ibland sakna flyktmöjligheten som alkoholen gav, till ett oerhört högt pris, är inte farligt. Inte så länge man vet att det inte går. Man behöver påminna sej om var man kommer ifrån och vart det skulle leda. Och det vet vi. Aldrig mer tar vi det första glaset. Och det är ok.

Profile picture for user Berra

En vecka kvar….
..inte till semestern, utan en en vecka kvar …av den.

Jag vet inte vart jag ska börja berätta om allt, ännu mindre hur jag ska sluta…
Jag och frugan är hemma ett par dagar efter nästan två veckor vid stugan.
Vi hedrar och visar respekt för den unga kvinna som mördades och skändades i skogen för exakt sex år sedan, tillika barndomsvän med vår dotter, endast 20 år gammal.
Vi känner deras familj som vi har umgåtts en del med innan händelsen, delat picnicfiltar med under skolåren, men som nu är en trasig familj.
Det hugger i hjärtat när vi går promenaden, lägger ett fång rosor på brottsplatsen, det har blivit lite av en tvångshandling hos mig, men det känns bättre efteråt.
Man undrar hur det skulle se ut idag, skulle hon haft en familj precis som min dotter har?

Skönt att reka av hemma, klippa gräsmattan och vattna lite fast man inte borde.
Duscha hyggligt och lukta gott för en gångs skull, vässa skägget som vuxit vilt ett tag, tvätta kläder lite snabbt innan vi drar ut igen.
Veckorna har varit i fullt ös vid stugan, målade i nästan 30 gradig stekande sol med skuggsidan först och solsidan mot kvällen, i tre dagar!
Sedan kom ”skitvädret” frugan fruktade så, alla har haft sina semestrar i kanonväder, vi fick slumpen, men växtligheten har varit tacksamma för de få dropparna som äntligen kom.
Med iskalla droppar på den rödbrända skuldrorna målade vi under takåsarna, lerig om fötterna, sönderbitna ben av bromsarna på dagarna och myggen om kvällarna.
Jag gjorde ett avtal med en geting redan första dagen, ni bryr inte om mig, så bryr jag mig inte om er, okey?
Dagarna efter surrade de nyfiket runt den geggiga penseln men de rörde mig aldrig, och jag inte dem, det funkade faktiskt.
Den röda färgen tog 7 timmar för de 60 kvm i dagarna två, den vita 4,5 h i lika många dagar, sista dagen så blev det ”duttande”, att pensla kanterna i övergångarna mellan det röda och vita.
Fötterna värkte av ribborna på stegen, det är en väldig skillnad att måla när man var 39 år kontra 58, tiden har verkligen tagit ut sin rätt.
Tofflorna fick bo utomhus efter detta, den organiska svadan de bjöd på hör inte hemma inomhus.
Vi har också städat lite överallt, senast igår vid strandkanten där gammalt bröte legat till sig de senaste 20 åren, flyttat på båtar, båtvagnar gamla bojar m.m.
Fastnade med smalbenet mellan båtvagnen och båten när vi flyttande den över gräsruggen trodde att det skulle gå av men klarade mig med ett rejält sår och blåmärke.
Det är som sagt alltid lite blodspillan vid stugan, eller så är jag allt för ivrigt och…klantig.
Grovsopbåten kommer bara två gånger om året och höstens tillfälle finns ingen där, så det blev till att fylla hela bilen med en gammal rostig hasplåt, tre trasiga bojar, 35 kg rostig kätting ja allt som vi inte kan elda upp själva, som tur är finns det en väldigt fin och ny återvinningsstation bara fem mil därifrån.

Hursomhelst känns det bra att fasaden vid stugan har fått nya kläder och är vattentät och inte suger åt sig en massa fukt, fönsterna fick sig en omgång också och det riktigt skiner om stugan nu.
Det har inte blivit så mycket bad eftersom vädret inte varit på topp, några bastubad har det blivit och våra bryggrannar har fått skåda några halvfeta nakna män i övre medelåldern, men frågan är väl om de inte skrattade mer än förfärades över det knappt synliga i det grånande yviga buskaget under en betungade midja, och tre bleka och håriga skinkor i det blåblanka havet.

Vi har umgåtts med dottern och familj i vår lilla stuga, och ska jag nu få gnälla lite så kommer det här….
Jag är för gammal för vara småbarns-morfar, klarar inte av när en tvååring och en tremånaders skriker i kör, eller ännu hellre efter varandra.
Min stackars hjärna klarar inte av alla intryck, skrik kräver uppmärksamhet precis när jag har klivit dagens dagsverke, jag har inte fått min behövliga hjärnvila.
Inte ens hundarna låter mig vara, men på något sätt är jag mer tolerant till djur än människor.
Jag kliver ut i mörkret på kvällen och låter myggen kalasa på de bloddroppar jag inte ännu har förlorat under dagen, tittar på stjärnhimlen och månen som tittar upp bland skogstopparna.
Hör de dova barnskriken ifrån stugan och hoppas på att de ska tystna innan jag delar sängen med två ytterst närgångna jyckar som gärna vill sova sked med morfar.

På morgonen väcks jag av en tvååring som petar på mina tår under täcket, upp moffa skriker hon förtjust och försöker uttala något som endast en införstådd kan tolka som frukost.
Allt är bortglömt när man intager morgonens första kaffetår under paviljongen och blickar ut över det svenskaste som går att få, en svensk högsommarmorgon i skärgårdsmiljö.
Genast sätter att-göra-grillerna igång och sorterar dagens göromål, planera och prioritera.
Sålla gamla matkompostens innehåll och sprida ut i trädgården, den nya roterbara komposten är sjumila gånger bättre än den förra, den funkar ju faktiskt, den frustar tämligen av nedbrytning.

