Min resa. 12 veckor idag 2020-10-31

Profile picture for user miss lyckad

Mycket tragisk historia..Såklart finns den inuti dig, som ett sår som öppnas om man petar i det..Det är inte genomläkt, men det kan bli ett ärr med tiden..Om du förstår hur jag menar. Jag har också en del svåra livsöden i mitt minne..Men ingen som stått så nära som din dåvarande ex- flickvän. Det jag förstår av psykiskt dåligt mående, är att självmord, är en handling i totalt mörker oftast..Man tänker inte på anhöriga, eller vem som ska hitta personen som död..Eller lokföraren, om man ställer sig på spåret osv..Ofta så är känslan att ” jag är en belastning” Dom kommer att må bättre när jag inte finns..Sen finns det naturligtvis självmord i stundens hetta..Dvs droger, och fylla som gör att man tar ett hastigt beslut. Detta skriver jag för att din kompis sa att hon var feg..Så kan man nog tycka, om man inte har levt med ångest och psykisk ohälsa, långa perioder i livet..När allt känns svart. Vi som inte känt så kan ju inte veta. Vilken mysig tid ni fick ändå du och den flickvännen..Ibland får man vara glad för fina stunder man haft..Dom kommer aldrig tillbaka. Ingen människa är utbytbar..Och att tänka tillbaka på relationer man haft, lär oss mer om nya relationer vi får..

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Tack för att du delar. Sådant sätter såklart sina spår, skönt att få skriva av sig. Och som sagt, inget att göra något åt nu. Man får minnas de bra och härliga stunderna man hade.

Profile picture for user Kennie

Hej, förstår att det är tungt att bära en sådan händelse. Men som AH skrev, viktigt att komma ihåg att du handlade utifrån vad du visste och hade ingen aning om att hon var självmordsbenägen. Och även om du hade ringt upp hade hon kanske inte sagt något, och då skulle du klandra dig själv att du borde förstått.. Har en bekant som var med om det, pojkvännen ringde och var glad och pratsam, de pratade en timme, allt var bra, men senare på natten tog han livet av sig. Men allt det där vet du, att du inte har något skäl att känna skuld, och jag vet att det ju tyvärr inte betyder att man kan släppa traumat...
Men det blir kanske långsamt hanterbart..

Profile picture for user TappadIgen

@Andrahalvlek Tack för omtanken! Jag är ledsen att jag inte har fått något skrivet på ett tag. Jag har varit med min far och annan släkt på olika sätt ända fram till idag, men jag är fortfarande på semester. Jag förväntade mig inte så stor respons på mina skriverier från häromdagen, så jag tänkte svara på det men det blir nog först senare.

Profile picture for user TappadIgen

Tack @Blenda @Andrahalvlek @miss lyckad @Torn @Kennie för respons. Jag hade inte väntat mig så mycket feedback, eller jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Jag vet att jag har skrivit om det litegrann förr hur vi alla på något sätt har traumatiska upplevelser som vi gått igenom, de är ju en oundviklig del av livet. Jag är ju väldigt tacksam ändå att jag ändå har fötts på en tid/plats i mänsklighetens historia där jag trots allt är relativt förskonad från traumatiska upplevelser. Det enda som är unikt med mig är ju att har just den historian jag har medans andra har andra historier.

Jag har nu varit upptagen med min far och semester men har haft tid att fundera på det en del emellanåt. Jag delade med mig av just min berättelse för att jag tänkte att det skulle ge mig något, men det är ändå lite oklart vad. Det är ju ganska länge sen nu och jag mår ju bra, tänker jag, eller relativt bra i alla fall. Det är ju inte så att händelsen hindrar mig från att stiga upp ur sängen och göra det jag ska på morgonen. Självklart har jag funderat på många sätt, som ni är inne på, vad jag skulle kunna ha gjort och om det hade varit någon skillnad om jag hade svarat och jag tror inte att jag egentligen känner någon större skuld där. Jag försöker känna efter. Där fanns åtminstone inte något som jag borde ha sett och förstått, men det är klart att jag ändå oundvikligen får de där "Tänk om jag gjort såhär"-tankarna. Jag tror att där jag fastnar är att jag alltid har sett på saker så svart och vitt. Det är t.ex därför jag tycker om matematik så mycket för där finns alltid en lösning på ett problem(eller så finns det ingen lösning, men då är det ju det som är lösningen på problemet att det inte finns någon lösning). Jag har på många sätt tagit mig ur det där och kan se gråskalor, men fortfarande tror jag att jag tänker på det som ett problem som jag kan lösa, trots att det inte finns någon väg runt det. Det låter såklart helt ologiskt, men man fungerar inte alltid helt logiskt heller.

Det finns liksom inget facit på någonting hur man ska förhålla sig till saker. Det finns bokstavligt talat miljarder av människor som har varit med om mer traumatiska saker än vad jag har och jag fungerar ju normalt och så påverkad är jag ju inte längre. Så hur mycket tid ska man ägna åt att fundera på det? Hur bearbetar man på bästa sätt och när vet man att man har bearbetat tillräckligt? Jag vet inte om det var rätt beslut att skriva om det här och det finns väl en risk för att man ältar saker? Samtidigt tänker jag kanske att jag har hållt det för mig själv så länge. Jag kan ju egentligen tala om allt med min sambo men just detta har jag inte pratat med henne om. Trots att jag fungerar dåligt i sociala sammanhang och ofta inte vet hur man ska bete sig så känner jag en viss olust att ta upp detta ämne för mycket för även om det inte är det centrala i historien så är hon ju en ex-flickvän också.

Profile picture for user TappadIgen

@Andrahalvlek skrev:"PS. Ett helt nyktert år närmar sig med stormsteg för dig! En riktig milstolpe."

Det har du ju faktiskt rätt i. Jag har som jag tidigare sagt inte sett fram emot det, men nu känns det ganska skönt faktiskt att det är på väg.

Profile picture for user TappadIgen

@Andrahalvlek Tack! Ja, ett år har ändå gått ganska fort. Det började kännas lite speciellt nu n är det började närma sig, men idag känns det inte sådär värst speciellt. Men ett år är ju ändå ett år så det är klart att det känns bra.

Jag har börjat att gå igenom lite saker jag ska göra mig av med här hemma och redan börjat packa ner lite sådana saker som inte används. Detta för att förbereda för flytten. Jag har en bokhylla som ska pensioneras och ovanpå den stod där några tomflaskor. Jag vet att det är lite av en klassmarkör att spara på tomflaskor, men jag hade kvar de allra mest speciella som jag på olika sätt fått genom jobbet. Sådana som var lite speciella gåvor och som man heller inte direkt kan kila in på närmaste bolag och köpa och från många olika världsdelar. Jag reflekterade över hur synd det är att just alkohol ska vara den internationella symbolen för "Tack för ett exceptionellt arbete", men jag spenderade en stund med minnet av händelserna som ledde till att jag fick flaskan och personen bakom och lade sedan ner den i en påse och kilade ner till återvinningen med allt igår. Så det blev väl en perfekt avrundning på året och nu har jag inte ens tomflaskor hemma. När de tömde kärlen i morse kan jag tänka mig att de misstänkte att där varit en exklusiv fest i förorten i helgen. :)

Jag har kanske lite fler reflektioner senare. Men nu ska jag njuta lite av min lediga dag också.

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Stort grattis på 1- årsdagen!😍 Jag tyckte 1 år som nykter var en stor milstolpe. Härligt att du hänger kvar här och gör oss andra sällskap med dina kloka inlägg och kommentarer!

På tal om tomflaskor förresten. Jag har en tomflaska sparad som faktiskt tänker behålla. Det är en knoppölflaska som jag hittade på en sjöbottten när jag var ca 7 år gammal och var ute och fiskade. Det står 1924 instämplat på den, så den är snart 100 år. Den vill jag ha kvar som minne. Jag skiter i att det en gång i tiden har varit öl i den.😂. Ha det bra!

Profile picture for user Se klart

Grattis till året! Bra jobbat och ännu bättre blir det framåt. Jag upplever iaf att nykterheten kommer in i mer stabil fas och man får möjlighet att utveckla andra sidor, mer än den bestämda och envisa som är så bra att ha det första året. Välkommen till fortsättning av ett gott liv! Kram 🤗

Profile picture for user TappadIgen

Tack så mycket @Torn Den flaskan tycker jag att du ska spara! Anledningen till att jag gjorde mig av med flaskorna var inte för att jag tänkte att flaskorna själva symboliserade någon slags ondska utan mer att man inte kan hålla kvar allt som råkar ha nostalgivärde.

Tack @Soffi Jag har fortsatt att läsa din tråd men inte haft tillfälle att svara.

Tack @Se klart Jag märker ju redan av att det börjar bli annorlunda. Just nu arbetar jag på att ha alkohol som en ickefråga, samtidigt som jag inte ska sluta att fundera kring det och vara på min vakt.

Tack @Mamsen Det finns ju alltid som har mer erfarenhet än en själv. En sak som jag ofta återkommer till är hur jag gick med här i alkoholhjälpen först när jag egentligen redan hade slutat med alkohol men höll på med att förankra det.

Kiitos paljon @miss lyckad :)

Profile picture for user TappadIgen

Det blir inte att jag skriver så mycket nuförtiden igen. Det känns som att jag har sagt det tusen gånger tidigare. Jag är fortfarande på semester men hjälper en kollega med lite jobb idag och jag håller på att förbereda för flytten.

Jag funderar ofta på saker ni andra skriver om som jag vill svara på men som förtjänar lite längre svar än jag har tid med just nu. Men det kommer väl. Jag tänkte ändå dela med mig av två reflektioner som jag har gjort.

1. Det är väldigt häftigt att nu kunna säga att det är mer än ett år sedan jag konsumerade alkohol. Som ni vet nämnde jag många gånger att årsdagen inte var något jag såg fram emot, men jag måste säga att det känns häftigt att kunna säga "det är mer än ett år sedan".

