av Josefin87

Lever sedan 12 år tillbaka tillsammans med min man och våra två små barn på 2 och 4 år.
Han dricker för mycket. Vi träffades när vi var unga 23 och 28, då var det inte lika tydligt.
Vi båda festade och gick på AW nu och då och vänner med oss.
Han lite oftare än jag. Han drack fort och ibland mycket.
Ganska tidigt erkände han att han har problem, att han använder alkohol för att döva ångest.
Han tog på eget intiativ tag i ångesten genom att gå i olika terapier och började äta antidepp, vilket hjälpte mycket i hans mående. Drickandet blev bättre, men fortfarande att antal enheter var mångt högre än många andras.

Efter att vi fick barn så har antalet tillfällen det har slagit över och blivit för mycket blivit fler.
Han har också ibland ljugit och gömt undan det han druckit. Smitit ut på krogen när jag och barnen sover och kommit hem redlös. Han är insiktsfull, förnekar aldrig, har ånget, pratar klokt och vettigt, haft flera nyktra perioder och sökt hjälp några gånger. Pusselbiten som jag upplever saknas är aceptans.
Aceptans att han inte klarar av alkohol i mångt och mycket, aceptans för att han inte borde dricka en droppe mer igen. Han förstår men han vill inte.

Vi har ett fantastiskt liv i övrigt, stort umgänge, hittar på mycket roliga grejer. Jag lever livet jag vill leva.
Men hans drickande tar i perioder över det mesta. Stessen, oron, ångesten är hemsk att leva med.

På senaste har jag funderat mer och mer på att lämna. Men samtidigt vill jag verkligen inte.
Det är för mycket som är bra. Men jag kan samtidigt inte leva mellan hopp och förtvivlan hur länge som helst utan att det förgör mig. Det är så otroligt komplext.

Kristoffer
fre, 2022-07-01 - 11:01

Hej Josefin87, välkommen hit!

Ditt inlägg berör verkligen, och sätter fingret på något som så många brottas med - ambivalensen inför hur en ska hantera ens partners drickande. Att slitas mellan hopp och förtvivlan, att vilja lämna men samtidigt inte vilja. Verkligen komplext, precis som du skriver. Klokt av dig att skriva här, att få tankarna på pränt, det kan vara en viktig pusselbit i processen att komma fram till nästa steg. Finns det något annat du tror kan bli hjälpsamt för dig i den processen?

Oavsett får du gärna skriva mer och berätta hur du tänker och hur det går för dig. Ibland behöver en skriva några gånger innan ens tråd tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

lavendelblom
fre, 2022-07-01 - 23:44

Hej Josefin87

Jag känner så väl igen mig i ditt inlägg. Sitter i liknande situation själv. Inser att viljan att helt sluta dricka inte finns eller inte är tillräckligt stark hos honom. Trots att han fått samtalshjälp under våren.

Är less på oron. Är less på att ha ett äktenskap utan tillit där det ljugs och smusslas. Är less på att vara den negativa som påminner om löften både innan och efter de bryts. Och de bryts, gång på gång.

Våra barn är äldre, 9 och 11, men det är ändå ett stort steg att riva upp hela livet. Flytta till lägenhet. Ha barnen varannan vecka. Oron för hur de har det när jag inte är där. Men det här livet tär för mycket på mig. Och jag orkar inte tro på förbättring en gång till.

Så genom att skriva här så gör jag det lite mer verkligt för mig själv att det är dags nu. Vi har det bra när han är nykter och därför tar det emot. Men man kan ju inte ägna hela livet åt att vänta på något som aldrig kommer.

Nu tog jag din tråd, det var inte meningen. Jag har inga bra råd till dig tyvärr. Annat än att det nyktra, ’riktiga’ livet och kärleken till varandra också påverkas till slut om man inte får till en förändring. För oss i alla fall så har det blivit en obalans i förhållandet som inte är bra alls. Så på ett eller annat sätt så måste en förändring komma.

Hoppas det går bra för dig och er.

Åsa M
sön, 2022-07-03 - 21:13

Mitt ex var alkoholist, det kröp fram efter några månader efter en hel massa konstigheter, han drack på tok för mycket och led av ångest. Vägrade söka hjälp. För egen del kan jag säga att jag hade inte orkat leva med honom, och det sa jag också till honom. En relation mår inte bra om en, eller båda, mår dåligt.
Du har tagit ett stort steg i att skriva här. Det är jättebra att du funderar och väger saker och ting mot varandra. Det tar tid att få rätsida på allt. All hjälp man kan få i att lista ut hur man ska hantera det är bra hjälp. Det här forumet har varit enormt värdefullt för mig och jag hoppas det blir det för dig också.

