En strimma av hopp

Profile picture for user vår2022

@Axianne Grattis till 8 månader!🥳. Mycket skit har flutit under broarna men idag är idag och nu är det bara att slå dig för bröstet, vara stolt över dig själv och se framåt mot nuet och din positiva framtid.🌷💕

Profile picture for user Axianne

I dag hade vi ett ganska storslaget firande på jobbet igen. Det går bra för företaget jag arbetar i och man snålar inte när man bjuder. Först hade vi workshop och teambuildingaktiviteter och sedan vid fyra på eftermiddagen bjöd firman på drink med tilltugg samtidigt som chefer höll tal och visade glättiga presentationer på storbildsskärmen. Det var jättefin och lyxig catering ordnad och till detta fanns både vin och öl i ganska stort överflöd. Den här gången var det inte bag-in-box utan vin på flaska.

Det var förstås inte alla som stannade kvar för att festa eftersom det ju trots allt var fredag och vissa ville hem till familjen. Själv åt jag av den goda maten, minglade och drack alkoholfritt. Det var trevligt men jag hade inte för avsikt att följa med på den gemensamma middagen senare på kvällen, så efter någon timme kände jag mig nöjd och smög iväg. Det var när jag tog trapporna (inte hissen eftersom jag försöker röra på mig mer) till mitt våningsplan för att hämta jackan och väskan som jag såg det jag verkligen inte ville bli vittne till. Det knöt sig i magen på mig. Det var som att plötsligt konfronteras med mig själv från förr.

Jag känner henne inte eftersom vi inte jobbar på samma avdelning och jag har bara sett henne någon gång i lunchrummet. När jag kom ned för trappan stod hon vid toaletterna lite bakom en stor krukväxt med ryggen mot trapphuset och blicken vänd mot hissarna. Hon halsade rött vin direkt ur en flaska samtidigt som hon verkade bevaka att ingen kom med hissen. Sedan torkade hon snabbt av munnen med handen och stoppade ned flaskan i väskan. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag ville inte att hon skulle se mig så jag backade tyst upp för trappan igen och gick med bultande hjärta till hissarna i stället.

Det var en chock, ett déjà vu. En skrämmande påminnelse om att vi är många med den här vidriga sjukdomen och jag hade just blivit vittne till något som jag själv gjort oändligt många gånger. Jag hade just sett en annan alkoholist göra det skamliga jag brukade göra. Hon drack i smyg och gick troligen sedan tillbaks till kollegorna och låtsades vara måttlig.

När man är aktiv alkoholist som döljer sitt missbruk på jobbet är man vanligen ständigt på sin vakt när det är representation eller jobbmiddagar. Ibland överdriver man sin nykterhet och låtsas ogilla alkohol för att hålla sig under radarn och sedan i stället smygdricka så ofta man kommer åt. Jag var vanligen väldigt uppmärksam på min omgivning i sociala sammanhang och låtsades vara väldigt måttlig. Jag drack sällan mer än ett glas när jag var med kollegor på på after work eller på jobbmiddagar. Sedan kunde jag smyga iväg till baren och svepa tre shots. Jag kunde låtsas beställa vin till mig och någon kollega för att sedan i smyg svepa bägge glasen på stående fot. Det vanligaste var dock att jag hade en flaska i handväskan som jag drack ur på toaletten.

Jag vet inte om jag ska försöka glömma det jag såg idag, men något säger mig att jag borde ta kontakt med den här kollegan. Jag får fundera på saken. Det kan bli så galet och göra stor skada om jag gör fel val. Mitt i alltihop önskar jag att jag sluppit se det jag såg, att jag fått fortsätta tro att jag är den enda alkoholisten på företaget. Jag önskar hon gått in på toan och druckit i stället för att stå där hon stod. Men det är en självisk tanke och jag borde ju egentligen fundera på om jag kan hjälpa henne på något sätt. Men nej. Jag vill inte röja min egen hemlighet för någon. Inte ens för en medsyster.

Det blev lite jobbigt faktiskt. Jag har tänkt på det här hela kvällen och jag tror inte att jag kommer kunna låta bli att ta kontakt med den här kvinnan på något sätt, om än bara för att lära känna henne lite mer och någon gång - kanske långt senare - erbjuda mitt stöd. Om det blir läge alltså.
Eller inte. Vi får se.
Fan. Jag vet inte. Jävla alkohol!

Profile picture for user Geggan

Ja @Axianne din berättelse är ständigt den allra största inspirationen. Påminner oss om vad vi slipper och att verklig förändring är möjlig. Glad för din skull!

Profile picture for user Axianne

Jag hade glömt hur det var att ha abstinens men nu har jag upplevt det igen, men bara i dess mest grundläggande form. Inte lika plågsamt som alkoholabstinens men likväl ganska kännbart. Jag har nu slutligen efter 8 månaders nykterhet vågat ta steget att även sluta med socker och snabba kolhydrater. Jag gick "cold turkey" precis som med vinet. Stängde av från en dag till en annan och det var (ursäkta gnället) svinjobbigt!

Sockerfriheten har inneburit att jag under en tid har upplevt olika former av huvudvärk och varit fruktansvärt lättirriterad. Jag har haft koncentrationsproblem, sovit dåligt, gripits av nojjor efter allt möjligt att mumsa på, gråtit över löjliga saker, haft förstoppning och dessutom en vidrig smak i munnen, men jag har bitit ihop och hanterat det ganska okej. Nu har det gått så pass lång tid att kroppen vant sig och suget klingat av, så nu orkar jag skriva om upplevelsen.

Det skrämmande mitt i allt detta är att jag under den här veckans sockeravvänjning har befunnit mig MYCKET oftare bland vinflaskor, drinkar och bag-in-boxar i mina tankar än jag varit under hela min nyktra period. Det är som att mitt belöningssystem skrikit efter att jag skulle ersätta mina sockerkickar med att välja en av mina andra droger. Det var just det jag befarade när jag gav upp alkoholen och först var inställd på att försöka bli jättesund direkt. Tack och lov insåg jag att om jag tog bort allt onyttigt ur mitt liv samtidigt så skulle påfrestningarna bli för stora. Jag är glad över att jag fick försynen att tänka så, för jag har nästan upplevt det som jobbigare att skippa sockret än vinet ibland.

Socker är oerhört beroendeframkallande men man kanske lätt glömmer det om man inte är beroendetypen. Det är inte lika farligt som alkoholen kan man tycka, men för mig var ätandet, och då i synnerhet socker upprinnelsen till alla mina missbruk. Det var med socker som belöning och barnfetma i unga år som jag övergick till att missbruka mat och utvecklade ätstörningar i min ungdom. Om man läser på om ätstörningar vet man att det finns ett nära samband mellan anorexti/bulimi och alkoholism/andra missbruk. Vi är tyvärr är skrämmande många som övergått från att vara anorektiker eller bulimiker (och gastric-bypass-operererade) till alkoholister och på den punkten är forskningen helt enig.

När jag slutade med alkoholen i augusti vågade jag alltså inte samtidigt försöka fokusera på den andra djävulen som huserade i min hjärna, så jag släppte helt alla tankar på att banta eller ens begränsa mitt sockerintag. Jag var helt enkelt rädd för att jag skulle återfalla på alla plan. Den 13/10 2021 skrev jag här:
(https://alkoholhjalpen.se/comment/341510#comment-341510)

"Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket. "

" Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.
Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers. "

Och det tog mig dryga åtta månader att våga ta det steget. Under den tiden har jag ätit på tok för mycket godis, kakor, snacks och annat som innehåller både mängder av fett och bestått mest av snabba kolhydrater. Följaktligen har jag inte gått ned i vikt. Kanske till och med tvärt om efter påskens "Nu är det sista gången"-frosseri. (Att jämföra med hur jag tänkt när jag varje gång frossat extra mycket om jag sedan tänkt sluta med alkohol)

Totalt sett har min kondition förbättrats genom promenader och min kropp är inte lika orörlig som innan men jag är livrädd för cancer, hjärt- och kärsljukdomar, diabetes och andra otäcka diagnoser förknippade med övervikt och ålder. Så slutligen gjorde jag slag i saken och stängde skafferiet. Jag känner mig äntligen så stabil i min livssituation att jag kan hantera att ta tag i min kost.

