Jag har druckit alkohol sedan jag var 15 år. Första gången jag drack blev jag plakat och sedan dess har jag alltid varit den som dricker för mycket. Av allt dåligt som hänt i mitt liv så är 95% beroende på alkohol. Jag har försökt att förändra mitt drickande många gånger men aldrig lyckats. Jag tror det är att när jag dricker ETT glas, så tänker jag redan på nästa. Skam, skuld, skador, sjukdomar. Ingenting har kunnat stoppa mig. Framförallt har jag aldrig sett sanningen. Aldrig riktigt erkänt för mig själv hur RIKTIGT illa det faktiskt är. Förra året skadade jag mig illa när jag ramlade (för jag var full) på en middag. Ändå tänker jag: nu ska jag klara av att dricka mindre! Men det går inte... Största skammen är när barnen (några få gånger) sett mig riktigt full och efteråt berättat att det var läskigt. Det enda jag kan säga om det är att jag iaf är glad att jag vågar prata med dem och vara transparent att jag drack för mycket och att jag ber så mycket om ursäkt. Detta med barnen är ändå den STÖRSTA skammen, men jag känner ändå att jag MÅSTE skriva om det, även om jag inte vill, för det är sanningen. På nyår hände det igen, och skammen vet inga gränser. Jag funderar över hur jag kan göra så här mot mig själv? Dagen efter nyår registrerade jag mig här, och detta blir mitt första inlägg. Jag behöver någon att skriva med så känner ni igen er skriv gärna.
Jag är livrädd att misslyckas igen. Så min strategi denna gång är en dag i taget, en utmaning i taget. (Min utmaning är inte vardagarna, då jag inte brukar dricka, utan mitt sociala liv. Jag går på mycket middagar och har vänner som också dricker mycket. Livet har kretsat mycket kring att laga mat och dricka vin.) Min dröm just nu är att vara helt vit under tre månader för att REFLEKTERA och fundera över vad och hur jag ska göra sen. Jag upprepar för mig själv - tre månader är inte mycket på ett helt liv, du klarar det, du behöver inte bestämma mer än så, sen får vi se om du lyckas komma på ett sätt att dricka måttligt! Men jag vägrar denna gång att skamma mig själv om jag misslyckas med just det, tänker att det är lättare att försöka igen om jag inte lägger för stor vikt vid den skammen också!
Svamligt meddelande. Men så är min hjärna just nu. Huller om buller med alla känslor på en och samma gång.