Eller ska jag bara sätta mig på den solvarma klippan, sörpla på de sista kaffedropparna kisa upp mot solen och tänka, nejdå Berra idag gör du ingenting, bara lata dig hela dagen…
Efter tio minuter kryper det i hela kroppen, vad var det jag funderade på förut, jo just det, sålla gamla matkomposten och ytterligare en kvart senare är jag skitigare än någonsin, formligen full av jord från midjan och nedåt ner i tofflorna, svettdropparna skapar små rännilar på benen.
Och jag är lycklig igen, skitig , svettig, mörbultad och snart ont överallt.

Allt är som det ska på min semester, ingen skillnad ifrån ett år till ett annat.
Har inte haft en tanke på att riskera min nykterhet, har inte tid till detta.
Men det finns en alkoholfri öl som heter någonting med sommarbrygd som påminner om en öl blandad med citronläsk (”Shandy”?) svalkar otroligt väl och min back är precis slut nu.
De andra slår upp en gin och tonic på eftermiddagen och jag tänker, men f-n orkar bli full nu?
Mina muskler skriker efter vätskebrist tillsammans med mjölksyran.

Men som sagt, jag har en vecka kvar av semestern, skönt att lukta gott i alla fall ett par dagar.
Jag är ännu mer en nattuggla på semestern vilket ni ser på inläggstiden.
Snart ljusnar det och jag behöver slutna mina blå innan dess, annars blir det jobbigt.

Berra

Profile picture for user mulletant

Fin läsning @Berra! Efter många barnbarn vet vi så väl… att det är mycket kärlek och att det tar på krafterna. Men vad är väl det jämfört med att förlora framtiden - särskilt så brutalt som det du påminner om. Hoppas du ska ha en fin avslutning på semestern. / mt

Profile picture for user Berra

Ångesten kommer krypande!
Imorgon är det första arbetsdagen på tre hela veckor, tre veckor!
Vart sjutton tog de vägen, inte en enda dag som gick till spillo, inte en enda dag som vi bara "satt av".
Fullt ös hela tiden, och kan samtidigt inte klargöra vad som skedde dag för dag.
Semesterdagarna bara rann igenom fingrarna, och jag vill ha mer, och det kommer i och för sig.

En vecka jobb, en mjukstart och sedan en vecka semester till, märkligt?, inte alls.
Det var jobbet som ställde till det, vi skulle ha vecka 34 ledigt, frugan och jag som då firar 30 år som gifta.
Tänka sig, 30 år tillsammans, ett tag var jag på gång att sätta allvar av att skilja mig för att hon tyckte att jag drack för mycket, hon satte sig emot mitt drickande och jag ville göra vad som helst för att skydda det och jag hotade...
Vad hade hänt om jag hade gjort allvar av saken, kan inte ens tänka tanken.
Men jag tror att mitt liv hade varit förstört och sett helt annorlunda mot hur det ser ut idag.
I backspegeln gjorde jag det riktiga, slutade dricka och tog tag i mitt liv.
Det finns mycket att vara tacksam för, min nykterhet allra mest.

Nu har jag ställt mobilen på väckning för första gången på länge, den har legat mest i köksfönstret vid stugan med laddsladden isatt och samlat damm, ganska orörd.
Semestertider betyder frihet från en massa måsten däribland mobil och armbandsur.
Ljus och väder har bestämt mina tider och vad jag ska göra, frihet i moder natur.

Nu har jag stora skälvan över att se min mailbox på jobbet, inte en tanke har jag skänkt jobbet, och de har låtit mig fått vara ifred, inga jobbiga telefonsamtal som startar malandet i huvud och knorrandet i magen, inte allt för vanligt men respektfullt ändå, de verkar ha hörsammat mina ideal.

Nu ligger jag bland sträva och rena lakan, vet att natten kommer bli extremt jobbig.
Ploppat in ljuv musik i mina öron som ska koppla bort mina tankar på morgondagen, det funkar oftast.
Lurarna är nya, de gamla har säckat, förra året hade jag över 36 000 lyssnade minuter på Spotify, det är över 25 dagars konstant poppande, så inte undra på att de gav upp.
Klockan har slagit ytterligare ett nytt dygn, ögonen känns grumliga men huvudet kristallklart.
Försöker tänka positivt men tror att de kommer lägga en hoper med gammalt groll i mitt knä imorgon.
Hatar att komma in i tjänstetänkandet, planera konkret och precist, alltid vara alert och i givakt.
Hjärnan jobbar som i en seg kola, och kanske är det de rätta tempot, hinner känna efter när tempot är i semesterläget.
Kroppen värker lite överallt efter allt kroppsarbete, har små sår över hela kroppen som är vackert gyllenbrun, och det är det normala när jag har haft semester.
Men efter att ha sprungit i alla dessa trappor med och utan last, brutit upp en envis stubbe, flyttat en massa sten vid stranden för att förhindra erosionen, målat stugan, bytt bryggkätting, sållat och byggt en kompost, oljat all trall, fixat i trädgården osv, det sliter på en gammal kropp, men tror också att det gör nytta.
Vi åkte i motsatt riktning i fredags, vi mötte alla som var på väg ut till sommarställena för att ordna vårat årliga sommarfest för släkt och vänner, två av oss fyller år denna helg.
Vi grillade hamburgare med alla tillbehör, men gjorde en stor skillnad i år, bara läsk och nollöl!
Trodde det skulle bli en massa gnäll när gästerna förväntade sig en massa alkohol.
Men döm om min förvåning när alla gubbarna satte sig vid långbordet ute i trädgården, pratade en massa sport och lät sig väl smaka av ölflaskorna i mängder, skratt som om drycken innehöll alkohol!
Min rädsla rann av mig precis som svettdropparna gjorde ifrån grillen, verkligen lyckat!
Det blev naturligtvis lite nattsudd men enbart med våra närmaste vänner.

