För en vecka sedan hittade jag hit, för 15 dagar sedan drack jag senast.
Jag har under 16 års tid belönat mig varje fredag med alkohol. För så gör man ju, helt normalt har jag tänkt. Har nu landat i insikten att mitt syfte aldrig varit att avnjuta 12 glas vin utan att berusa mig. Priset har varit en trött och hängig lördag, som jag förklarat med att jag är trött efter en arbetsvecka - aldrig bakis.
Jag har gått på åtskilliga tillställningar där jag dealat med mig själv att jag inte ska dricka för mycket… för att sedan ha blivit så full så jag har minnesluckor om hur jag kommit hem.
Är uppväxt med en alkoholiserad förälder, men har alltid tänkt att vi har ju helt skilda alkoholbeteenden. Hen drack i långa perioder 24/7 och ofta starksprit. Jag har ju druckit vin och alltid skött mitt jobb…
Mitt drickande har kostat mig min självkänsla allra mest, jag ältar på repeat om vilken dålig människa jag är när jag blivit för full dagen innan. Jag blev nästan uteslutande alltid för full när jag drack. Jag har inte slutat dricka förrän alkoholen är slut.
Vid sociala tillställningar där jag druckit alkohol med andra, har jag haft svårt för hur andra dricker sååå långsamt. Det var fruktansvärt jobbigt och hålla deras takt. Därför har jag alltid föredragit att dricka mitt vin hemma, tillsammans med min partner eller själv.
Att erkänna för mig själv att mitt drickande är ett problem har varit det svåraste jag gjort. Det är så fullt av skam och skuld. Jag längtar till ett liv utan skam och utan skuld, ett liv där jag kommer tycka bättre om mig själv. Nu är jag på väg, en dag i taget.