En strimma av hopp

Idag är jag 50 dagar nykter.
Jag har gjort det så många gånger förut. Hållit mig nykter på vita knogar, men rasat igenom efter max en månad. "Unnat mig" att gå på bolaget till helgen och sedan fortsatt och fortsatt. Jag har varit på två behandlingar, förlorat flera jobb och varit arbetslös i evigheter på grund av mitt drickande, men plötsligt vände det för mig.

Något hände i augusti. Något riktigt illa. Jag tror jag slog i botten den där dagen. På riktigt. Jag har inte haft en önskan att dricka sedan dess och jag vet inte om jag vågar tro på den här känslan, men det är egentligen helt fantastiskt att inte ha tvånget att supa.

Och förra helgen plattade jag ihop 64 tomma bag-in-boxar och pressade ned i en sopsäck. Boxar jag haft staplade i mitt rum. Den här manövern har jag genomfört otaliga gånger förut när jag sagt till mig själv att ”NU måste jag sluta dricka, det här är sista gången!” De tomma vinlådorna har jag haft för vana att bara slänga i högar som vuxit så pass högt och brett att jag inte kommit fram till vare sig garderob eller fönster i rummet. Sedan har jag med ångest och abstinens suttit en söndag och svettats över att göra mig av med dessa spår av mitt missbruk och samtidigt tänkt att ”Aldrig mer”. Men likförbannat har jag varit tillbaka i missbruket på måndagen igen. Arbetslös, överviktig, nedgången, oduschad och skamsen har jag tagit bilen till närmaste Systembolag och åkt hem med ny ranson.

Just de här 64 boxarna drack jag ur jag på cirka 2,5 månader. Det är 192 liter äckligt billigt vitt vin som jag druckit mig till sömns på under den värsta perioden i mitt liv. Med tanke på att min A-kassa bara gett mig cirka 8 500 kronor i månaden efter skatt och min hyra ligger på 5 500 kronor kan man ju fatta att de här 10 560 kronorna som vinet kostat är pengar jag verkligen inte haft. Missbruket har även kostat mig på andra sätt. Jag har totalt förstört min hälsa t.ex.

Men idag är det alltså 50 dagar sedan jag drack senast och jag börjar våga tro igen. Jag vet inte om jag ska bli religiös nu, men jag tackar faktiskt Gud för att jag fått känna mig så här fri under hela 50 dagar.

@Ase Hej och tack för välkomnandet! Stort till dina 50 dagar! Visst är det skönt när man får känna lugnet?

@Kennie
Tack för fina ord! Jag uppskattar verkligen kommentarerna!

@majsan_nu Tack och grattis till 40 dagar! Jag önskar dig också stort lycka till!

@torpet Tack för välkomnandet! Jag ska försöka läsa mer och skriva ofta här.

Jag vill tacka alla för fin respons och allt välkomnande när jag igår skrev mitt första inlägg här. Det känns lovande och fint!

Jag vill inte fokusera för mycket på det som varit, utan se framåt nu, men min historik får inte glömmas. Jag har ju ändå missbrukat i över 20 år och lever dagligen med att försöka försonas med mig själv och vad jag orsakat. Jag ska försöka skriva öppet här i forumet om vad som varit och hur det är nu. Inte dölja eller försköna, det är viktigt att jag är sann. Jag behöver det för min fortsatta resa, och någon annan kanske kan ha lite nytta av mina erfarenheter.

Det är nu dag 51 utan att jag druckit och det finns en stor skillnad idag mot alla hundratals gånger förut när jag sagt till mig själv att sluta dricka. En skillnad är att det faktiskt gått dagar utan att jag ens tänkt på alkohol nu. När jag någon gång tänkt på vin (när jag sett Tv-reklam t.ex.) har jag känt avsmak. Det har funnits en rutin i många år som är helt bruten sedan i augusti, och ibland får jag en så oerhört befriande känsla av att jag faktiskt slipper! Jag måste inte längre gå på nålar fram till kl 10 när bolaget öppnar, jag måste inte längre stjäla mina vuxna barns alkohol och smussla tillbaks den dagen efter eller hänga på låset när restaurangen slår upp portarna på söndagen för att svepa två glas rött på en minut. Jag måste inte ha dåligt samvete, ångest eller må fysiskt dåligt längre. Jag tror att jag slog i botten så hårt den där augustidagen, att jag faktiskt inte hade något val. Jag kunde inte fortsätta som jag gjort.

Den kraschen som jag inledde för många år sedan kulminerade när jag en sommardag tog bilen till Systembolaget trots att jag druckit dagen innan. Jag vet, det är förkastligt, men min alkoholskadade hjärna har inte varit som den borde, och för mig blev den snabba lösningen den enda jag såg när ångesten och suget slog till med full kraft. Egentligen var det inte mer än rätt att jag åkte dit. Jag har kört onykter förut. Körkortet förlorade jag redan 2017 av samma anledning och jag har även blivit stoppad för olovlig körning tidigare, men inte blåst positivt eller fått böter. Men den här gången blåste jag rött. Det rörde sig alltså om grov olovlig körning och rattfylla som gick vidare till åklagaren. Jag klarade mig ifrån grov rattfylla med nöd och näppe, men det kunde lika väl ha varit sådan eftersom jag inte hade någon koll på när jag tog sista glaset dagen innan.

Jag var alltså fortfarande onykter, utan körkort, arbetslös, urfattig, kraftigt överviktig, hade bedrövlig personlig hygien och en ångest utan like när jag åkte till polisstationen för att blåsa. Andra rattfyllan. Troligen fängelse, men minst fotboja? Poliserna pratade om att ta sonens bil i beslag och lämna till försäljning bara för att jag kört den. Jag kan inte tänka mig att sjunka mycket lägre än så. Jag var lamslagen över vad jag gjort.

När jag gått i behandling förr så var jag fortfarande ganska respektabel. Jag hade jobb och utifrån sett var det väldigt få som visste om mitt missbruk. På behandlingen (först i öppenvård i ett år, senare en månad på "internat") har jag skött mig och verkat med på noterna, trots att jag bara längtat hem så jag skulle få dricka igen. Terapeuterna har sagt till mig att "Du har det bra, för du har inte nått din botten. Om du en dag gör det kommer du att veta det!"
Nu har jag nått botten. Ordentligt.

Tiden efter rattfyllan drack jag upp det jag hade med mig i bilen när jag åkte fast, men jag har hittills inte köpt mer vin efter det. Och inga fler turer till Bolaget har det blivit. Jag minns heller ingen abstinens från dagarna när jag slutade, och det ska gudarna veta att jag haft förut. Jag har haft ofrivilliga kramper, kräkningar, skakningar och åkt in på avgiftning akut, så jag vet hur abstinens kan vara. Jag upplevde inget sånt den här gången och kanske var jag så upptagen med att stålsätta mig inför kommande rättegång och tankarna på att jag kanske skulle hamna i fängelse.

Jag var mitt i en period av försök till jobbsökeri och hade just fått ett program att följa från Arbetsförmedlingen. Kunde jag göra det från fängelset? (Om inte så skulle jag förlora all ersättning.) Men om sanningen ska fram så hade jag inte skött mitt jobbsökande alls. Jag har fejkat så många tidrapporter och aktiviteter hos Arbetsförmedlingen att jag borde ha fått pris för min kreativitet. Och när jag sökt jobb och fått intervjuer har jag avbokat dem för att jag inte varit i skick att klara av dem.

Allt det vände också helt magiskt när jag slutade dricka. I slutet av augusti fick jag min första intervju sedan i juni som jag faktiskt genomförde, och därefter kom det flera. Jag började plugga på distans för att sysselsätta mig, jag förfinade mina ansökningshandlingar och aktiverade mig med att gå på webbinarier. Och så kom brevet från Polisen. Åklagaren föreslog inte fängelse, utan dagsböter. Nu var det inte bara en sten, utan ett helt berg som föll från mitt bröst. Det blev ingen rättegång och jag kunde försiktigt börja andas ut. Och på något sätt var det som att Gud eller någon välvillig ängel var på min sida. Den 28/9 fick jag nytt jobb, en provanställning i sex månader som börjar inom kort och som kan leda till att jag får fast jobb. Det här vågade eller kunde jag inte ens drömma om i somras och jag är lyckligare än jag förtjänar att vara. Jag vet inte om jag förstått detta ännu, men jag börjar inse att jag slipper låna pengar för att klara mig. Efter skatt kommer jag att få ut nästan fyra gånger mer i månaden än min A-kassa varit. Min förra provanställning brände jag, men denna måste jag helt enkelt sköta. Jag tror inte jag kommer få fler eller bättre chanser än den jag fått nu!

Att jag skriver här är lite kluvet. Jag har inte velat jinxa mig med att prata om min nykterhet eller tänka för mycket på den. Jag har ju inget knep eller några tolv steg som jag följer. Jag tillämpar inget av det jag lärt mig under tusentals timmar i behandling och jag vet inte vad det är egentligen som gjort att mitt sug är borta. Kanske är det för att jag skärpt mig, kanske nådde jag botten och började arbeta mig uppåt?

Allt jag kan göra är att vara tacksam och åka med.

@torpet Gulle dig. Jag uppskattar verkligen dina kommentarer och håller tummarna för dig också!!

Jag har gått i behandling och varit alkoholfri många och långa perioder, men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.

Även om jag sagt att jag bör undvika att rota i det förgångna och i stället se framåt så behöver jag nog ändå gräva i den här geggan som mitt liv blivit. För under snart tjugo år har jag gått från att vara en person som kunde ha välfyllt men orört barskåp och vinställ med fina flaskor av all möjlig alkohol hemma, till att dricka allt jag kommer över och sedan jaga efter mer på alla tänkbara sätt.