Livet känns nu lite nollställt, en förväntning är nu övergången, semestern slut och bara 48 veckor kvar till nästa sommarsemester vid stugan.
Mår jag bra då?, jo jag tror det, om jag känner efter lite granna.
Jag är nog nöjd trots allt med hur semestern fortskred, inga ras eller skrin, allt flöt på.
Å andra sidan, allt har blivit så mycket lugnare sedan jag slutade dricka.
Jag har hunnit njuta av naturen om dagen och persidernas stjärnfall om nätterna.
Och jag skänkte dig en tanke mulletanten, och i min byxficka klirrar 11 års medaljen jag fick av Adde.
Så ni finns med mig både i tankarna och rent fysiskt ifrån forumet.

Berra

Profile picture for user mulletant

Åh så fint @Berra! Du skrev en gång - på den tiden vi skrev nästan hela tiden, dygnet runt - att jag var din stjärna i natten. Det var vackert! Det var på den tiden också jag var nära en skilsmässa. Hade lämnat en gång, gått tillbaka efter nykterhetslöfte och insåg ( säkert delvis, eller mycket tack vare forumet) att det inte är lätt att bli nykter även om viljan finns. Ett och ett halvt år efter det var det kämpigt och svajade många gånger. Sen tog han ett rejält återfall och gick till AA. Försynen hjälpte till så att han fick sällskap och stöd till första mötet. Heja er för glad nolldrickafest! Idag när jag tittar på gamla foton av mänskor med simmig blick blir jag lite ledsen. Och förundrad … tyckte jag att vi hade roligt? Varför var det nödvändigt? Men det var en stor omställning, några vänner försvann och vi tänker att för dem var vinet viktigare än sällskapet.
Du är så väl värd medaljen🏅Speciellt fint faktiskt att den varit Addes. Ni båda… vad ni betytt mycket för mig. Mina forumbrorsor💕 Liksom Victoria och Stigsdotter är mina forumsystrar💕
Massor av tacksamhet, kärlek och kraft inför dagen skickar jag till dig💖 / mt

Profile picture for user Berra

30 år som gifta…tänka sig..
Veckan som gick hade vi tagit ledigt ifrån våra jobb.
Vi tog bilen och svängde runt sydspetsen av Sverige, etthundrasextio mil blev det på mätaren.
Vi gjorde lite som planerat, och lite impulsivt, blandningen blev helt superb.
Vi känner oss helt nöjda, våra sinnen blev tillfredsställda.
Vi började med ett stopp i Söderköping, stannade vid Göta Kanal slussen, åt en herrejössesglass utan dess like, vi blev mätta för resten av dagen.
Solen sken och det kryllade av människor, kanalens vatten var brunt och fullt av skräp, usch!
Nästa stopp blev Karlskrona, min gamla lumparstad för sådär…..39 år sedan.
Jo jag låg i flottan, som maskinist och hade en kalleanka-krage på min klädsel.
Vi gick runt byn och jag visade glatt frugan var vi brukade hålla till, här låg puben Jollen och här låg stadshotellet, luckan med Sparre osv.
Hade man inte råd med en öl så kunde man köpa en martini som var billigare, har för mig att den kostade då bara 14 kronor.
Frugan var nog inte lika intresserad som jag, mest kanske över att jag klagade på att det inte såg ut nu precis som då, varför förändra en massa?
Vi gick på marinmuseumet och tittade på ubåtar, Sveriges första och en hyfsad ny, Neptun, min stora passion, ubåtar…
Såg i en monter vår muckartröja från 1982, den blev så fin att den hamnade på ett museum.
Vi fortsatte sedan till Ystad och saltbadshotellet via Karl-Fredriks handelsträdgård i Eklaholm känd från TV4.
Ska ni skämma bort er själva, ta in på det hotellet, vi gick i badrockar och sandaler precis hela dagen och gjorde precis ingenting annat än bara njöt av tillvaron, våran dag!
Vi vandrade runt bland Wallanders gator i Ystad i regnrusk och blåst, tog en snabbvisit till Ales stenar, en stensättning högt uppe på klipporna, men regnet kom som småspik helt horisontellt och vi blev genomblöta ända in på skinnet.
Nästa anhalt var Halmstad, och en snabbvisit på ett folktomt Tylösand, vädret var inte det bästa då det blåste gäss på havet, men fin strand var det i alla fall.
Dagen efter det for vi till de gula kassarnas stad för lite vanvettig shopping, det blev som vanligt fullt i bilen då vi fick med oss ett grilltält som låg ifrån baksätet ända fram till instrumentpanelen.
Lite impulsivt gjorde vi en avstickare till våra kompisar som precis flyttat ifrån storstaden ut på landet runt Mjölby, med enbart den lilla informationen vi kunde få fram på fejjan lyckades vi positionera deras nya hem, oj vilken ball hemvist det hade skaffat sig, med lada och allt.
Han killen kommer att slita ihjäl sig, finns så mycket att göra och han kan inte hålla fingrarna i styr.
Han blev ju ganska så precis klar med sina andra hus och lantställen.
Vissa går ur askan in i elden, igen, stackarn.

Väl hemma så hade vårt lilla hus tredubblat sina antal boende, nu har dottern med familj flyttat in med ungar och hundar då de befinner sig ”between houses”, sälja innan köpa.
Deras hus blir inflyttningsklart i Januari, och vårat hus har fått ett explosivt liv igen.
Tvättkorgar och soptunna är fulla, diskmaskinen går i ett, hundskit i trädgården och kladdiga fingeravtryck av små händer överallt.
Jag ska försöka bita ihop och inte bli tjatig och gnällig morfar, trots allt så blev ju huset ganska så tomt efter att sista barnet flyttade ut, det tappade lite av sin själ och tjusning.
Diskmaskinen gick en gång i veckan, vi behövde bara städa någon gång i månaden, soptunnan var knappt halvfull och det luktade lite instängt när man kom hem.
Nu är allting precis tvärtom, det är liv överallt, kläder och skor i vartenda hörna, utspilld mjölk och bajsblöjor, hundhår på allting…
Men det är liv i vårat lilla hus, det slits men det lever, fullt ut.