Så efter alkohol OCH sockerfri tid med på tok för mycket kaffe, diverse tesorter och överdos av lightläsk samt även visst nätshoppande (min nya pet peeve eftersom jag plötsligt har pengar) mår jag idag ganska ganska bra men känner fortfarande sug. Dock inte efter alkohol. Om någon ställde upp en buffé med alla mina älsklingsrätter, godis, snacks, öl, vin och andra drycker framför mig och sade "Ät och drick vad du vill, du kommer inte gå upp i vikt och inte bli beroende" så skulle jag utan minsta tvekan välja SOCKER! Jag skulle ge mig på bakverken och kakorna utan minsta tvivel. Jag drömmer om Snickers på nätterna och fantiserar om wienerbröd på dagarna. 🍰🍩🧁🍬🍫🍪

Men jag ska härda ut. Jag vet att jag kan!

Fin söndag på er! 💖

Profile picture for user vår2022

@Axianne Vad bra att du nu orkar ta tag i ditt sockerberoende också. Jag åt övermycket socker och godis i början av mitt alkoholstopp och en gång fick jag en starkt ångestkänsla inom mig efter att jag tryckt i mig mängder. Liknande den jag fick av alkohol. Insåg att det berodde på för mycket socker och att det triggade min beroendehjärna. Jag drog ned på sockret och det var svårt i början, hela tiden sug på något sött. Började träna mer och lyckades att endast äta glass en dag på helgen. Kan emellanåt vara riktigt sugen på sött, men dricker bubbelvatten och tar lite nötter istället. Fördelen är att jag inte varit sockerberoende innan tror jag, när jag drack åt jag aldrig godis. Äter också lchf inspirerat, inte så mycket kolhydrater som pasta, ris, potatis och vitt mjöl, det och jag är inte en bra kombo, det ger mig viktökning.

Lycka till!💪🌷💕

Profile picture for user Axianne

Ännu en vecka har passerat och jag har inte haft en tanke på alkohol mer än när jag kommer in på det här forumet och summerar den senaste tiden. Vad gäller min tämligen nyligen inledda diet så går det nu ganska bra och jag mår fysiskt väldigt fint. Jobbet är fortfarande intensivt, men jag känner mig stark och trygg i min nya anställning. Jag kan inte påstå att jag är lycklig, men ganska nära. Det är så många av mina problem som löst sig nu och det är något jag inte trott skulle ske.

Jag har på något sätt plötsligt hamnat i en vardag som jag för ett år sedan inte ens kunde drömma om. Det har snart gått nio månader utan att jag druckit och jag börjar fundera på om jag någonsin förut haft ett sånt här lugn som jag nu får uppleva. Jag är fortfarande alkoholist och det kommer jag alltid att förbli, men nu är jag en nykter och tacksam sådan.

Jag har fått det jag önskade. Jag fick ett vanligt liv igen och det är precis vad jag drömde om när jag var som djupast i skiten för ett år sedan. Denna progressiva alkoholism hade mig i ett järngrepp och att ens drömma om att få tillbaks något som liknade ett normalt liv fanns inte ens i min fantasi. För jag vet inte om jag levt ett normalt liv någonsin egentligen. Jag kan inte minnas ett liv utan missbruk. *

Innan jag utvecklade alkoholismen var jag ju fast i ätstörningarna som jag levt med sedan tonåren. Under alla mina år som gift och småbarnsmamma var det egentligen samma typ av smusslande, förnekelse, skam, skuld och ångest som under mitt alkoholmissbruk. En ständig stress och rädsla för upptäckt. Smutsiga tankar, lögn, överkonsumtion och känslan av äckel när jag tvingade mig själv att kräkas efter maten eller nojade över min vikt. Det fanns inget normalt liv då heller.

När jag sedan kämpade med att få bukt med ätstörningarna så övergick mitt missbruk mer och mer i drickande. Jag behövde fortfarande dämpa min ångest och när det inte längre fick ske med godis och mat så blev det alkohol. Under säkert 15 år levde jag med både alkoholism och bulimi. Det ena triggade det andra. Om jag drack drogs jag ned i frosseri eftersom självkontrollen släppte och jag återföll ofta i bägge missbruken samtidigt.

Egentligen firar jag en dubbel seger nu. Den ena är kanske lite större än den andra men bägge är egentligen lika fantastiska. Jag har inte bara slutat dricka alkohol. Jag har ju faktiskt slutat missbruka mat också. Jag har varit nykter alkoholist i snart nio månader, men jag har varit nykter matmissbrukare betydligt längre faktiskt. Det är några år sedan jag senast hetsåt och kräktes, men jag tillät mig aldrig njuta av glädjen över att jag övervunnit ätstörningen eftersom jag i stället utvecklade alkoholism och fortsatte leva med ångesten över det.

Jag tror att det är för att jag idag får vara så fri från det dåliga samvetet, skammen, självhatet och känslan av att vara en riktigt dålig människa som jag klarat av så mycket mer än jag någonsin trott att jag skulle kunna. Det är verkligen en gåva att leva med vissheten att jag hela tiden gör mitt bästa för att göra rätt mot mig själv och andra. Ibland kan jag, främst på jobbet, stanna upp och känna ett hugg i magen för att jag befinner mig i en situation där jag i alla tider varit tvungen att dölja något, ljuga eller smussla, men så har jag långsamt lugnat mig och minns att jag ju faktiskt är nykter och helt utan något att dölja längre. Det är så underbart!

Ha en fortsatt fin söndag! ✨✨✨

Profile picture for user Geggan

Varma gratulationer @Axianne till dina framgångar. Jag kan känna igen mig. Jag hade ätstörningar som ung. Evigt tacksam att jag kom över det tidigt- till priset av visst drickande. Klarade det ändå under många år. Ätstörningar är helvetet, nästan värre än alkoholism eftersom det handlar om mat, det man lever av. Och man kan inte sluta äta. Att du nu klarat av båda dessa är fantastiskt. Livet segrar.

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Så härligt att läsa, du inger mig hopp! Grattis och tack för att du delar med dig. Har som du haft problem med ätstörningar och sedan lagt på alkohol för att vara ”frisk” från ett tillstånd men istället vara där jag är idag. Nu skriver jag ju här vilket jag tror och hoppas att jag också är på rätt väg. Så fortsätt dela, så hjälps vi åt. 💕🥰

Profile picture for user Vill Bara Sluta

@Axianne
Jag fick tips av @se klart att läsa din tråd och jag kan säja att jag skulle kunna göra copy-paste på 90% av dina inlägg.
Nu är jag låååångt från de antal dagar du har loggat, men jag kan skriva under på den här känslan av att på något sätt ha blivit föremål för något slags gudomlig ingripande - trots att jag inte direkt vill påstå att jag är vare sig särskilt religiös eller spirituell. Kanske det var min tur att få den här hjälpen, var den nu kom ifrån. Jag har ingen aning om hur det hände att jag bara helt sonika gjorde slut med alkoholen för några dagar sedan...
Tacksam är jag i alla fall 🙏
Ser fram emot att få fortsätta följa din resa.

Profile picture for user Axianne

God middag!