2. Att det är mer än ett år gör mig inte immun mot alkoholdrömmar. Jag vet inte om det var på grund av flaskorna jag slängde, men jag drömde att vi drack exklusiv champagne(som var en av flaskorna jag slängde) i ett sällskap. De som var med mig skifta under drömmen. Jag påpekade att jag inte dricker längre, men de andra berättade för mig att men det är ju bara lite champagne och det kan man dricka ibland och liknande saker. I drömmen lät jag mig övertygas och drack av champagnen.

Det är väldigt märkligt ändå för jag vet att i vaket tillstånd så hade inga argument bitit på mig och speciellt inte de argumenten som de hade. Jag vaknade heller inte med ett sug eller någonting överhuvudtaget. Det är en annan sak jag återigen har funderat på. Hur jag kan lyckas med att ha varken en aversion mot ett eller sug för alkohol. Jag har en aversion för hela paketet som kommer med alkohol kan man säga och vet ju logiskt att det inte är bra för mig, men jag har inte en aversion mot det enskilda intagstillfället som inte spårar ur. Jag kan föreställa mig det och se det i positiv dager i mitt huvud för att i nästa stund inte tänka på det alls och utan att det leder till något sug. Men de funderingarna får vänta till en annan gång.

Profile picture for user Sisyfos

Jag läste i Sländans tråd om dina tankar om ditt profilnamn. Det går att byta. Jag tror att man kan kontakta admin så byter de namn. Det har hänt flera gånger.
En trådstartare härinne började med namnet Brakfylld, vilket hon var just då. Hon bytte senare till LenaNyman - gjorde en grej av namnbytet. Det var innan de gjorde om forumet, så det kanske inte går nu, men du kan ju fråga. Nu är kanske inte TappadIgen lika illa, men ibland tror jag namnvalet har betydelse för ens mentala inställning. Jag har ju namnet Sisyfos och jajamän det är ett jäkla Sisyfosarbete för mig det här. Sisyfos ger dock aldrig upp. Hade kunnat välja Herkules istället eller någon annan med bättre odds, men det är kanske såhär det är för mig. Jag ångrade namnvalet ett tag när jag höll på att traggla som bäst. Önskade att jag valt nåt lättare.
Det var bara lite tankar om namnen här på forumet.

Profile picture for user TappadIgen

@Sisyfos Jag tycker att Sisyfos passar bra på dig! Dock är ditt Sisyfos-arbete allt annat än meningslöst, som väl är den centrala poängen i den historien. Tack för tipset om namnbyte. Fast frågan är vad jag ska byta till. LenaNyman hade nog inte passat mig särskilt bra. Nu är ju ändå mitt nick här något inarbetat, om än för en väldigt liten skara personer så om jag byter till något väldigt annorlunda kanske det kan bli tokigt och jag vill inte ge alla den bördan att lära sig ett nytt namn att leta efter, eller undvika, bara för det.

Kanske om det fick samma initialer så hade det varit ok.

TexasInsruments har jag en miniräknare som är av det fabrikatet som jag letat efter länge nu, men det kanske inte är så bra ändå.

Nu satt jag en stund och tänkte men kom inte på något mer. På tal om namn, på Cairy-appen såg jag någon med i princip samma namn som här på forumet som skrivit något och jag tänkte "Vad kul att de är här också" men efter att ha läst en liten bit fattade jag att det inte kunde vara samma person.

Profile picture for user TappadIgen

Jag tänkte egentligen ha återkommit med lite årsreflektioner efter min årsdag tidigare i veckan, men det har inte blivit av och jag har ändå varit väldigt självupptagen här på forumet på sistone men jag hade ändå en reflektion jag ville dela med mig av.

På måndag är det dags för mig att börja arbeta och jag har 0 ångest inför det. Den största delen av tiden har jag inte ens haft koll på hur många dagar jag har kvar på semestern. Det spelar liksom ingen roll. Det mesta denna semestern gick ganska tokigt. Mycket av det som var planerat blev inte av och jag har inte ens fått träffa två av mina bröder, som jag hade tänkt. Jag kom aldrig längre norrut på västkusten än Marstrand. På min sambos födelsedag när vi hade inplanerat båttur och middag på uteservering fick vi ställa in när min far hamnade på akuten. Nu när vi skulle åka iväg till Öland med min far blev min sambo väldigt sjuk så vi ställde in det. När jag skulle hjälpa till lite på jobbet hemifrån blev det en och en halv dag ungefär totalt, på grund av ett dåligt arbete av någon annan så att en hel del felsökning kom till i onödan. Men allt det där är ju petitesser ändå. Jag är glad och nöjd och min pappa är ändå ok, han ska ju utredas lite mer men mår ju bra så att säga. Livet känns härligt!

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Mer chill när man är nykter såg jag att du skrev någonstans. Jo, jag tackar! Du är ju riktigt chill numera.🤩 Och för egen del har år 2 bara blivit ännu bättre på den fronten.

Ha det bra!

Profile picture for user TappadIgen

@Torn Ja, det känns faktiskt att jag är inne på andra året nu, även om det fortfarande är så nytt att det känns lite overkligt. Man lär sig nya saker hela tiden också. Jag har precis lärt mig att jag inte ska försöka mig på att multitaska utan göra en sak i taget som jag brukar. Sen har jag också lärt mig att en sådan där insektsdödare som ger en elstöt känns något överdimensionerad i stöten som den ger. Insekter lär dö på fläcken och det är väl förvisso bra.

Profile picture for user Andrahalvlek

Härligt att du tog alla motgångar på semestern med så gott humör. Ingenting blir ju bättre av att man irriterar sig och ältar sådant man ändå inte kan rå över, som sjukdom tex. Då är det bättre för alla om man kan rycka på axlarna. This too shall pass.

Skönt också att du har 0 ångest inför jobbstart. Jag kände likadant. Samma sak på söndagar, jag har ingen söndagsångest alls längre inför jobbet på måndagen. Jag är numer alltid nöjd med helgen, oavsett vad den har erbjudit.

Kram 🐘

Profile picture for user Andrahalvlek

Grattis på 13-månadersdagen! Räknade jag rätt? Du hade halkat ner en bra bit på sidan 2 så det var dags att putta upp dig lite 😉 Mycket flyttbestyr? Flyttar ni till större? Det är otroligt skönt att rensa ordentligt INNAN man flyttar, men det tar sin tid.

Kan tänka mig att du har en del gamla disketter och cd-rom och dyl som borde kastas. Om du kan förmå dig förstås. Barnens pappa kan inte ens göra sig av mina sina gamla kasettband, så kallade ”blandband”. Fast han inte ens har någon kassettspelare kvar längre. Han har t-shirts från 70-talet kvar i garderoben. Vojne, vojne. Tack och lov att jag har flyttat från huset 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Stort grattis till 13 månader! 🤩 Skönt att du och Ah firar på samma dagar, alltid någon av er som kommer ihåg då. Ungefär som för mig och @Se klart. Har du hittat några fler gamla fiskeprylar förutom vadarbyxorna? Jag har faktiskt sparat ett fåtal gamla saker från 70- talet. Tex min allra första fiskerulle som jag fick när jag var 5 år gammal. Jag använder den aldrig, men den vill jag ha kvar som minne.

Har du inga gamla minnen sparade @Andrahalvlek? Slängt rubb och stubb.😅

Ha det gött!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Torn Jag har en plastlåda modell större med gamla skolkataloger, fotografier och en del andra mindre minnessaker. Och böcker till förbannelse har jag nedpackat i lådor också. Jag läser aldrig längre, utan jag lyssnar på böcker.

Jag flyttade ju från det gemensamma huset till lägenhet för snart 8 år sedan och lämnade kvar nästan allt. Ville inte ”plundra” barnens hem. Började om från början med Blocket-möblering. Fick rensa mina kläder i fem omgångar innan jag fick in dem i min då enda garderob. (Sen barnen flyttade har jag betydligt fler garderober.) Behövde varken cd-skivor eller spelare, jag har ju Spotify och en högtalare. Vad det gällde köksgrejer splittade vi allt 50/50 och det var ytterst lite jag behövde komplettera med.

Det var nyttigt som sjutton att downsiza. Jag lärde mig att prylar är bara prylar - och de klarar man sig alldeles utmärkt utan. Sen dess har jag försökt att begränsa prylarna till ett minimum i mitt liv. Jag blir stressad av för mycket prylar.

Kram 🐘

Profile picture for user TappadIgen

@Andrahalvlek @Torn @Se klart Tack för gratulationer. Ja, det har väl inte blivit så att jag har haft så mycket tid att skriva. Det finns så mycket jag har önskat svara på bland andra som skriver här att jag kanske har försummat min egen tråd, men på något vis måste man ju göra prioriteringar. Ja, det har blivit en hel det packande och att gå igenom grejer och jag försöker att bli av med så mycket som möjligt och på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt. Det är en del CD-skivor bland sakerna jag gör mig av med ja. :) Jag försöker att hålla minnessakerna till ett minimum och jag tror inte att jag är överdrivet sentimental, men det finns vissa saker jag inte vill göra mig av med. Jag har såklart hittat en del roliga saker, t.ex. lite fiskepriser jag har vunnit som ung.

Senast jag flyttade så blev det ju från utanför Europa och jag har aldrig flyttat inom Sverige förutom, om man inte räknar med när jag flyttade hemifrån när jag var 18. Så sist jag flyttade downsizade jag en heeel del med tanke på att det är begränsat med hur mycket man får in i resväskor på ett flyg, även om ni skulle bli imponerade över hur mycket jag faktiskt fick med mig. Men då hade jag en del minnesgrejer sparade hos min far som jag hämtade hem när jag flyttade till Sverige igen. Men det var ju inte jättemycket grejer. Det var fiskepriserna och lite sådant liknande.

Jag har varit på kontoret och äntligen tagit mig tid att ta en promenad i parken bredvid där jag jobbar på lunchen. Men det har också varit mycket att göra och jag känner mig lite sliten men är glad för det och tacksam för 13 månader.

