Den har legat däruppe nu ett tag den där stenen. Så det är kanske dags att flytta in. Man behöver ju inte ha med sig den gamla tråden, det är lätt att hitta tillbaka ändå.
Drygt 7 månader nykter nu. Känner att jag skulle behöva anstränga mig för att sätta stenen i rullning för att behöva börja om från början igen.
Trött efter en lång vecka igår. Hade ett ypperligt tillfälle att handla alkohol, men jag vill verkligen inte ha. Det finns inte på kartan som alternativ.
Sug då? Ja kanske, men jag har lite svårt att tillfredsställa det. ”Lasternas summa är konstant”, men jag har svårt att hitta nån ersättning. Just nu är det kakor en ggr per dag, men jag är egentligen inte så förtjust i sött heller, men den finns där - tristessen, rastlösheten, tröttheten och jag hittar ingen medicin nu. Jo, jag gör sunda val och det funkar, men det har ju helt ärligt inte samma omedelbara effekt. Får kanske lov att börja med nån extremsport för att få endorfinkicken.
Jag verkar åtminstone ha fattat ordentligt att alkoholen inte gav mig nåt. Jag fick nog kicken både av smygandet och drickandet för övrigt. Och ingen av dem funkade heller särskilt bra. Så livet som det är utan droger... ja, inga quickfix, men ett ganska behagligt lugn för det mesta ändå. Så kan jag sammanfatta det.

Haha, jag tänker att vi har nån typ av folkabuss (eller borde kanske ha nåt mer diskret…) som vi får rum i, sen plockar vi så många tomtar vi kan hitta, lastar in dem och kör till lämplig perfekt trädgård. Där bör de arrangeras fint.
Det jobbiga är att jag redan när jag tänker på hur vi sitter där i vår folksbuss med tomtar i knät blir så extremt full i skratt. Jag är rädd att jag skulle ligga dubbelvikt och förstöra allt för att jag inte kan gå.
Jag får träna lite mentalt på kontroll och praktiskt på stickningen helt enkelt.

@Tofu skrev:"Frågan är hur man gör med folkan? Ska den ha tonade rutor eller ska man snarare köra en förtäckt "dhl pickup". Är en hippiebuss med rosa blommor bättre kanske?"
🤔 En UPS värdetransport?? 🤔 Fast den kanske inte har tillräckligt många säten ...
Jag är ändå mer bekymrad över ... Vem kör??? Om vi alla ligger dubbelvikta av skratt 🤣🤣🤣.
Kan vi fråga @Torn? Han brukar ju skriva att han är så nöjd över att han kan köra bil i alla lägen nu 😅😂.

@Tofu skrev:"Är en hippiebuss med rosa blommor bättre kanske"
Absolut helt rätt, men kanske inte så diskret som man skulle önska.
@Soffi skrev:"Kan vi fråga @Torn? Han brukar ju skriva att han är så nöjd över att han kan köra bil i alla lägen nu 😅😂."
Haha, du har så fantastisk humor Soffi. Köra bil i alla lägen får en helt annan betydelse. Men jag tror stenhårt på @Torn. Tänker att han kan samla sig vid skarpt läge.

Hej, vi skrev ju lite om HSP tidigare och nu har jag läst på om det och även gjort ett självtest där det framkom att jag är det, i stort sett allt stämmer in. Jag borde ha läst om detta för länge sedan för då hade jag kunnat förstå mig själv bättre och inte känna att jag är konstig så som jag ofta känner. Jag kopierade en liten text av det jag läst. Jag kommer nu berätta om detta för min chef vid tillfälle och även för familj och vänner. Blir lite lättare att tacka nej när det blir för mycket då tror jag. Jag tackar dig att du läste av mig så bra och tog upp ämnet❤️

Det finns likheter mellan HSP och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Både den högkänsliga och den som har GAD blir lätt överbelastad, stressad och utmattad, vilket leder till olika kroppsliga symptom. Bägge uppfattas ofta som ”överkänsliga” och krångliga eftersom de har svårare att orka med och klara av allt som ”alla andra” verkar göra. Bägge tenderar också att vara lättskrämda och hoppar högt vid plötsliga ljud, kan ha svårt med koncentrationen, och är vaksamma på det som händer i omgivningen.

