av Berra

Ångesten tar mitt liv...

måne
mån, 2009-09-07 - 09:02

Hej alla goa vänner,,,har haft den bästa helgen på lääänge. Ja det blev varma mackor med svampstuvning efter alla skogsvandringar i veckan som var ,hann ut tre omgångar ,hela köket är fullt av svamp!! Maken drack ett glas rött till o jag drack en kobira,mjölk alltså. Jag var inte sugen det minsta ,min man frågade innan han köpte hem vin om det var ok,han kan hålla upp för min skull säger han men min känsja inombords finns kvar,ligger där som en varm filt,kan inte förklara den men jag mår bättre än på länge just nu. Att dricka finns inte som ett hjärnspöke längre,jag har kommit till insikt,Jag kan inte fortsätta leva som jag gjort, det var inget liv. O som man har fått ut av denna nyktra tid, denna helg har varit så skön,en vanlig helg i en vanlig barnfamilj men ,nykter o frisk. Ett par höstpromenader,supit in den klara höga luften,en tur på hojen fick jag o maken till,den lille var hos farmor,ätit gott,umgåtts med min syster vars sambo fyllt år o så har de en ljuvlig liten på 10 mån som kravlar omkring med en nyfiken på livet som smittat av sig,o ja har varit med till 100% .inte en tanke på att man ska dricka på kvällen ,inte bakis o trött med ett påklistrat ,tillgjort leende o en tanke att bara få komma hem o öppna flaskan till lördagsmiddan. Verkligen bara njutit av att va här o nu,igår var vi på fotboll o såg sonen spela,vackert väder o fikakorg, känns som jag fått ett par nya ögon,vill bara leva livet så här ,i lugn o ro,vill må bra ,med mina barn ,med min man ,min övriga familj,Vistt är manorolig för vissa saker men det känns bra här o nu,som du säger Pia ,intae tänka för mycket på morgondan,inte stressa upp sig i onödanmdet tjänar inget till,o min dotter o jag har haft flera förtroliga samtal senaste två veckorna ,märker på henne hur hon slappnar av när jag är avslappnad: så mycket skad man åsamkat när man druckit ,det ser man ju nu i efterhand,man är ju blind för omvärlden när man bara har ögon på flaskan. ag har ätit citalopram nu 10 dar,inga biverkn, faktiskt men de har väl inte gett effekt än fast det känns så.men jag mår bättre i mig själv ochså men vill nog äta antidepp ett tag ,de svarta hålen kan komma fort ,av erfarenhet vet jag att det kan gå på ett ögonblick.! Tac k Pia för ditt otroliga givande hela tiden!! o alla ni andra ochså ,för att ni finns,kram Tessan

Annah 73
mån, 2009-09-07 - 09:22

Hej!
Hm, intressant hur olika vi människor är och vad som provocerar oss.
Jag tyckte videon med fyllegubbarna var fantastisk (som tankeväckare), men den senare positivt tänkande filmen trodde jag var ett skämt, en parodi på the american dream, liksom hur präktig kan man bli? Menar inte att trampa på någon eller kritisera er livsfilosofi. Kanske är jag helt enkelt en obotlig cyniker.

Med detta sagt hoppas jag du inte slutar lägga ut videos Berra. Ju fler inlägg desto mer levande forum, som du varit inne på. Är egentligen glad att jag fick se denna video, så jag kom mig för att skriva några rader, om än kanske inte glädjespridande…

Ha en fin måndag alla!
Annah 73

Berra
mån, 2009-09-07 - 11:00

Hej Alla!

Kul att ni gillar min videoinlägg, det kan behövas något annat än bara ord ibland, man måste få kittla andra sinnen också, och använda lite av sin fantasi...

Jo jag kan vara lite provocerande ibland, man kan inte alltid kasta sten inlindad i massor av bomull, utan ibland måste man "buffa" till lite för att skaka om och väcka någon som halvsover...

Om jag måste skriva i sådana här kryssfrågor om bra till dåligt med fem olika mellansteg, så bestämmer jag mig vad jag tycker ifrågan och sedan väljer jag alltid en ytterlighet, bäst eller sämst.., mitt svar ska göra skillnad, inte något mjäkigt mellansvar, i mellanmjölkens land!