Kanske har jag ett större tålamod efter en veckas härlig semester, kanske kommer jag att uppleva att vara på jobbet kan vara en lugn stund här i livet.

Och så slog det mig en sak, under denna vecka med firande och semestrande på vift…..
Inte en enda droppe alkohol, allt var alkoholfritt, frugan tyckte det var onödigt att dricka en hel flaska bubbel själv så hon valde att göra mig sällskap med den alkoholfria.
Vinet till maten, drinkarna vid poolen, ölen på eftermiddagarna.
Det fanns helt enkelt ingen anledning till att dricka alkoholen överhuvudtaget trots firandet.

Det finns ett liv bortom berusningen, bara man tar sig kraften att våga.
Vem vet, kanske kommer fördelarna trippandes förbi utan att man hinner reflektera över dem.
För mig är de fortfarande självklara, så länge det finns människor som är villiga att uppleva dem med mig.

Berra

Profile picture for user Se klart

Grattis Berra, och grattis din fru!
Vad fint att läsa ditt inlägg, betyder mycket för oss i de nyktra tonåren att se livet veckla ut sig med så mycket njutning och innehåll. Tack för dina rapporter, denna var extra härlig att läsa! 🌸

Profile picture for user Adde

Jag har ett minne från torget i Ystad då vi satt 4 st nyktra alkisar på 2 parkbänkar och käkade glass och nån kom på att det var som taget ur en bok om just det :D
Jag gillar inte Mankell men de andra förklarade så naturligt så tom jag fattade.
Minnen flyter upp ibland.....

Profile picture for user Sisyfos

Grattis Berra!
Läste lite i början av din tråd. Jäklar vilken motivation och reflektion det finns där.
Läsning Rekommenderas! Och vi vet ju hur det gick så det är bara att härma vår ForumFarfar.
Och man kan verkligen inte se att ni saknar nåt i livet, tvärtom!

Profile picture for user Berra

Septemberhelg!

Så njutbar, hög och klar luft, solen värmer gott när den väl är framme.
Några stänk i ett par minuter, men inte tillräckligt för att man ska sätta sig i skydd.
En helg som så många andra har tillbringats vid stugan tillsammans med dotter och familj.
Jo vi umgås 24-7 numera, så även på helgerna sedan de flyttade in hos oss.
Går det bra då, jotack faktiskt, inga sura miner första veckan.
På lördagen låg jag i loungesoffan under paviljongen med minstingen lite drygt fyra månader på magen, hon sov sött med lugna andetag.
Solen lös värmande på mitt ansikte och jag slöt ögonen för en stund för avnjuta det som kan vara årets sista solstrålar, man vet aldrig.

Upptäckte för en liten stund, vad rik jag är.
Här ligger jag med mitt barnbarn på magen en vacker och fin höstdag, allt är lugnt och intet oroar mig alls, har inga måsten som pockar på mitt undermedvetna.
Jag är fri i mina tankar och samvetet är rent som vit snö, jag mår bra och har inga krämpor.
Det finns tid för att njuta, och jag gör det fullt ut.
Ingen bakfylla, ingen oro över att ha någon alkohol inom räckhåll, inget planerande.
Inget snarstucket fyllepladdrande, inga intriger, allt är lugnt.
Min hjärna är fri och kan bestämma själv vad den vill göra och tänka på.

Man glömmer lätt vad alkoholen gör med sina sinnen, t.om från en dag till en annan.
Eller så vill den glömma för att kunna fortsätta dricka, den är en lömsk sak.
Vem ska jag tacka för allt det här, mig själv förståss.
Men som sagt man glömmer så lätt, på både kort och lång sikt…

Tvååringen rycker i min arm, moffa….fika.
Jag sätter mig upp och bordet intill är dukat med gårdagens wienerbröd och kanelbullar.
Kaffet hälls upp i vackra porslinskoppar, det rycker om den svarta drycken och det slår mig, det är den enda drycken jag fortfarande vill ha stark.
Vi sitter alla runt bordet och kisar för den starka solen, kaffet smakar verkligen gott när man dricker den utomhus.
Tvååringen får en sockerkick och går lös som bara en tvååring kan, hon pockar på min och alla andras uppmärksamhet runt bordet, kolla här på ”gockan”, hon har uttalet men inte artikulationen.
Jag känner mig återigen rik, mina närmaste finns omkring mig och vi myser riktig mycket.
Alla mår bra och samtidigt far en massa dåliga minnen runt i mitt huvud på vilka händelser vi har haft här ute vid stugan, vilka fylleslag det har varit, usch en stöt går igenom mig som en sur uppstötning, jag försöker låta bli att tänka på det som har varit…
Låter tankarna på gamla tider vara som en historisk minnesbeta på hur det har varit, och inte hur det är just nu, inte låta historian styra mig utan ledväga mig vidare till nya upplevelser.
Det som är gjort är gjort, förpackat och lagrat i minnesbanken, det enda jag kan göra är att försöka det dåliga inte återupprepa sig.
Bästa sättet är att inte låta alkoholen åter introducera sig igen.
Den finns på bordet mitt framför mig nästan dagligen, men det ligger i mitt intresse att låta den få stå kvar där, en självkontroll som enbart jag kan kontrollera på egen hand, inte skylla på något annat, mitt liv ligger i mina egna händer, läskigt?, nej inte alls.
En självbehärskning som t.om kan smitta av sig i annat självförtroende, klarar jag detta klarar jag av annat också.
Mitt sätt att tacka nej till alkoholen är inte längre något mjäkigt svar med dåliga undanflykter.
Jag är helt klar på mitt beslut och kan ta en rejäl ögonkontakt med den som pockar på att dricka något med innehållandes alkohol, ungefär som om…ska vi ta en fajt!