Jag har försummat Alkoholhjälpens forum på sistone men måste ändå checka in så att ingen oroar sig för mig. Det finns ingen som helst anledning till det nämligen. Tiden glider fram och jag med den. Just nu är jag mitt i någon form av ständig "hög-på-livet"-känsla och blundar helt för att ödet försöker kasta lite skräp på mig emellanåt.

Det har hänt några ganska trista saker i mitt privatliv de senaste 1,5-2 månaderna som jag inte skrivit så mycket om här för att inte röja min identitet, men var och en av dem hade kunnat vara en anledning för mig att ta till flaskan igen. Dessa händelser i kombination med krävande och stressigt jobb samt min, om än förbättrade men ändå fortfarande ganska ruttna fysiska kondition har satt mig rejält i riskzonen för att ta återfall med drickandet. Men icke! Tanken har inte funnits där för en sekund vilket jag är så tacksam över! Det är snarare som att jag hämtat den extra styrkan ur min nykterhet när det gungat under fötterna på mig. Det är en oväntad och välkommen förmåga som jag inte ens visste att jag besatt.

Det har inte spelat någon roll vad som drabbat mig känns det som. Jag vet dock inte hur jag skulle hantera en riktigt svår katastrof, sorg eller motgång, men peppar peppar ... Jag tackar Gud för att jag haft möjlighet att rycka på axlarna, skaka av mig och gå vidare, hela tiden med en stigande visshet att jag faktiskt är nykter på RIKTIGT nu. Det finns inte mycket som kan rubba det, och det är skrämmande att tänka på att för 273 dagar sedan var ens en nykter månad något jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Historien och erfarenheter av alla gånger jag tidigare försökt under alla dessa år var tillräckligt för att misströsta redan innan jag försökte. Jag har ju alltid rasat igenom och hamnat i ett supande som varit värre än innan de plågsamma torrperioderna.

I dag säger appen "I have been sober for 8 months and 30 days"- Nio månader har passerat och jag kan med stolthet säga att jag faktiskt räknar detta till mitt livs största prestation. (Förutom att föda barnen, förstås!) Jag var kanske mer stolt efter en månad eller två än vad jag är idag, men det beror nog mer på att jag inte förväntat mig att klara av att bli nykter.

Men jag är självklart inte helt befriad från alla tankar på alkohol. Det vore märkligt efter över 20 års supande. Ibland kan en ofrivillig tanke på att dricka komma över mig. Det är inte som en längtan utan snarare som att alkishjärnan trevar lite efter att hitta en väg tillbaks in i missbruket och brukar yttra sig ungefär som att jag plötsligt slås av funderingar över om jag ska supa till när jag går i pension, eller att jag utan att jag vill det tänker på om jag skulle dricka om jag vann en miljon på Lotto och var ekonomiskt oberoende. Det är inget jag vill ha i huvudet och det brukar bara dyka upp i skallen ibland när jag minst anar det. Hittills har jag valt att sätta hårt mot hårt. Jag kan till och med säga orden högt om ingen är i närheten "JAG SKA ALDRIG DRICKA MER!" eller så tänker jag bara tyst för mig själv "Nej nej nej nej nej - Glöm det!" och motar bort spöket. Det har fungerat varje gång, och tack och lov är det inte så ofta det har hänt.

I övrigt rullar allt på så bra det bara kan. Jag vet inte om jag har gått ned i vikt men jag har som sagt slutat helt med socker sedan någon månad och det känns bra. Som jag berättat tidigare ville jag inte utsätta mig för det när jag var nyligen nykter, men nu har det fungerat över förmodan och jag har tappat suget efter godis, fikabröd, sötsaker och annat med snabba kolhydrater såsom snacks och annat jag unnat mig i överflöd under min första nyktra tid. Förhoppningsvis kommer det visa resultat fysiskt för mig på fler sätt än att jag upptäckt att mitt tandkött slutat blöda när jag borstar tänderna. Blödande tandkött har jag lidit av hela tiden men det upphörde efter bara någon vecka när jag gick över till sockerfri kost, trots att jag inte borstar tänderna oftare nu än för någon månad sedan.

Ekonomiskt är det strålande tider. Jag hörde på P4 Stockholm i förra veckan om hur många som lider av fattigdom och behöver bidrag. En kvinna som intervjuades berättade att hon hade cirka 8 000 kr i månaden och att det bara räckte till hyran. Det är ju så det var för mig under två år. Min A-kassa var 7500-8000 kr och räckte inte till mycket mer än hyran och fasta räkningar. Resten skulle räcka till allt annat och jag söp ju dessutom upp 2500-3500 kr i månaden, minst. Mina kreditkort var maxade och jag hade lånat upp ganska mycket pengar när jag slutligen fick jobb och en riktig lön igen. Något jag aldrig fått om jag inte hade blivit nykter någon månad innan den lycksaliga intervjun och testerna jag klarade så oväntat.

Idag har jag betalat tillbaks alla kreditkortsskulder och lån. Jag har satt in sparpengar på ett särskilt konto, börjat månadsspara igen, och jag har kunnat unna mig att köpa lite saker jag saknat hemma under lång tid. Jag har till och med börjat gå ut och äta lunch med kollegorna ibland, även om jag tycker det är rysligt dyrt med en lunch och faktiskt inte värt pengarna, men jag gör det av sociala skäl. Jag hade nästan glömt hur det känns att tjäna pengar på riktigt. Om man varit alkoholist på a-kassa under flera års tid är det nog av självbevarelsedrift man väljer att inte minnas hur det var att ha pengar, men nu minns jag igen och det är underbart! Dock kommer jag på mig själv med att vända på slantarna av gammal vana när jag handlar matvaror och jag är sjukt prismedveten så fort jag ska köpa något. Det sitter kvar, och det är inte negativt.

Ha en toppenfin lördag alla underbara människor!! 💞💞💞

Profile picture for user Axianne

@Vill Bara Sluta - Jag är usel på att svara på kommentarer här, men ville bara säga att jag håller tummarna så hårt för dig.
Jag vill också tacka alla andra förstås, ni "stammisar" (ni vet vilka ni är! 💝💝) som läser och kommenterar, trots att jag är dålig på att svara Jag ska försöka bättra mig, men jag är som sagt inte inne här så ofta just nu

Stor kram! 💝

Profile picture for user Axianne

280 dagar nykter idag. Lite över nio månader. Jag vet inte om jag ska fortsätta skriva här på Alkoholhjälpen just nu eftersom inspirationen liksom tryter. Enda anledningen för mig att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.

Men jag kommer inte på något speciellt att skriva om i övrigt. Jag satt här vid datorn häromkvällen och började försöka uttrycka något begripligt, men så kom det inte ut något på skärmen värt att spara. Jag skriver liksom samma sak hela tiden nu. Just nu känns det som att det mesta är sagt. Det har inte hänt så mycket och jag gör inte något speciellt. Allt är normalt nu. Precis det jag önskat mig. Jag är "vanlig" för första gången någonsin känns det som. Men ändå inte.

Jag kommer ju aldrig att vara en vanlig normal kvinna. Jag har förstört för mycket av mitt liv för att någonsin kunna leva som alla andra. Åren som kunde ha varit mina bästa har jag ju supit upp och jag känner att tiden bara sprungit iväg. Jag är på gränsen till gammal, och det enda jag kan hoppas på nu är att den här nykterheten kom i tid. Att jag inte förstört min kropp helt och att jag får leva nykter och försöka hitta en tillvaro att njuta av, även om det blir i ensamhet.