De senaste åren har det varit en dryg trelitersbox med det billigaste vita skräpvinet per dygn, men ofta mer. När jag kommit på var min vuxna son förvarar sina flaskor har jag länsat hans förråd gång på gång, för att sedan köpa tillbaks i syfte att låta bli i fortsättningen. Och det fortgick länge. Hans dyra ginflaska har jag tömt bytt ut säkert tio gånger under bara en eller två månader i våras. Till slut gav jag upp tanken på att ersätta det jag tagit. Han förstod ju ändå att jag druckit ur hans sprit och inte hade pengar till ny. Jag blundade för skammen och gömde mig på min kammare. Han har aldrig frågat. Han visste. Vi pratade aldrig om det.

Min målsättning har hela tiden varit att helt sluta dricka "på måndag" men det har alltid funnits "bara den här sista gången" som spökat. En gång mer eller mindre gör ingen skillnad mer än i plånboken väl? En sista dunk vin som jag känt att jag måste ha för att döva ångesten över min situation. Arbetslös igen, A-kassan på väg att ta slut, överviktig, tandvärk, ensam och utan kärlek. Jag har tagit alla skäl jag kunde hitta till att köpa mer vin. En sista dunk som lett till många fler. En lång rad med dagar och ibland veckor av ständig dimma, fylla, ångest, förnedring och olyckor.

Jag har ramlat och slagit mig illa, jag har förstört min relation med mina barn, jag har förlorat jobb efter jobb, jag har kissat och till och med bajsat på mig när alkoholen givit mig diarré, jag har sovit på golvet när jag ramlat ur sängen och inte kommit upp igen, min hygien har varit vidrig , jag har kört onykter och dömts för det, jag har blivit av med körkortet och jag har skuldsatt mig utan att ta ett nytt. Jag har förfallit fysiskt och inte tagit hand om den en gång ganska vackra kvinnan som jag var. Allt detta fruktansvärda och mycket mycket mer har jag gjort trots att jag hela tiden vetat hur fel det varit. Vetat att jag skadat mig själv och alla i min omgivning. Fullt medveten om risken för sjukdom, olycka och död. Jag har accepterat att jag är och förblir alkoholist, och ingen av mina behandlingar har bitit på mig. Jag har inte haft viljan på riktigt.

Första behandlingen var när min alkoholism hade eskalerat så pass att jag börjat dricka på jobbet. Eller snarare, jag hade blivit sämre på att dölja det. Jag hade druckit på arbetstid i flera år och om jag tänker efter så minns jag ju att innan dess hade jag på tio år haft tre jobb och varit så nervös att jag druckit innan alla mina jobbintervjuer men ändå blivit anställd. När jag fick de tidigare jobben så avvaktade jag generellt med att dricka till efter arbetstid eller på vägen hem när jag passerade någon pub. Men det eskalerade, som sagt. Ordentligt.

Chefen tog mig åt sidan en dag eftersom kollegorna hade påtalat att jag luktar alkohol. Jag lade mig platt, erkände direkt och fick en varning. Skam, skuld och ångest slet i mig men jag fogade mig i rehabiliteringen. Psykologsamtal och sedan gruppterapi enligt tolvstegsmetoden och AA-möten flera gånger i veckan samt provtagning varje månad. Jag drack alltid intensivt den första och andra veckan efter varje blodprov och höll mig sedan med vita knogar på mattan och var alkoholfri under de mycket dryga två veckorna fram till nästa provtillfälle. Tydligen kom jag undan med det, för chefen fick aldrig någon rapport om anmärkning på mina prover.

Efter ett år i behandling levde jag fortfarande i en lögn. Gruppbehandlingen hade avslutats med idel falska leenden och löften, inget som sagts eller gjorts där hade bitit på mig men folket runt om mig trodde att jag var ”frisk”. (Vilket skämt!!) På jobbet fick jag nu i stället för blodprover som uppföljning en alkomätare som slumpade fram tillfällen under arbetstid då jag fick blåsa och ta ett foto samtidigt. En app i mobilen skickade fotot tillsammans med alkoholresultatet till företagshälsovården. Nu blev det svårare att fuska, men ingen tvingade mig att blåsa när jag var ledig. Jag firade min 50-årsdag med en vecka helt ensam på ett all-inclusive-hotell utomlands där jag kunde dricka gratis drinkar, vin och öl från tio på förmiddagen till tolv på natten om jag ville. Och jag ville troligen, för fan vad jag drack. Drack och grät.

När sommaren kom var det dags för nästa period av supande. Jag drack mig igenom hela semestern som jag tillbringade på mitt rum med TV, dator och alkohol. Nu blev det inte bara vin och öl, som tidigare, utan även starksprit. Jag skyllde det ökade behovet på mitt nyligen kraschade förhållande efter att fästmannen kommit på mig med att halsa sprit i smyg. Det var inte han som bröt, det var jag som gjorde slut via sms en sen natt när jag var full, bara för att jag inte stod ut med att han kommit på mig. Ångesten var total och jag kunde inte sluta dricka. Jag kämpade för att vara alkoholfri i två dygn innan jag skulle börja jobba igen efter semestern men det räckte inte. För första gången i livet drabbades jag av en fruktansvärd abstinens och det skedde dessutom på jobbet. Svettningar, våldsamma kramper, hjärtklappning, skakningar, kräkningar och panikångest. Jag blev skickad till Sankt Görans alkoholmottagning och intagen i tre dygn med dropp och medicinering för avgiftning.
Nu hade jag förlorat kärleken och strax därefter blev jag av med jobbet. Allt på grund av alkoholen.

Jag hamnade på en månads intensiv omprogrammering hos ett tolvstegsinriktat behandlingshem på landet den hösten. Under den här tiden var jag faktiskt alkoholfri på riktigt och mådde fysiskt ganska bra. Men det var mest fråga om att rutinmässigt göra det jag skulle och transportera mig fram till dess att jag äntligen skulle få åka därifrån. Trettio dagar med vita knogar på behandlingshem och jag var till och med fysiskt nykter i flera veckor efteråt. Plikttroget närvarade jag på AA-möten tre gånger varje vecka som eftervård och det hade kunnat bli riktigt bra om jag givit mig fan på att inte dricka. Men hela tiden hade jag en helt annan agenda i bakhuvudet. Undermedvetet hade jag satt målet att få dricka på nyårsafton. Om någon ställt mig mot väggen då skulle jag aldrig erkänt det, men jag vet i efterhand att jag mentalt satt en gräns för hur länge jag skulle hålla upp, trots att jag visste att om jag tog ett glas skulle jag direkt tillbaks in i missbruket. Det sket jag fullständigt i. Jag hade varit duktig. Jag unnade mig belöning för min avhållsamhet. Inte hade jag lärt mig något. Jag drack igen.

Det var för snart sex år sedan och fram till en dag i nu augusti som jag skrivit om tidigare har jag inte hållit upp mer än någon månad här och där, alltid förknippat med abstinens, ångest och vånda. Varje gång jag slutat har jag snabbt återfallit i ett ännu värre missbruk. Den onda alkoholspiralen har slukat mig med hull och hår.

Jag har förlorat körkortet, fyra jobb, massor av pengar och min värdighet. Det enda jag fått mer av är bukfetma, skulder, högt blodtryck och dåliga levervärden.

Kan de här 52 dagarna som jag nu varit utan alkohol helt utan sug, rehabprogram eller medicinering kan vara en nystart för mig? Vågar jag tro på att få behålla både min nykterhet och det nya fantastiska jobbet där jag snart ska börja?

Jag vill tro, verkligen! En dag i taget!

Tack för alla peppningar och fina kommentarer! Ni är så vänliga och omtänksamma, allihop! Jag önskar jag hade hittat den här sajten tidigare, då hade det förmodligen varit lättare att hålla näsan ovanför ytan, men jag är glad att vara här nu. Jag har inte hunnit med att läsa så många andras trådar, men det kommer säkerligen när jag acklimatiserat mig.

Jag kom på när jag loggade in här igen att jag är lite kluven avseende hur engagerad jag ska vara i detta forum när jag skriver. Saken är den att de senaste dagarna när jag skrivit av mig och grävt i min livshistoria, så har jag samtidigt tänkt på alkohol _mycket_ mer än jag gjort sedan jag slutade dricka. Det är ju inte så konstigt eftersom allt här i forumet är fokuserat på alkoholproblematik och nykterhet, men jag måste balansera behovet av att få dela med mig, med att också väga upp riskerna när jag gräver upp och berör alla de känsliga saker jag ju faktiskt druckit för att glömma.
Vi får se hur jag gör med detta.

Jag har i alla fall haft en bra dag och just nu finns ingen anledning att rapportera in något alkoholsug eftersom det inte funnits på många veckor. Däremot har det dykt upp ett annat sug som börjar störa min sinnesro.

Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket.

Så just nu ser jag längtan efter godis, kakor, bullar, snacks och onyttig, flottig snabbmat som ett växande problem och fasen vad jag känner igen detta från när jag var på behandlingshem. Kiosken där hade strålande tider när vi från rehab drällde in i flock och länsade hyllorna. Det var bara cigarettrökarna som höll sig i skinnet bland godsakerna, men i stället verkade blossa dubbelt upp mot innan. Är det inte det ena, är det lätt att det blir det andra?

Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.

Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers.