Om jag får en fråga/video som berör och skapar debatt, så har jag ju fått gehör, jag ville ju inte att den bara skulle svischa förbi utan reaktion...
Visst, ibland stöter jag mig med någon, men det är aldrig illa menat, utan ständigt med glimten i ögat, mitt "jag" ska göra skillnad, men inte vara obehaglig...
Jag vill inte vara obemärkt, ska göra intryck och vill påverka...

Jag har "genomlidigt" samma kval som er andra med alkoholen, kanske inte lika hårt...
Men jag har gjort ett val och vill stå för detta, både inför mig själv och inför alla andra...
Nu vill jag på bästa och öppnaste sätt förmedla mina livsupplevelser, på gott och ont...
Naturligtvis vill jag "puscha" för att andra ska våga ta steget att prova sig fram utan alkoholen, den som givit en "tröst" under så lång tid...

Det är som när man skulle lära sig att cyckla, man var säker så länge någon vuxen höll i pakethållaren, och plötsligt en dag så stod han/hon inte längre där, utan man vinglade fram alldeles själv, och känslan JAG KAN!, infann sig...

Jag kan fortfarande, jag kan förändra mitt liv, till både sämre och bättre..
Oftast så vet man redan hur man skall göra, men vågar inte bryta rutiner för det känns tryggt.

Men jag kan bara säga att det är mycket mera roligt att få en förändring, det händer något nytt som jag sedan måste anpassa mig efter dag för dag, lite nya utmaningar...

När man egentligen vet vad alkoholen ställer till med, men ändå väljer att blunda, det är förnekelse! Insikt är att inte längre blunda...
Det är efter det, man kan få viljan till en förändring...
Och som jag skrev tidigare, förändring är bra!
Allting utvecklas, varje dag, du med!

Man ska välja bort det som gör en ont, det finns en massa upplevelser som gör en gott, ta fasta på dem och prioritera...
Låt inte alkoholen äga och styra ditt liv, ta över makten och låt dig själv bestämma vad som är bra eller dåligt, dessa upplevelser upplevs konstigt nog bäst nyktert, utan någon falsk euforia...

Idag känner jag en tacksamhet, vet inte varför, kände det i slutet på förra veckan också...
Jag känner mig bara tacksam för något, och det är en bra och skön känsla...
Jag kanske är tacksam för det liv jag har valt att leva just nu, idag!

Imorgon är en annan dag, och vet ni?, jag bekymrar mig inte för den, för jag lever idag
Och med dagens val, så vet jag att jag kommer troligen inte ha några bekymmer imorgon...heller.

Det är otroligt, för jag brukar normalt sett hata måndagar, men den känns bra, so far!

Gör nå't bra idag, ta tag i era liv!

Berra

Berra
tis, 2009-09-08 - 09:22

"..idag ska jag älska livet precis för vad det är värt..."

En konstig fras som har surrat runt varje morgon i mitt huvud de sista två månaderna...

"Idag ska jag älska livet precis för vad det är värt.."

Låter helflummigt, men har blivit mitt eget mantra, min "egen" sinnesrobön...
Har försökt bena ut vad det betyder för mig, och tror det att jag ska vara nöjd med vad dagen har att ge mig, och inte sätta förväntningarna för högt...
Vara tillfreds med det jag får och kan prestera, det blir inte bättre än så här...

Istället för att alltid komma längre, prestera bättre, hinna med mera, att alltid sikta högre än vad man kan, en prestationsångest, inte undra på att man bli hängig för att man varje dag förväntas göra någonting bättre, nya mål hela tiden...

Att få vara tillfreds med det man har, här och nu, uppskatta det jag har...
Ta av skygglapparna och se mig omkring, det här är vad jag har, vad kan jag göra åt det?

Jag "måste" ingenting, mitt liv ska vara kravlöst och behagligt, ett NEJ är också ett svar, lika tydligt som ett JA, men innebär inte lika mycket åtagande...

Få stopp på karusellen och skapa en sfär av lite stiltje, min egen kula av frid...

Kanske när man först får insikt om sitt eget stressade liv, som man kan göra någonting åt det.

Jag finns, jag lever, jag tar plats, jag har ett egenvärde, jag har en "fredad" zon, jag har ett liv!
Min själ har varit komprimerad till en knytnäve, nu ska den få ta plats i hela kroppen igen...

Genom att "leva", så lever jag, inte bara att överleva...

"Idag ska jag älska livet precis för vad det är värt.."