Jag saknar kärlek. Jag saknar närhet, jag saknar min kropp som den såg ut för några år sedan när jag fortfarande var attraktiv och hoppades på att hitta någon att leva med. Det finns så oerhört mycket uppdämd längtan och kärlekstörst inom mig och jag är lite rädd att känna efter när det gäller just de här behoven. Under alla mina år som alkoholist har jag ju druckit för att dränka mina kärlekssorger (och därigenom sett till att de vuxit sig större och allt mer katastrofala). När jag var yngre och fortfarande hade kroppen och utseendet med mig så kostade jag på mig att bränna mitt ljus i bägge ändarna. Jag brydde mig inte om att jag förstörde min kropp och mitt yttre när jag gick ned mig så totalt som jag gjorde. Föga anade jag hur fort jag skulle förfalla när jag släppte taget om allt.

Nu är jag nykter och har inga planer på att återfalla i det djupa missbruk som jag levt med under så många år, och då kommer andra känslor fram. Saknaden efter kärlek och längtan efter någon att dela min tillvaro med. Önskan att få tillbaks min figur och kondition. Drömmar om att komma i kläder jag vuxit ur och förstås hoppet om att någon gång i framtiden få bli gammal tillsammans med någon.

Men jag ska inte vara girig eller begära för mycket av livet just nu. Än så länge borde jag bara vara nöjd över det fantastiska som skett och att jag fått vara alkoholfri sedan i augusti. Jag har fått så oerhört mycket tillbaks som jag egentligen redan hade bränt. Jag lever på övertid och känner mig lite som när man spelar dataspel och dött, men fått ett bonusliv och kan starta om. Tilltufsad men med erfarenhet och en visshet att det är sista chansen. Om man bränner den är det game over.

Jag tänker ibland på hur jag dövade alla känslor som försökte tränga igenom när livet var som svartast. Jag var så rädd för att känna efter. Jag var vettskrämd för att se mig i spegeln eller bli sedd av någon. Jag stängde in mig och isolerade mig med alkoholen för att bara få tiden att gå. Jag vet inte om jag hade något hopp kvar alls egentligen. På slutet var jag ju inte ens i skick att söka jobb eftersom jag inte tog mig ur sängen på dagar ibland, mer än att för att köpa alkohol, förstås. En halvtimmes tripp till Systembolaget då och då var min enda kontakt med omvärlden. När jag kom hem hade jag hjärtklappning, svettningar, darrningar och föll tillbaks i sängen med min bag in box.

Polisen tog mig ju en sådan dag i augusti förra året, på väg hem från Systembolaget. Det var min vändning. Min räddning. Det hade kunnat gå åt vilket håll som helst efter det. Antingen kunde jag ha grävt ned mig totalt efter rattfylleridomen och supit ännu mer, eller så kunde jag göra det jag ju faktiskt gjorde. Jag insåg att det fick vara nog. Jag betalade mina böter och bestämde mig för att jag nått botten och att det bara fanns en väg att ta. Jag är så tacksam över att den vägen fanns kvar och att Gud gav mig styrkan att kravla mig ur skiten jag levt i så länge.

Jag ska som sagt inte begära för mycket av livet just nu. Jag är tacksam för det jag fått och att jag sitter här idag med livet i behåll. Det finns mycket jag saknar och längtar efter men jag tänker låta det komma om det kommer. Just nu är jag snäll mot mig själv och tar det lugnt med det mesta. Om det är menat att jag ska få mer av det jag saknar så kommer det, annars får jag vara nöjd med det jag fått. För det är jävligt mycket jämfört med vad jag hade för ett år sedan.

En sån här helg för ett år sedan låg jag i mitt eget kiss på golvet nedanför sängen som jag ramlat ur när jag försökt vingla till toaletten. En sån här helg för ett år sedan klarade jag inte ens av att kravla mig upp igen, så jag låg kvar på golvet och kissade på mig. Mycket har jag glömt, men det här minns jag och det är såna minnen som faktiskt är väldigt tydliga. Jag söp sönder mig och kroppen gav upp mer och mer, men vissa minnen kommer jag alltid ha kvar.

Fin söndagskväll alla! Var rädda om er! 💕💎💘☁️✨🩰🦋🌷💖

Profile picture for user mulletant

Hej Axienne!
Stort Grattis till tid! Jag skriver sällan här numera men råkade se och läste ditt inlägg. Så fint du beskriver; sorgliga minnen och din starka vändning till ett ’levande liv’. Jag fäste mig vid din inledning där du skriver att inspirationen att skriva tryter. Att enda anledningen ”att logga in och skapa ett inlägg är för att jag vill berätta att jag inte dricker, bara utifall att någon skulle oroa sig om jag plötsligt bara försvinner härifrån.” Fint och omtänksamt tänkt. Jag tänker att du kanske kan fortsätta skriva också för din egen skull, du formulerar dina minnen och erfarenheter så bra.
Jag är både medberoende och beroende och har haft och har stor hjälp av att skriva, många gånger har jag genom skrivandet blivit medveten om saker jag liksom inte visste själv. Jag vet också att det har hjälpt andra.
Jag fick bara lust att skriva den här hälsningen, forumet har hjälpt mig så mycket. En trygg plats där jag både får del av andras erfarenheter och kan och nå ut till andra med mina. För mig och många andra en oerhört viktig del i tillfrisknandet! / mt

Profile picture for user vår2022

@Axianne Grattis till din oerhörda bedrift att bli nykter och 9 månader!🥳. Dina inlägg är värdefulla berättelser om din resning från total misär och ur alkoholens fruktansvärda grepp. En påminnelse om hur hemskt illa det kan sluta när alkoholen är på väg att totalt tar över ett liv. Något som kan hända alla som blivit beroende och ingått förbund med alkoholdjävulen. Men du räddade dig själv! Du har mycket kvar att uppleva i livet som nykter och du tar varje dag ett nytt steg i det, mer balanserad och trygg för varje dag, vem vet vad som väntar runt nästa hörn?

Ha det gott med kärlek till dig själv och andra, det kraften är stor och leder dig dit du vill❤️

Profile picture for user Axianne

9,5 månader nykter nu. En fantastisk tid på alla vis. Det absolut bästa med allt som skett är att jag inte saknar alkoholen och verkligen inte lider av att avstå. Jag har inget begär efter att dricka och det finns inget sug eller längtan efter att varken festa för nöjes skull eller supa till för att döva några känslor. Det är som att jag ser tillbaks på någon annans liv när jag minns hur det varit så länge. När jag ser tillbaks på alla dessa år då mina tankar hela tiden fanns i och runt drickandet. När min hjärna konstant satte drickandet först. "När skulle jag kunna dricka igen?" "Hur kunde jag smyga mig till nästa tillfälle att känna berusning?" Jag planerade alltid för att kunna få in alkohol i tillvaron. Oavsett vad jag gjorde så gick alltid tankarna på alkoholen först, både i jobbet och hemma. Gå till Systembolaget på lunchen med ryggsäck innebar att jag ständigt tackade nej till att luncha med kollegor. Aldrig åka någonstans på helgen eftersom jag inte kunde köra bil alls. Alltid se till att det fanns vin hemma. Aldrig lova att göra något som kunde inverka på mina möjligheter att ägna mig åt drickandet. Gömma alkohol i handväskan. Smyga in på toa och dricka under en dejt. Sno från barskåpet hemma hos någon när de inte såg ... Det finns tusen exempel på allt jag gjorde och som höll min hjärna helt upptagen med att planera för mitt drickande. Detta dubbelliv jag levde var min vardag och jag var så van vid att alltid ha drickandet som följeslagare att jag inte ens märkte det själv. Det var bara så det var. Idag är det inte så och jag vet inte hur jag slutade egentligen.