Men vad gör man i stället? Det finns inte så många stimulantia att tillgå för mig längre. Alkohol går bort. Rökning har aldrig varit min grej. Knark är självklart uteslutet (jag har aldrig provat ens att röka på) och sex är ju rätt borta från kartan eftersom jag hatar min övervikt och dessutom inte haft någon nära relation på åratal. Jag brukade träna överdrivet mycket förr i tiden, och det sägs ju ge en kick, men jag hatade varenda sekund eftersom jag enbart späkte mig i löpspåret, simhallen eller på gymmet för att kunna hålla vikten, inte för att må bra.

De senaste tre dagarna har jag ändå kört en viss nedtrappning på godisfronten och jag har faktiskt upplevt en liten gnutta fysiskt välmående när jag ätit nyttigt och undvikit socker. Jag tar små babysteg och vill inte plåga mig för hårt. Om det visar sig att min beroendehjärna absolut måste ha en Snickers i kväll, då tänker jag ge vika. Hellre det än att trilla dit på något annat som är mycket farligare än socker ...

Kram på er!

@Se klart Tack för kloka ord. Så klart har du rätt om promenader och jag känner också att ju bättre jag sköter mig, desto längre är avståndet till Systembolaget och förhoppningsvis kakburken. Styrka tillbaks till dig!!

@Kennie Tack för att du peppar och tror på mig! Som jag skrev förut, jag håller med vad gäller promenader och ju bättre jag sköter mig, desto lättare blir det nog. Tusen tack för omtanken och styrka tillbaks!

I morse fick jag ett oroande mail från min blivande arbetsgivare. Egentligen var det kanske inte så stor fara på taket men jag är i ett skört och fladdrigt tillstånd efter många bakslag på arbetsfronten, så jag räknar med det värsta. Självförtroendet är ganska tilltufsat och självkänslan är visserligen på väg upp, men är fortfarande mycket låg. Jag har ju ett påskrivet anställningsavtal men det är en pryl som strular och plötsligt fick jag känslan av en klump med glödande lava i maggropen.

"Man ska inte oroa sig för något som inte hänt ännu, då kanske man får uppleva eländet två gånger" försöker jag tänka, men det är inte helt lätt när man är luttrad. I maj upplevde jag exakt samma sak när jag först fick ett jobberbjudande med fin lön och bra förmåner, men det drogs tillbaks efter att rekryteraren gjort en bakgrundskontroll på mig. Är man dömd för rattfylleri så får man acceptera att vissa gör denna extra kontroll och då är det ju ganska kört. Men det kom ändå som en chock. Jag trodde allt var i hamn och hade haft tre dagar på mig att glädjas åt den blivande anställningen och den höga lönen innan jag fick det mycket pinsamma samtalet med de nedslående och generande beskedet att de inte kunde ge mig jobbet.

Vad tror ni jag gjorde då? Ganska lätt att gissa. Jag söp ned mig totalt. Faktiskt så pass att jag sket i att ladda mobilen eller kolla min epost, så jag missade två anställningsintervjuer samt att en annan potentiell arbetsgivare hade ringt tre gånger och mailat mig, för att sedan välja en annan kandidat. Allt medan jag fyllesov och drack, om vartannat flera dygn i sträck.

Det kommer inte att gå samma väg denna gång, oavsett utgången, men det är klart att jag förstås tror det värsta, och verkligen inte vågar ta ut någon glädje i förskott alls längre. Den dagen jag kliver in på nya kontoret och känner att allt fungerar, först då vågar jag nog vara riktigt glad igen. Hur som helst, efter lite mailkommunikation fram och åter har jag dock kommit till slutsatsen att det egentligen inte är ett så stort problem som jag kanske befarat, men jag vågar verkligen inte sälja det här skinnet förrän björnen är skjuten.

Min reaktion idag var helt annorlunda mot den jag hade i juni. Jag har inte haft en tanke på att nervositetsdricka, och har faktiskt inte landat i godisfrossa heller, utan har i stället intalat mig själv att jag får acceptera den utmaningen som nu är. Förhoppningsvis kommer inget dåligt hända med nya jobbet, och då är jag överlycklig. Men om det går riktigt illa är jag i alla fall nykter och har en betydligt bättre situation och utgångspunkt än jag hade när jag senast fick en ordentlig motgång.

Kram och pepp på er, ni som läser!

Tack, fina du!

@Gullranka Stort tack för feedback och pepp!

Dag 55.
Jag vet inte om det är lite fånigt att räkna dagar, men jag har ju en app som med vackra bilder och uppmuntrande citat talar om för mig hur länge det gått sedan jag tömde min sista bag-in-box, och det finns trots allt lite tillfredsställelse i att se hur nollan försvinner bort samtidigt som kroppen får en liten chans att återhämta sig. Jag har inte varit nykter så här länge utan att det funnits en piska över mitt huvud förut. Eller en morot. "Bara den här månaden, så kan jag unna mig sedan ... " Alltid nästa fylla som hägrar bortom de påtvingade nyktra dagarna.

Om jag rannsakar mitt samvete så måste jag erkänna att jag ständigt levt med vissheten att jag kommer att dricka igen och den enfaldiga tron att kunna supa måttligt. Samtidigt som jag gått på AA-möten eller varit i behandling så har jag innerst inne närt den där lilla vissheten att jag kommer att ta en fylla snart igen, men att jag behöver hålla upp först. Jag har gjort det jag ska för att det har förväntats av mig eller snarare krävts. Inte av mig själv, utan av arbetsgivare eller samhället i övrigt. Och så snart minsta anledning dykt upp har jag brutit min nykterhet. Fira något? Inte så ofta, men då har jag druckit. Ledsen över något? Ja, då har jag verkligen hittat skäl att dricka.

Ingen kräver ett skit av mig idag. Inte ens jag själv. Jag måste inte vara nykter och det står mig fritt att supa ned mig igen om jag så önskar. Det finns ingen provtagning bakom nästa hörn, ingen alkometer att blåsa i. Däremot hyser jag en innerlig och mycket välgrundad avsky. Jag blir ärligt äcklad vid tanken på att dricka. Jag mår faktiskt kroppsligen illa bara av att minnas hur jag brukade hälla upp i ölglas och djupandas några gånger innan jag svepte allt och försökte låta bli att känna smaken av det sura billiga vinet. Oftast fick jag kämpa emot för att inte kräkas. Jag svepte företrädesvis i mig på fastande mage och då ville ju kroppen självklart att skiten skulle upp igen, medan den alkoholskadade hjärnan begärde att få känna verkan så snabbt som möjligt.

På tal om rus, så tror jag inte att jag känt vare sig berusning eller den fnittriga, bubblande känslan som många förknippar med att ta sig ett glas. Det är många år sedan jag upplevde en positiv känsla av alkohol. För mig har det handlat om att få sova, glömma min situation och döva ångesten ett tag. Att skjuta upp verkligheten har varit det primära syftet med mitt supande. Jag har egentligen inte känt mig full eller speciellt berusad på länge. Det har krävts stora mängder alkohol för att få effekt och när jag slutligen nått dithän har jag helt enkelt sovit så mycket jag kunnat.

Ångesten har slagit klorna i mig så fort jag närmat mig vaket tillstånd igen, och sömnen på alkohol har givetvis varit usel. Sedan ska vi inte tala om paniken när jag vaknat och insett att mitt förråd tagit slut. I de lägena har det inte funnits någon sans eller smart tanke i mitt huvud. Söndagarna är de dagar då jag vanligtvis haft den här abstinenspaniken och försökt resonera med mig själv. Jag SKA INTE gå till krogen, skämmas bland söndagsbrunchande familjer för att alla ser vilken loser jag är, och supa bort pengar som inte finns. Jag SKA INTE beställa take-away på kinakrogen och svepa ett glas rött medan jag väntar och sedan inte vilja äta det jag köpt (för att jag tänkt att maten kommer dämpa ruset). Ibland har jag lyckats hålla mig i skinnet tills nästa vardag, men många, många gånger i stället hänfallit till att supa även på söndagen trots att Systembolagsspriten varit slut sedan lördag kväll.

Med de mängder jag konsumerat har jag dock inte upplevt bakfylla alls på åratal, men det är ju en del av utvecklingen när man går djupare in i alkoholismen. Jag blir sällan nykter nog att vara bakis, tror jag. Abstinensen har varit desto värre. Kanske inte lika fruktansvärd som den gången jag åkte in på akuten, men varje söndagsnedtrappning och natt till måndag har inneburit svettiga lakan, krypande känsla i kroppen, darrningar, frossa, hjärtklappning och förstås svår ångest. Ibland har jag stått i kassan på Systembolaget med solglasögon på och mintpastill i munnen klockan 10:01 på måndagen och skämts över att mina händer skakat så illa att det borde givit utslag på richterskalan. 🤢🤮

Det är "bara" 55 dagar som gått, men det känns som en evighet, i positiv bemärkelse. Jag tackar Gud för varje dag jag är befriad från viljan att dricka och för varje dag som tillkommer. Jag sover "på riktigt" på nätterna nu. Inte drogad med vin. Söndagarna har varit lugna och avslappnade. Måndagsmorgnarna har inneburit en annan rutin. Att njuta i lugn och ro av mitt kaffe i stället för jakten på mer vin är en känsla jag nästan hade glömt. Jag kom på härom dagen att jag börjat dricka kaffe igen och hade nästan glömt hur gott det är. Det är en underbar dryck jag lagt åt sidan när jag supit. Jag tror min kropp och mina sinnen börjar vakna till liv igen.

Jag önskar alla en fin lördag, och stora varma styrkekramar till alla som kämpar! 💖💖

@Sisyfos Tack för kloka ord. Jag missade ditt inlägg först, har inte fått kläm på tekniken ännu. 🙃 Jo, jag tar multivitamin varje dag nu. Just bristen på B-vitamin känner jag till av erfarenhet. Har tappat mycket hår efter de värsta perioderna av supande. Ha en fin lördag!