Söndagen blev lika fin, men vi hade andra uppdrag så vi var tvungna att ge oss tidigare än normalt.
Skjutsade över dottern med familj till fastlandet, kände därefter att jag hade att pay a visit på avträdestronen, efter utförda göromål så upptäckte jag att f-nskapet hade slutat fungera.
Så det var bara att kavla upp ärmarna och börja gräva i ….skiten.
För att kunna byta brytpinnen i omröraren på mullisen så måste den tömmas först.
Inget trevligt men det måste ju göras och jag är den ända, förlåt enda som utför sådana göromål.
Men när det var klart så kändes det ändå bra, trots förmiddagens ”bajsmacka”
Istället för att vara sur och tvär och tycka synd om mig själv för att jag får ta alla skitjobb, så…
Med så mycket annat gott upptankat under helgen, så fick det inte besudla min dag.

På födelsemiddagen vi senare på kvällen gick så bad en av gästerna att skicka mig brödet.
Du kan ta med kroppen, fortsatte hon….
Apropå ingenting, fortsatte jag, jag fick mecka muggen idag vid stugan.
Hon skrattade som om hon visste att jag skämtade, frugan höll tyst.
Ingen fara, det finns inget tillfälle som jag skrubbar mig extra hårt med nagelborsten i duschen som just vid detta tillfälle, så ren är jag nog aldrig annars.
Men skämta gjorde jag inte, jag och min stora trut, välj dina ord gubbe!

Livet blir lite allvarligare med ett nyktert leverne, men man får lägga lite twist på den på sitt egna sätt.
Det finns bara en av mig, jag är unik på alla sätt, förändras över tiden, min nykterhet är inte samma som alla andras, men vi har många gemensamma upplevelser.
Jag försöker här berätta om mina på forumet, kanske är det någon som känner igen sig.
Kanske, kanske är det någon som lyckas undvika att hamna i samma fallgropar som mina.
Att stanna upp för en stund och tänka, vad gör jag, och varför?
Det är lätt att falla in i fel rutiner, fredagsölen kan utvecklas till något mycket värre.
Avståndet till den slitna gubben med trasiga kläder sittandes på parkbänken halsande på en spritflaska dold i en systemkasse är inte så långt oavsett vilken miljö man kommer ifrån.
Vi har alla en livsberättelse att kunna berätta, jag har valt att styra in min till ett lyckligare slut.
Att ge gubben på parkbänken en ögonkontakt visserligen ena vägen något dimmig är som om jag ödmjukt hälsar på den framtid jag aldrig valde.

Ensam är visst stark, precis som mitt kaffe…

Berra

Profile picture for user Mrx

Tjena Berra! Har precis läst igenom dina senaste inlägg. Jag känner som vanligt igen mig i det du skriver. Jag och frugan firade våran 34 åriga bröllopsdag med en kryssning från Stockholm till Ystad och Visby. Vi vandrade igen dessa vackra städer med guide och fick lära oss mycket historia. Det var en väldigt skön och avkopplande resa. Vi behövde rymma hemifrån eftersom vi har haft dotterns familj inneboende sedan i maj. De sålde sitt gamla hus innan de fick tillträde till sitt nya hus. Jag jobbar heltid hemifrån vår svärson gör oxå det pga pandemin. Dottern valde att vara hemma med barnen tills de flyttar in i sitt nya hus. Jag har alltså upplevt överfulla diskmaskiner och tvättmaskiner som går 24/7. Leksaker överallt och bajsblöjor. Inte en lugn stund har det varit men väldigt kul. De flyttade n i sitt nya hus den 1 september. Nu är de helt tomt och ödsligt här hemma. Alkoholen och jag är rätt bra kompisar nuförtiden. Jag är inte helt vit men har stor respekt för rusdrycker.
/Mrx

Profile picture for user Berra

Hösten är här…

Och den kom snabbt, förra helgen var träden gröna, nu har de fått höstens färger.
Och vädret går inte att ta miste på, det är blåsigt, kallt och det är alldeles grått i luften.
Vissa delar av mig blir lite ledsen, den saknar värmen och sommaren, den tiden är förbi.
Men å andra sidan ser en annan del framtiden an, vi går vidare och på något sätt välkomnar nästa årstid, det är ofrånkomligt, så varför sura?
Vi har precis som många andra helger tillbringat den vid stugan, det drar ihop sig, inte många helger kvar innan vi stänger för säsongen, men kan heller inte tjuvstarta.
När vi plockar ihop går det inte att vara inomhus, så allt måste ske sista helgen.
Mina projekt är slut för i år, inte ens värt att kratta i trädgården, jag har dessutom testat att så mera gräs över vintern i hopp om en grön och tät gräsmatta till nästa säsong, vi får se…

Blåsten såg inte så märkvärdig ut i lördags då vi for ut, det var relativt lugnt på fastlandet, men när vi satt i roddbåten slog gässen över relingen och det gick bara att köra i knapp styrfart, och vinden tog gärna tag i båten och ändrade riktningen.
Vi var blöta efter vågskvalpet men å andra sidan hade vi väldigt lite att släpa på, bara några kassar.
Vi försöker äta ur skåpen och frysar så vi slipper släpa hem så mycket över vintern.
Det känns lite moloket att årets sommarstuge-era snart är över, men också skönt att slippa behöva känna trycket på att behöva åka ut, det är dags att övervintra på alla dess sätt, både i kropp och själ.