Berra

vana
tis, 2009-09-08 - 17:12

Kritik är jobbigt särskilt när den är befogad.Det tar en tid innan man kan ta till sej den men sen när man gör det är det ju faktiskt så att kritik är BRA att få för det hjälper en att utvecklas o göra saker bättre nästa gång.
Det jag lärt mej mest av i livet är de misstag jag har gjort.

Berra
ons, 2009-09-09 - 09:36

Tack för att ni tröstar Westie & Vana...
Känns lite bättre när man har fått sovit på saken, blir arg och vill slå det ifrån sig...
Raderna jag skrev tidigare om att jag inte "hatar" mitt jobb längre, stämmer inte längre, nu gör jag det, ..igen!

Jag är glad att jag har en familj, de stöttar mig när jag berättar hur "dumma" de är på jobbet, barnen känner vibbarna och slutar tjata, och låter mig få tänka ifred...
Det är "dom" och "vi", yrkeslivet kontra privatlivet, inget rår på min familj, där är jag stark!

Känns lite konstigt när jag i inlägget tidigare berättar lite i harmoni om hur mina tankar går kring livet, och pang-bom några timmar senare skjuter allt i sank...
Jag försöker efter bästa förmåga att inte stressa upp mig över värdsliga ting, men så har jag en chef som inte tänker så, utan kör på!, hårt utav helvete, snabbare effektivare...
Hans stresströskel ligger väl antagligen milsvid ifrån min, men så har han ju betalt för det, dubbelt upp t.om.

Svenska avundsjukan gör sig gällande, men så har vi inte fått någon löneöversyns på hela 6 år heller, vi har "betalt" dyrt för att behålla våra jobb.
Frågan man ställer sig om inte trivseln har ett pris också, jag hade hellre jobbat med djur som t.ex en djurskötare på en djurpark, då hade jag kramat tigrarna hela dagarna med livet som insats, men jag hade varit lycklig död då!

Jag skjuter mina förhoppningar på framtiden, och hoppas att tiden skall förändra min livssituation.

Inte droppe alkohol påverkar mina beslut eller ånger, det hade inte hjälpt ett dugg, tvärsom så hade det bara skjutit på problemen och gjort dem värre, och på nästa tillställning så hade jag läst lusen av chefen när jag fått upp promillehalten till en tillräckligt modig nivå...
Och då hade han inte varit värd kloaksystemet som tar emot min skit ens en gång...
Nu slipper jag säga detta till honom, och må dåligt i veckovis efter med ångest!

Men jag tänker det, och det får räcka, och det får bli min lilla "hemliga" hämnd...
Jag har fortfarande lite stolthet kvar, ni kan ta min kropp men själen rår ni inte på, HA!

I morse när jag vaknade och borstade tänderna så tänkte jag...

"Idag ska jag älska livet för precis vad det är värt"

Så sant, ny dag, nya erfarenheter, här är jag!

Berra

Livet
ons, 2009-09-09 - 14:20

Hej alla!

Jag har varit lite låg och inte orkat gå in på nätet. Dock har jag inte druckit - det går ju inte med fullt med antabus i kroppen - annars tror jag nog att jag skulle ha fallit till föga. Allt har sina ups-and-downs och har jag klarat mig igenom denna svacka så går ju nästa (om det kommer någon) lite lättare. Tack alla för era tänkvärda ord och för att ni finns. Trots svackan så älskar jag ändå livet utan den där förbannade alkoholen.....

Kram

Mie
ons, 2009-09-09 - 16:23

Känslorna finns där... i & på kroppen.
Tankarna vränger ut & in på själen.
Ångesten river ner försvaret.
Bubblan runt jaget krymper.

Lyft blicken...välj vad du vill se.
Andas med alla dina sinnen.

Hjälper det att känna ångest just nu?
Tänk tanken...stanna inte där...släpp taget...gå vidare.

Livet finns ju där... mitt framför näsan...låt det inte passera.

Kram Mie...

Kvinna-mamma46
tors, 2009-09-10 - 08:39

Hej alla

Jag tycker inte det är konstigt att först känna som du gjorde i ditt positiva inlägg, Berra, för att sedan falla pga någon yttre situation. Sånt är ju livet, och det är aldrig kul att få kritik, även om man nu kan tycka att din chef inte verkar vara så bra på att framföra den....