Profile picture for user miss lyckad

Grattis TI från mig med.🍃🌻🍃..Ja detta lyftande och bärande på grejor..Jag är som AH. Har väldigt svårt med massor av prylar, pryttlar, och bra-ha-grejor.Märkte också redan första gången från hus till lägenhet, hur lite man egentligen använder av ex kläder..Jag ger bort grejor/kläder så fort jag ledsnat, eller märker att jag inte använder dom..Grejor tar tiden ifrån oss som vi kan använda till att må bättre.Ju mer grejor, desto längre tid i livet tar man till sortering, letande, köpande..Kom precis på att jag knappt går i klädaffärer längre..Mycket second hand, och facebook grupper. Detta är inget medvetet var, det har bara blivit så..Billigare och roligare..Är dock inte miljö-medveten med allt..Bensindriven bil, köper plastpåsar ibland, äter kött..mm. 😊

Profile picture for user TappadIgen

@miss lyckad skrev:"Är dock inte miljö-medveten med allt.."

Det är det ingen som är. Vi är människor. Om vi ska sitta och syna varje steg vi tar på den här planeten och fundera på vilket tuggummi som innebär minst CO2-utsläpp innan vi kan välja, så känns det inte som ett liv som är värt att leva. Det vi kan göra är att leva våra liv och generellt göra bättre val. Däremot tycker jag absolut inte att man ska känna någon skam för att man väljer något man vet är mindre miljövänligt än något annat för att man tycker om det bättre. Alla gör det och det är inget konstigt med det. Vi ska kunna var lyckliga också! Det innebär ju kanske inte att vi ska köpa en tankbil med olja och fördela/dumpa innehåller i de insjöar som ligger oss närmast bara för att vi tycker att det är roligt. Däremot är det så tråkigt med symbolpolitiken. Det är många politiker och kändisar som är ute och signalerar deras miljövänlighet med små symbolhandlingar som egentligen inte har någon nämnvärd positiv inverkan på miljön, samtidigt som man låter de riktigt miljöförstörande aktiviteterna fortskrida. Med det sagt är det såklart inte en lätt fråga. Oavsett vad vi människor gör så kommer vi att påverka ekosystemen kring oss, för det är vad det innebär att leva i dem. Det finns liksom inte ett svar på hur vi bäst lever i balans mellan bra val och ett lyckligt liv. Man får göra sitt bästa helt enkelt.

Tack för grattis! Jag är som sagt något av en mittemellan-person när det kommer till att ha grejer. En del saker kan jag vara väldigt osentimental med och göra mig av med. Jag skulle egentligen vilja ha väldigt lite grejer. Men sen finns den en del saker som jag har svårt för att göra mig av med. Jag har t.ex. en del böcker som jag rimligtvis inte kommer läsa igen, även om jag inte kan säga det säkert. Men många av dem känns som mina vänner. Jag lånar ju också ut dem ibland.

Profile picture for user TappadIgen

Jag tänkte ju att det fina med Cairy-appen var att den hojtar till när man når milstolpar. Ändå lyckades jag nästan missa, fram till nu, att jag har 400 dagar. :o Näsa milstolpe enligt appen är 500 dagar.

Sen har jag inte varit här så mycket då det har varit mycket förberedelser inför flytt. Det närmar sig otäckt snabbt på något sätt. Inte så att jag inte ser fram emot att flytta, men tiden går så fort. Jag hoppas kunna vara med på zoom-mötet. Det är väldigt mycket aktivitet här nu, vilket ju både är bra men samtidigt tråkigt att det behövs.

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Stort grattis till 400 dagar! Det är något jag har märkt av nu under år 2. Tiden tycks gå väldigt fort.😀 Jag minns de tre första dygnen av min nykterhet. Tiden verkligen kröp fram, varje timme kändes som en plågsam evighet. Fy fasen, det vill jag aldrig uppleva igen!😩

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Grattis till 400 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Jag har 18 dagar till 600 såg jag just i Cairy-appen. Men jag har ju Nomo-appen också som räknar dagar åt mig. Minns när jag de första månaderna skrev varje enskild siffra för hand i väggkalendern, sen övergick jag till att sammanräkna dagarna varje söndag. För mig är det viktigt att hålla lite koll på räkningen fortfarande, konstigt nog. Jag säger som @Se klart, tänk när man uppnått 2 nyktra år och kan säga att man varit nykter ”ett par år” 😉

Hu, jag avundas dig inte flyttstöket. Men det blir bra till slut! Själv har jag knappt återhämtat mig efter döttrarnas flytt än. Min egen flytt får därför vänta till våren - om jag hittar ett hus förstås. De bygger helt nya lägenheter ett stenkast bakom mig, vid vårdcentralen precis, och det är jag lite nyfiken på också. Då behåller jag närheten till mina älskade promenadstråk 😍 Det är onödigt dyrt att bo självsam i en trea på 77 kvm tycker jag. Relativt hög hyra för rätt sunkig lght dessutom. Större balkong vill jag ha också, med kvällssol. Om det inte blir hur förstås. Det som sker det sker.

Kram 🐘

Profile picture for user TappadIgen

Tack alla! Ja, det känns lite konstigt att det är så mycket tid @Ase @majsan_nu, det har blivit ganska många dagar och det är jag tacksam för. @Torn Det är ju egentligen nu man skulle önska att tiden gick långsamt. Ta vara på varje ögonblick. @Andrahalvlek @miss lyckad Det är som sagt mycket, men det är klart att det känns som att jag gör något positivt också. Jag gör mig av med en massa saker jag inte använder. Jag skulle egentligen vilja göra mig av med mer. @Andrahalvlek Du har inte funderat på städerna runt omkring, så att du får närmare till arbetet t.ex.? :)

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Nope. I snart 30 har jag pendlat till mitt jobb. Det är min jobbstad. Jag trivs alldeles utmärkt i min hemstad. På så sätt har jag liksom två städer som står mig väldigt nära.

Priserna i min jobbstad är dessutom helt absurda.

Kram 🐘

Profile picture for user TappadIgen

Nu blev det alltså 14 månader häromdagen för mig. Det är säkert örtionde gången(Man kan säga så, hörde jag på Språket i P1 igår) men jag kan väl återigen konstatera att jag har haft en period med mindre aktivitet här. Det känns som att jag skriver det nästan varje gång jag skriver.

En fundering jag har haft ganska länge är hur man hittar en bra balans. Jag vill ju att alkohol ska vara en icke-fråga för mig, ungefär på samma sätt som att jag inte samlar på frimärken. Det är ju inte så att det saknar betydelse att definiera sig själv utifrån vad man inte är, ibland kan det ju faktiskt vara väldigt relevant, men det känns ändå som att man bör fokusera på mer på vem man är och vad man gör än vem man inte är och vad man inte gör. Jag kan t.ex. bli irriterad på att man i politiken fokuserar väldigt mycket på att signalera vad man inte är, snarare än vad man är. Visst kan det vara på sin plats att ta avstånd från andra partier, politiker och deras politik ibland, men ibland känns det som att det är det enda man gör.

Det är väl litegrann där jag är, så att säga. Jag dricker inte alkohol, och på ett sätt är det ju något jag inte gör. Samtidigt är det klart att för mig är jämförelsen med att inte samla på frimärken inte helt rättvis. Det är ju inte så att jag en gång samlade på frimärken och att det höll på att långsamt förstöra mitt liv. Handlingen just nu är ju den samma, jag samlar inte på frimärken och jag dricker inte alkohol, men det är ju inte så att om jag skulle börja samla på frimärken att det skulle få särskilt stora konsekvenser på mitt liv, förutom möjligen att jag skulle behöva införskaffa en jacka i manchestertyg och filthatt för att avspegla mitt nyfunna intresse. Av den anledningen behöver jag inte lägga särskilt mycket tid på att fundera på att jag inte samlar på frimärken, men att jag inte dricker alkohol är ändå något jag inte kan släppa helt just på grund av risken att jag sänker garden och alkoholdjävulen får in en rallarsving jag inte är beredd att parera.

Men hur hittar jag balansen? Att det ska vara en ickefråga, men ändå inte? Jag inser nu hur priviligierad jag är som ställer den här frågan. Efter år av kämpande med att tygla alkoholen är jag väl ändå förbi den värsta biten och jag kan inte på något sätt klaga. Jag känner mig så oerhört tacksam för att vara där jag är. Samtidigt vet jag att bara för att jag klarat en viss tid så är det ingen garanti för att det håller för alltid. Det mönster jag har tyckt mig skönja, och jag har varit inne på det tidigare i mina trådar, är att bland de som slutar dricka finns det två huvudkategorier. Det finns de som utvecklar en aversion mot alkohol och så finns det de som egentligen fortfarande vill dricka alkohol men har slutat enkom för dess konsekvenser. Den senare kategorin tycks oftare känna ett sug långt efter de har slutat, vilket kan tänkas vara naturligt att det är så. Nu är dessa två kategorier kanske inte fullt diskreta, även om det kan tyckas så, och de är ju baserade på mina egna observationer och därav som allra minst en förenkling av verkligheten, men jag kan ändå tycka att jag är något på spåren där. Hade varit intressant om någon annan hade någon reflektion kring detta. Kanske lite typiskt narcissistiskt har jag funnit att jag inte riktigt tillhör endera kategori och därmed måste vara speciell. Jag är medveten om människans benägenhet att hitta enkla modeller som förklarar andra människors beteende samtidigt som man tänker att man själv är ett för komplext fall för att låta sig kategoriseras, och trots att jag inte vill hamna i den fällan kan jag inte låta bli att tänka som jag gör. Förmodligen är väl svaret på gåtan att andra människor heller inte låter sig kategoriseras så lätt, men att jag som mönstersökande människa inte är fri från bekräftelsejäv(Det bästa svenska uttrycket jag vet för confirmation bias).