Jag känner mig ödmjuk inför vad natur och väder påverkar oss, kan sitta i en halvtimme i badrocken i nattens mörker efter en bastu och bara titta ut på glittret ifrån månljus och stjärnorna på havsytan, lyssnar på lätena från nattaktiva djur, klingandet ifrån kättingar och gnissel från de gungande bryggdelarna vid strandkanten.
Trädtopparnas siluetter mot natthimlen gungar och rasslar i vindbyarna, man känner sig liten när naturen visar sin styrka.
En sen kvällsmiddag intages medans rutorna skallrar och man hör hur något ramlar till därute.
Vi sover gott i svala sängkläder när dygnet har gått över i nästa, en dag som har gått till att ladda min mentala hälsa.

För ett par helger sedan for vi alla iväg för att döpa barnbarn nummer två i andra landsänden.
På kvällen hade vi en sammankomst för båda släkterna på hotellet, det blev lite fest och min son som varit gudfar på dagen förlöste sin nervositet med en del alkohol.
Han blev påtagligt berusad och det var nog första gången jag såg honom så, men så fick det vara.
Han blev lite sentimental och hade lätt för att bli ledsen, men för första gången vågade han fråga…
Papppa!, varför slutade du att dricka alkoholen?
Han var bara tolv år då och hade nog inte fått det helt klart för sig varför.
Jag visste att allt inte skulle fastna i hans minne pga att han redan var påverkad, men jag försökte.
Det blev en konstig känsla för mig, jag trodde att han visste på riktigt, men varit för feg för att våga fråga, i halva hans liv har han levat med ovissheten, att jag inte försökte mer!
Jag trodde allt var solklart, men barn och far relationerna kan vara mer komplicerade än så.
Respekten eller den personliga integriteten kan vara starkare än tilliten, även hos sina barn.

Jag trodde jag var som en öppen bok, men tydligen med hårda pärmar…

Berra

Profile picture for user Se klart

Berra
Tack för läsning och rapport. Hösten blåste in här också. Tack också för påminnelsen om samtal med barnen som man tror förstår allt glasklart/ men givetvis inte. Det tar jag med mig framåt. Tack!

Profile picture for user Sisyfos

Intressant, tycker jag, av flera skäl. Han kanske har börjat reflektera nu när han har fått egna bar och som gudfar ska agera förebild.
Det är också intressant att det är så djupt rotat att alkoholism är en ful och och skamfylld sjukdom som man har som familjehemlighet och inte pratar om här i Sverige. Det är väl en av de få områden där jag tycker att USA är bättre. Om man har tillfrisknat från alkoholism så är det en merit, men här i Sverige så agerar vi som om det är nåt man inte pratar om och det är intressant, för vi borde vara stolta. Och man vågar inte fråga varför nån inte dricker och man vågar inte svara att alkoholen varit ett problem. Jo, nu antar jag att du faktiskt vågar svara just det till sonen.

Profile picture for user mulletant

Så bra att sonen frågade sin far! I vår familj blev en av sönerna den första som valde nykterhet och kanske den som ’räddade’ sin far. Åtminstone visade vägen. Så fint att ni har öppnat för ett fortsatt samtal. Önskar dig och familjen en vilsam och skön höst 🍂🍁🍂🍁🍂 Stor forumkram / mt

Profile picture for user Berra

Ett sjukt liv vi lever…..

Speciellt när man verkligen är sjuk, och så är det, för mig…
Efter att ha stängt stugan för säsongen i iof.s vackert väder men blåsigt och kyligt, så åkte vi hem med alla varor som inte inte skulle överleva en vinter därute.
Vi ordnade med familjemiddag som vi alltid gör på söndagar, numera när dottern bor hemma så är det bara grabben som behövs lotsas hem.
På kvällen kände jag en retning i halsen, och det kanske inte var så speciellt, vi hade stått ute i kylan och blåsten hela dagen och slitit med tunga saker, kroppen var ju utmattad.
Fötterna var iskalla så det var skönt att krypa ner i sängen.
På måndagsmorgonen vaknade med en hemsk smärta i halsen, hade jag snarkat sönder halsen?
Ringer och sjukskriver mig till morgonskiftet nu när t.om chefen är sjukskriven så är det inte så lätt att veta vem man skall ringa, men säger att det är nog över till morgondagen, HA!
Det bli bara värre för varje dag, och igår nådde jag kulmen, så idag känns det lite bättre.
Influensan som fick mig i sitt järngrepp, halsont, förkyld, huvudvärk deluxe, och sist men inte minst en enorm ledvärk, lite läskigt hur otroligt dålig man blir nu för tiden.
Förr varade en förkylning 2-3 dagar, nu en vecka och precis som de säger, inget slår en manlig sjukdom, har inte känt mig så ynklig som jag har gjort de senaste gångerna.
Jo i och för sig, förra gången var det ju coviden och det var i mellandagarna förra året.
Jag försökte lindra huvudvärken med att tvinga i mig en kopp kaffe, inte lätt när man är skinnflådd i halsen, det lindrade något, glassen fick halsen att jubla för en stund.
Med tanke på hur halsen känns just nu, så kommer jag nog att hosta upp lossläppta skinnflagor från halsen under morgondagen.
Det enda och första sättet en sjukdom kan penetrera min kropp så är det via halsen.
Det är heller inte lätt att vara sjuk när huset är fullt av andra, dotter, måg och på dagen en halvåring samt två hundar som helst ska ligga på mitt bröst eller i nacken.
När eftermiddagen kommer så kommer tvååringen hem ifrån dagis, hon är uppspelt och håller igång, inget som en trött, gammal och numera också sjuk morfar uppskattar.
Jag flyttar mig till mindre skrikiga rum, och för det mesta förföljs jag av barn och hundar.
Mitt huvud håller på att explodera så jag har för det mesta bott i sovrummet, hela veckan.
Jag sover mycket mellan host och snörvelatackerna, är ständigt trött men kan inte alltid sova när jag så önskar, ledvärken gör att jag inte finner några sköna liggställlningar.
Tänk för tjugo-trettio år sedan ignorerade man alla gamlingar som klagade på sin ledvärk speciellt min pappa som var reumatiker, nu sitter jag själv där och känner mig ynklig och grinig, och gammal.