Att kunna uppleva sinnesro och lycka är en gåva och den kommer igen, lättare och lättare för varje gång vi klarat av svackorna. Det är ju nu så att man inte kan sväva på rosa moln hela tiden.. (även om man skulle velat och det är väl en del av förklaringen till att man föll för den lätta utvägen att öppna flaskan för ofta)

Du är klok Livet, det du skriver är så sant. Och du kan se att det nyktra livet är bättre än destruktivt drickande, trots att du haft en svacka, det är värt jättemkt och du verkar ha full insikt och inte hemfalla åt att romantisera drickandet som annars är så lätt när livet känns motigt.

Keep up the good work, mina vänner.

Kram

Berra
tors, 2009-09-10 - 14:37

Hej igen!

Idag "hänger" det fortfarande, och jag försöker se mig själv från olika vinklar, men får inga "signaler" alls, det känns helt nollställt, ...trist!

Har försökt "trösthandla" någon elektronisk pryl för att peppa upp mig, men förhandlingarna med frugan gick i sank, det sprack på fysisk yta och vår ansträngda ekonomi som är körd i botten.
Inte undra på att man är hängig...

På jobbet är det "livat" som vanligt, all personal är våldsamt uppretade på att vi inte följer de kollektivavtal som står i våra anställningsvillkor, och vi har haft ett extrainkallat möte med VD'n.
Diskussionerna har gått hett till, och det är med blandande känslor jag ser de rosenröda kindernas kamp i mötesrummet, det är viktigt för mig med men jag "vågar" mig inte in i debatten för att jag mycket snabbt skulle gå över gränsen för vettigt diskussion, skulle bli arg och ledsen...
Så jag stod tillbaka för att jag inte känner mig tillräckligt stark, men blickarna säger mig att "någon" snart kommer att få en kniv i ryggen...

Orkar inte mentalt engagera mig för att inte bli upprörd och ännu mera nedstämd...
Men skulle "vi" lyckas med återinförandet, så skulle nog min nedstämdhet verkligen förbättras, den har en stor del av att "inte få någon uppskattning"-känslan...

Kanske kanske är någonting på väg att förändras runt omkring mig, jag kan inte påverka allt men försöker fortfarande (verkligen försöker..) se positivt på det hela...

Jag är en allt för stilla person i en allt för livad miljö, svårt att inte dras med i tempot, måste distansera mig lite...

Lite positiva grejor finns det ju, firar idag -10kg på vågen, och 5 cm mera hål i skärpet...
Men det känns lite farligt, har tappat dessa på ca 5 veckor på i stort sett ingenting, ibland
känns det som om inte bara livet rinner ifrån mig, så även kroppen...

Jag vet inte var jag är, eller vart jag är på väg, jag bara följer med...

Berra

Mie
tors, 2009-09-10 - 17:46

Livet är inte alltid lätt, det blir inte alltid som jag tänkt mej.
Jag är lite låg just nu pga div saker i mitt liv, jag har inga marginaler...puttar ngn på mej så faller jag.
Idag kom det sms : Jag har sett lite avslöjande bilder på dej på nätet...googla ditt namn & kolla du bör kanske anmäla det.

Jag blev puttad över kanten & kände en sådan ångest.Trots det jag sagt här de senaste dagarna om att inte fastna i känslan utan låta den passera.
Kräkvarning tom.
& det var väldigt väldigt väldigt länge sen nu. Att jag kräktes av ångest & oro. Gjorde det titt som tätt då jag levde i kaoset & ett bra tag efter.

Skickar tillbaka & undrar vart jag ska kolla...

Svar: läs hela med,
FAN... jag hade blivit total lurad.Efter väldigt mkt tom skärm kommer texten:
En smart person läser hela sms:et skicka detta vidare till alla i din adressbok & se alla roliga reaktioner, men svara inte direkt.

Kanske hade jag under andra omständigheter tyckt att det var roligt... men nu letade jag i huvudet om det över huvudtaget skulle kunna finnas bilder på mej som är lite avslöjande.

Om du får detta sms... skicka det inte vidare, du vet inte vad personen du skickar till har i bagaget.

