Hej.
Min pojkvän har varit "nykter" alkoholist sen ca 1,5 år tillbaka men har under det senaste halvåret haft flera återfall. Det första kom som en chock, och resten har varit olika prövningar och tunga perioder att ta sig igenom. Det har självklart varit fina, "normala" veckor däremellan, men som många av er säkert känner igen kan även nyktra perioder vara tuffa för en människa med beroendeproblematik.
Sen första återfallet har jag varit ständigt på min vakt, varje dag är jag beredd på att han ska ha druckit igen. Detta för att han under alla sina återfall har försökt dölja det för mig till en början. Jag känner mig paranoid och smått galen, som kan få för mig att han dricker så fort han beter sig det minsta annorlunda.
Jag vet att han inte är bra för mig, jag har självklart vänner som uppriktigt råder mig till att lämna honom eftersom jag blir väldigt psykiskt påverkad av hans beteende. Men jag vänder mig till er som befinner er i liknande situationer, som vet att det inte är så enkelt att lämna en person som är sjuk och som man fortfarande älskar. Hur gör ni när det är som tuffast? Vad är era vägar till att fortsätta kämpa lite till, stå ut med lite till. Och framför allt hur blickar ni framåt? Tidigare under återfall har jag känt att jag har kunnat hitta tillbaka till min killes "egentliga" person efter ett tag, att det känts som att han på något sätt kommit starkare ur det efter att återigen ha kommit i kontakt med sin tidigare problematik. Men nu på sistone känns det som jag tappar honom mer och mer, återfallen kommer oftare och jag känner att han inte ens ångrar dem, ens för min skull, längre.
Tacksam för alla tips och tankar av någon som känner igen sig!