Vad kan man göra för att må bättre? Fundera över hur dina behov ser ut och anpassa din tillvaro efter detta så mycket som möjligt. Se till att du får tid för återhämtning, vila från intryck, ensamhet. Boka inte in för mycket. Lär dig att säga nej. Lär dig att hålla på dina gränser och att ge utrymme för sådant som du behöver – oavsett vad andra tycker. Den som är känslig får ofta utstå kritik från en oförstående omgivning så det är avgörande att man lär sig att sätta gränser och respektera sina egna behov. Ta vara på det positiva med att vara högkänslig, tänk på att du upplever och noterar mycket som andra missar. Detta är en gåva som du kan använda dig av.

@Sisyfos Oj, det här hade jag missat helt! Självklart kan jag köra, men det måste vara ett eldrivet fordon så det inte hörs. Och så inte miljön tar skada. Jag har blivit väldigt präktig numera. 😂

Ja, lite lurad tycker jag att jag har varit av kopplingen alkohol och avkoppling. Kopplingen alkohol -fest/kul har inte varit min grej alls, men det är många härinne som får jobba med den tror jag. Den kanske är svårare att komma tillrätta med eftersom omgivningen inte gjort något nykterhetslöfte. Min omgivning dricker inte så mycket.
Men alkohol-avkoppling, fredag -vin, avkoppling. Långt innan jag fick problem med alkoholen (eller kanske dör i början) fick jag börja köpa halvflaskor så att jag inte skulle dricka mer på fredag respektive lördag och söndag. Då var det legitimt att dricka. Å sen blev det ok att dricka till vissa maträtter, det förhöjde smaken på köttgrytan, köttfärssåsen… och till slut på pannbiffen (eller då kanske det var bättre med öl). Till slut passade alkohol till allt utom pannkakor. Jag är nog lite lurad även där. Kanske som den perioden när jag drack Cola Max eller vad den hette. Tack och lov bytte de recept sen och jag gillar ju egentligen inte läsk.
Alkoholnormen är så stark och TV bidrar med att visa att det är ok att dricka vin efter varje arbetspass eller så fort du ska gå på date. Dottern var på date häromdagen och jag blev så glad att de inte drack alkohol då trots att de var ute och åt. Man borde reflektera över varje glas man tar. Som jag gjorde en gång i tiden. Innan jag var lurad att tro att det förhöjde smaken på köttfärssåsen och därför var ok att dricka på en onsdag. Innan TV hade visat att alla andra drack för att koppla av. När TV-serien SkildaVärldar kom var jag helt oförstörd. Men jäklar vad jag tyckte att det såg tjusigt ut när de slog upp ett glas vin. Då var jag singel och det fanns inte på kartan att dricka ensam. Nu är det en annan värld tror jag och jag känner mig lite lurad. Jag hade en väldigt sund inställning till alkohol som faktiskt sakta bröts ned av en ökad acceptans i samhället.
Reflekterade över Bachelor tillsammans med familjen… eller det var tonåringarna som ”öhhhh hur gör man om man inte gillar bubbel? ”Kan man få nåt annat?”. Det finns ju inte på kartan att de har alkoholfritt. Men att gå på date varje dag i en månad eller hur länge de nu håller på och dricka 1/2 flaska bubbel per date - det är rätt mycket alkohol. 1/2 flaska är rätt mycket oavsett om man dricker sällan.
De är också lurade.

@Sisyfos Jag tar tillbaka det där jag skrev att du och jag är olika som natt och dag.😅 Faktum är att jag tycker det har hänt ” något” markant med ditt tänk under bara den senaste veckan. Det har jag lagt märke till i kommentarer du har skrivit i andras trådar. Du skriver ju väldigt lite här i din egen tråd av någon anledning. Om vad som händer i ditt liv. Så jag undrar om du har varit med om någon aha- upplevelse eller så, den senaste tiden? Eller vad är det som har hänt.?😂

Jag ser det såklart som väldigt positivt det du resonerar om.