På vilket sätt passa jag inte in min egenpåkomna kategorisering då? Jag känner inte att jag har utvecklat en aversion till alkoholen i sig, utan egentligen endast dess konsekvenser, men samtidigt känner jag egentligen aldrig numera ett sug efter den. Jag har försökt mig på en del tankeexperiment i samband med mitt dagliga mediterande. Ett av dem har gått ut på att jag efter avslutad meditation när jag verkligen närvarande i sinnet har på bästa sätt återskapat ett scenario där förr i tiden konsumerat alkohol. Jag tänker inte återge något scenario här, men det är kanske relevant ändå att säga att jag har försökt tänka på ett sådant tillfälle där jag har känt att alkoholen har gett mig någonting. Det handlar alltså om alldeles i början på en kväll med alkohol. Jag har på detta sätt lyckats återskapa vad jag bäst skulle kunna beskriva som en spökkänsla av tillförseln av vad jag antar måste vara endorfiner och serotonin. Jag har aldrig funderat på hur det känns rent fysiskt innan och nu finns det ju en risk att jag lurar mig själv, men det är som en fysisk känsla lokaliserad inne i huvudet som är väldigt svår att beskriva. Det är definitivt en känsla av att må bra, men det finns inte så mycket man kan jämföra det med. Jag som är en av de lyckliga som kan känna ASMR, kan jämföra med det till en viss del. Där finns en viss likhet men ASMR känner jag är betydligt mer en kittlande känsla som är mer lokaliserad i yttre delen av huvudet, nästan som att centrat på den är i själva kraniet medan denna känslan är mer utspridd och har ingen kittlande komponent. Som sagt, inte helt lätt att beskriva.

Denna känslan är något som jag gärna upplever igen och igen och det är väl en förklaring till varför jag ville dricka. Sen drack jag ju i sådana mängder att jag passerade må-bra stadiet varje gång i jakten på att förhöja det och känslan blev allt flyktigare och mer utsuddad varje gång. Så det är väl där jag är någonstans. Jag tror mig ha identifierat den fysiska känslan jag tyckte om som jag inte tidigare egentligen varit medveten om alls och det är klart att jag vill uppleva den igen. Jag kan logiskt tänka att det hade varit skönt att dricka för att uppleva känslan igen, det är ju en snabblösning, men samtidigt vet jag också logiskt att de negativa konsekvenserna gör att det inte är värt det. Rent känslomässigt verkar jag ha kommit ikapp förnuftet, för samtidigt som jag kan framkalla känslan och vilja återuppleva den igen så blir jag inte sugen på att dricka. Det är jag tacksam för.

Detta experimenterande har jag testat under ett tag nu och inte varje gång jag har mediterat. Jag vet inte när jag började egentligen och den där spökkänslan av välbefinnande, alltså att återuppleva det i minnet, kan jag framkalla nästan närsomhelst nu efter bara några sekunder av koncentration. Min nya upptäckt, som förvånade mig litegrann men som kanske inte borde ha, är att detta fysiska välbefinnande kan uppstå vid andra tillfällen också. Nu när mediterandet har låtit mig förstå precis hur det känns har jag kunnat identifiera det i andra sammanhang också. Det är ju inte särskilt ofta jag känner det så tydligt men första gången jag gjorde det var när min sambo vilade med sitt huvud mot mitt bröst och jag kunde höra hur hon hade somnat och jag tittade ner på vad som i det närmaste var en silhuett av hennes välbekanta ansikte i det svaga ljuset som letat in sig genom fönstret från de ljuskällor som finns att tillgå när solen gått ner. Just där och då var jag medveten och även om själva upplevelsen var väldigt olik så var själva den fysiska känslan i välbefinnandet så lik den minnesbild jag kan skapa om att dricka alkohol att jag kände igen den i princip omedelbart.

Det här är såklart högst ovetenskapligt och anekdotiskt och jag vet inte till vilken grad jag faller offer för mitt eget bekräftelsejäv. Ett av människans framgångsrecept har ju varit vår förmåga att kunna urskilja mönster i naturen och använda oss av dem till vår fördel, men det har såklart också gjort så att vi ser mönster där de egentligen inte finns. Jag vet inte om detta ämne redan har studerats på eller om andra har upplevt samma sak. Som sagt är det inte samma upplevelse att dricka alkohol som att utföra andra aktiviteter som påverkar endorfiner och serotonin, men att den där för mig nyupptäckta fysiska känslan är så lik känns inte som att det skulle vara en slump.

Profile picture for user Se klart

Hej!
Vilket spännande resonemang och inlägg. Jag hör nog varken till dem som har jättestark aversion mot alkohol. Och heller inte de som skulle vilja dricka. För mig är alkoholen lite ”frimärken” jag bryr mig inte- som mitt barnbarn säger.
Jag tycker dock att denna fas i nykterheten har kommit sent, ja senaste månaden eller två. Innan dess fanns en rädsla, nånstans. Att jag var en av de som inte skulle klara mig nykter på sikt. Men sista tiden har jag fått ett annat sorts självförtroende.
Ungefär som att man samlade på frimärken pga inget bättre för sig. Sen kom ”bättre”, dvs så mycket annat jag vill/har lust/och längtar efter att göra, att alkoholen inte har nån given plats.
För mig var det också ett jättestort steg att en dag tänka orden ”faran över”. Jag vågar inte säga det högt, jag är inte kaxig och jag tror kanske inte faran är över någonsin.
Men jag har kommit till den punkt att om någon skulle erbjuda mig en lucka i tiden- då jag fick och kunde dricka- och jag VISSTE att det inte skulle påverka sug eller ha några andra konsekvenser. Så skulle jag säga nej. Utan att tveka. Kanske är tiden lösningen också här? Kram.

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Jag tänker att det beror på i vilket sammanhang man befinner sig. Är jag centerpartist bland en massa andra centerpartister har jag inget behov av att tjata om det. Men är jag tillsammans med en massa socialdemokrater är kanske behovet stort att tjata om ”jag är INTE sosse”.

Folk får dricka precis hur mycket de vill för mig, men jag är anti att det ”normala” är att dricka. Jag är anti all misär det för med sig för familjer och individer. Jag är anti att det kostar så mkt pengar inom sjukvården.

Men allt det där brukar jag inte basunera ut till vardags, men jag svarar om någon frågar. Och jag tar chansen om tillfälle ges, precis som jag uttrycker och delar feministiska tankar och värderingar när tillfälle ges.

Idag fick jag med en anti-alkohol-artikel i tidningen. En sexolog som berättade att 1-2 glas är lagom när man ska ragga/dejta och att mer än det försämrar upplevelsen, både av verbalt umgänge och sex. Jag tog chansen när tillfälle gavs!

Häftigt att du kunde återuppleva känslan! Ett sätt är ju att återuppleva den just i meditationen. Eller i fysisk närvaro med din sambo. Jag kan tänka mig att djur kan ge samma känsla och även träning i viss mån. Runners High har man ju hört talas om. Känslan av att här och nu är livet helt perfekt ❤️

Kram 🐘

Profile picture for user Ase

@TappadIgen Alltid roligt att läsa dina inlägg. Du har ett ganska specielt sätt att skriva som tilltalar mig.
Jag har en stor ilska mot alkohol. Jag känner ilska för vad den skapar med lidande hos människor och i familjer. Nu är jag i början av min nykterhet så antagligen så kommer denna avsky mot alkohol mattas av med tiden. Går nog att jämföra med att bli dumpad, i början är man arg, ledsen, förnedrad men efter ett tag kan man se lite mer nyanserat på situationen. Men just nu så ser jag alkoholen som en demon som tar över människor.

Häftigt med din meditation. Började du meditera i samband med alkoholstopp eller var det något du gjorde även tidigare?
Grattis till tid.

Profile picture for user TappadIgen

@Se klart @Andrahalvlek @Ase Tack för era kommentarer!

Det är väl så som jag tänkte att det kanske inte är någon som låter sig kategoriseras så enkelt. De kategorier jag har fått fram kan säga något om hur vi är som grupper, men när man tittar på en enskild individ så kan det vara svårt att hitta dess exakta plats. Litegrann som Heisenbergs osäkerhetsprincip, även om inte det heller är en perfekt analogi.

Angående meditation. Jo, jag mediterade innan jag slutade att dricka men inte lika systematiskt som nu och för mig har det gjort en så stor skillnad. Jag har t.ex. förmodligen världsrekord i att vara ouppmärksam, fortfarande nu när jag mediterar men det har blivit bättre. Förra hösten hade jag en sten i skon som satt på ett ställe. Jag skulle ta ut den men glömde bort det och gick någonstans närmare 20000 steg med stenen i skon och när jag kom hem tog jag äntligen ut stenen och hade en blodfylld blåsa under foten där stenen var. När jag tänkte tillbaka så kunde jag nu minnas hur det hade gjort ont hela tiden, men inte tänkt på det. När jag bodde utomrikes och körde till jobbet så märkte jag först när jag parkerade hur jag svettades så att det droppade. Jag hade kört med värmen på full blås en varm eftermiddag hela vägen hem. Jag satt i badkaret och läste en bok och måste ha stött till proppen så att den lossade. Jag var inne i boken och blev uppmärksam först på vad som hänt när det sista sorlande ljudet av det sista vattnet åkte ut från badkaret. Först då märkte jag hur kall jag var om huden och hur tung min kropp kändes nu när vattnet inte längre bar mig.

Av den anledningen är det kanske inte så märkligt att jag inte har tänkt på den här fysiska förnimmelsen av belöningssystemet som är igång förrän nu. Jag vet ju fortfarande inte exakt vad det är. Det är ju inte välbefinnandet i sig alltså utan den fysiska känslan. Sen kan jag inte vara 100% säker heller på att det verkligen var så jag kände av alkohol, då det bara är ett minne, och jag är nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att utföra experimentet.

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Ja, de där minnena är luriga. Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså. Fast just kanelbullar var ett dåligt exempel, för det är ju himmelskt gott 😍 Men andra matsaker, semlor tex. Hur gott är det egentligen? Det är ju trevligt att fika ihop med någon, men de flesta semlor smakar bara…. okej.