@torpet Kram och peppningar tillbaks! 💙

Jag vill börja med att åter igen tacka er som läser och skriver! Jag uppskattar all feedback och det känns verkligen som att ni bryr er på riktigt! Jag kanske inte är helt van vid det.

Nu har jag börjat undra varför jag inte hittat den här sajten förrän alldeles nyligen men kom på att jag under de långa perioderna av missbruk inte tyckt om att ens höra talas om alkoholism. Om man pratat om det på TV har jag bytt kanal och om jag snubblat över sajter eller alkoholforskning online har jag direkt gått till någon annat ställe. Skygglappar och selektiva intryck av omvärlden är nog ganska vanligt när man är missbrukare.

Helgen har varit ganska eländig, tyvärr. Inte för att jag vare sig druckit eller frossat i godis, utan för att jag arbetat upp min ångest över situationen med nya jobbet så enormt. Med mina erfarenheter i ryggsäcken var min mardröm kanske på väg att besannas och upprepa sig. Jag intalade mig att tystnaden sedan i torsdags från arbetsgivaren var beroende på att de letar efter någon annan nu. Att de kommit på att jag är dömd för rattfylla och inte vill ha mig.

Det dåliga måendet kulminerade i går kväll och i morse. Jag mådde så eländigt och var så orolig av att jag inte fick raka besked redan i torsdags och mest av allt för att det varit knäpptyst från chefen trots mitt mail och sms. Samtidigt har jag fått behärska mig för att inte tjata på dem eller jaga efter besked. Jag fick verkligen stålsätta mig och försöka hitta på allt möjligt att göra för att låta bli att tänka det värsta. Jag har binge-kollat på TV, spelat oändligt mycket dataspel och försökt aktivera mig för att hålla tankarna och oron i schack. Men det var som att försöka låta bli att pilla med tungan på en ond tand. Jag har snurrat in mig i farhågor och sett olika scenarion framför mig hela tiden. Rent fysiskt har det varit både hjärtklappning och hyperventilering vid minne av hur jobbigt det blir om jag måste börja om. Dock har jag denna gång intalat mig själv att om jag bara är nykter så kan jag hantera det här. Det kan inte bli värre än det var när jag var i samma situation och dessutom söp som ett svin.

Och idag visade det sig att jag oroat mig helt i onödan. Tystnaden från arbetsgivaren berodde helt enkelt på att de hade mycket att göra. Jag är efterlängtad och de hyser stort förtroende för mig. Min lättnad är enorm! Jag kan knappt förklara hur glad jag är. Och så skäms jag lite över att jag låter mig själv bli så här fruktansvärt orolig. Det är ju en risk för att jag ska trilla dit på återfall om jag har sån här ångest. Min nykterhet är så ny och hänger på en väldigt skör tråd. Förra gången söp jag ned mig totalt när jag fick besked att jag förlorat chansen till ett jobb som jag trodde jag hade fått. Om jag varit i samma state of mind som då hade jag varit på Systembolaget i torsdags och förmodligen varit utslagen hela helgen.

Jag är inte direkt mallig över att jag klarat detta utan att dricka eftersom jag inte haft sug trots ångesten. Snarare är jag bara ödmjuk och tacksam över att jag befriats från att göra situationen värre med alkohol. Nästa gång något jobbigt inträffar kanske jag har bättre självförtroende och inte behöver oroa mig så mycket som jag gjort nu, så det känns som ett steg i rätt riktning att jag gått igenom denna ångest utan att dricka på den.

Många varma kramar till er alla!! 💖💖💖

@majsan_nu Tack för pepp! Ja, jag misstänker att jag inte är ensam om att vara så här. Nerverna utanpå och självförtroendet ganska skört. Skönt att veta att man kan komma igenom oro utan att ta till flaskan.

58 dagar. Snart två månader utan alkohol.

Tack gode Gud för att jag mår som jag gör idag. Nu är jag inne på den längsta frivilligt nyktra period som jag haft sedan min alkoholism började eskalera för snart 20 år sedan. Innan dess fanns ingen alkoholrelaterad störning alls och jag hör till den ganska ovanliga typen av alkoholist som aldrig drack när jag var ung.

För mig fanns inga tonårsfyllor, inga häxblandningar eller fester med alkohol. Jag var inte den typen. När jag, den fjortonåriga brådmogna tjockisen, fick chansen att festa med äldre kompisar på landsbygden där jag tillbringade mina lov så fejkade jag fyllan för att passa in. Jag låtsades dricka ur en tom ölburk, spelade berusad och apade efter de andra, livrädd som jag var att förlora kontrollen.

I mitt hem hade jag redan smakat sprit. Där blev jag bjuden på både grogg, vin och öl med föräldrar eller släktingar vid ung ålder. Det var visserligen ingen som trugade, men mina mycket liberala och ganska flummiga föräldrar ansåg att om jag skulle dricka så var det bättre att jag provade på det hemma. De köpte faktiskt även cigaretter åt mig när jag var tretton och de kom på mig med att tjuvröka med en väninna. "Spara dina pengar, här får du cigg" sade de när jag kunde få ett litet paket Hobson. Kanske ett sätt att döva sitt samvete och köpa min tillgivenhet och det ska gudarna veta att de hade skäl till.

Men jag fick ingen smak för varken alkohol eller tobak. Förmodligen berodde min fortsatta avhållsamhet från rusdrycker på att min pojkvän, sedermera sambo och fästman, var absolutist. För mig fanns ingen lockelse i alkohol. Kärlek, sex och bekräftelse var viktigare. Uppskattningen från mannen var det primära och för mig löstes inga känsloknutar med sprit eftersom jag redan hade ett etablerat missbruk av annan typ.
Min drog var mat.

Redan i fyraårsåldern råkade jag ut för att en släkting som passade mig när föräldrarna arbetade utnyttjade mig sexuellt. Allt som hände under ett antal år väljer jag att inte skriva om just nu. Det jag dock kan säga är att han ömsom skrämde mig till tystnad med hot eller mutade mig med godis och glass. Min tröst blev att äta. Med maten dövades alla undertryckta känslor under många år och min isolering blev större och större när jag utvecklade barnfetma. Jag blev enstöringen, plugghästen, bokmalen och skolans tjockis som visserligen hade lätt för mig på många sätt akademiskt, aldrig blev accepterad och aldrig accepterade mig själv.

Anorexin kom i högstadiet när jag blev olyckligt kär på avstånd och beslutade mig för att hårdbanta. Jag var ju annorlunda och utanför under hela uppväxten och även om ingen vågade mobba mig eftersom jag gav igen både fysiskt och verbalt, så var jag aldrig med i något coolt gäng. Jag var den brådmogna stora tjejen som mest umgicks med klassens gay och några andra outsiders. Men jag närde drömmen om att bli smal och populär.

Så småningom fastade och tränade jag bort min övervikt genom att svälta mig och därtill simma tusentals meter eller cykla mil efter mil. Den självdisciplin jag uppvisade på den tiden var enorm. Jag blev den fula ankungen och tappade över 30 kg under årskurs nio fram till gymnasiet och plötsligt var jag inte bara fysiskt välformad utan dessutom med ett vackert ansikte fick jag höra. Det blev förstås min nystart och min popularitet bland både kompisar och de mest eftertraktade killarna slog i taket när jag började i gymnasiet.
Jag hade nått mitt mål: Jag var smal och snygg. Men sjuk.

Jag kommer ihåg exakt när jag stoppade fingrarna i halsen och kräktes upp mat första gången. Jag och kompisarna hade varit på bio och på väg hem hade gänget stannat och köpt hamburgare, läsk och pommes. Min diet rök all världens väg och en fruktansvärd ångest grep mig. Som den allt-eller-inget-person jag är kunde jag inte förlika mig med tanken att jag svullat och där övergick anorexin i bulimi. Jag utvecklade ett enormt missbruk som sjuttonåring och det var alltså inte alkohol. Jag hetsåt och kräktes många gånger varje dag och finansierade mitt missbruk med flera extrajobb. Det här fortsatte år efter år och när jag tittar i backspegeln ser jag att mitt beteende med maten då var exakt likadant som det jag senare skulle komma att utveckla med alkohol.
Men jag var smal, snygg och populär. Det var vad som räknades.

Jag var 21 år när min förlovning tog slut och jag flyttade ifrån min nykteristsambo men jag drack i princip aldrig då heller. Under singelåren tyckte jag att jag mådde så bra! Ung, vacker och med jobb, bil och lägenhet var jag nu ofta på innekrogar men sällan med alkohol i kroppen. Jag var alltid festchaffis åt kompisarna. Första fyllan minns jag överhuvudtaget inte. Jag blev egentligen aldrig speciellt full. I kompisgänget blev jag jag, trots att jag var så ovan vid att dricka, den som tålde mest de få gånger jag ändå festade till. Jag tycker fortfarande att det är mycket märkligt att jag kunde dricka vem som helst under bordet aldrig någonsin tappade kontrollen, oavsett intag. Jag kom alltid hem hel och ren från fester, fick aldrig minnesluckor, gjorde inga dumheter på fyllan och var faktiskt jävligt skötsam. Duktig flicka, liksom.

Hemma hade jag barskåp med en massa flaskor i. Det var dyra likörer och diverse starksprit. Jag köpte förstås med mig hem på resor och bästisen var flygvärdinna så hon fyllde på med taxfreeflaskor. Jag drack inte av det där. Det var sånt jag gillade att bjussa på. Jag hade nog sprit hemma enbart för att imponera på kompisar och bjuda stort, tror jag. När jag vid något tillfälle hängde på trenden och bryggde eget vin tyckte jag bara att det var för starkt och smakade skit, så jag gav bort varenda flaska till de som inte var lika knussliga med vad de drack. Maten däremot, den fortsatte jag att missbruka år efter år.