Kram

Hehe Torn! Nu drar du lite förhastade slutsatser. Jag är fortfarande svart, eller åtminstone lite grå i kanterna. Men jag har nog skrivit lite mer angående den problematiska samhällssyn som finns på alkohol här på forumet nu. Jag tycker att det borde vara naturligt att tänka över varje glas.
Och ska jag vara ärlig så har jag i hela mitt liv haft en ganska sund inställning till vad jag stoppar i mig. Socker åt vi rätt sparsamt hemma, tabletter/medicin var sällan förekommande och jag dricker inte för mycket kaffe, för det mår man ju inte bra av. Jag är uppväxt med att reflektera över vad man stoppar i sig och hur det påverkar. Minns att min pappa brukade säga ”dricker man för mycket öl, blir man tjock som en öltunna”. Det var nog innan han började smygdricka som han sen gjorde i perioder.
Är precis lika teoretiskt klok som min pappa som inte heller kunde leva upp till sina egna ideal utan smygåt godis och smygdrack.
Jag tror inte att jag har ändrat inställning möjligtvis förskjutit lite och det har jag väl gradvis gjort hela tiden. Jag tänker fortfarande att jag kan ta ett glas vin ute om jag vill. Har gjort det ett några gånger i sommar och om jag ska summera det så har det varit gott en gång. De andra gångerna hade det varit bättre utan.
Jag väljer att inte skriva om det eftersom jag upplever att det finns så många sanningar härinne och egentligen ganska lite utrymme att verkligen fundera kring alkoholen. Jag skulle önska att det var mindre svart och vitt så att det faktiskt gick att förstå lite bättre hur alkoholen påverkar olika människor olika och ha lite mer dialog för jag är väldigt nyfiken på det och ganska övertygad om att den forskning som finns och refereras till här är baserad på studier av människor med ganska gravt slkoholberoende. Därför läser jag mest och skriver i andras trådar. Jag är också rätt privat och jag har ju ingen övertygelse att skriva om. Ni som är nyktra och övertygade fyller en väldigt viktig funktion med era erfarenheter så jag uppskattar att ni finns här och delar med er. Jag brukar försöka bemöta nykomlingarna lite där jag tror att de är. Det är liksom ingen idé att tala om för nån att de inte kommer att lyckas om de tror att måttligt innebär 5-6 glas fredag -lördag. Dessutom vet jag ju inte säkert att det inte funkar.
För oss som inte väljer helvitt så önskar jag en medvetenhet och reflektion över varje glas och en analys av måendet efter. Påverkar det? Blir man mer stressad? Var det ens gott? Varför väljer man inte a-fritt det är ju ett gift? Varför jag inte väljer koffeinfritt är ju för att jag vill ha kicken och smaken, men jag begränsar antalet koppar och tänker noga efter så att jag inte dricker för sent på kvällen.
Ungefär samma inställning vill jag ha till alkohol fortsättningsvis. Vill jag ha? Vill jag ha te istället? Passar det tidsmässigt? Påtår? Fast definitivt inte nån daglig kopp 😂. Å så te 9 gånger av 10 kanske. Men nån gång ibland när det inte finns några goda teer (alkoholfria alternativ). Och då också väldigt medvetet om varför.

@Sisyfos Vilket intressant inlägg! Hinner inte skriva mer just nu, ville bara säga det! Och att jag tycker absolut att det finns utrymme att prata om olika förhållningssätt. Jag tycker inte att det är svart eller vitt, men visst är det fler helnykterister här på forumet under Vidare Livet än dem som dricker sällan och reflekterande. Och det speglar kanske oss som sökt sig hit.
😍💫🌼🌟

