Hej.
Min pojkvän har varit "nykter" alkoholist sen ca 1,5 år tillbaka men har under det senaste halvåret haft flera återfall. Det första kom som en chock, och resten har varit olika prövningar och tunga perioder att ta sig igenom. Det har självklart varit fina, "normala" veckor däremellan, men som många av er säkert känner igen kan även nyktra perioder vara tuffa för en människa med beroendeproblematik.
Sen första återfallet har jag varit ständigt på min vakt, varje dag är jag beredd på att han ska ha druckit igen. Detta för att han under alla sina återfall har försökt dölja det för mig till en början. Jag känner mig paranoid och smått galen, som kan få för mig att han dricker så fort han beter sig det minsta annorlunda.
Jag vet att han inte är bra för mig, jag har självklart vänner som uppriktigt råder mig till att lämna honom eftersom jag blir väldigt psykiskt påverkad av hans beteende. Men jag vänder mig till er som befinner er i liknande situationer, som vet att det inte är så enkelt att lämna en person som är sjuk och som man fortfarande älskar. Hur gör ni när det är som tuffast? Vad är era vägar till att fortsätta kämpa lite till, stå ut med lite till. Och framför allt hur blickar ni framåt? Tidigare under återfall har jag känt att jag har kunnat hitta tillbaka till min killes "egentliga" person efter ett tag, att det känts som att han på något sätt kommit starkare ur det efter att återigen ha kommit i kontakt med sin tidigare problematik. Men nu på sistone känns det som jag tappar honom mer och mer, återfallen kommer oftare och jag känner att han inte ens ångrar dem, ens för min skull, längre.
Tacksam för alla tips och tankar av någon som känner igen sig!

Åh finaste @kaeh, jag kännner verkligen med dig. Det är sååå himla tufft när man är mitt uppe i det. Du frågar hur vi andra gör för att orka, för att stå ut lite till. Sanningen för många av oss här är att vi tillslut har insett att man inte ska behöva ”stå ut”.
På lång sikt går det inte att ha en relation med en alkolist, eller så blir den en oerhört destruktiv sådan.
För mig så fastnade jag länge i den där kontroll spiralen. Jag hällde ut allt jag hittade, jag bad honom vara nykter vid vissa tillfällen, jag satte upp gränser runt barnen, jag försökte stötta och skapa trygghet så att han inte skulle behöva ta till alkoholen som medicin. Jag granskade honom noga varje dag för att lista ut om han var full eller inte så att jag skulle veta hur jag skulle bete mig och om jag behövde hålla honom borta från barnen. Jag tog hand om allt hemma då han inte kunde. Allt detta gjorde bara att han drack mer och i skymundan. Så länge som han ändå visade mig sin tacksamhet att jag tog hand om honom så stannade jag kvar. Jag tog den vårdande rollen och blandade ihop den varma känslan av bekräftelse med kärlek.
Han tog sitt beroende aldrig på allvar och jag möjliggjorde hans drickande. Därmed behövde han aldrig göra något åt det. Jag såg ju till att allt fungerade ändå, även om det var dysfunktionellt.

Mitt råd till dig är att görs det väldigt tydligt för honom att alkoholen inte är välkommen men han är det. Det är hans beslut att dricks eller inte. Hans kamp. Han måste själv ta steget i rätt rikning. Försökt inte styra hans drickande men istället kan du avlägsna dig när han dricker eller be honom att gå när han gör det. Han måste märka att det blir en direkt konsekvens av hans drickande. Det enda du kan kontrollera är dig skälv.
Med allt detta sagt så kämpar man ju ändå in i det sista. Alla förtjänar en chans.
Kan du prata med honom om hur han känner runt att ta hjälp. Hans drickande kan ju göra så att han förlorar allt. Är det då inte värt att ta all hjälp det går att få?
Att få återfall kan hända och det måste man nog acceptera, men det är viktigt att hitta tillbaka igen. Hur känner han inför det?
Om han vill ha hjälp och komma tillbaka till nykterhet så finns det ju hopp. Om hsn inte vill så finns det ju ingen framtid. Jag kanske låter hård men det är min egen lärdom av flera år med en alkolist.