Huset ser ut som skit med en inneboende barnfamilj, leksaker, hundhår och lerfläckar på golven.
Men jag orkar inte ta tag i det, och inte heller ta dusten med dottern hon som jagar runt med de små barnen och hundar till bristningsgränsen.
Det får se ut som skit tills dess de har flyttat i mitten på Januari, vi får göra en rejäl sanering efteråt.
Jag känner mig ömklig när jag inte kan göra något, min mentala hälsa är inte gjord för att vara kroppsligt sjuk, det blir en inneboende och groende stress och jag kan inte riktigt slappna av och låta mig få vara sjuk.
Inte heller låter de mig från jobbet vara helt bortkopplad, jag får fjärrstyra dom via telefonen.
Men min hjärnkapacitet är just nu som seg kola, ingenting är som det brukar.

Är jag sugen på alkoholen då?
Nej inte alls, när svärsonen kommer med nya produkter ifrån bolaget som han stolt visar upp, så vet jag, någonstans där finns en tunn nästan osynlig gräns för varför man dricker alkoholen.
Nu när det finns så pass mycket bra alkoholfri öl så kan man ju undra varför man då väljer den med alkoholen i, kan det bero på att det är berusningen man vill åt?
Jag vet att mitt drickande bara hade ett syfte, att dricka mig berusad, det där med smaken var bara en bortförklaring, likaså sällskapet, tillfälligheten eller orsak.
Jag minns att jag tyckte det var tråkigt att alltid dricka på kvällarna, man skulle ju ganska så snart gå och lägga sig, men skulle ju få så mycket mer roligt av alkoholen om man drack den redan på dagen, redan där ett alkoholistist tänk.

Nu ska jag gå ner på undervåningen och skälla på dobbermannen som står i vardagsrumsfönstret och skäller på alla som går förbi utanför.
Hon gör ju bara sitt jobb, hon vaktar, och jag gillar inte att vara arg, allra minst mot djur.

Mors Berra

Profile picture for user mulletant

Åh Berra, Berra… hoppas du kryar på dig och återfår hälsa och välmående snarast! Inlägget väcker minnen, många barnbarn men inga hundar i vår familj.
Önskar dig ro och vila i exakt lagom mängd🧡 / mt

Profile picture for user Berra

Fars dag 2021!
”Far åt helvete, och mor i köket”, brukade min pappa säga, han är död sedan länge.
Men det flashar hela tiden upp små minnen från hans tid, han ordval har etsat sig fast.
Jag är ju en del av honom, och det finns nog arv som går djupare än man tror.
Jag kan inte uppvakta honom, vad ska jag göra, hänga slipsen på gravstenen?
Men jag tänker på honom, och hur hans liv påverkar mig allt mer, i mitt huvud.
Mina egna barn har inte kunnat uppvakta mig, dels har vi varit borta, och sonen med för den delen.
Vi kom hem till kvällen, lagom till matchen, hetsad av mina medpassagerare i bilen från Göteborg.
Jag pressade den stackars tjänstemersan hårt hela vägen hem, ägaren hade druckigt lunchvin.
Mig gör det ingenting, jag kör gärna, blir faktiskt mindre stressad av att köra än att sitta brevid.
Men nu….huvudet är helt tomt, anspänningen att sitta och klösa vägarna i mörkret tär på uthålligheten.
Så vad hade vi gjort då, jo vi bokade GES för dryga ett och ett halvt år sedan, sedan kom Coronan.
Och den blev framskjuten tills nu, vi lägger Coronan bakom oss, och corvidare.
Vi drog ner på fredagen med vårat favoritpar, frugan och jag, sov på ett hotell, gjorde stan på dan och bara skämde bort oss med att äta gott, såg föreställningen och dagen efter gjorde vi ett besök på en av öarna på västkusten.
Kargt och blåsigt men ändå så magiskt vackert på berghällarna, frös som en tok men det kändes som om vindarna blåste bort allt dåligt inombords.
Efteråt satte vi oss vid ett dukat bord, åt en gudomligt god och värmande fisksoppa, därav vinsörplandet hos mina andra medpassagerare innan vi drog åter hemöver.
Svosch så var helgen över, lite förvånad att den gick så fort, men vi hann ändå med så mycket nya intryck och upplevelser, väl hemma så…näh!, vill ju ha lite tid hemma också.

Har hunnit läsa lite på forumet, och har sett hur många som upplever allt det som är dåligt med alkoholen, och känner, hmmm vissa saker känner jag igen, men det är så fjärran borta att det bara krafsar på ytan av mina minnesceller.
Allt det dåliga, men också det roliga med alkoholen känns också så långt borta…
Det enda jag djupt och innerligt känner är…att jag bara ska låta bli att tänka på alkoholen.
Förnimmelsen förtvinar, smaken, känslan och det bästa …ångesten.
Sedan jag slutade dricka alkoholen så har ångesten väldigt sällan satt sina klor i min själ.
Jag har inte så mycket jag vill förtränga i mitt undermedvetna.
Jag lever här och nu, påverkar det jag kan, och det jag inte kan påverka…låter jag bli.
Det finns så många saker att oroa sig över att jag inte ens orkar oroa mig för oron.
Det som sker, det sker, ödet får ta mig till tillfällena, och jag följer med.
Besöket ute på klipphällarna och den goda maten idag lägger jag till facket för välbefinnande.
Föreställningen levde upp till sin förväntan, men det oförväntade smällde faktiskt högre.