Jag funderar ibland på om det finns något sätt för mig att hjälpa andra att komma dit där jag är idag. Kan jag dela med mig av något som kan bidra till att andra tar samma steg och blir nyktra? Det blir nog svårt eftersom jag inte riktigt vet hur det gick till. Kanske måste jag förstå det själv först innan jag kan hjälpa någon dit. Jag vet ju hur oerhört svårt det var att hjälpa mig själv eller att ens tänka på att ta emot hjälp när jag var som mest fast i mitt missbruk. Jag tyckte kanske att jag försökte hela tiden när jag gick på AA eller i behandling, men idag vet jag att det var en lögn. Jag var inte med alls. Jag hade alltid bakdörren öppen för att en dag få dricka igen. Innerst inne fortsatte jag planera för mitt framtida supande även under torra perioder. Jag var aldrig nykter på riktigt och dessa försök skadade mig värre än de hjälpte mig eftersom de alltid resulterade i att jag kraschade hårdare för varje gång.

Under alla år har jag försökt sluta dricka för att visa någon annan att jag har kontroll. Jag har varit väldigt duktig på papperet under perioder, för att sedan braka ned i en ännu djupare avgrund så fort jag kom under radarn. Kanske är det den största skillnaden när jag nu slutat missbruka. Det finns inga dörrar att låsa. Jag gör inte det här för att visa någon annan ett enda skit. Jag gör det för att överleva. För att jag vill ha ett liv. Det finns ingen som kräver något av mig just nu vad gäller alkohol. Inte ens jag. Inte mina barn heller. Om jag skulle ta ett återfall skulle de förmodligen tänka att det var väntat. Jag med. Jag har ju inte lovat någon något och det magiska och fina i alltihop är ju att det visade sig vara ganska lätt att sluta jämfört med vad jag alltid trott. Hur sjukt är inte det? Jag har haft ångest över hur mitt torrlagda liv skulle vara att genomlida, och det visade sig att det inte alls var så som jag trott. Det var faktiskt nästan lite genant att inse hur enkelt det var när jag väl bestämt mig PÅ RIKTIGT.

Jag har varit bra på att ljuga och komma med osanning under alla år. Jag har duperat många, men jag har kanske ljugit allra mest för mig själv när jag sagt att jag har kontroll. Jag har ljugit för mig själv när jag tyckt att jag försökt, och jag har blåljugit för mig själv när jag tänkt att jag aldrig kommer att kunna sluta dricka. För det kan jag. Jag är på god väg. 287 dagar på god väg.

Ha en fin söndag! ❤️‍🩹

Profile picture for user Natalia

Hej @Axianne!

Det är fängelse att läsa dina inlägg! Och det är så glädjande att få läsa att det går fortsatt bra för dig.
Fortsatt gärna skriva! 😘

Du undrade om och hur du skulle kunna hjälpa någon att ta steget till nykterhet och jag vill nog säga att du redan gör det genom att dela med dig av Din historia. Och tack för att du gör det. Det det är stort 🙏

Tror inte det finns ett universell sätt att hjälpa till och det är nog svårt då vi alla här har kommit olika långt i våra beslutsprocesser och vi har så varierande problematik. Men att du bara delar med dig av din historia väcker mycket känslor iaf inom mig. Har inte haft den konsumtionen du haft. Men att ta del av din historia påminner mig om hur jäkla illa det kan bli och hur viktigt det är att fortsätta hålla sig flytande.

Du valde livet till slut och det är fantastiskt att du någonstans mitt i allt svart fann viljan och beslutet att resa dig. Överlevnad är en stark motivator men starka är även våra bortträngningsmekanismer. För att inte tala om hur stark makt ett beroende har. Jag tycker att det är helt fantastiskt att du reste dig!
Kan du själv förstå att du gjorde det?
Du gjorde det!
Du gjorde det helt själv 😃

Imorgon blir det 290 dagar för dig jag vill ge dig en stor varm kram och tala om att jag blir stolt utan att känna dig.
Jag kan se att du är tacksam för livet. Och du förtjänar att väldigt glada och vackra saker träder in i ditt liv ❤
Om jag bara kunde trolla...

Profile picture for user Se klart

Hej @axienne
Jag blir också väldigt glad, lugn och känner förtröstan när jag läser dina inlägg. Det är som magi, men det är ju som @natalia skriver- du själv. Även om du inte med ord kan beskriva steg för steg- så kanske något annat djupt existentiellt pratar genom dig- med dig- och med oss.
Att överleva- och att leva.
Så stort att det svindlar.
Under mitt första år som nykter kände jag det som att gå på glas- men inte på något otäckt vis. Utan på det försiktiga och sköra vis som man upptäcker sitt liv på nytt.
Jag kände hur det var att leva.
Den känslan kan jag då och då sakna, och behöver hitta tillbaka till, oftare. Tacksamheten- som du påminner om.
Så fint att läsa, och tack för att du delar med dig till oss. Kram 🥰

Profile picture for user BEATNGU

@Axianne
Härligt! Det är så man gör! Det kommer alltid pucklar man ska ta sig över, men det går lättare än vad man tror när tiden går. Vips så har det gått flera månader och man tänker mindre och mindre på det. Nu talar jag för mig själv. Men jag tror att alla har en inbyggd nödstopp nånstans. Det gäller bara att hitta den och trycka i tid. Kämpa!! Starkt jobbat!!

Profile picture for user Axianne

Tack alla fina för era kommentarer!
Jag mår verkligen bättre än någonsin just nu. 298 dagar säger appen att jag varit nykter och det är helt otroligt! Förutom det har jag nu varit sockerfri i drygt två månader och börjat tappa i vikt. Som jag berättat tidigare vågade jag inte sluta med socker samtidigt som jag försökte bli nykter, men nu känner jag att det var helt rätt att ta detta steg när jag gjorde det. Det är mycket av mina fysiska krämpor som försvann när jag slutade dricka, men faktiskt ytterligare några har lossnat när jag slutat med socker. Magen är lugnare, tandköttet slutade blöda vid tandborstning redan efter några dagar utan socker trots att jag borstat precis som innan, hyn är betydligt bättre och jag känner mig om möjligt ännu friskare idag än när jag "bara"var nykter. Min kondition är också så pass mycket bättre att jag tar trappor i raska steg och kan småspringa till bussen för första gången på flera år. Om jag försökt det för ett halvår sedan hade jag behövt hjärtstartare ...

Det ena har givit det andra på något vis. Att jag höll mig nykter så länge att jag kunde börja gå på anställningsintervjuer och göra rekryteringstester gav mig ju ett jobb efter flera års arbetslöshet. I grevens tid var det ju också, eftersom min ekonomi var i botten. Med det nya jobbet kom nya rutiner som hjälpte mig hålla tankarna på annat. Med en jättebra lön kom jag på grön kvist ekonomiskt och det gav mig ytterligare pepp. Det bästa har dock varit att jag återfått ett självförtroende inom min yrkesroll. Jag har insett hur lågpresterande jag varit när jag supit både på kvällstid och på arbetstid under många år. Nu med en nykter hjärna har synapserna kopplats ihop igen och jag har klarat av så mycket mer i jobbet än jag någonsin förväntat mig. Idag är jag ju fast anställd trots att jag var rädd att jag inte skulle klara provanställningen. Jag är väldigt högpresterande på jobbet och uppskattad av både chefer och kollegor. Jag har blivit en person man kommer till när man behöver stöd och hjälp, och det är till och med en befordran på gång viskas det i korridorerna. Allt detta utan att jag egentligen förväntat mig något av det. Allt detta kom när jag nästan givit upp och var på väg att supa ihjäl mig.

Mitt liv är äntligen så normalt som jag egentligen alltid drömt om att det ska vara. Den befrielsen jag upplever när jag slipper det ständigt dåliga samvetet, smusslandet, lögnerna, skammen, skulden och den vidriga jakten på nästa fylla går knappt att beskriva. Jag har ingen som helst längtan efter alkohol nu, och det är helt ny mark jag kliver på. Jag är väldigt ovan vid att kunna leva så här utan det mentala tvånget som följeslagare. Det finns ett obeskrivligt lugn inom mig som jag nog inte minns att jag upplevt förut i mitt liv. Jag minns faktiskt inte när jag kunnat leva så obekymrad och bara ta dagarna som de kommer som jag gör nu.