Och vi minns ju alla att vintrarna alltid var snöiga och somrarna strålande vackra när vi var små. Eller tvärtom. Jag har starka minnesbilder av regn, regn, regn typ året runt från min uppväxt i gbg 🤣 Plus att vi fyller i luckor som uppstått. Jag har på allvar konfronterats med vissa barndomsminnen som inte alls var sådana som jag minns dem. Jag har ”återberättat” minnena i min skalle tills det blev en sanning.

Och det är just därför man inte bör umgås med fina dryckesminnen. Man ska helst bara fösa dem åt sidan, som en ovälkommen gäst. Inte ställa dem på en piedestal. Just därför är jag lite anti alkoholromantiken generellt. Alla tjatar om uteserveringar. Hur ofta sker det att man sitter på en sådan? Och varför skulle det inte vara lika mysigt med iskaffe i glaset? Det är ju stunden, umgänget, ledigheten, solen som är grejen, inte alkoholen.

Kram 🐘

Profile picture for user Sisyfos

Jätteintressanta inlägg! Kategorierna lämnar jag därhän, jag identifierar mig inte i någon av dem. Men jag tycker det är så intressant dina experiment med att med meditationens hjälp få signalsubstanserna att kicka in. Jag har skrivit det många gånger men jag får ju inte riktigt några kickar av alkohol. Andra droger funkar bättre, men de har jag just därför hållit mig ifrån. Men, men det är möjligt att jag får kickarna men då måste jag hinka i mig stora mängder i stället (som periodarna om man ska fortsätta att kategorisera). Just det där blir skitjobbigt eftersom jag inte gillar att vara full - eller att det märks att jag är full.
Men jag tror att du är något på spåret som i alla fall jag kan känna igen mig i och det är närvaron. Minns när jag hade varit nykter i två månader första gången jag slutade och för första gången på länge upplevde total lycka och närvaro när jag var på badhuset med sonen. Det är en lyckokänsla som jag inte får med alkohol. Nu tror jag att vi är olika där, vi som skriver härinne, för för några förhöjer alkoholen effekten av njutning kanske, eller är det bara en illusion? För mig är det så i alla fall. Jag har inte använt alkohol för att förhöja upplevelser. Jag blir mest trött. Jag trivs bättre när jag ”är med”. Så konserter, skidåkning etc etc har aldrig varit kantade av alkohol.
Däremot är det fortfarande inte en ickefråga för mig. Jo, i såna sammanhang. Men inte i fråga om att medicinera med det för att höja signalsubstanserna. Jag tror att det bästa vi kan göra är att som du gör hålla hjärnan nöjd och glad. Den vill ha sina kickar. Vi har alla nosat på beroendet och det är en motorväg i kickar för hjärnan. Ingen ansträngning för att frammana effekterna (till en början). Så när vi dippar… när vi av olika anledningar inte är på bra platser då gäller det att se upp. ”Aldrig första glaset” lever också farligt när perioderna av melankoli inträder tror jag. För om behovet av att höja sig blir för stort, så är fallet också så extremt djupt i självkritik etc.
Å andra sidan är tröskeln mindre för oss andra. Jag vill att alkoholen ska vara en ickefråga, men jag tänker att när man har befunnit sig i beroendet, när man har skapat nödvändiga signalsubstanser med hjälp av alkohol så är det aldrig mer en ickefråga. Så om man, som jag, väljer att dricka sparsamt, då är tröskeln lägre tror jag till att medicinera återigen. Men jag tänker också att det inte spelar så stor roll för oavsett vilken av de här grupperna vi tillhör så behöver vi ta hand om oss själva och vår hjärna. Blir riktigt sugen på att pröva meditation, men jag tror att jag skulle behöva plocka fram andra minnen för att få mina kickar. Jag får dem mer av gemenskap tror jag. Och det i sig kan ju vara bedrägligt eftersom det är så vanligt med alkohol i gemenskaps sammanhang.

Profile picture for user TappadIgen

Det verkar vara så att jag är bra på att dra igång lite funderingar, men sen inte fullfölja dem när jag får svar. Men jag har låtit era svar gro litegrann. Jag vet inte hur säker jag låter i mina texter när jag skriver, men det mesta av det här är ju alltså funderingar jag har baserat på vad jag upplever och jag är medveten om att allt går igenom ett subjektivt filter och att jag inte har någon direkt tillgång till inställningarna på dessa filter och därmed har jag svårt att avgöra vilka delar som grumlats och suddats ut. Trots det är ju mina upplevelser de enda jag har att gå på, för jag vet inte hur det skulle gå till att objektivt mäta detta.

@Andrahalvlek skrev:"Jag brukar tex tänka att minnet av nybakade kanelbullar är snäppet bättre än kanelbullarna är i verkligheten - om jag vill avstå alltså."

Jag förstår din analogi och just den med kanelbullar tycker jag är perfekt. Det finns egentligen inte många bakverk och sötsaker som jag tycker är goda på riktigt. Däremot är de ju en del av en upplevelse som man kan tycka om och en del av det är ju ökningen av måbra-ämnen i hjärnan, som ju snabba kolhydrater ger oss av evolutionära anledningar. Jag tänker att utan Så är det väl egentligen med alkohol också. Jag tyckte ju om smaken på ganska många drycker, men som jag inte är den första att upptäcka eller beskriva så blev ju smaken alltmer sekundär. När jag tänker efter nu finns det egentligen bara en smak jag kan sakna, men jag funderar nästan aldrig på den, så hur viktig var den egentligen? Samt är ens det minnet jag har av det nu att det var så jättegott egentligen? Nuförtiden på restaurang beställer jag nästan endast vatten och tycker att det är gott. Nu smakar ju alkoholfria alternativ ofta annorlunda, men om man skulle kunna få det jag tänkte att jag saknade nu att smaka precis likadant utan alkohol, ja, jag skulle nog vilja prova det då. Dock finns det ingen chans att jag druckit det i samma mängder. Till det priset kanske jag inte varit särskilt intresserad av det alls. Nu är ju detta hypotetiska funderingar som sagt.

Men som du säger @Andrahalvlek så kan vi inte lita på våra minnen heller. En annan klassiker för mig är ju att jag nu minns min värnplikt med värme, men det är klart att det inte alltid var det roligaste under tiden när jag tänker efter. Spontant kan jag längta tillbaka till den tiden, men när jag verkligen tänker efter så hade jag nog inte gjort om befälsutbildningen t.ex. ens mot en stor klumpsumma med pengar. Så visst romantiserar man kanske de fina stunderna med alkohol också. Men samtidigt minns jag ju att de fina stunderna skippades nästans helt mot slutet och jag vet inte ens vad det var man egentligen jagade förgäves till slut. Att få återuppleva något ouppnåeligt.

@Sisyfos skrev:"Jag har skrivit det många gånger men jag får ju inte riktigt några kickar av alkohol."

Jag har ju inte tänkt explicit i de banorna när jag har druckit att nu ska jag dricka lite för kicken. Det är ju egentligen först i efterhand jag nu har identifierat själva fysiska känslan av den, om den nu är korrekt för det är ju bara en minnesbild av den. Jag kanske ska försöka förklara hur minnesbilden av den känns.

Tänk dig att du tappar något tungt på stortån. Om du verkligen lever dig in i den tanken att du gör det och du har gjort det någon gång tidigare i ditt liv, vilket man väl får förmoda att de flesta har gjort, så kan du känna en "spökkänsla" av smärtan i stortån. Du vet nästan precis hur det känns när smärtan strålar från tån. Jag själv kan känna nu hur det strålar på ovansidan, men inget på undersidan av foten, men utan att det faktiskt gör ont. Det är som ett minne av känslan. Samma minne har jag lyckats framkalla av den där fysiska känslan av välbefinnande i huvudet alltså, men jag tänker att den känslan var aldrig det jag medvetet var ute efter. För mig känns det självklart i efterhand att den var en del av det jag var ute efter, men egentligen utan att det var ett explicit mål med drickandet. Kan det vara något liknande för dig? Jag känner igen mig i det du beskriver att konserter och liknande egentligen upplevs bäst utan alkohol, men jag förstod ju aldrig det tidigare så där är vi väl olika. Jag tycker absolut att du ska försöka dig på meditation. Som jag påpekat innan så vet jag ju inte vad som är verkligt och vad som inte är det, men jag tror att meditation hjälper mig att åtminstone komma närmare verkligheten än jag kan utan den. För en annan sak jag lärt mig delvis med meditation är att jag inte heller alltid måste söka kickarna. Det är bra att ha målsättningar och att göra och uppleva spännande och roliga saker, men man kan trivas med livet emellan också om man bara vill. Det fungerar inte alltid, såklart. Måendet går alltid upp och ner över tid och att må mindre bra under perioder är en oundviklig del av livet. Men om man behandlar livet emellan kickarna enkom som en transportsträcka till nästa kick så missar man väldigt mycket.

Tack för all input!

Profile picture for user TappadIgen

Tack @Andrahalvlek, ja du räknade rätt, och tack @Torn

15 månader är en lång tid, fast visst börjar tiden i sig kännas lite mer betydelselös nu på något sätt? Om en månad kommer det att bli 16 månader. På ett sätt känner jag ju att jag vet ju att jag kommer att klara en månad till, i den mån det är möjligt att veta något om framtiden. Man kan såklart aldrig vara helt säker på någonting egentligen, men jag ser inga faror som lurar runt hörnet. Det är julbord med jobbet i slutet på November, men det är inget som jag ser som en potentiell fara överhuvudtaget.

Så funderar jag på det för mycket kanske? När hittar man egentligen en balans i det hela? På ett sätt vill jag ju att alkohol främst ska vara en icke-fråga för mig men samtidigt känner jag att jag inte ska slappna av fullt ut, för det är väl där farorna lurar, antar jag? Samtidigt är det ju en fin gemenskap här såklart utöver vad forumet ger mig i mitt nykterhetsarbete.