Hej Sisyfos,
Känner igen mig i ditt senaste inlägg, det är så jag tänker kring drickandet nu ungefär. Och jag tycker också att det känns värdefullt att resonera kring måttlighet. Eller är kanske sparsamhet ett bättre ord? Jag skulle säga att jag numera dricker sparsamt. Jag har under sommaren tagit ett (1) glas vin till middag vid några tillfällen. Då har jag valt tillfällen när jag vet att vinet är av god kvalitet, att restaurangen eller värden har bra koll. I de fallen har det varit en bra smakupplevelse. Och det där suget till nästa glas har inte kommit, det motverkas av en stark övertygelse om att inte vilja bli full. På samma sätt som jag inte trycker i mig en hel chokladkaka eftersom jag vet att jag inte gillar känslan efteråt. Det senaste halvåret har det känns enkelt. Och kanske är det så, att om man hittar balans i måttligheten är den inte heller svår. Nu är det över en månad sen senaste glaset. Jag tänker inte på när jag ska dricka nästa gång, det känns oviktigt. För att det ska bli så behöver man ändra inställning så att berusningen inte längre känns åtråvärd, tror jag i alla fall. Hur man lyckas med det är inte lätt att säga, säkert olika för alla. Jag har läst mycket om alkohol, det har fått mig att ändra inställning.

Vill tillägga en sak som bidrog till förändringen för mig- en lång tid nykter, när jag hann uppleva många fördelar och att det verkligen går lika bra att njuta av livet nykter. Förändringar kräver tid enligt min mening. Först tre helvita månade, sen 10 månader till med totalt tre glas fördelade på tre tillfällen tror jag det var för mig. Nyktert hann bli det nya normala.

@Kennie skrev:"Och kanske är det så, att om man hittar balans i måttligheten är den inte heller svår. "

Jag kan ha missuppfattat det här med alkoholism, men har man fått sjukdomen kommer man aldrig kunna dricka måttligt, hur gärna man än vill. Som jag förstått så är det som är skillnaden mellan att vara alkoholist och icke-alkoholist.
Sedan är ju frågan vad man själv är? Tyvärr går det inte bara ta ett blodprov och få svar på om man är alkoholist, så enkelt det skulle vara.
Nu vill de flesta alkoholister övertyga sig själva om att de inte är de, och prova lite till och i värsta fall hamna långt ner i botten innan de kan acceptera sin sjukdom. Det ingår väl i själva sjukdomen att inte ha någon sjukdomsinsikt.
Är man i gruppen ”riskdrickare”så kan man nog lära sig dricka måttligt, om man har en sund inställning. Men då inte har fått sjukdomen ännu.
Så tänker jag 🤔
💕 sländan

Kanske är det så som du skriver Sländan, men jag vet att en del missbruksmottagningar arbetar mot måttligt drickande. Och visst, jag var nog riskbrukare utan fysiskt beroende när jag ändrade mina vanor, det spelar nog in. Men jag tror att det finns olika lösningar för olika individer.

@Kennie skrev:"Och jag tycker också att det känns värdefullt att resonera kring måttlighet. Eller är kanske sparsamhet ett bättre ord? Jag skulle säga att jag numera dricker sparsamt."
Ja, jag tänker som du där Kennie att sparsamt är ett bättre ord och för mig har det varit nödvändigt att först landa i att nykterhet är det normala. De sparsamma glasen ska inte fylla någon kemisk effekt.

För jag är inte där och kommer aldrig att komma dit igen där jag kan använda alkoholen som medicin på det ansvarslösa sätt som jag gjorde. Jag hann skaffa mig riktigt dåliga vanor och beteendemönster och jag var där och tassade igen i sommar när alkohol fanns tillgängligt. Smygdrack litegrann och det gick fort för hjärnan att börja kalkylera med orsaker till att dricka. Men jag är färdig med det livet. Jaja, jag vet att det kanske skulle ha varit lättare om jag sagt aldrig mer, men för mig är det två skilda delar.
Och då kan man ju tänka att jag saknar sjukdomsinsikt och att det är en del av problematiken. Men jag håller inte med.