Det finns alkohol runt mig överallt just nu. Flaskor med bubbel på jobbet sedan förra festen. En dunk vin på bänken hemma i köket. Vin som sonens flickvän haft med sig och lämnat kvar. Det ligger starköl i kylskåpet och det finns spritflaskor lite här och där i huset eftersom det varit ungdomsfest nyligen. Ibland funderar jag över om mina barn testar mig genom att inte längre gömma undan alkoholen, eller om de faktiskt är så ovetande om att min sjukdom är kronisk? Kanske har de aldrig förstått hur illa däran jag varit och att om det varit för ett år sedan så hade jag druckit upp allt jag kom över. På slutet dolde jag ju inte ens att jag stal deras alkohol och jag hade inte råd att köpa tillbaks det jag druckit upp. När jag var i behandling fick vi alla rådet att undvika precis det som jag nu lever i, alltså miljöer där det finns alkohol att tillgå, men nu kan jag ändå konstatera att det inte känns som något problem. Det är lite som att det står flaskor med vinäger lite här och där. Det lockar mig ungefär lika mycket att dricka vinet som det skulle göra att klunka i mig en flaska balsamico.

Jag noterar detta med en kombination av glädje och rädsla. Glädje att jag trots allt detta kan låta bli, eller snarare inte ens känner någon lockelse. Lite oro över att det kanske skulle kunna komma någon svacka när jag plötsligt bara ger mig på att dricka, så som jag gjort under alla år tidigare. Men det är glädjen som överväger eftersom den här känslan av att jag faktiskt inte vill ha alkohol är så underbart befriande.

Snart har jag semester. Tidigare år när jag jobbade var semestern en hägrande oas som jag längtade efter av en enda anledning. Då skulle jag kunna supa fritt. Ingen som kollade eller bevakade mig. Idag längtar jag efter semestern av andra skäl. Jag har massor av saker jag vill pyssla med i hemmet. Fixa med i huset och trädgården. Jag har böcker att läsa och serier att kolla ikapp på Netflix och Viaplay. Det blir min första semester utan alkohol och jag är inte ett dugg rädd att jag ska börja dricka igen. Jag ser fram emot ledigheten och det ska bli min första sommar utan fylla. Så underbart!

Ha en fin helg om vi inte hörs innan dess! ✨✨✨

Profile picture for user Axianne

300 dagar nykter idag.
9 månader och 27 dagar.
Inget nytt under solen, men ibland känns det bra att se tillbaks på min resa.

De första dagarna och rentav veckorna av de där 300 var ångestfyllda och snudd på hopplösa men på grund av var jag befann mig i tillvaron och vad som hände i mitt liv då, så överskuggades abstinens och fysiska konsekvenser av min mentala status. Jag var så djupt på botten i min förnedring och skam att jag förträngde de kroppsliga besvär och smärtor som jag genomgick under min första nyktra tid. Jag drevs att avstå en dag i taget eftersom jag befann mig på den totala botten. Det fanns inget alternativ för mig efter att jag åkt fast för rattfylleri den där augustidagen.

Jag hade tillbringat sommaren i min solkiga säng, ensam i mitt mörka rum med mina ständiga följeslagare; TV:n, datorn och vinboxen. Mina enda stunder utanför detta rum var när jag rafsade till mig något ätbart i köket eller tog mig till Systembolaget, Det senare blev tyvärr allt mer ofta med bilen på grund av min lathet och brist på logiskt tänkande. Jag körde alltså bil trots att jag sällan hann bli nykter och dessutom saknade körkort sedan jag åkt fast för grov rattfylla fem år tidigare.

Min allt större avsaknad av respekt för (eller snarare ens tanke på) allt och alla, inte minst mig själv fick mig att prioritera en snabb resa fram och åter till Systembolaget för att slippa åka kommunalt, alltså lägga kraft på att klä på mig, tvätta mig, borsta håret eller tänderna eller ens överväga risken jag utsatte mig och andra för när jag tog bilen. Resan tog bara några minuter och jag slog alltid bort samvetskvalen eller skammen över folks blickar på min vidriga uppenbarelse när jag hängde på låset bland de övriga av samhällets bottenskrap när bolaget öppnade. Jag tröstade mig med tanken på den hägrande belöningen jag skulle få när jag stapplade in genom ytterdörren hemma och darrande hällde upp mitt första bräddfyllda dricksglas med surt vin som jag svepte på fastande mage trots att det kväljde mig.

För det hade blivit min nya rutin som arbetslös sedan drygt två år. Varje morgon vaknade jag ur min svettiga och oroliga slummer vid gryningen, kramade de sista dropparna ur bag-in-boxens innerpåse och kände ångesten växa när jag började räkna timmarna till Systembolaget öppnade igen. Det var samma sak nästan varje dag. Jag räknade verkligen ned minut för minut och försökte sysselsätta mig med att se på TV eller spela något datorspel medan svetten bröt fram och darrningarna tilltog. Abstinensen var vidrig när jag oftast skakade och svettades svårt. Jag hade huvudvärk och dubbelseende. Ändå tog jag bilen. Jag skäms så fruktansvärt över detta idag och jag är faktiskt, tro det eller inte, tacksam att jag till slut åkte fast den där augustiförmiddagen på väg hem med min vinbox. Jag nådde min botten där och då. Resan tog slut när poliserna som stått parkerade bakom återvinningscentralen och spanat i syfte att ta fast just den typen av brottslingar som jag var, följde efter mig och stoppade mig innan jag hann köra många meter. De fick napp direkt när de jagade folk som körde bakfulla och var på bolaget redan vid öppningsdags en vardagsmorgon.

Jag upplevde någon form av "this is it"-känsla när jag gick ut i solgasset från polisstationen efter några timmar och bestämde mig för att lägga en massa pengar jag inte hade på att ta taxi hem. Jag var tvungen eftersom jag inte orkade gå många meter och tanken på att ens hitta en buss som gick åt mitt håll var väldigt främmande. Abstinensen var enorm och min övervikt förhindrade mig att förflytta mig speciellt långt innan jag fick lov att vila på närmaste parkbänk. Jag var plötsligt medveten om hur jag såg ut och ville inte visa mig på kommunala färdmedel. Det kan tilläggas att jag hade håret uppsatt i en smutsig tofs för att jag inte borstat det eller tvättat det på evigheter. Jag var oduschad sedan minst en vecka. Jag hade inga underkläder på mig under min svettiga och otvättade tunika av tältmodell eftersom jag inte hade några rena och det var väldigt varmt den dagen, tänderna var oborstade sedan evigheter. Jag bar solglasögon för att dölja mina röda ögon. Troligen luktade jag väldigt illa. Troligen lyste det "dekis-kärring" om mig.

Under den tid som gick från att jag åkte fast till datumet i Tingsrätten var jag så upptagen med att försöka bearbeta tankarna på att jag troligen skulle hamna i fängelse att ångesten av tankarna på det som skulle komma överskuggade mina abstinensbesvär. Jag mådde oerhört dåligt över min situation men nu satt smärtan i själen och inte lika mycket i kroppen. Jag hade åkt ur A-kassan nyligen eftersom mina dagar där var slut och jag var inskriven i ett program via Arbetsförmedlingen som skulle innebära möten och obligatorisk närvaro vid diverse schemalagda aktiviteter. Ekonomiskt var det futtiga bidrag jag nu fick från Försäkringskassan beroende av huruvida jag deltog i programmet eller inte. Jag funderade mycket på om jag skulle kunna delta via distans från fängelset? Skulle jag få fotboja i stället om jag hade tur och visade ånger. Kunde jag på något sätt övertyga rätten om att jag ville ändra mig? Väntan på dagen för tingsrättsförhandlingen var så full av rädsla och ångest att jag faktiskt inte minns om jag tänkte på alkohol. Det kom otäcka brev med delgivning. Jag blev uppringd av förundersökningsledare och jag var verkligen djupt skakad av att jag försatt mig i den här situationen igen. Första gången fick jag 50 timmar samhällstjänst, men jag var övertygad om att jag skulle få värre konsekvenser nu, denna andra gången. Jag vet fortfarande inte hur jag orkade igenom den här tiden utan att dricka.