Profile picture for user miss lyckad

Grattis till tid🍃🌺🍃Fri tid..🤗. Så skönt för dig att ha tilltro till din egen nykterhet. När jag funderade på en dag i taget (AA). Så använder jag metoden när något är jobbigt. Annars tycker jag visst att man kan tänka framåt, och ha framtidstro om både nykterhet och annat. Det är nog smart att plocka russinen ur kakan, Dvs använda olika metoder och redskap från olika läror..En metod passar mig, en annan metod passar någon annan. Det enda jag är helt säker på är att samhället vi lever i skulle bli bättre om alkoholen försvann. Ingen skulle behöva bli bakfull( förgiftad) ingen skulle köra bil full, eller bli slagen, eller mördad av någon som får frispel i fyllan. Barn skulle slippa ha ångest för att föräldrarna super, vi skulle t.o.m bli snyggare allihop. En önskedröm naturligtvis, eftersom det är en miljardindustri. 🙄

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Jag känner mig inte ett dugg orolig. Jag är generellt så anti alkohol numer att jag inte vad som skulle få mig att dricka alkohol igen. Ingen annan i alla fall.

Men jag tror samtidigt att det är viktigt att aldrig glömma hur illa det var. Det påminner mig forumet om varje dag, så jag blir kvar här som en gammal insutten fåtölj.

För mig är forumet också en hjälp för att hantera det nyktra livets skav, för det uppstår då och då. När jag tvingas sätta ord på tankar och känslor lättar det liksom inombords. Orden på pränt börjar liksom resonera med sig själv.

Jag har nu lyssnat på ”Depphjärnan” av Anders Hansen och han förklarar varför det är bra att sätta ord på tankar och känslor. Vi reagerar och känner med amygdala i hjärnan, en primitiv del av hjärnan. När vi sätter ord på känslorna aktiverar vi frontalloben, där sunt förnuft och problemlösning bor.

Så därför lugnar amygdala ner sig när vi pratar och skriver om det svåra. Amygdala är hjärnans ”dramaqueen”, den som helst vill att vi släpper allt och springer iväg och söker skydd.

Jag kan verkligen rekommendera boken!

Kram 🐘

PS. Min kompis sa i helgen ”förlåt att jag gnäller” men jag uppmuntrade henne att gnälla ännu mer. Bring it on. Efter vårt flera timmar långa samtal mådde hon mycket bättre. Hon tog redan nästa dag fyra-fem aktiva beslut som gynnade hennes mående. Utan vårt samtal hade hon kanske ältat och velat fortfarande. Min roll var lyssnande, bekräftande och pyttelite rådgörande. Eller rättare sagt, jag berättade hur jag gjort. Hon får göra som hon vill. Precis som med nykterheten!

Profile picture for user TappadIgen

Tack för gratulationer! Jag kanske svarar lite sent, men det brukar jag ju göra. Och ni har väl rätt @miss lyckad och @Andrahalvlek Jag har aldrig tänkt på det så tydligt angående vikten av att sätta ord på tankar och känslor. Men det är väl lite där jag är liksom att alkohol ska vara en ickefråga, men samtidigt kommer det aldrig vara det fullt ut. Jag vill att det ska vara en ickefråga på det sätt att jag inte är något specialfall för att jag inte dricker och ska inte behöva behandlas eller tänka annorlunda när jag hamnar i sociala sammanhang när jag dricker. Jag ska på julbord t.ex. med jobbet om två veckor och jag planerar inte något i förväg för det och behöver inte fundera på strategier eller någonting. Jag kommer vara där och äta och dricka precis vad jag vill. Dock blir det inget alkohol i men t.ex. heller inget kött. De andra gästerna kommer förmodligen också välja bort en del rätter och en del drycker. Det är ju inget konstigt.

Men samtidigt är det ingen ickefråga på grund av det förhållande jag har haft med alkohol och riskerna som finns inblandade där. Därför kan jag ju inte släppa det helt, men det är väl i det här sammanhanget jag försöker hitta balansen. Jag kan inte gå och fundera på det 24/7 men jag kan inte heller aldrig tänka på det igen. Finns det en gräns dock för när jag tänker på det för mycket eller för lite? Det är väl kanske mest det jag funderar på.

Annars går livet framåt och jag har nu bott i min nya lägenhet i 6 veckor och jag känner mig mycket mer hemma än jag någonsin gjort kanske. Det känns verkligen som vårt ställe och en fristad. Det har sina skavanker såklart, men jag har haft turen att inte födas med det oket att allt måste vara perfekt. Det är bara det jag gör som måste vara det, men det är en annan historia. Jag kunde nog egentligen inte känna mig mer hemma. Jag älskar sovrummet som det är nu. Det finns lite saker kvar att göra, men vi har tid och måste inte skynda oss på att få allt fixat på en och samma dag.

En annan annan sak jag har funderat på lite mer som jag tog upp litegrann i diskussionen på och efter det senaste zoom-mötet är angående det där med att länga efter saker. Har ni hört talas om vad man kallar för The Hedonic Treadmill? Jag vet inte om det finns en bra svensk översättning på det. I alla fall så handlar det om hur snabbt vi anpassar oss till både en förbättring och en försämring av våra liv. Ett exempel är kanske när man startar som ung. Man kanske vill gå ut skolan med bra betyg. Sedan vill man skaffa ett bra jobb och sen en familj och ett hus och en bil och en befordrar och bättre lön. Man arbetar mot mål hela tiden och tänker att när man väl uppnått nästa mål så är man lycklig. Men när man får en befordran t.ex. så är man lycklig just då och ett tag till men efter ett tag är man tillbaka på samma nivå av lycka som man var innan och nu har man ett nytt mål man vill uppnå.

Samma effekt fungerar ju åt andra hållet när man får en försämring att man ett tag känner sig nere, men sen blir det det nya normala och det är en del av lyckolöpbandet man är på(är det en bra översättning av hedonic treadmill?) men mitt fokus är på att söka lyckan i sig.

Det är lätt att vi hamnar i illusionen att bara man klarar av nästa steg så är man lycklig sen och då är man klar, vad det nu än kan vara. Den där befordringen på jobbet eller den där titeln eller utbildningen eller huset man ska köpa. Det är inte så svårt att förstå varför den här illusionen har gagnat oss ur ett evolutionärt perspektiv för att skaffa oss bättre förutsättningar att överleva har såklart inte så överraskande också gett oss bättre förutsättningar att överleva och fortplanta oss och dessa gener har därmed överlevt. Jag vill ju inte heller ha sagt att det är något fel med att ha målsättningar och att sikta högre än där man är. Jag tror att ha mål i sig är ett sätt att få oss att finna en mening i det vi gör och är en förutsättning för att vi ska kunna hur vi fyller en viktigt funktion i samhället och i våra medmänniskors liv. Att ha en purpose är nog så viktigt för att vara lyckliga, så mina funderingar handlar inte om att man inte ska försöka förbättra sina liv eller se fram emot saker. Det upptäcker jag nu att jag har glömt att ta upp. Vi kan ju också se fram emot saker som kanske inte är mål i sig men som vi vet är aktiviteter som gör oss glada. Som en konsert vi har biljetter till eller en högtid när vi ska få träffa nära och kära eller en resa vi ska göra tillsammans med någon som är viktig för oss. Att se fram emot och planera för något sådant kan också vara betydelsefullt och ge oss mening och glädje. Men det vi glömmer i alla dessa fallen är att vi har allt som krävs för att känna lycka nu, vilket är vårt medvetande. Om vi väljer att vara närvarande just nu och medvetna om vad som händer så kan man uppskatta allt som händer på ett helt annat sätt. Jag pratar inte om att man skriker ut ett glädjevrål i en dopaminrush för små saker, utan den beskedliga men lika behagliga lyckan över att få uppleva saker som det är och njuta av den.

En analogi skulle kunna vara att du äter en knäckemacka med ost varje dag och sen på löningsdagen så köper du istället en rysk kaviar och äter den. Är inget fel med att se fram emot kaviaren, men missa inte att knäckemackan med ost också är god. När du äter den, fokusera på den istället för att drömma dig bort till löningsdagen.

Jag tänker att det är lite så som alkoholen har fungerat för mig. Det har varit först en genväg till dopaminrushen som jag kan uppnå närsomhelst egentligen utan särskilt mycket ansträngning och då har det blivit så att jag har tagit till den allt oftare och såklart har det blivit mer destruktivt istället. Så nu när jag inte dricker alkohol har jag inte ersatt den med något annat egentligen. Visst har jag saker att se fram emot också och det gör jag, men som jag varit inne på förut så är inte livet en transportsträcka mellan de gånger man får ett dopaminpåslag. Ser man på livet på det sättet kan man nog aldrig bli riktigt lycklig på riktigt.

Tänk dig att du ska på en konsert med din favoritartist imorgon. Se absolut fram emot det, men är det det enda du gör så går du ju miste om en dag du kunde ha spenderat på något annat mer vardagligt men ändock njutningsfyllt.

Tänk dig att du fått reda på att du ska dö imorgon? Det här är såklart mycket svårare. Men om din alternativ är att gå runt och oroa dig för att du ska dö imorgon hela dagen så att du inte hinner njuta av den tid du har kvar eller släppa tankarna på morgondagen för tillfället och njuta av den tid du har kvar, vilket är det bästa alternativet? Svaret är självklart, men det såklart inte så lätt att inte oroa sig. Nu är det här ett extremt exempel, men jag hoppas att det har fått dig som har läst, om det nu är någon som fortfarande läsert, att tänka till. Försök njuta av det du har precis nu, vad än morgondagen har för planer för dig. Planera för morgondagen också, absolut och målsättningar och riskkalkyler, men begränsa den mängd du lägger på det eller så riskerar du att slösa bort ditt liv på att vara överallt annars än det enda ställe som faktiskt egentligen betyder något och som är nu.

