Hej
Denna text kanske mest är lite "för mig själv" skriven i ett forum där jag på förhand vet att ingen kommer att döma mig...jag är bland vänner som kämpar mot samma gift som jag själv.
Vem är jag? 46 år. Barn (snart vuxna), sambo och ett arbete som jag trivs med. En hel del nära vänner och familj med mycket kärlek. Älskar svamp, dans, hav och skog.
Blev medlem för över ett år sedan en riktig bakisdag där jag för för 711 gången i livet tänkte "nä nu ska jag ta det det lugnt med vinet". Läste många texter och gärna de som var "värre" än mitt eget skit. Liksom samlade bevis för att mitt förhållande till alkohol kanske inte var så himla farligt. Saker som gick igenom mitt huvud var "men jag gömmer ju inte sprit" "jag tar aldrig en återställare". Sen blev det måndag och sen tisdag och ångesten lättade. Har kikat in lite sporadiskt under detta år...mest på lördagar eller söndagar när jag haft bakisångest....men aldrig riktigt tagit till mig mitt problemdrickande liksom på riktigt.
Successivt började jag att på allvar förstå att jag hade problem och pratade om det (nästan på riktigt) med min sambo.
Detta prat ledde till att jag bestämde mig för att ta en vit månad. Det kändes bra och jag varit nästan euforisk. Tänkte att denna vita månad skulle hjälpa mig att bryta mina dåliga vanor med alkohol = häva i sig massa vin på fredagen i samband med matlagning. Att smygsupa från barskåpet när mitt eget vin är slut. Att inte dricka så mycket att jag somnar i fåtöljen med ljusen tända m.m. För ett liv utan vin (alkohol) kändes helt orimligt (och säkert inte nödvändigt heller). Månaden gick. Och det gick bra. Riktigt bra. Stolt som en tupp. Och nu hade jag ju också det ULTIMATA beviset på att jag INTE hade problem. För om jag hade problem skulle jag ju inte klarar av att vara utan?? Eller.... (min alkoholhjärna bet ihop men hade nedräkning hela tiden)
Semester och sol. Hela semestern flyter på med ett "normaldrickande". Vi går på middagar och jag dricker två glas rött till maten. Känner sug efter mer...men håller mig och suget går över. Så löper sommaren på. Har en plan för varje tillfälle det ska drickas något (ex. 2 öl...2 glas vin..alkoholfritt). Min bästis vet och min sambo. De stöttar mig och peppar mig. Drömmen om att kunna dricka "normalt" verkar bli sanning.
Så en dag blir det ett spontantillfälle efter en dejt med min bästis (hon som vet). Vi firar en grej och vi tar tillsammans varsina två öl. Min sambo är bortrest och ska komma hem till kvällen. Vi har bestämt att jag ska laga god mat och så ska vi bara mysa <3. Glad och upprymd efter två öl...+ vetskapen om att sambo kommer hem landar jag i vår lägenhet. Här ska lagas god mat! På med musik. Vill inte att den där goa "berusningen" ska dala, så jag går till barskåpet och shottar i mig lite starkt....börjar med maten och fortsätter springa och småshotta lite nu och då....tills jag känner....shit det är för mycket. Har svårt att sortera tankarna. Dotter kommer ut i köket och undrar vad det är för fel på mig. Går in och duschar...kallt. Shit snart är sambon hemma och jag kommer bli avslöjad. Ångest och skuldkänslor bubblar upp. Så jävla värdelös person. Kan inte ens hantera alkohol. Och vem fan gör så? Går och småshottar från barskåpet för att behålla ett buzz?? Sambo kommer hem och jag försöker dölja att jag är full. Det går sådär. Jag ser hans besvikelse och det spär på min skam och ångest. Men jag hävdar å det bestämdaste att jag enbart druckit 2 öl med min vän...och HUR kan detta vara ett problem?? Går sedan och lägger mig.
Dagen efter är mörk. Skäms. Har ångest. Men det är där och då jag bestämmer mig på riktigt. Jag kan inte hantera alkohol. Det är en sorg och jag känner en tomhet. Blir medlem här "på riktigt" och arbetar nu med mig själv på ett annat vis. Idag är det helg nr 6 som jag inte dricker (ja har inte druckit i veckorna heller :) ).
Men det är helgerna som är jobbigast för mig. Känner mig som bambi på hal is...pendlar mellan stark och svag. Glad och ledsen.
Känner stöd av min sambo och samtidigt inte. Vi har alltid haft svårt att prata liksom på riktigt...om ni förstår vad jag menar. En av mina vänner är det största stödet och henne pratar jag med ofta. Att vara inne här hjälper mig också och nu läser jag med en större ödmjukhet och inte för att "skaffa mig bevis" på att min egen situation skulle vara lindrigare. Lyssnar också på Alkispodden som jag för övrigt kan rekommendera varmt.
Ja, om någon orkat läsa hit :) Tack!
Sköt om er och ta en dag och en känsla i taget
/