Men mitt i allt detta kunde jag faktiskt inte förmå mig till att dricka även om jag nog ville dränka mina tankar i alkohol och fly in i dimman. Jag var tvungen att hålla mig nykter för att kunna reda ut all skit och hantera min verklighet. Det fanns inget alternativ. Just då var det rädslan för konsekvenserna och en känsla av att ha nått botten som drev mig att avstå från alkoholen. Jag minns inte att jag hade ambitionen att mitt uppehåll i drickandet skulle ha någon deadline men innerst inne visste jag att jag måste sluta på riktigt nu. Att jag nått min absoluta smärtgräns. Att mitt liv antingen skulle gå helt åt helvete, eller så skulle jag försöka göra något åt skiten. Jag ville kunna visa för Tingsrätten att jag var aktiv i mitt jobbsökande och att jag verkligen ansträngde mig för att göra något rätt. Så jag gjorde just detta. Jag fokuserade på att leta anställning. Jag lade massor av energi på att jobba med mitt CV och återuppta arbetet med att söka alla jobb jag kunde hitta. Det blev mitt nya fokus och det drog tankarna från alkoholen tror jag.

När jag efter en ångestfylld väntan fick veta att jag inte behövde advokat och det inte fanns krav på min närvaro eller rättegång med hänvisning till att åklagaren ansåg att ärendet inte innebar fängelse så var lättnaden enorm och jag svalde det föreslagna bötesbeloppet utan att blinka. Det blev dagsböter och ärendet avgjordes skriftligen. Jag behövde inte återuppleva skräckupplevelsen av en rättegång såsom den vid den första rattfyllan. Någonstans där kom min tacksamhet över att slippa Tingsrätten att överskugga tankarna på att supa till för att fira min framgång.

Samtidigt skedde miraklet. Jag blev kallad till anställningsintervjuer. I plural. Inte bara ett företag utan flera var intresserade av mig och mitt intensiva arbete med att söka jobb började ge utdelning. De första intervjuerna var fruktansvärt obekväma. Jag hade varken kläder som passade eller vana att gå utanför dörren, än mindre att åka tunnelbana eller möta människor. Jag trodde inte ett dugg på mig själv och såg det mest som träning när jag hade dessa möten. Märkligt nog blev jag uppringd igen och igen. Att det bokades in anställningsintervjuer var nog ytterligare ett skäl för mig att hålla mig nykter.

Tidigare har jag fått alla jobb jag sökt trots att jag druckit strax innan jag gått på intervju och troligen genomfört dem berusad utan att någon märkt det, men jag tog med andra variabler i beräkningen nu. Med tanke på min fysiska uppenbarelse hade jag inte direkt något försprång i en rekrytering. Jag visste att jag såg väldigt osund ut och ville kompensera med att åtminstone vara så alert jag kunde. Så jag fortsatte min nyktra resa med sporren av att jag kanske ändå hade en chans att få ett jobb, åtminstone ett vikariat? Jag blev mer och mer varm i kläderna när jag gick på säkert femton intervjuer under några veckor. Jag gjorde färdighetstester och personlighetstester flera gånger och de gick väldigt bra. Jag tog kontakt med några personer som kunde vara min referens och plötsligt en dag, faktiskt bara en dryg månad efter min fyllkörning - hade jag ett anställningsavtal för en provanställning. Jag vågade nog inte riktigt tro på det utan gick runt och nojade över att något skulle garanterat komma att hända som skulle slå undan fötterna på mig, men inget dåligt hände. Tvärtom. Och jag var fortfarande alkoholfri.

Någonstans där, när det gått lite mer än en månad in i min alkoholfrihet började jag känna mig både stolt och förvånad. Stolt över att jag kunde. Förvånad över att det gick så bra. Men mest av allt var jag nog tacksam. Jag började tacka Gud för min chans som jag verkligen upplevde som en gåva. Jag har aldrig varit religiös även om jag har en tro i botten som jag inte uttalat öppet men i detta skede kändes det rätt att rikta min tacksamhet mot en högre makt som hjälpt mig ta de rätta stegen. Det gör jag fortfarande. Jag kan visserligen delvis klappa mig själv på axeln för att jag gjort rätt, men jag vet inte var kraften kom ifrån att genomföra detta, om den inte kom från Gud?

Jag började inse att jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Hjärnan började fungera igen och kroppen visade mig respons genom att jag orkade mer och smärtor försvann. Det sägs att efter min typ av supande tar det mer än en månad för att man ska vara i närheten av fullständig nykterhet eftersom så många gifter finns kvar länge. Jag närmade mig ett datum där jag varit nykter längre än någonsin tidigare under mina +20 år av hög alkoholkonsumtion.

Och samtidigt som hoppet om en dräglig tillvaro började återkomma fick jag mer och mer lust att ta tag i mitt liv på fler sätt. Jag började bry mig om min hygien och mitt utseende igen. Jag började ta hand om mitt hem. Jag städade undan allt som påminde mig om mitt supande och det var inte gjort i en handvändning. Fy fan vilken vidrig snuskig person jag hade blivit när jag gått ned mig under åren. Jag vill knappt tänka på de ovanor jag lade mig till med under min värsta period och blev påmind om när jag började städa hemma. Det fanns ju en lång tid när jag inte ens gick ut med soporna från mitt rum för att jag inte ville träffa på någon granne. Jag lagrade alla tomflaskor och vinboxar tillsammans med annat skräp från snabbmat, godis och onyttigheter i travar som en ständig påminnelse om vilken vidrig person jag var och jag straffade mig själv genom att se sopberget växa varje dag medan jag söp. Det var som en reningsritual att städa bort detta när jag sedan var nykter.

Jag hade varit nykter i 50 dagar när jag hittade hit till Alkoholhjälpen och skrev mitt första trevande inlägg. ( https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292 ) och resten är historia. Min historia. 300 dagar idag, som sagt.

Ha en underbar lördag! 😎

Profile picture for user Vill Bara Sluta

@Axianne
Stort grattis till dina 300 dagar❤️🙌🌟🙌❤️
Vilken inspiration du är för mig och säkert väldigt många av alla andra här inne på forumet. Jag känner igen mig i så många delar av din berättelse och har halkat närmare och närmare samma beteende. Jag gissar att jag har haft tur som har både jobb och körkort kvar för det har varit fler tveksamma tillfällen då jag tagit bilen både till jobbet och till systemet då jag varit så bakfull att det varit ytterst tveksamt om jag var körbar.
Jag har kört ekonomin i botten, har ingen lust eller energi kvar men släpar mig ändå till jobbet för det mesta. Jag är inte nykter än, men det närmar sig. Har haft två olika bottenupplevelser på kort tid, den senaste bara för två dagar sedan. Den första upplevelsen gjorde mig nykter i drygt två veckor innan ångesten och tristessen styrde stegen mot systemet igen tyvärr.
Jag är på botten vad gäller självförtroende och självkänsla, orkar inte med något umgänge inte ens med mina barn vilka jag är säker på avskyr mitt beteende. Jag hatar verkligen alkoholen och allt den gör med mig!
Tack för att du berättar din historia ❤️

Profile picture for user Rehacer

@Axianne
Blir alltid lika tagen av dina inlägg! Du har gjort ett fantastiskt jobb och jag är övertygad om att det finns en Gud som hjälpt dig på traven.
Fortsätt inspirera oss andra här med inlägg ibland om ditt nykterhetsarbete, det hjälper mer än du tror! Tack för att du delar med dig! ❤️

Profile picture for user Natalia

Hej!