Jag lägger mitt huvud på kudden, rannsakar min dag, ja hela min helg.
Lägger ihop det braiga och drar ifrån det dåliga och konkretiserar hur utfallet blev.
Det fanns inget dåligt att dra av från det bra’iga, hela helgen blev toppen.
Precis som de allra flesta av mina helger har blivit sedan jag slutade dricka alkoholen.
Jag är närmare mig själv än jag någonsin har varit tidigare, närmare sanningen än den falska upplevelsen som alkoholen försöker få mig att tro att jag lever i.
Jag vet inte vad morgondagen har i sitt sköte, inget jag behöver oroa mig för.
Visst det är en sketen måndag och som längst kvar till nästkommande helg, inget jag kan påverka så varför oroa sig, låt ödet bestämma vad som kommer att ske.
Så länge jag inte tillåter alkoholen få bestämma så har jag kvar kontrollen, bara det är bra.

Berra

Profile picture for user Berra

1:a Advent 2021

Ligger i sängen och har gått och lagt mig tidigt, ska jobba morgonskiftet då en av killarna är sjuka, i Covid har chefen sagt, märkligt har för mig att han har fått sina två shot’ar.
En helg och för all del också en vecka som jag försöker sammanfatta.
Det har verkligen hänt massor varje dag.

I torsdag så hade vi en avslutningskonsert för kören i en kyrka en stad här intill.
Varje måndag har jag gått till kören, det har varit intressant att sjunga i klunga.
Vi är fyra gubbar på ett sextiotal tan…kvinnor, det är svårt för basarna att märkas i de ljusa stämmorna, men det är kul och vi/jag blir bättre för varje gång.
Men att sjunga inför publik och uppställda, det var verkligen en häftig upplevelse.
Har tänkt på det i massor efteråt, jag blir faktiskt glad i sinnet, så en rekommendation från mig, har du tråkigt i ditt liv, skaffa en ny hobby och bli exalterad oavsett hur himla tråkigt det låter innan man har provat.

I Tisdags blev jag hembjuden till min polare, han har ett ensamt och tråkigt liv egentligen.
Vi lagade maten tillsammans ifrån en matkasse, och jag bjussade på en efterrätt.
Vi hinner prata ikapp vad som har hänt sedan senast vi träffades, och det handlar som oftast om teknik vilket många andra tycker är tråkigt i längden, som min fru t.ex.
Hon följer aldrig med när jag och han träffas.

Igår åt vi alla en brunch på en typ herrgård, åt gott så vi nästan mådde illa.
Efter att tagit en stor tallrik med kallskuret så orkade jag inte gå in på det varma, så det blev att gå direkt till efterrätterna.
Till kvällen orkade vi bara att ta några varmkorvar till middag, när frugan skulle duka av så snubblade hon över 2,5 åringen som stod precis bakom henne vid diskhon.
Hon föll illa när hon försökte undvika att krossa barnbarnet, jag hörde ett brak ifrån undervåningen och barnbarnet som skrek, och sådant händer dagligen, att barnen trillar och slår sig så jag brydde mig inte så mycket.
Men så skrek dottern, ”Pappa, kom ner!”
Jag mötte min fru liggandes på knä med händerna för ansiktet på köksgolvet, det låg en ask med räksallad utspridd över golv och kylskåp, fläckar med färska bloddroppar på golvet, och då förstod jag att detta hade gått illa.

Hon var omtöcknad och likblek, hon blödde ymnigt ifrån munnen och jag undrade om hon slagit ut några tänder, men så var det som tur inte.
Ett stort jack i underläppen, ont i käken och en värkande vänsterarm blev resultatet.
Hon blev illamående och fick frossa av chocken så vi lade henne i soffan under en filt.
Det blev inget sjukhusbesök och idag mår hon under omständigheterna ganska så bra, med en fläskläpp och en blåmärke under hakan, lite svårt att tugga men det blir långsamt bättre.

Så visst har det hänt grejer under veckan som gick.
Min pappa lyckades en gång på sextiotalet med nästan samma sak när han skulle skrämma iväg grannkatten som höll på att spöa upp våran katt på farstukvisten.
Han halkade på den isbelagda trappen, föll över räcket trillade ca 2 meter ner i backen och spräckte underläppen så pass illa att han fick åka till sjukhuset och sy flera stygn.
Han fick vänta länge i väntrummet, de antog att de var en fyllegrej och lät han vänta.
Min pappa på fyllan, som varit absolutist i hela sitt liv, han blev ordentligt kränkt den kvällen.
Så min pappa var en riktig djurvän, fick ärr för livet, både i skinnet och i själen.

Så med en slutsummering av veckan som gick, ja det händer massor av grejer, men trots alla händelser så är ändå slutet gott, om man ser vad som kunde ha hänt.
Jag är tidig i säng, mobilen ringer kl 5 om några timmar.

En vecka som jag fortfarande kan tillskriva min som nykterist, och jag är stolt över det.
Har jag smakat alkohol då, ja ett par gånger, har jag någonsin tagit en andra sipp, nejdå.
Jag bildar mig en uppfattning av smaken, upptäcker att detta är ingenting för mig, och är nöjd så.
Vissa tar piller eller sprutor för att de är sjuka, för mig är det tvärtom, jag undviker vissa saker för att inte bli sjuk, en omvänd situation.

Jag har kontrollen, så länge jag tar kontrollen.

Berra

Profile picture for user mulletant

Hej Berra!
Fin läsning så här en tidig måndagsmorgon, lagom dramatiskt med lyckligt slut! Må du ha en god adventstid med några lugna stunder. Våra yngsta barnbarn är 10 och 7 nu så de kryper inte i fötterna på en. Men det finns andra småttingar i familjen, två fyraåringar röjde för fullt hos oss igår på förmiddagen. Sen njuter man av lugnet! Glad Advent🌟 / mt