Mitt och makens fulla barskåp eller vinstället med årgångsflaskorna var inget som intresserade mig överhuvudtaget när jag senare var vuxen och gift flerbarnsmamma. Det var fint att ha som bjudsprit eller så tog maken av single malten eller konjaken. Vi kunde dela en flaska vin på helgen ibland och jag drack annars bara om det var fest. Men mitt matmissbruk fortsatte år efter år utan hejd. Bulimin följde mig hela vägen in i medelåldern. Inte en enda gång tordes jag söka hjälp eller terapi för detta, så fult var det jag gjorde enligt mig själv. Det var min stora skam under alla år.

Jag var 38 år när skilsmässan slog till och livet kraschade. Det var då alkoholen fick sitt grepp om mig vet jag nu. Sorgen och ensamheten var olidlig. Jag hade lämnat mina vänner och mitt tidigare liv för att bilda familj på en ort där jag inte kände någon. Jag blev adopterad i min makes vänner och deras fruar men nu stod jag plötsligt ensam. Det blev väldigt tomt. Exmaken gifte om sig och flyttade tillbaks in till Stockholm och jag försökte hitta ett sätt att hantera mitt liv.

Matmissbruket eskalerade men dövade inte mina känslostormar. Drogen växlade över till alkohol och smög sig på mig genom ett intensivt varannanveckas-drickande när barnen var hos sin pappa. Jag försökte hantera tillvaron och självmedicinerade mer och mer med öl och vin. Kärleksaffärerna och bekräftelsebehovet slog också klorna i mig och jag blev både promiskuös och oförsiktig med vilka män jag lät komma in i mitt liv. Mer och mer befann jag i, och sökte mig mig till ett umgänge där det var helt i sin ordning och ganska självklart att dricka dagligen och där puben blev samlingspunkten.

I mina ögon var allt jag gjorde bara fult och äckligt och mitt självhat blev också större med åren men med alkohol kunde jag få tankarna på annat, om än bara för några timmar. Och jag var inte längre smal och snygg. Inte populär heller. Det är snart tjugo som gått och sedan jag började dricka har jag aldrig varit nykter 58 dagar i sträck.
Förrän nu.

Så nu har jag valt bort alkoholen, men mitt andra missbruk, den andra drogen - maten då?
Jag har inte lidit av bulimi sedan cirka 2015 och har haft mina terapitimmar genom de behandlingar jag genomgått för alkohol, främst eftersom alkoholismen hänger tätt ihop med matmissbruket. Ätstörningen ligger fortfarande där i botten och bubblar och ibland har jag varit fixerad vid träning, ibland vid kosthållning och diet, men aldrig kräkts upp mat igen.

Jag har dock fortfarande samma beteende med godis och mat som jag har med alkohol. Allt ska ätas upp. Allt ska drickas upp. Antingen allt eller inget. Det är sådan jag är. Skillnaden idag är kanske att när alkoholismen tog över och jag släppte taget om allt annat så slutade jag bry mig om mitt utseende. Det skedde för några år sedan när jag bröt med mannen jag älskade för att han kommit på mig med att supa. (Jag har skrivit om det tidigare) Han var min stora kärlek och han kommer inte tillbaks. Det gör inte min utseendefixering heller.

Jag har läst rätt mycket forskning och sambandet mellan ätstörningar och alkoholism, och det är bara att acceptera att jag har dragit nitlotten i genlotteriet där. Jag är bara tacksam över att mina söner inte visat minsta tendens till att ta efter mig, och de är vuxna nu. Jag har varit väldigt lyhörd för hur de hanterat och betett sig kring alkohol och droger, och är tacksam för att de inte verkar ett dugg intresserade ... Än.

Tack ni som orkat läsa detta långa inlägg. Det var skönt att skriva av mig! 🤗

@Kennie @Se klart @Ase @Mirabelle G-S @Sommar85 och alla andra fantastiska människor som reagerat och givit mig pepp, stöd och feedback efter mina senaste inlägg. Jag är inte bäst på att svara här (ännu) men jag läser självklart alla kommentarer och är väldigt tacksam över era fina inlägg och att ni tar del av min historia. Jag är dessutom väldigt positivt överraskad eftersom det är så kloka och välmenande ord som jag får mig till livs. Inte för att jag haft förutfattade meningar eller låga tankar om folk som hänger på ett forum som detta, utan för att så många verkar klara av att hålla sig nyktra och faktiskt är kvar för att stötta och hjälpa oss som kämpar!! Det är kärlek! 💝💝💝

Det är inte bara alkoholmissbruk och ätstörningar som belastat mitt välmående. För några år sedan var jag en vältränad, ungdomlig kvinna som deltog (motionärsklassen) i tävlingssammanhang när jag var något så när alkoholfri. Jag tränade både i simhallen och på gym dagligen, kanske inte alltid helt nykter dock, vilket jag visste var både farligt och idiotiskt, men jag drevs av att mitt i livet ha funnit kärleken och hyste en förhoppning att kunna hantera mitt alkoholberoende i den nystart jag trodde att jag hittat till. Mitt chefsjobb var välbetalt, bankkontot laddat, bostaden i gott skick och förlovningsringen blänkte vackert på vänsterhanden. Jag kunde resa utomlands och unna mig vad jag ville.

Några år senare är jag kraftigt överviktig och ganska alkoholskadad. Jag har förlorat fem jobb sedan det jag beskrev ovan och har inte en krona på banken utan i stället tvingats låna pengar för att klara av mina löpande utgifter. Min bostad är förfallen och förlovningen gick givetvis i stöpet Jag har inte rest längre än till närmaste Systembolag på åratal och jag har inte ens råd att gå till tandläkaren.

Övervikten har verkligen greppat mig helt och hållet. Eftersom jag har anlag för fetma och var tjock som barn har jag extra lätt att lägga på mig kilon. När jag helt slutat med träningen gick jag visserligen upp i vikt, men den stora boven är ju självklart alla tomma kalorier som finns i alkoholen. Upp till sex dagar i veckan kunde jag få i mig över 2000 extra kalorier per dag bara genom det jag drack.

Förutom det så triggades jag enormt att äta skräpmat och godis när jag fick vin eller sprit i kroppen. Jag vaknade ofta vid olika tider på dygnet och gjorde raider i kylskåp och godisgömmor. Fanns inget gott hemma kunde jag greja ihop någonting som jag stekte upp och svullade i min ensamhet. Disken blev stående överallt i rummet och soppåsar med godispapper, tomma chipsförpackningar och annan bråte samlade jag också på mig. Det är inte konstigt att jag gick upp i vikt med raketfart när jag släppte taget om allt och bara gav alkoholdjävulen fria händer.

Jag har fått välmenande tips om att sysselsätta mig med promenader, och det är en målsättning som jag faktiskt skäms över att erkänna att jag har haft svårt att ge mig in på. Jag brukade springa mer än en mil åt gången i de vackra omgivningarna här hemma utan problem, men nu blir jag andfådd bara av gå upp för de fjorton trappstegen i huset där jag bor.

De senaste två åren har jag helt självförvållat haft fruktansvärt ont i korsryggen så fort jag stått eller gått eftersom min kropp är för tung och musklerna för svaga. Smärtan har oftast varit förknippad med att jag måste stå i kön på Systembolaget och värken har satt in för att jag varit på fötterna i mer än fem minuter. Efter att jag handlat har jag satt mig på "pensionärsbänken" utanför kassorna med min vindunk innan smärtan lagt sig och jag kunnat gå vidare till nästa ställe där jag kan slå ned rumpan en stund på väg hem. Mitt liv har levts till största delen hemma i sängen och jag har totalt förstört min hälsa genom att inte bara supa, utan dessutom äta onyttigt och vara extremt orörlig.

Det mest märkliga är att jag gått från att duscha och bada dagligen har valt att leva i snusk och förnedring under de värsta perioderna. Ibland har jag inte duschat på flera veckor för att jag ramlat och slagit mig när jag klev ur badkaret en gång och inte tog mig upp på grund av min vikt. Jag fick krypa ut i hallen naken och kravla mig in i sovrummet där jag till slut kom upp i sängen på något vis. Tänderna har jag inte heller skött ordentligt och jag har inte kunnat gå till tandläkaren på många år. Men det har inte spelat någon roll. Det har varit som att jag intalat mig att den här sunkiga och vidriga personen jag förvandlats till har förtjänat att gå ned sig. Mitt självhat har övertygat mig att jag inte är en värdig människa längre.

Så det finns förbättringspotential på många fronter. Jag är 55+ och i riskzonen för i princip allt; diabetes, högt blodtryck, hjärtproblem, cancer och så förstås alkoholrelaterade sjukdomar samt taskig tandhälsa finns t.ex. på menyn. Jag vet inte hur mycket jag väger eller vad jag vägt som mest men jag kan tänka mig att jag gått upp över 60 kg de senaste åren.

Sedan jag slutade dricka för drygt två månader sedan har jag nu ändå långsamt förbättrat min livskvalité, hygien och omsorg om mig själv. Jag har också varit mer fysiskt aktiv, även om det varit små steg som tagits. Detta ledde till att jag vågade mig iväg på anställningsintervjuer och ju faktiskt fick ett jobb. De senaste veckorna har jag ätit nyttigare, undvikit skräpmat och godis och idag var jag iväg och handlade utan att ha någon ryggsmärta. Detta trots att jag var på fötterna under en ganska lång stund.