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Du skriver alltid kloka inlägg - och det här inlägget hamnar på din topp 5-lista tycker jag 😍 Jag kan skriva under på allt du skriver! Det där med julbordet är spännande, hur kunde sådana saker vara megastora i början? Nu känns det ju plättlätt. Jag äter inte rullsylta, ål eller sillsallad och dricker ingen alkohol. Punkt. Julmust är gott 😋

Anders Hansen beskriver i sin bok ”Depphjärnan” just lycka som en viktig drivkraft. Eller jakten på lycka snarare. Men man kan inte känna sig lycklig hela tiden, eftersom det är just en drivkraft att uppnå nästa sak och nästa sak. Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?

Jag känner mig åtminstone mer grundnöjd i tillvaron, och har inte alls samma behov av att ”uppnå” nya saker som ger mig lycka. Jag går inte igång på prylar alls, jag värdesätter relationer mer. Det kan man inte sträva efter på samma vis, det uppstår när det uppstår liksom. Ett riktigt bra och fint samtal med någon av mina döttrar, min mamma, en kollega eller en kompis uppstår ju i stunden - och då har jag vett att njuta av det. På samma sätt vet jag att varje sådant samtal levlar upp nivån för alla våra kommande samtal. Vi bygger tillit till varandra. Flummigt kanske, men så känner jag.

Vilka möbler eller kläder jag har eller hur mycket pengar jag har på banken bryr jag mig inte ett dugg om. Människor som strävar efter sådan lycka tenderar även att vara avundsjuka på andra, missunnsamma. Och den känslan kan förpesta en individ tills hen imploderar inifrån. Tyvärr.

Kram 🐘

Profile picture for user FinaLisa

@TappadIgen Godmorgon 🌞
Det var längesedan jag besökte din tråd! Och fann flera intressanta inlägg.😊👍
Som sammanföll med att jag igår, när jag rensade bland gamla papper, hittade följande gamla anteckning:

För att man ska må bra behöver man: Något att se fram emot
Något att göra
Någon att älska

Alla goda ting är tre😊
Sägs det ju iallafall...
Kram 💚

Profile picture for user TappadIgen

@Andrahalvlek skrev:" Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?"

Jag läste ditt svar direkt men har låtit det smälta över en dag. Det första jag tänkte på är när det kommer till definitioner att kanske räcker inte språket riktigt till. Sen lägger vi väl ofta olika konnotation i olika ord vilket gör att vi kan tala om samma sak, men använda olika ord för det t.ex. Det har jag funderat på sistone t.ex. med @Torn att jag tror att vi egentligen känner samma sak om alkohol, men använder olika ord för att beskriva det. Ett tag tänkte jag att jag inte höll med honom om vissa saker, men nu tror jag att det mer handlar om hur vi sätter ord på samma sak på olika sätt. Inte för att det skulle göra något om vi inte höll med varandra om allt, men nu börjar jag frångå huvudpoängen här.

Lycka är kanske inte rätt ord och jag var lite medveten om det när jag skrev det, men hittade inget bättre ord. Nöjdhet, som du föreslår, är kanske ett bättre ord men nu när jag har funderat på det över natten så känner jag att det inte riktigt heller når fram.

Det vi talar om är alltså den där positiva känslan man kan känna av att vara närvarande i nuet och uppskatta det som finns där och då, vad det nu än är. Detta är alltså något man kan åtminstone teoretiskt skulle kunna känna nästan hela tiden. Där finns ju en kvalitativ skillnad mot den lycka man känner vid livets höjdpunkter. Det handlar ju både om intensitet då man vid höjdpunkterna kan känna ett lyckorus av må-bra-hormoner som svämmar över i hjärnan, men också kvantitet då detta lyckorus även har den egenskapen att det är flyktigt. Det är ju hela poängen med tanken om the hedonic treadmill. Om du arbetar dig upp från en arbetarmiljö hela vägen upp och blir VD för ett stort bolag och det har varit din dröm sedan du var liten. Den dagen du får den tjänsten är såklart den lyckligaste i ditt liv. Sen är det säkert så att du med hjälp av den tjänsten säkert kan skapa fler situationer av lycka, men den lyckan av att ha nått den tjänsten i sig, är flyktig och kommer att lägga sig.

Den lyckan som jag menar att man kan känna emellan dessa livets höjdpunkter är inte i närheten lika intensiv, men kan vara mer varaktig och uppnås i princip närsomhelst. Det gäller bara att man kan vara närvarande och släppa ältandet av det som hände igår och längtan till det som ska hända imorgon, vilket väl är lättare sagt än gjort. Jag vill ändå säga att det är en slags lycka, men kanske på grund av den lägre intensiteten är det inte det bästa ordet att använda. Samtidigt tycker jag att nöjdhet kanske är lite mjäkigt för att beskriva det då det inte riktigt fångar hur stort det är när man äntligen upptäcker det. Eller kanske är jag främst emot det för att jag tänker på hur man kan känna att vara nöjd men ändå leva ett helt liv utan att faktiskt aldrig vara närvarande i nuet. Det är inget logiskt argument förvisso, för man kan ju vara lycklig ibland också utan att någonsin vara närvarande också.

Jag kanske får fundera vidare på det ett tag men tack för att du spånar vidare med mig. Det var inte meningen att såga ditt förslag :)

Profile picture for user TappadIgen

@FinaLisa Tack för funderingar. Jag kan nog hålla med om att för att må bra så är det viktigt att man har en mening utanför sig själv också. Det ger en ett "varför" man gör saker och i detta kan det ju ingå att man har saker att se fram emot. Detta kommer ju i sig av att man har mål för framtiden, både vad det gäller rekreation som konserter och spa-vistelser och resor, samt arbete på ens livssituation som sparande till nytt boende, studerande för att byta jobb etc. I båda fallen har man något att se fram emot och det i sig kan ge livet en mening när man behöver den. Varför ska jag gå upp på morgonen och åka till jobbet just idag när både himlen utanför och sinnet inom mig är gråmulet och dant? Ja, då har man det där målet man tänker på.

Samtidigt är ju min tanke att vi kan göra oss själva olyckliga om vi förankrar all vår lycka just i dessa mål. Alltså att vi alltid ser tiden emellan målen som en transportsträcka. Det finns så mycket som vi kallar alldagligt att njuta av däremellan. Hänger du med på mitt resonemang? Oavsett är jag glad att du delar med dig av dina tankar. :)

Profile picture for user Andrahalvlek

@TappadIgen Jag tror också att det finns olika slags lycka. En grundlycka och en happyhappylycka. Den senare syftar till att vi ska sträva mot olika mål och då belöna oss själva med en enorm endorfinkick. Den förstnämnde syftar till att uppskatta och behålla det vi har bra av i våra liv.

Det jobbiga uppstår när folk generellt tror att man kan uppleva happyhappylycka hela tiden. Det är då man avverkar relationer, jobb, prylar, inredning, kläder etc på löpande band. Samtidigt som man är avundsjuk på instagramvännerna. Och fuskar däremellan med att framkalla en fejklycka med hjälp av alkohol. Så tror jag.

Jag uppskattar verkligen våra spånarsamtal också 😍

Kram 🐘

Profile picture for user miss lyckad

Lycka💕..Minns när jag och ex-mannen inte hade tvättmaskin på 3 månader i vårt första hus..Vi använde kläderna tills det knappt fanns rena kvar..Och en gång kom jag hem, och exmannen hade tvättat precis alla kläder för hand och hängt upp på tork. Då kände jag mig lycklig..När vi sen köpt en tvättmaskin och vi tvättade tvätt, satt jag 2 timmar och tittade på tvätten som snurrade runt i tvättmaskinen och blev ren..😅..Såna lyckostunder har jag inte haft på många år. Går något sönder, så fixar man det betydligt snabbare idag..Eller köper nytt. Kanske livet var enklare förr, med mindre ekonomiska möjligheter, och just därför vi uppskattade små saker mer, än vi gör idag. Det enda jag vet är att man kan välja lite av sitt tänkande..Positivt eller negativt. Göra och se det goda i livet möjligt, eller omöjligt..💫🍃💫

Profile picture for user Sattva

Intressant ämne!
Väldigt individuellt, men jag är inne på att lycka är olika i olika skeenden också. Jag, som kämpar just nu med min energinivå som är konstant lägre än jag skulle vilja, känner lycka när jag har stunder då jag känner att jag orkar vardagen, har lust o energi. Och de dagar jag är väldigt låg blir jag lycklig, eller kanske snarare tacksam, när någon fixar något åt mig som gör att jag sparar lite på energin. Och där jag är just nu, funderar jag inte ens på livsmål etc. Det är verkligen dag-till-dag. Kan bli lycklig av att sätta mig framför tvn och bara vara. Eller så är det tillfredsställelse.

Profile picture for user Soffi

Det du skriver om @TappadIgen tror jag är jätteviktigt!
Att leva i nuet och inte missa livet i väntan på "den stora lyckan".
När jag läste tänkte jag, precis som @Sattva , på ordet tillfreds. Den där stilla lyckan jag kan känna över att kunna ta en skogspromenad även om jag kanske längtar efter en resa, eller nöjdheten av att känna smaken av en god knäckemacka fast jag ser fram emot en festmåltid i helgen.
Ett lugn, en stilla lycka, en grundnöjdhet som jag kallar för att vara tillfreds.
Jag kan vara tillfreds till och med i riktigt svåra stunder, har jag upptäckt... Kanske därför jag inte längre kallar det lycka...

Jag tänker också att det är bra att ha flera ord för det så att fler kan förstå och relatera till vad vi menar. Just för att jag tycker det är en så viktig känsla att välkomna, om man inte vill missa livet.