Josefin87
tors, 2022-07-07 - 10:04

Hej igen,
att skriva på det här forumet var första steget i processen till ett slut.
Att tänka tillbaka på hur våra 12 år tillsammans faktiskt har sett ut har varit nyttigt. Ett uppvaknande!
Har glömt och förträngt mycket. För att orka och rättfärdiga att jag stannat i en relation med ett tydligt missbruk.

Innan vi skaffade barn så sa jag att jag inte ville det med honom om han inte styrde upp sitt alkoholproblem, det är just vad jag till ganska nyligen har kallat det, men har nu insett att han är sjuk, han är alkoholist.

Han styrde upp sig själv till stor del, var nykter under nästa hela första graviditeten. För att sen ta igen det med full kraft efter vår första son föddes.
Det var då han började gömma alkohol, ljuga om hur mycket han druckit, smet ut sent på kvällen när jag och vår son somnat för natten. Kom alltid hem så redlös att han knappt kunde stå upp, ett under att han lyckats ta sig hem.
Hans problem har aldrig varit att han dricker flera dagar i rad, inte ens två dagar i rad. Det är när han väl dricker som det ibland slår över. Kanske att 70% av gångerna går det bra och 30% går det dåligt. Slår över, blir för mycket.
Att inte veta när den nästa gången ska bli är en städig stress och oro. Det föder misstänksamhet och ett kontrollbehov från mig. Något jag inte alls känner igen mig i egentligen.

Efter 8 veckor där det har varit ett intensivt pendlande mellan hopp och förtvivlan, där han en gång i veckan varje vecka har valt alkoholen, ljugit, gömt, kommit hem redlös, pratat klokt, insiktsfullt, ångrat, lovat nykterhet och sen nästa vecka sviket igen. Jag har skickat in skilsmässoansökan 2 gånger, men sedan sköljts över av en sån intensiv ångest och hela min kropp har skrikit NEJ STOPP JAG VILL INTE! Så fick jag nog här om dagen.

Han hade första behandlingssamtalet där jag också var med, gick bra. Men efter samtalet ville han hellre gå hem till sin bror än att följa med och hämta barnen på förskolan och hitta på något kul. Jag anade oro, men sa inget. När han inte kommit hem när klockan var 22 så anade jag mer oro, mycket riktigt var dom ute på krogen. Ljög först att han drack alkoholfritt, tvingade sedan ur honom att erkänna att han visst drack. Det var droppen för mig.
Avbokade vår semester direkt. Hans och min kommande köpenhamnresa för att fira hans 40-årsdag och våra 2 veckor på gotland tillsammans med barnen. Skickade screen shots på avbokningarna, fick bara tummen upp tillbaka.
Dagen efter kom hans mamma upp så att vi tillsammans kunde prata med honom. Fick honom att signa skilsmässoansökan som nu är inskickad till domstolen. Han gick också med på att bo borta tills min semester börjar om 1,5 vecka. Jag behöver få vara ifred, jag behöver lugn, jag behöver låta mina känslor få ta plats.
Jag meddelade alla mina vänner och min familj om mitt beslut, för att göra det svårare för mig att ändra mitt beslut.
Jag hoppas att jag orkar rida ut det här hela vägen, även fast det gör så jävla jävla ont!

Josefin87
tors, 2022-07-07 - 10:11

Och tack Åsa och lavendelblom för att ni delar med er och skriver om era erfarenheter.
Det hjälper att höra att det finns andra som är i samma sits och våndas med samma tankar.
Hoppet är det sista som lämnar människan och det blir tydligare än någonsin när man lever med en missbrukare.
Precis som du säger Åsa, all hjälp man kan få är bra hjälp, idag har jag min första psykologhjälp. Har också bett om anhörigstöd på stället min man har börjat få hjälp ifrån

Åsa M
fre, 2022-07-08 - 22:27

Åh, så stark du är som tagit steget. Bra jobbat! Det är så svårt att se klart när man är mitt i det. Som du säger, man "glömmer", man bagatelliserar och bortförklarar. Men till slut går det inte längre. Och det är då man börjar den långa resan mot att läka.