Jag vet inte om jag tappat i vikt eftersom jag inte har någon våg, eller om det helt enkelt är så att min kropp börjar återhämta sig. Oavsett är det skönt att slippa smärta och det är ju ett incitament för mig att trappa upp lite. Jag ska börja promenera nu, det blir mitt nästa mål!

Många kramar till er alla! 🤗🤗🤗

@Ase @TappadIgen Tack för era kommentarer. Jag har lovat mig själv att vara öppen och ärlig och då kanske det blir tufft och ibland lite obehagligt, men jag tror att det är verkligen dags nu. Jag har kört mig själv och mitt liv i botten och det måste gå uppåt nu.

När jag gick i behandling, först i terapigrupp under ett år, och senare som "intagen" en månad på behandlingshem så var hela verksamheten inriktad på att följa tolvstegsmetoden och AA. Det funkade tyvärr aldrig för mig fullt ut. Visserligen kunde jag ibland känna befrielse och välmående när jag gick på möten, men för det mesta var det gemenskapen och samhörigheten som jag drogs till. Inte själva programmet. Men det fanns både igenkänning och insikten att vissa var mycket hårdare drabbade än jag och på något sätt fick jag hela tiden bekräftat att jag inte nått min botten ännu. Något som jag ju också fått höra på behandlingshemmet.

Jag slutade helt gå på AA-möten efter att jag skaffat mig en sponsor i mitt stegarbete och vi gick tyvärr inte alls ihop. Jag kan idag förstå att det inte var fel på den personen som skulle stötta mig. Det var jag som inte engagerade mig till hundra procent. Jag stod inte ut med att rapportera till henne och jag ville inte vara styrd eller behöva stå under minsta bevakning. Anledning? Jag hade ju i grund och botten inte anammat tanken på att sluta dricka. I min hjärna hade jag tagit ett uppehåll och målsättningen var att kunna dricka måttligt, trots att allt pekade på att jag aldrig skulle kunna hantera alkoholen. Mitt stegarbete var ett spel för galleriet och jag gjorde det jag skulle för att man skulle det, inte för att jag trodde på metoden.

Och så fastnade jag på steg åtta och kom inte förbi det.
"8. Vi gör en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och är beredda att gottgöra dem alla."
Hur gör man? Hur orkar man? Hur börjar man ens? Jag visste inte hur jag skulle angripa en så stor uppgift, och jag var därtill både bitter och besviken på så många människor som i sin tur gjort mig illa i livet att jag hade svårt att fokusera på vad jag själv gjort mot andra. Ingen hade någonsin givit mig den ursäkt jag längtade efter och verkligen saknade, så det var svårt för mig att försöka uppbåda kraft att rannsaka mig själv för att göra detta steg. Och sedan lade jag ned AA och söp vidare.

Oavsett vad man tycker om tolvstegsmetoden och AA så finns det ju i grunden en anledning till att de olika stegen består av vissa handlingar och att folk faktiskt blivit hjälpta av att genomföra stegarbetet. Jag har ingen egentlig målsättning att återuppta arbetet med de tolv stegen men jag gjorde ändå något idag som jag nu förstår var på tiden och behövdes. Något jag borde gjort för länge sedan.

Jag bad min son om ursäkt. Tillfället gavs när vi hade en stund för oss själva, och jag fick möjlighet att säga förlåt och ärligt mena det. Jag kanske inte har bett om ursäkt för allt jag gjort eller gottgjort allt det jag förstört, men det var ändå ett steg i rätt riktning. Han hade redan förlåtit mig men jag tror vi bägge behövde de orden jag nu fick möjlighet att säga till honom idag.

Det finns ingen lista över de jag gjort illa. Kanske kommer det en dag en möjlighet att ta upp mina tillkortakommanden med andra människor jag skadat i mitt liv, men det får bli en liten bit i taget. Jag vill inte gå fram för hårt med mig själv.

Men just nu känns det som jag gjort något bra.

@Kennie @Maja71 Tack för era kommentarer. Jag tackar så mycket för tipsen och er fina omtanke💖 Hoppet lever och växer för varje nykter dag! Jag har tyvärr inte pengar att investera i någon PT just nu men jag ska börja röra mer på mig på andra sätt. Kram! 💖

Det är idag 60 dagar utan alkoholintag och det har hänt mycket bra under de två månader som gått.
Jag känner mig tacksam på alla möjliga sätt, men är ändå inte så översvallande lycklig som jag egentligen kanske borde vara. Jag är ju nykter och med nytt jobb fast jag för bara några månader sedan trodde att jag aldrig skulle få näsan över ytan igen. Jag trodde ärligt att jag var på väg att supa ihjäl mig.

Men jag vågar inte inkassera glädjen över min nykterhet helt och fullt. Jag är lite för skeptisk och misstänksam eller luttrad för att våga jubla för mycket. Jag har gjort det förr, och då har nederlaget blivit så mycket större när jag misslyckats. Jag försöker ta saker lugnt just nu och inte slå på stora trumman men självklart är jag hoppfull och tacksam.

I dag känns det lite som att jag står utanför och tittar på mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är eller vem jag varit. Jag vet inte heller vart jag är på väg eller hur min framtid ser ut, men ju fler nyktra dagar jag lägger till, desto mer rädd är jag att mista det jag nu är på väg att få tillbaks. Jag målar fan på väggen och räknar nästan med att det är för bra för att vara sant. Att något dåligt ska hända, att mattan ska dras bort under mig eller att jag ska förlora nykterheten, jobbet eller hälsan. Att jag idag har något av de tre är egentligen en gåta eftersom jag inte varit rädd om mig eller skött mig alls. Jag är rädd att något spöke från förr ska dyka upp och golva mig totalt, en gång för alla.

Det är främst känslor och rädslor som jag försökt att fly undan med min självmedicinering, för det är så läskigt när man måste ha kontakt med hur saker och ting verkligen är. Att möta livet ensam och på ganska svaga ben när man förväntas vara stark. När min pappa dog för drygt femton år sedan drabbades jag för första gången av en typ av panikångest som jag då inte förstod. Jag tappade känseln i hela min hud. Jag kunde nypa mig i skinnet hårt, så hårt att jag fick röda märken och det kom blod, men kände inget alls. Men det försvann när jag drack.

Även om jag vetat att läget alltid försämras när jag dränkt känslorna i alkohol, så har jag ändå valt att ta den utvägen. Och uppvaknandet till en ännu sämre verklighet än den jag försökt fly ifrån har alltid varit riktigt eländigt. Då har jag, trots min usla ekonomi och hälsa, ändå valt att säga "bara en fylla till så jag kommer igenom den här veckan" eller vad det nu varit jag försökt att slippa tänka på. Ju mer jag druckit, desto svårare har de enklaste saker blivit och min isolering har slutligen blivit total. Skammen, skulden och allt elände växte sig över huvudet på mig. En ond cirkel som jag inte kunde bryta själv.

Jag borde tacka polisen som tog fast mig den där augustidagen för lite mer än två månader sedan. Jag kan faktiskt tacka honom för mina 60 dagar nykter. Den totala förnedring och ångestfyllda insikt jag nådde när jag greps för dagen-efter-rattonykterhet, (för att jag i min lättja, behov av omedelbar ny fylla och brist på självkontroll tog bilen) det var vad som fick mig att inse att jag inte kan sjunka lägre. Botten var slutligen nådd. Jag hade inte förmågan att stoppa mig själv, men det känns som att en högre makt klev in och sade ifrån. Nu räcker det! Nu kan hon inte hålla på så här längre!

Jag fick mig en tankeställare och jag är tacksam för det. På sätt och vis vill jag inte glömma rädslan, ångesten och skräcken för att hamna i fängelse. Jag vill inte att minnet ska blekna så att jag tar lätt på det jag gjort och börja tumma på min nykterhet igen. Jag kommer aldrig få en chans att börja om igen. Det här var den sista. Jag måste ta hand om den och vårda varje nykter dag, för jag kommer att behöva all styrka jag kan uppbåda. Jag vet ju det av erfarenhet.

Kram.

@Se klart @majsan_nu @torpet @Kennie Stort tack för era kommentarer! Ni hjälper mig massor! 🤗🤗🤗 Jag känner ert stöd och är tacksam för att ni bryr er!

Jag hade en lugn och stillsam fredag. Inget sug, inga känslostormar. Emellanåt har jag upplevt en ganska ovan men mycket skön förnimmelse av eufori som jag inte förknippar med vardagslivet. Någon form av välmåendeboost sköljer över mig när jag befinner mig mitt uppe i vardagliga sysslor. Jag blir nästan lite fysiskt upphetsad, vilket känns ovant.

Igår hade jag ytterligare samtal med min son. Jag har missat mycket i hans liv och varje pratstund som är längre än 25 sekunder känns som ett steg framåt. Jag har undvikit kontakt eller att se mina nära och kära i ögonen i åratal nu. Att våga möta dem idag är ett steg framåt. Jag mår bra av det, och jag märker att min son slappnar av mer när vi pratar än på väldigt länge.

Jag samlar på mig positiva känslor och vill fokusera på dem, även om det finns massor av negativa upplevelser och minnen jag innerst inne har behov av att skriva av mig för att lätta mitt hjärta. Just nu i det här ögonblicket är det i alla fall inget jag tänker göra.