Jag tycker att bilden av alkoholisten är onyanserad och att det faktiskt försvårar både insikt, förståelse och acceptans. Baserat på det jag läser härinne så tror jag att det finns vissa personer som absolut aldrig ska dricka. När de dricker tappar de omdömet och vill bara ha mer. Jag är skeptisk till att det går att träna upp måttlighet för dem. Men visst sån där medicin som tar bort effekten funkar kanske. Och lång lång alkoholfrihet kanske förändrar det här, eller så funkar deras hjärnor olika. Det finns ju en alkoholistgen och det är kanske en sån som aktiveras och börjar producera signalsubstanser.

Men sen då vi som har överkonsumerat:
Festprissarna, smygdrickarna, tröstedrickarna, vinpimplarna, öltunnorna.
Jag har lite svårt med sjukdomsbegreppet. För den behöver nog triggas igång. Kanske som typ 2 diabetes. Progressiv definitivt och den ökade toleransen gör ju att större och större mängder behövs och det i sin tur får andra följder och triggar kanske igång.
Vi är olika känsliga, har druckit olika mängder, alkoholen påverkar våra hjärnor lite olika och vi har nått olika långt i vår ”sjukdom”, har vi genen eller inte?

Jag har testat ”måttligt” många gånger. 1/2 flaska fredag, lördag, söndag. Jajamän under gränsen för riskbruk. Det funkar periodvis, men sen så mår jag dåligt och börjar medicinera och då är det kört.

Och mitt medicinerande… alltså jag har varit officiellt alkoholfri och smygdruckit som medicin. Det är en del i min problematik och där gäller det att få syn på vad jag medicinerar, för jag vill hävda att en del av oss ”behöver” alkohol. Nä, såklart inte men ibland är det nåt som inte stämmer och då försöker vi medicinera det.
Alkohol är en riktigt dålig medicin som får konsekvenser. Så vi medicinerare behöver verkligen jobba med oss själv istället. Beroende på hur långt vi gått i beroendet så tror jag att det är olika om vi kan dricka igen och där tänker jag att så länge som vi fortsätter att använda alkoholen för att må bättre, bli gladare, koppla av etc så är den ett problem och man riskerar att hamna i den där besattheten av alkohol som ett livselixir.
Så nån måttlighetsdrickare kan jag aldrig bli. Jag kommer att behöva överväga och analysera varje glas och tillfälle. Jag fick en rejäl dipp i somras. Kanske är det så att alkohol även i förhållandevis små mängder (och då menar jag mitt smygdrickande) påverkar stort, kanske var det stressen över jobbet som påverkade, troligen hormoner men oavsett så började jag min karusell av smygdrickande, återställande och planerande. Hade jag druckit måttligt i det här läget hade jag med största sannolikhet fortsatt att öka mängden. Men nu när jag inte har nåt måttligt att tänja gränserna på så slutade jag snabbt. Men jag är lite nyfiken på att faktiskt få lite input från er som druckit då och då om hur det påverkar psykiskt. Jag brukar inte vara deppig men plötsligt var det verkligen svart. Tror mer det var hormonellt, men min ”lösning” på problemet var ju rent instinktivt alkohol. Tack och lov vände det snabbt och jag gjorde inte allvar av de planer som kom upp i huvudet, men det förstärker min uppfattning om att jag inte kan bli en måttlighetsdrickare, sparsam ja, men inte måttlig. Och det passar mig alldeles utmärkt. Jag saknar inte alkoholen och har heller inte fått positiva kickar av alkohol. Det är egentligen inte min drog, men min medicin.

Men jag tänker att alla faktiskt borde fundera över sina glas oavsett problematik. Vad fyller de för funktion? Och sen får man jobba där. Är det ett problem med glaset eller ej. Problem för mig, problem för andra? Och om det är problem för andra kanske det inte ska drickas alls för så viktigt får det inte vara.
Och för mig är det alldeles för enkelt och kategoriskt att konstatera att alkoholism är en progressiv sjukdom där de drabbade ofta saknar sjukdomsinsikt och aldrig mer kan ta ett glas. Om vi tänker att vi alla som skriver härinne är alkoholister så ser i alla fall jag skillnader i bakgrund, effekter, problematik och nog tycker jag att det finns gott om insikt både bland de som dricker och de som tackar nej. Jag tror att det här forumet skulle vara en guldgruva att läsa för alkoholforskare för att förstå på ett djupare plan.

