Lever sedan 12 år tillbaka tillsammans med min man och våra två små barn på 2 och 4 år.
Han dricker för mycket. Vi träffades när vi var unga 23 och 28, då var det inte lika tydligt.
Vi båda festade och gick på AW nu och då och vänner med oss.
Han lite oftare än jag. Han drack fort och ibland mycket.
Ganska tidigt erkände han att han har problem, att han använder alkohol för att döva ångest.
Han tog på eget intiativ tag i ångesten genom att gå i olika terapier och började äta antidepp, vilket hjälpte mycket i hans mående. Drickandet blev bättre, men fortfarande att antal enheter var mångt högre än många andras.
Efter att vi fick barn så har antalet tillfällen det har slagit över och blivit för mycket blivit fler.
Han har också ibland ljugit och gömt undan det han druckit. Smitit ut på krogen när jag och barnen sover och kommit hem redlös. Han är insiktsfull, förnekar aldrig, har ånget, pratar klokt och vettigt, haft flera nyktra perioder och sökt hjälp några gånger. Pusselbiten som jag upplever saknas är aceptans.
Aceptans att han inte klarar av alkohol i mångt och mycket, aceptans för att han inte borde dricka en droppe mer igen. Han förstår men han vill inte.
Vi har ett fantastiskt liv i övrigt, stort umgänge, hittar på mycket roliga grejer. Jag lever livet jag vill leva.
Men hans drickande tar i perioder över det mesta. Stessen, oron, ångesten är hemsk att leva med.
På senaste har jag funderat mer och mer på att lämna. Men samtidigt vill jag verkligen inte.
Det är för mycket som är bra. Men jag kan samtidigt inte leva mellan hopp och förtvivlan hur länge som helst utan att det förgör mig. Det är så otroligt komplext.