Jag önskar er alla en fin lördag! 💗

@Kennie Tack för kommentaren, jag håller med dig. Det är en oväntad njutning att återupptäcka hur min kropp faktiskt fungerar och ATT den fungerar. Jag mår bättre på så många sätt nu och mina lyckorus är härligt överraskande när de dyker upp allt mer ofta. 😊

@Kennie @majsan_nu

Hej och tack för att ni hör av er!! 😊😊😊
Jag har 67 dagar nykter nu enligt räkneverket och har faktiskt inte haft tid att fundera en sekund på alkohol. Jag har börjat nytt jobb och haft helt galet fulla dagar. När jag kommit hem på kvällarna har jag varit totalt utslagen, fysiskt matt och sovit som en brunbjörn i januari. På jobbet har jag dock hunnit med att gå ut med kollegorna igår kväll. Vi firade av en person som ska sluta (vars jobb jag fått) och trots att det fanns både bubbel och vin så lockades jag inte för en sekund att dricka starkare än Pepsi Max. Jag skyllde på att jag hade bilen med mig och tur nog ville ingen ha skjuts, eftersom det var en nödlögn. Jag hade inte lust att ta emot något trugande och jag kan ju inte låtsas vara muslim med tanke på hur mycket jag gillar fläskkött ... 😇

Jag känner mig så stark just nu! Det är en otrolig känsla att åter igen vara behövd, respekterad och värdefull. Att känna att jag hör hemma på arbetsplatsen och att ingen har någon som helst anledning att ifrågasätta min nykterhet eller undra över min fysiska status. Till min stora glädje är jag dessutom bra på att hålla en hyfsad diet. Inga godisfrossor på flera veckor nu, faktiskt. Jag har varit väldigt motiverad, inte minst för att min kropp verkligen behöver få lite mer hjälp att hålla mig vid liv.

En annan sak som slagit mig är att jag faktiskt känner mig fantastiskt skärpt och bright. Jag fattar snabbt, sätter mig lekande lätt in i komplicerade frågeställningar och har bidragit på möten med förvånansvärt smart input. Men om jag tänker efter har jag ju inte varit helt nykter på jobbet nästan alls på åratal. Om jag på vita knogar tagit mig igenom en arbetsdag har det ju varit för att få dricka mig till sömns på kvällen, vakna med illamående och ha mer fokus på att inte visa någon att jag var bakis än på själva arbetsuppgifterna.

Det är så skönt att vara nykter!!

Kram till er alla!! 💖💖💖

Dag sextionio. Sjuttio dagar nykter i morgon. Det är helt fantastiskt!

Jag smakar på orden och njuter. Just nu är det egentligen inte ett dugg svårt eller utmanande att avstå från drickandet. Men ibland får jag en släng av olust mitt i euforin. Som igår på eftermiddagen. Jag kom på mig själv med att nästan snubbla in i ett betingat alkoholistbeteende när jag ställde undan min kaffekopp för att gå hem från jobbet. Det fanns en dunk med vin kvar efter firandet tidigare. Jag var ensam på kontoret på fredagskvällen och skulle egentligen ha gått därifrån men jag stirrade på vinet samtidigt som jag undrade för mig själv varför åsynen av den öppnade bag-in-boxen får mig att känna pulshöjning.

Jag tror inte att det som angrep mig var ett sug, utan snarare en minnesbild av hur jag så många gånger brukat sno av det som finns på jobbet eller var det nu är jag befunnit mig ensam med alkohol. Hur jag gripits av sug, ångest och habegär samtidigt som jag spetsat öronen och börjat planera för min attack av vinförrådet. Jag brukade lyfta på vinboxen och känna efter hur tung den var och greps av en form av äckel kombinerat med vällust om det var mycket vin kvar i den. Sedan brukade jag i tankarna planera för hur mycket jag skulle våga ta utan upptäckt, eller om jag kunde sno med mig hela boxen för att ersätta den med en annan när jag kommer tidigare till jobbet. Det innebar förstås en vända till Systembolaget men även att jag kunde tömma hela den befintliga, samt halva den nya och sedan ställa tillbaks resten.

Många sådana tillfällen med återställande av firmasprit, öl, vin eller annan alkohol har det blivit med åren. Efter en julfest för några år sedan var jag kvar sist för att "städa" och visst gjorde jag det. Men jag drack också fem-tio bräddfulla kaffemuggar med starkvinsglögg och flera julöl under tiden. Ingen visste ju hur mycket det var kvar när alla gått hem, så jag återställde inte det jag druckit upp. Ibland har jag hällt billigare sorter i flaskorna för att jag inte haft råd att köpa lika fin sprit att ersätta med, som den jag druckit upp.

Jag skäms verkligen över allt detta och igår när jag stod där och glodde på vindunken i pentryt så hade jag verkligen ingen lust att dricka. Tvärtom så mådde jag illa av tanken på hur jag brukade hälla upp och svepa i mig rödvin ur kaffemugg direkt vid köksbänken när chans gavs.

Jag är tacksam för varje nykter dag som går nu. Jag har aldrig varit troende och hade svårt för hela Gud-prylen när jag gick på AA-möten, men idag tackar jag Gud för att jag får slippa den skit jag varit fast i under så många år som hade kunnat vara de bästa i mitt liv. Jag är tacksam över att det kommit en vändpunkt medan jag fortfarande har något kvar och inte hunnit förlora allt, som jag ju var på väg att göra.

Jag hoppas jag kan fortsätta på rätt väg och vet att jag kanske inte alls förtjänat den chans jag fått. Jag gör mitt bästa för att ta vara på den och att vara en bättre människa än jag varit. Jag ska verkligen göra mitt bästa!

Ha en underbart fin lördagskväll alla härliga människor här! 💝💝💝

God middag alla! 💜

76 dagar nykter enligt räkneverket och jag har glömt bort att räkna, så jag var tvungen att kolla! Livet rullar på och jag har under denna tid gått från att vara en arbetslös, urfattig, sängliggande, nedsupen och nedgången kärring utan framtidstro till att vara yrkesverksam, professionell, alert och respekterad kvinna med hopp om framtiden!

Nykterheten har inte varit något som helst problem, märkligt nog. Kanske för att min motivation den här gången var grundad i att jag faktiskt inte såg något annat val än att sluta. Alternativet hade varit spikrakt mot att supa ihjäl mig. Jag försöker ta alla chanser till ett bättre liv nu och med min nya livsstil har mycket kommit på köpet. Jag sköter mig på alla sätt. Borstar tänderna och duschar som en normal person (som fyllekärring sket jag i det) och går till jobbet fint sminkad och välklädd varje morgon vid 7-tiden. Jag äter nyttigt och har inte frossat i godis som jag brukar. Tvärtom har jag helt undvikit både snacks och sötsaker. Jag har börjat promenera lite och är inte lika lat som jag varit under de senaste åren. På det hela har mitt liv blivit så oerhört mycket bättre nu och jag är så tacksam för att jag belönades med ett nytt jobb trots att jag trodde att jag aldrig mer skulle komma tillbaks ut i arbetslivet.

Jag är så glad nu, men lever försiktigt och tar en dag i taget. Jag utsätter mig inte för risker och undviker allt som har att göra med alkohol. Jag har talat ut med mina barn och de är medvetna om att jag inte vill se att de förvarar alkohol i vårt hem. De är glada för min skull men fortfarande fulla av tvivel. Igår kväll kom min son och bultade på dörren. "Har du tagit min påse???" frågade han upprört. Han hade varit på bolaget och ställt påsen på något smart ställe, men sedan glömt bort var den stod, så han trodde förstås genast att jag tagit hans alkohol eftersom jag tömt hans förråd så många gånger (och nu erkänt samt bett om ursäkt). När han insåg att han flyttat systemkassen själv blev han synbart lättad och gav mig en kram. Jag förklarade att jag lätt kan acceptera att han tror det värsta, och att han gärna får vara på mig vid minsta misstanke att jag dricker.

Jag önskar er alla en fortsatt fin helg! 💜💜💜

"I quit drinking 81 days ago" säger min app när jag loggar in. Förutom att jag nu kommit in i något som verkligen liknar ett "normalt" liv med bra arbete och kollegor som inte anar för en sekund att jag är alkoholist, så har jag faktiskt slutat tänka på alkohol nästan helt. Dagarna är så fyllda av annat att jag inte riktigt haft tid över att ägna mig åt att fundera så mycket. Det är ett hektiskt jobb jag fått och jag stortrivs, även om det är väldigt höga krav på mig. Första tiden oroade jag mig konstant för att jag inte ska räcka till, men självförtroendet växer i takt med att jag lägger nyktra dagar bakom mig och går vidare dag för dag. Det har ju gått upp för mig att mina halvtaskiga prestationer på tidigare arbetsplatser beror på att jag sällan varit nykter ens på jobbet, så nu när jag är klar i huvudet är det en rejäl skillnad. Jag är faktiskt jäkligt bra på mitt jobb och gör bra ifrån mig nu när jag är nykter och alert.

Jag förstår inte alls hur jag kunnat leva som jag gjort under så lång tid och så nyligen, men samtidigt som jag gläds åt min stora livsförändring så är jag väldigt vaksam på riskfaktorer. Jag har vid mina tidigare försök till nykterhet haft en bakdörr öppen hela tiden men denna gång vägrar jag att tänka så. Jag får helt enkelt inte "unna mig" minsta droppe en enda gång till. Jag får inte ha något framtida datum när det är okej att festa till lite. Varje gång jag gjort det, även efter någon månad av nykterhet, har jag direkt gått ned mig i den sjuka spiral av konstant drickande som minsta glas leder till för mig. Jag kan inte kosta på mig att ta den risken. I min värld är det nolltolerans som gäller. Jag har inget framtida mål att kunna "dricka socialt" eller vara som andra när det är fest. Jag är och förblir alkoholist, och det enda alternativet för mig är att tacka nej till varje glas. Inte ens alkoholfritt bubbel känns okej. Bara lukten av det som serverades på jobbet vid ett mingel nyligen fick mig att associera till supandet och känna mig olustig. Inte för att jag blev sugen, utan för att jag associerar till dåliga minnen.

