Jag skriver för första gången här. Aldrig i hela mitt liv sökt hjälp för något, är en ”duktig flicka” som alltid klarat mig själv. Men nu är jag skör. Har varit på ett kalas, sagt något (som jag egentligen menade och det var inte fel i sig) men alldeles för bryskt till en ung människa, som blev ledsen. Flera blev besvikna på mig, inklusive min son (ung vuxen), vilket smärtar mig mest. Enligt honom var jag inte mig själv, pga att jag druckit, personlighetsförändrad. Hade jag inte druckit hade jag förmodligen använt en annan ton och framförallt inte envisats med att ha försökt ställa allt tillrätta direkt, vilket gjorde situationen ännu värre… Jag hade (under loppet av kanske 7-8 timmar) fått i mig 2 öl, en drink och 3.4 glas vin, var inte jätteberusad och syntes förmodligen inte mycket på mig för övrigt, men uppenbarligen omdömeslös. På senare år, efter att jag fyllde 50 har det hänt allt oftare. Jag blir lättare emotionell, har starkare åsikter om allt och alla, driver på min egen agenda, säger ”sanningar” som inte behöver sägas, upprepar saker. Får också otäcka minnesluckor, fast jag på intet sätt är ”däckad”. Kan komma upp nästa morgon och undra vem det var som diskade och städade undan så fint och förstår först när någon berättar att det var jag! Undviker att ställa frågor nästa dag bara för att få höra att det avhandlades ju kvällen innan! Är rädd att ställa till det ordentligt med en sån här minneslucka, inte göra vad jag lovat eller liknande. Hur är det möjligt att utåt sett vara så fungerande när hjärnan är så utslagen att den inte har förmåga att lagra korttidsminnen! Jag blir rädd för mig själv…
”Däckad” så att jag mår illa och måste lägga mig har hänt max 2-3 gånger senaste 10 åren och då har jag bara tackat för mig och smugit iväg, ingen större skada skedd. Men detta med minnesluckorna och aggressiviteten, omdömeslösheten oroar mig.
Har alltid tyckt om att dricka, främst vin. I tonåren hjälpte det mig med min (lindriga) sociala fobi och mina besvär med sjuklig handsvett och fortfarande ger de första två glasen mig en obeskrivligt fin, festlig känsla av att jag är bra och att livet är härligt. Jag dricker aldrig till vardags utan uteslutande fredag och lördag. Alkoholen har aldrig hindrat mig från jobb eller privata aktiviter hittills, inte ställt till det för mig med polisen. Har ett väldigt bra liv för övrigt, inga större bekymmer. Gift med en man som för 15-20 år sedan blev berusad för ofta (på helgerna) men dragit ner ordentligt på egen hand och har inga problem nu. När min son nu uttrycker att han är orolig och ledsen för min skull istället och dessutom sårats av mitt beteende - då brister det….. och jag inser att jag måste ta tag i detta och be om hjälp. Det är konstigt att jag ska behöva be om hjälp dock - jag är för sjutton själv utbildad inom detta område!! Men hur jag än försökt med de vanliga råden - dricka sakta, räkna glasen, varannan vatten, späda ut vinet med läsk etc etc - så funkar det inte! När jag väl sitter där och har det härligt så är alla kunskap puts väck borta!
Jag har inga andra psykiska besvär eller annat som triggar detta beteende, jag är bara alldeles för förtjust i känslan som vinet ger mig. Älskar smaken, avkopplingen, euforin i början…Och jag vill absolut inte sluta helt. Mitt mål är max 3 standardglas fredag och lördag. Tror ni att jag kommer att fixa det? Jag tänker att det enda som kan hjälpa är att jag nu är öppen med allt och att det finns andra som har ögonen på mig och utkräver ansvar.
Jag mår uselt just nu, skamsen och rädd. Detta är inte värdigt..
Jag kommer att bli så tacksam för era reaktioner och inlägg, behöver all hjälp jag kan få!