... / Mie.

måne
fre, 2009-09-11 - 13:00

Ja livet är inte lätt,jag mår dock bra just nu ,verkar ha hittat ett lugn som häller mig på fötterna,givetvis går allt upp o ner hela tiden ,men håller huvet över ytan o försöker inte jaga upp mig för minsta ting,Jag känner igen mig Berra,den där likgiltighetskänslan är vedervärdig,i perioder har man stått ut enbart för sin familjs skull,men levde inte själv,som du sa,allt bara rinner på o man är själv som en flotte som bara flyter på ytan,dagarna går,,,men det blir bättre ,trodde inte det själv men det finns en anledning till varför man finns här O VI MÅSTE FÅ MÅ BRA EFTER ALL SKIT VI VARIT MED OM,synd att ditt jobb är en pina ,du borde försöka se dig om efter ett annat,funkar man inte på jobbet så drar det ju med sig en hel del.Det är j där vi är stor del av vår vakna tid. JObbade själv på ett ställe förut där jag vantrivdes,skitsnack o glåpord,sa faktiskt upp mig,hade inget annat val ,det var kostsamt ekonomiskt ett tag men jag ångrar det absolut inte,senvar jag mammaledig ett år o hade sen tur att få ett annat vik som idag har blivit fast,som jag trivs med o det gör hela skillnaden,man känner sig uppskattad o får bekräftelse,,gör nåt Berra,då kanske det andra ger med sig en del ochså,tur att du har din kära familj,du är stark!!! kram Tessan

Berra
fre, 2009-09-11 - 13:17

Tja!

Idag är det ingen bra dag, fortsatt hängig...

Tack Westie för att du försöker muntra upp mig, men idag ska jag "tillåta" mig vara ledsen om jag nu känner för det, och det gör jag...

Ingenting är kul, har inget att se fram emot, inget som kittlar mina sinnen, känner mig otillfredställd hela jag...

Det känns som man snart ska explodera för att ingenting händer, känner mig kreativ men får inte utlopp för det, kvävs nästan...

Plockar fram någon gammal "leksak" till datorn, men får det inte att fungera som jag har tänkt mig, och känner mig dum i huvudet för att jag inte fattar helt hur drivrutiner osv ska funka med 64-bitars programmet, och plötsligt så krockar det med något annat...
Sliter mitt hår och blir tokförbannad och snart sitter den där j-vla musen i ett hål i gipsväggen...

Lite manlig PMS kanske, vi har det säkert också, men på vårat sätt...
Hade det varit för ett år sedan så hade jag löst detta med en pilsner eller två, men det funkar ju inte längre, så i detta fallet så måste jag härda ut, och bita ihop...

Vi ska ut till stugan i helgen, men inte heller det känns lockande, svågerj-veln kommer säkert bara köra med mig när det gäller skithuset, och jag blir tokigt på hans eviga pillrande...
När jag jobbar så går det snabbt och lite mera hafsigt, men sån är jag...
Sommaren är över nu, och naturen håller redan på att lägga av inför säsongen och det är en "döende" tid framför mig, så jag har inte riktigt samma glädje av naturen just nu...

De enda sinnen som stimuleras nu är de som gör mig irriterad, och jag går ständigt runt och känner mig "pissed", som en gammal tjurig gubbe, och jag gillar inte min egna attityd alls...

Sorry, men idag får ni inga uppmuntrande ord ifrån Berra's tråd, han har "mens"

Den här helgen lägger jag min tilltro till Lottoraden...

Butter-Berra

Kvinna-mamma46
fre, 2009-09-11 - 13:27

Hej alla.

Ja, det är så lätt att trilla tillbaka av saker som påminner om sånt vi varit med om tidigare. Det finns en jättebra bok om det, Känslans intelligens, den förklarar precis varför och vad man kan göra åt det. Det är oxå väldigt intressant läsning om våra hjärnor, från reptilhjärnan och upp till hjärnbarken.

Jag suddar ut resten av det jag skrev, det hör inte hemma på detta forumet och jag känner även lite att jag lämnar ut min son.. Men ibland är det bara så skönt att skriva av sig och få lite stöd och bekräftelse.

/ Pia

måne
fre, 2009-09-11 - 16:28

Hej Pia,,blir lessen att höra hur jobbigt du har det med din son,vad du kämpar o gör allt i din makt för honom,,,hur det måste vara att ha ett barn som stundtals inte vill leva,,att orka leva själv,det måste va övermäktigt,men jag beundrar dig verkligen o hoppas innerligt att allt ordnar sig ,du säger att han är bättre än förr ialla fall,hur har han haft på sin praktikplats,funkar det?Skulle vilja ge dig massa goa råd liksom du hjälper mig med dina rader,men kan inte göra mer än att säga att jag beundrar dig o tycker du är en otrolig mamma,en riktig förebild för oss alla här på forumet,kram Tessan.