Nu är det skönt att livet vänt uppåt på detta sätt, att jag gavs den fantastiska möjligheten att genom Guds försyn (eller vem det nu var som gav mig styrkan), ta mig ur träsket utan att drabbas av varken abstinens eller ångestattacker av den typ jag upplevt tidigare vid mina tillnyktringsförsök. Att jag lyckades få ett jobb samtidigt har givetvis hjälpt till på många sätt. Efter nästan två år som arbetslös, väldigt nedgången och riktigt alkoholiserad sedan närmare 15 år så hade jag nog nästan givit upp tanken. I stället hade mina funderingar gått åt annat håll, såsom långtidssjukskrivning eller sjukpension eftersom jag var så fysiskt nedgången. Idag har jag en lön som är 3,5 gånger så mycket efter skatt som jag fick ut från A-kassan varje månad.

Så nu, bara 81 dagar efter att jag tog sista glaset har jag ett helt annat liv. Jag kan bara uttrycka min tacksamhet över att det gått så bra hittills, och så förstås vara väldigt noga med att inte börja förhandla med mig själv och hitta skäl till att ta "bara ett glas". Jag kan inte säga "aldrig mer" eftersom jag inte vågar lova mig själv något, allt jag kan göra är att ta en dag i taget nykter och verkligen njuta av allt som livet ger mig nu.

Jag önskar er alla en fin kväll!

90 dagar nykter!
Det är ju fantastiskt egentligen. Jag har inte varit fri från alkohol så här länge på säkert 20 år. Det som är mer underbart är att jag sällan eller aldrig tänker på att dricka, och om tanken någon gång kommer upp så slår jag medvetet ned den med mina argument mot alkoholen och tänker på allt det goda min nykterhet fört med sig. Jag får verkligen inte riskera att förlora allt för att jag vill vara som andra och "varva ned med ett glas" efter jobbet eller köpa hem vin för att det är så man gör på fredagskvällen. Jag tillåter mig inte att tänka på minsta möjlighet att ta ett glas eller "unna mig".

Jag tror det är min svaga sida, just hedonismen som följt mig hela livet. Det ständiga schackrandet och resonemanget inombords där jag alltid kommit fram till att jag förtjänar att frossa i vad jag nu för stunden har sug efter. Så har jag behandlat mat, godis och alkohol hela livet. Allt grundat i någon form av självömkan. Jag har intalat mig att det är lite synd om mig och att jag varit så duktig att jag kan belöna mig med frosseriet eller supandet.

Problemet är att jag, till skillnad från "normala" människor, inte kan sluta när jag väl börjat. Svensson kan festa till en lördag och så var det slut med den saken och inget fortsatt supande följer som pågår i veckor. Svensson kan mula i sig en påse godis till fredagsfilmen utan att sedan tömma alla skåp och kylen på precis allt som går att trycka in i munnen. Jag kan inte det. Jag är inte måttlig på ett enda sätt. För mig har det varit allt eller inget, och det är många års missbruk som jag nu försöker bli av med.

Och de här tre månaderna har varit lättare än jag någonsin trott. En nykter månad på behandlingshem var mycket svårare. Två veckors torka innan blodprov skulle lämnas varje månad var en pina. Mina tankar har alltid cirkulerat runt en tidpunkt när jag i framtiden ska få dricka igen. Skillnaden idag tycks vara att jag förlikat mig med, eller kanske till och med bejakat tanken på att vara helt alkoholfri. Det finns ingen kommande nyårsafton som är dagen D. Ingen utlandsresa, kryssning eller fest då jag ska tillfälligt ska tillåta mig. Jag ser ingen lockelse i det och har tagit bort alkoholen helt ur ekvationen.

Min kalender innehåller inget framtida datum då jag ska få dricka igen. Min kalender är till för andra aktiviteter. Det som lockar mig mer än någon dryck är att återfå min hälsa och kunna .
hitta en bra vikt och kroppsform. Och plötsligt njuter jag av varje dag i stället. Jag mår redan fysiskt så mycket bättre, men det är psyket som fått den riktiga boosten. Jag är stolt över mig själv, jag är fri från det ständigt dåliga samvetet och jag får hela tiden dagliga kickar av att känna hur jag är så oerhört mycket mer alert i huvudet än på många år. Något som krävs i mitt jobb.

Häromdagen kom jag på mig med att småle lite när jag skulle ta min lunch ur jobbkylen. Det ligger alltid två dunkar av jobbets vin i den kylen, det ligger tre flaskor bubbel på hyllan ovanför. De har funnits där sedan jag började mitt nya jobb och jag ser de där flaskorna och vindunkarna på samma sätt som jag ser en flaska senap eller pepparkvarnen på kryddhyllan. i matsalen. Inget hindrar mig att ta för mig, men jag har inte behov av just den kryddan i mitt liv.

Jag har börjat tacka Gud oftare. Hela mitt liv har jag intalat mig att jag inte är religiös och jag har inte haft någon uttalad tro, även om det funnits en längtan att känna den tillit och tacksamhet som religiösa människor verkar hysa. Jag börjar känna att det är okej för mig att ha en tro och att jag behöver någon att tacka för allt det fina och bra som jag nu belönats med. Jag kan inte tacka mig själv, eftersom det vore oförtjänt. Jag har inte gjort något annat än vad jag gjort under alla år av missbruk, men ändå har jag plötsligt befriats från sug och längtan efter alkohol. Jag vill ju kunna tacka någon för det, så jag tackar Gud.
Så får det bli, även om jag aldrig varit religiös tidigare.

Jag önskar er alla fina människor en fantastiskt bra fortsatt helg! 💖💖💖

98 dagar utan alkohol idag.
Jag kan nog inte förklara hur märkligt det känns att vara fri från ett begär som suttit så djupt och dragit ned mig i träsket så länge och så svårt. Jag har druckit för mycket i nästan 20 år och accepterat att jag varit alkoholist i dryga 15 år av dessa. Efter påtvingade behandlingar där jag inte själv egentligen varit med på tåget, samt otaliga och försök med AA och terapi har jag förlorat körkortet samt jobb efter jobb för att slutligen landa i arbetslöshet, fattigdom, snusk och förnedring. Jag har levt på mindre än existensminimum men ändå supit upp pengar jag lånat. Jag har ljugit och bedragit. Allt för att kunna fortsätta dricka.

Men inte nu längre. Sedan över tre månader har jag av någon märklig anledning befriats från suget efter alkohol, längtan att dricka eller tvånget att hela tiden jaga efter nästa fylla. Jag har fått ett nytt jobb med bra lön och jag har plötsligt blivit en "normal" människa. Om än en sådan med en hemlighet. Jag är fortfarande alkoholist. Det kommer jag alltid att vara. Men jag dricker inte.

Jag har haft och har fortfarande motgångar i privatlivet som sätter mig på dagliga prov, men det har inte funnits ens en tillstymmelse till längtan efter att fly tillbaks in i berusning och dricka mig till glömska. Jag är så tacksam över chansen att möta mina demoner utan alkohol i kroppen. Nästa vecka kommer att bli stentuff på mitt nya jobb, men jag tänker hela tiden att "Jag är i alla fall nykter!" när jag drabbas av ångest inför kommande utmaningar.

Jag brukar säga här att jag har för mycket att förlora nu. Men det har jag faktiskt haft hela tiden. Och jag har töjt på gränserna och satt nya bottenrekord gång på gång. Men botten är nådd nu på riktigt och i stället för att älta det gamla och vidriga liv jag har levt så vill jag se framåt och försöka göra det bästa av de nya förutsättningarna jag fått genom min nykterhet.

Jag vill vara en vanlig kvinna och leva ett liv där jag kan vara rakryggad och stolt över mig själv. Jag vill känna mig stark och ha en framtidstro. Det är ovant att tänka så när jag i så många år kurat ihop mig och levt med ständig skam och skuld. Det är ovant när jag inser att jag inte längre har något att skämmas över. Ovant men oerhört värmande och förtröstansfullt.

Jag önskar er alla en fin söndag och en fortsatt underbar första advent! 🕯🕯🕯

Idag är det 100 dagar sedan jag drack alkohol senast. Jag har så fullt upp med jobb och pyssel att jag höll på att glömma att jag ville notera den här dagen som en milstolpe men kom på det nyss, så jag skriver några rader för att tala om hur lycklig jag är över mitt nya liv. Jag saknar verkligen inte alkoholen ett dugg, och det är ju snarare så att jag njuter oerhört av min nykterhet. Jag har fått så många bonusar i form av bättre livskvalitet, ekonomi och välmående att jag inte kan förstå hur jag ens kunde leva i vinträsket under alla dessa år.

Jag har fått mycket bättre kondition på senare tid och tar dagliga promenader. På jobbet går det utmärkt och jag känner mig både uppskattad och kompetent. Det här är verkligen en fantastisk vändning för den alkoholiserade, arbetslösa kärringen som i somras drog i sig minst en treliters bag-in-box billigt vin per dygn, hasade runt med smutsiga kläder och otvättat hår och inte hade något som helst hopp om en framtid.

Jag vet inte om jag vågar tro att det är sant, att det är på riktigt. Lite orolig är jag nog ändå, att något ska ramla ned i huvudet på mig och förstöra allt det fina och bra. Att jag plötsligt ska krascha igen ... Men jag tar som sagt en dag i taget och försöker vara väldigt försiktig med mig själv.

Ha en toppenfin kväll, alla underbara människor!