Tusan också glömde att tacka er andra för era synpunkter. Alltid kul att få respons och input. Och Sländan jag överväger ”bristande sjukdomsinsikt” men landar mer i att jag är komplicerad och inte vill kategoriseras.

@Kennie skrev:"en del missbruksmottagningar arbetar mot måttligt drickande. "

Visst gör det de, jag gick själv på en sådan mottagning för många år sedan.
Det tror jag kan hjälpa en del som inte kommit så långt i sitt missbruk.
Jag tyckte att det kändes bra första 2 månaderna. Man fick bestämma själv vad man tyckte va lagom att dricka, och sedan hålla sig till de. Jag valde 1/2 flaska vin fredag och lördag.
Efter ett tag när det gick bra började jag lägga till en öl. Tyckte att det inte var så farligt en öl mer eller mindre.
Sedan kom jag till en del fester, det var då det började bli mer igen. Jag satt på slutet och kände mig så sur över att mitt sista glas snart var slut. Då kom jag på att det här är för jobbigt att hålla på att räkna glas och enheter så jag struntade i alltihopa.
Underbart att öppna en flaska vin och bara hälla i sig, slippa plåga sig själv med bara ett par glas. Jag var inte ute efter smaken utan enbart effekten.
Jag tyckte att min behandlare var så gullig så jag ville inte göra henne besviken. Så jag sa att nu kan jag dricka måttligt, och så tackade jag för hjälpen.
Flera år efter det här började jag dricka betydligt mer.
Idag har jag förstått att det är mycket enklare för Mig att helt avstå alkohol. Jag tror att det har gått för långt för min del, och jag skulle aldrig våga prova igen. Jag kan nog säga att jag är livrädd för alkohol.
Jag har hört så mycket om människor som från att vara nyktra i flera år, som sedan bara ska ta ett glas- och sedan faller rakt ner i botten. Det är de som jag tycker är så läskigt med den här sjukdomen, det finns egentligen inte så mycket vetenskap att gå på.
💕 sländan

Ja jag tror jag definitivt skulle åka dit igen på ett enda glas. Vågar inte prova, vill inte prova. Har enorm respekt för alkoholen och litar inte på min hjärna. Ta bara socker, min hjärna triggar även på socker. Jag längtar till fredagen och godispåsen lika mycket som jag gjorde till den nyköpta boxen som bara var MIN och fri att hälla obegränsade mängder ur😨. Så sockret får jag nog adressera förr eller senare.
Så jag skulle tro, att om det går att mäta på nåt sätt, har jag beroendegenen. Jag känner ett lugn i att kalla mig alkoholist, om det är det rätta namnet. Har aldrig sett det i våra journaler faktiskt som diagnos. Däremot finns det väldigt många med diagnosen alkoholberoende. Vet inte om det är det som läkarna använder nu? Men som alkoholist vet jag att jag har en hjärna som är extremt känslig för alkohol. Och då rättar jag mig efter det, drt är inget svårt val eftersom alternativet har för stora konsekvenser.

Jag tycker att rött vin kan vara väldigt gott. Jag gillar inte söta drycker, öl är ofta för mättande (och det är helt ok alkoholfritt). Jag tycker att det är väldigt svårt att hitta ett bra alternativ ute. Alkoholfritt bubbel är ok men det finns inte alltid och jag gillar helt enkelt smaken av rött vin. Och eftersom jag inte strävar efter att bli påverkad eftersom jag ändå inte gillar det. Jag dricker väldigt långsamt och blir inte besatt av glaset och då tycker jag att jag kan dricka nåt jag faktiskt gillar. Men det är klart att jag måste tänka. Nu går jag sällan ut men jag skulle inte dricka vin flera dagar i rad eller mycket på en kväll. Men det har aldrig varit mitt problem.