@kaeh känner med dig.
Jag har varit i liknande situation i snart två år sedan men för ca en månad sedan så brast det för mig. Jag höll på att bli fysiskt sjuk och fullständigt tappa kontrollen över mig själv.
Jag polisanmälde honom för trakasserier på fyllan för första gången, jag insåg att jag inte ska stå ut med detta längre. Att han fick från och med nu själv ta ansvar över sitt liv. Det fick vara ett stopp på galskapen, jag nådde en botten i mig själv där jag insåg att jag blev fysiskt sjuk av detta.

När han så supit färdigt och blivit utkastad från annat ställe och inte hade någonstans att ta vägen vände sig till mig för att förklara hur han mådde så bad jag honom att vara tyst och lyssna på mig och så berättade jag för honom.
Berättade hur jag varit så rädd att jag ens inte vågat vara i mitt hem, att jag informerat min chef pga av hans hot osv.
Jag hade helt enkel fått nog och vägrade "stå ut" men jag förstår vad du menar. Man är inte redo förrän man är redo.
Att "inte stå ut" innebär också att man förlorar sin partner om han inte är villig att välja tillnyktrandet.
Det är ett beslut du behöver ta själv, göra upp med dig var dina egna gränser går oavsett vad han väljer att göra eller inte.
Nu går han på behandling men jag har fortfarande den rädslan att förlora honom i sjukdomen, jag har insett att jag behöver långt mer stöd än vad jag haft tidigare och behöver bygga upp ett liv utanför för relation för att inte falla handlöst om det sker och när det blir svajigt.
Det är nog mitt råd till dig att bygga upp ett nätverk runt dig där du får pysa ut de känslor som byggts upp inom dig, att få stöd och redskap att hantera honom så länge du vill hantera honom. Resten är upp till honom.
Det är sjukt tufft men det är nödvändigt och i förlängningen hjälper det förmodligen honom bäst att sätta gränser och inte acceptera att vara kvar om han inte väljer att ta hjälp för att tillnyktra.
Styrkekram och jag känner verkligen med dig <3

Å kära medsystrar, vad vi får kämpa. Jag skrev första gången här 2015, och det tog ytterligare 4 år, innan jag lämnade. Man kämpar och kämpar för personen man älskar. Men till slut orkar man inte mer. Jag kände att jag blev avstängd i mina känslor. Jag kände ingenting till slut. Så otäckt.
Jag tror man kan fortsätta i ett förhållande med en beroende, om man känner att man får ett gensvar. Om den beroende vill ändra sig.
Men som de andra skriver, du måste ta beslutet själv vad du vill med ditt liv. Och jag tror, till slut vet man.

@kaeh
Jobbigt. Grym sjukdom. För mig var det bara - stopp. Jag vred ut och in, anpassade mig till max, sedan visste jag... Detta funkar inte, fastän det skulle finnas ömsesidiga känslor för jag dras med ner, och bland annat denna insikt är en jättestor sorg. 😔 För hans mående drog ner mig mycket bland annat för massa tankar, vad gör han, vad gör han inte, nu är det lugnt, när brakar det, jaha där öppnade han en burk ... Något som gjorde att jag orkade mer var nog att vi inte bodde ihop och att jag träffade vänner. Jag kunde liksom dra mig tillbaka.

Emellanåt är det ännu tungt. Svårt släppa helt, fastän jag inser det inte går och vi är inte ett par. Då försöker jag gå in riktigt i mig själv, och fundera på hur jag vill ha det, vad betyder mycket för mig. Jag vill inte anpassa mitt liv efter alkohol. Man kan inte förändra en annan människa försöker jag inse. Han slutar inte dricka för att jag ska må bra, han är sjuk. Och Så länge han inte söker hjälp kan inte jag stanna. Jag kan inte fatta besluten åt honom, då får jag fatta beslut för mig själv hur jobbiga de än är. Det som jag tycker är viktigt är bra kommunikation, men att man då tar upp jobbiga saker då den andra är nykter.
Sköt om dig. Kram. 💕