Profile picture for user Torn

@TappadIgen Jag har följt resonemanget här i din tråd och tycker det är intressant och viktiga saker som du tar upp. Jag förstår nog helt och hållet vad du menar. Själv har jag landat i att både njuta av små saker i vardagen, men samtidigt gillar jag att ha lite större saker att se fram emot. Typ en inplanerad fisketur efter en ny art tex. Det i sig ger ju lite extra glädje i vardagen eftersom det krävs planering, fixande av utrustning mm. Men som jag gjorde i dag när solen kikade fram en stund, satte mig ner och lät solens strålar värma i ansiktet och bara njöt. Det skänker lycka som räcker bra. Och det var långt ifrån planerad lycka det.😂

Profile picture for user TappadIgen

Nu har det gått en hel vecka, men jag fick många svar och har haft lite tid att fundera. Så nu är det dags för lite reflektioner.

@Andrahalvlek skrev:"Det jobbiga uppstår när folk generellt tror att man kan uppleva happyhappylycka hela tiden. Det är då man avverkar relationer, jobb, prylar, inredning, kläder etc på löpande band. Samtidigt som man är avundsjuk på instagramvännerna. Och fuskar däremellan med att framkalla en fejklycka med hjälp av alkohol. Så tror jag."

Jag tycker att du fångar essensen av vad jag funderar på, på ett perfekt sätt här. Jag tror att alkoholen definitivt var en genväg till att uppnå de här topparna på konstgjord väg och det gjorde att man sökte efter topparna ännu mer. Det där med att avverka relationer på löpande band. Lite av inspirationen till mina tankar har jag fått från senaste samtalet Sam Harris har med Paul Bloom där Paul berättar om en psykolog som har skrivit en bok med råd och hans råd är just precis det där. Är nyförälskelsen slut? Skilj dig och skaffa en ny etc. och gör allt för att uppleva nästa kick. Dåliga råd konstaterar de i podden och förvånande att någon tror att beteendet skulle ge någon varaktig lycka.

@miss lyckad Du tar också upp något intressant. Med materiell välfärd har vi inte blivit lyckligare utan vi uppskattade kanske saker mer förr. Det måste vara en ännu storslagnare sak för att det ska ha någon effekt. Tänk hur vi om vi hade växt upp en annan tid hade blivit överlyckliga för att få en penna. Idag betyder en penna ingenting. Om en inte fungerar fullgott, släng den och ta en ny istället för att fundera på om man kan göra något åt den. Men egentligen behöver vi inte ens en penna för att vara lyckliga.

@Sattva skrev:" Eller så är det tillfredsställelse." Det kanske är ett bättre ord än lycka. Jag förstår precis vad du menar när du säger det.

@Soffi skrev:"Jag kan vara tillfreds till och med i riktigt svåra stunder, har jag upptäckt..." Roligt att du skriver igen! Och det du säger är väl i princip nästa steg i resonemanget. Även vid avsaknad av yttre orsaker till att vara lyckliga kan vi känna detta, vad vi nu väljer att kalla det. Jag tror att det är enklast att förklara genom att säga att man kan vara glad för något litet vardagligt som man gör varje dag som den där koppen kaffe man dricker varje dag som inte är något speciellt. Men även utan den går det. Kanske behöver vi flera ord för det, som du säger, men med det riskerar vi ju också kanske att tala om olika saker när vi säger samma ord.

@Torn Det är ju absolut inget fel att ha saker att se fram emot. Tvärtom! Det är bra att planera och se till att vi har mål i livet och händelser som ger oss de där större känslorna av lycka. Vi ska inte sluta söka det, tänker jag, men däremot får det inte gå ut över vår förmåga att bara vara i stunden och vara tillfreds med det.

Profile picture for user Sisyfos

Jag kan ju bara inte låta bli att slänga in ett citat här som jag ibland tänker på. Hade uppenbarligen inte reflekterat över (eller ens hört) resten av texten, men såhär går strofen:
” lyckan är alls inte det som du tror,
inga stora bevingade ord.” Och den fortsätter:
”Nej, lyckan är lågmäld - och njugg eller stor, så gästar den sällan vår jord.”
Nu tror jag att vi är lite olika även i vår känsla av att uppleva lycka, rus eller tillfredsställelse. Jag är en sån som måste träna på att stanna upp i här och nu, för det är bara där som det är verkligt, men att som Torn skriver se fram emot något inplanerat är också en typ av lycka och tillfredsställelse. Det som ibland har varit lite tråkigt för mig i såna sammanhang är att väl där, så har jag ibland varit på väg nån annanstans. Och det jobbar jag med nu. Stanna upp, njut!

Profile picture for user TappadIgen

@Sisyfos Tack för dina reflektioner. Du har säkert rätt i att vi upplever lycka på olika sätt. Du har ju själv tidigare varit inne på att alkoholen inte tycks ha haft samma effekt på dig som de flesta beskriver t.ex. Men nog tror jag att kategorierna är samma för alla, även om vi upplever dem på olika sätt och i olika omfattning.

Det tragiska är kanske att många aldrig riktigt upplever den är lyckan i nuet. Att se fram emot saker kan såklart också skänka lycka och det är inget som man ska sluta med, men som du är inne på att när du väl är där i ögonblicket du längtat efter så är du redan på väg mot nästa.

Jag ser ingen motsats egentligen mellan en form av lycka och en annan. Det är ju först när vi låter en gå ut över en annan.

Lever du bara i nuet exakt hela tiden så planerar du ju inget roligt för framtiden eller sätter mål att se fram emot. Men planerar du bara för framtiden och ser fram emot nästa sak hela tiden så hinner du ju aldrig njuta av det du har nu.

Profile picture for user TappadIgen

Det kan väl inte bara vara jag som funderar på hur det går för alla som kommer och går här på forumet? En del här blir till forumrävar och stannar kvar i med och motgång. Andra är inne ett kort tag och försvinner. För en del kanske det är naturligt att man behöver forumet ett tag som ett led i sitt självförbättringsarbete och vid något tillfälle känner man att det spelar ut sin roll. För andra kanske det handlar om att man väljer andra vägar att fortsätta och för ytterligare en grupp så kanske man inte jobbar på någon förbättring alls längre. Vissa dyker ju upp igen och för andra är forumnärvaron något sporadisk, som för mig.

Jag kan ju ändå inte hjälpa att fundera på hur det har gått för alla vars berättelser man tagit del av och som man in många fall har försökt att hjälpa. Vissas historier blir man ju onekligen mer berörd av och känner ett starkare band till. Men när man är här och skriver så är det klart att man inte kan minnas alla, men då och få funderar man på hur det har gått för någon, men så kanske man inte minns deras alias och kan inte hitta tråden ens. Det blir så att jag önskar att de skulle komma tillbaka och skriva och självklart hoppas jag på att det har gått bra, men det har det såklart inte i alla fallen åtminstone.

Profile picture for user Soffi

@TappadIgen skrev:"Jag kan ju ändå inte hjälpa att fundera på hur det har gått för alla"
Kan ju bara svara för mig själv men härinne har jag ju fått lära mig att man sällan år ensam...
Jag hänger i kulisserna, livet lite för svårt för att skriva om i publikt forum just nu.
Men passar på att sända ett stort tack till alla här som hjälpt mig hit där jag är idag.
♥️

Profile picture for user Blenda

@TappadIgen skrev: "Det kan väl inte bara vara jag som funderar på hur det går för alla som kommer och går här på forumet?" Jag är ju en sådan, men jag läser forumet varje dag även när jag inte skriver. Är kvar i min kvällsbehandling och har snart varit nykter i fem månader, men själva processen är krävande och eftersom vi skriver dagbok i behandlingen mäktar jag inte med att även skriva här. Det är djupa och svåra sår som ska läkas. För mig är inte livet bättre nu jämfört med på den tiden som jag klarade av att dricka alkohol, jag saknar det fortfarande. Men jag vet att jag inte hade något val. Jag hade förr eller senare druckit ihjäl mig. Jag har stort hopp om att må bättre längre fram, men det tar tid för mig eftersom jag nu går på djupet för att bearbeta allt tungt som jag tidigare har lindrat med vinet. Kommer att reflektera och skriva mer även i min egen tråd den dag jag orkar. Jag vill liksom @Soffi ta tillfället i akt att tacka alla som hjälpt mig! <3

Profile picture for user Andrahalvlek

Nice med era hälsningar @soffi och @blenda ❤️ Det får absolut inte kännas som ett tvång, forumet ska vara en hjälp för individen och inget annat. Vi klarar oss fint, vi som är inventarier. Vi skriver här för vår egen skull, för att behålla ”närheten till programmet”, som man brukar säga i AA-kretsar. Vi har en AH-gemenskap istället.

Men jag håller med @tappadigen om att det är lite sorgligt med alla dessa forumvänner som kom och försvann. Vissa blev man väldigt tajt med på kort tid och sen var de bara plötsligt borta en dag. Men så funkar det ju IRL också, kollegor och bekantskaper passerar revy i en ständigt strid ström. Det är ytterst få man kan hålla kvar i sitt liv ett längre tag. Det är som vänskaper som blommar ett kort tag och sedan vissnar, medan andra vänskaper är mer perenna eller vintergröna 😉

Kram 🐘

Profile picture for user TappadIgen

@Soffi och @Blenda Jag blev så glad för att ni skrev! Men som @Andrahalvlek säger, det finns inget tvång i att skriva. Vad jag menade var ju inte att ni måste skriva här varje dag för vår skull. Däremot är det ju väldigt roligt att höra av er. Jag förstår att ni båda har det tufft nu på olika sätt och jag kan bara hoppas att det blir bättre för er. Men skriv igen när ni känner för det för er skull. Vi håller tummarna för er.

@Andrahalvlek skrev:" Det är ytterst få man kan hålla kvar i sitt liv ett längre tag." Så är det ju kanske. Hur många av de man har kontakt med idag kommer man fortfarande hålla kontakten med om 10 år t.ex.?

Ikväll blev det julbord och jag bara måste dela med mig av något som en annan deltagare sa till mig ikväll. "Vad var det egentligen i den alkoholfria ölen du drack"? Det har varit riktigt roligt och jag känner att jag har kunnat varit mitt vanliga obekymrat underliga jag, men utan alkohol så nu minns jag ju också allt som hände :)