Blev gråtfärdig när jag läste dina senaste två inlägg precis. Jag är lite känslig men ryser nästan. Du har passerat 300 dagar och är idag på 303 😍

Du arbetar och är i full gång med livet. Något du tappat hoppet om innan. Men berättar att du fann hopp. När jag läser vad du berättar ser jag ju tydligt att det finns en enorm styrka i dig som alkoholen en lång tid förstört. Väldigt snabbt var du så pass envetet att du fortsatte att söka arbeten och verkligen kämpade med det oavsett hur du kände inför det. Låter som en förmåga att pressa sig igenom oavsett vad och det är Din förtjänst.

Blir så oerhört glad att läsa att du nu har en grön kvist 🥰
Vårda den och vattna den.
Håll i den gröna kvisten 🌱

Och fortsätt berätta hur du har det!
Önskar dig en fin kväll ❤

Profile picture for user Se klart

@axienne, jag blir (precis som flera här) alldeles lycklig av att läsa dina inlägg.
Skriv en bok. Låt någon göra en film om ditt liv. Eller inte, men fortsätt att berätta för oss, och även om vi inte vet ett dugg om vilka vi är bortom våra trådar och inlägg- så finns här en hel hejaklack som följer dig, och som glädjs ❤️

Profile picture for user Axianne

Jag rodnar lite bakom skärmen här när jag läser alla härliga ord, vänliga hejarop och det fantastiska stöd ni skickar mig. Tusen tack för det! Jag är så glad om någon kan känna hopp av att läsa min historia, även om det kan bli lite fladdrigt ibland när jag skriver.

Nu är det mitt i natten och snart midsommar. Förra året var midsommarafton den 25/6 och jag minns inte ett smack av vad jag gjorde den dagen. Troligen låg jag hemma i sängen och drack vin med fläkten surrande för att stå ut med den kvalmiga värmen, snyftade till någon sentimental film på TV samtidigt som jag tyckte synd om mig själv och plågade mig med minnen från mina midsommaraftnar fyllda av kärlek och romantik som jag upplevt medan jag fortfarande inte hade supit ned mig totalt. Möjligen spelade jag Bingolotto för att ha något att göra och inte känna mig så ensam. Det har förekommit att jag gjort det på högtider, vilket faktiskt bara orsakat mig irritation eftersom jag aldrig vunnit och bara varit missunnsamt avundsjuk på de som kammat hem storkovan. Troligen däckade jag mitt i någon film och fyllesov bort midsommarnatten.

Jag minns dock väldigt tydligt vad jag gjorde dagen innan midsommarafton, vilket ju faktiskt var exakt ett år sedan den 24/6 2021. Jag har kollat min tidslinje på Google Maps och kunde se att jag tog bilen till Systembolaget redan strax före tio på förmiddagen och sedan spenderade mer än en timme där. Varför var jag en hel timme på bolaget kan man fråga sig?

Jag minns exakt hur förvånad och irriterad jag blev när jag kom till dit och såg den långa kön utanför Systembolaget fast de inte ens öppnat ännu. Kön ringlade sig runt hela kvarteret och jag insåg att jag skulle vara tvungen att inte bara gå extra långt, utan dessutom stå i solgasset och svettas väldigt länge utan att kunna sitta ned, jag och min onda rygg. De som inte läst mina inlägg kanske inte känner till att jag på grund av min extrema övervikt och närmare två år av orörlighet hade svåra smärtor i korsryggen så fort jag gick mer än femton steg och därför knappt klarade av när det var två personer framför mig i kön, än mindre när det var hundratvå.

Det var ju pandemi och utanför Systembolaget stod en anställd med räkneverk som hon klickade på när folk gick in och ut. Eftersom det var dagen innan midsommarafton så var det inte direkt några snabba affärer som skedde därinne och kön fortskred extremt långsamt när alla skulle bunkra. Men jag lät mig inte hindras. Det var ju min livsviktiga alkohol som skulle inköpas. Jag led alla upptänkliga kval när jag lutade mig mot någon papperskorg om jag fick tillfälle och sedan satt några minuter på en bänk som kön ringlade sig förbi. Svetten rann längs ryggen och håret var fuktigt i nacken. Munskyddet jag bar var helt blött. Imma på solglasögonen fick jag också minns jag. Dessutom var jag livrädd att bli igenkänd i Centrum av någon från förr men hoppades att kombinationen av ansiktsmask och solglasögon skulle hålla mig anonym. Jag var precis lika risig i håret, oduschad, illaluktande och bar exakt samma svettiga tunika som jag berättade om i mitt förra inlägg. På fötterna bar jag nedgångna flipflops som i princip var det enda som mina svullna fötter fick plats i. Detta fulländade bilden av den riktigt nedgångna alkistanten.

Detta var jag alltså beredd att utstå för att få min ranson. Det märkliga är att min hjärna gick för fullvarv när jag planerade inköpet av alkohol. Billigaste vinet på box förstås, men även några starkcider i reserv. Men jag köpte aldrig någon skvallrig systempåse. För att grannarna eller min familj inte skulle se vad jag bar med mig in när jag gick från parkeringen hade jag två ICA-papperskassar med mig som jag "gömde" vinboxarna i. På väg från bolaget köpte jag några liter jordgubbar och ställde ovanpå så att det skulle se ut som att jag handlat livsmedel. Tänk att man kan lägga sådan energi och omsorg på sitt supande och smygande. Det är mitt minne av midsommaren 2021.

Den här midsommaren ska jag inte göra något speciellt. Så mycket har jag inte tagit tag i mitt sociala liv att jag kommit mig för att hitta på något med bekanta, men ser ändå fram emot ledigheten. Troligen blir det sillunch med familjen och sedan skingras ungdomarna för att festa på annat håll och då ska jag bara softa och ta det lugnt. När jag passerade Centrum med bussen på väg hem efter jobbet igår så kastade jag en blick mot Systembolaget och fick en sån där underbar förnimmelse av lättnad. Jag såg alla som kånkade ölbackar och systempåsar men kände inte ett dugg för att byta med dem. För mig har det alltid varit stress förknippat med helger. Alltid hinna in på bolaget innan de stänger. Alltid planera för att ha tillräckligt mycket hemma så det inte tar slut - vilket det ändå alltid gjorde eftersom jag bara drack mer om jag köpt hem extra. Det blev aldrig något över. Jag är så glad, befriad och tacksam över att helt ha kommit bort från allt detta. Det känns som ett annat liv, och det var det nog också.

Ha en underbar midsommar, alla vackra människor! 🌼🌼🌼

Profile picture for user Smörblomma

@Axianne Du är fantastisk. Ibland kan det vara bättre att vara själv när man är trygg i sig själv än att försöka få till det där sociala livet. Om 2021 var alkoholmidsommar, 2022 nykter midsommar blir kanske 2023 nykter social midsommar! 🌼

Profile picture for user Natalia

Det du skriver är förresten allt annat än fladdrigt. Det är målande. När du skriver ser jag det framför mig och det berör så mycket.

Och som sagt hejsanklacken står här och vi håller på @Axianne i vått och torrt ✌️

Profile picture for user Axianne

Tack fina ni!

Det har varit en fantastisk dag med ett väder utan like 😎☀️🌡och dagens begivenhet var en härlig lunch med mina barn och deras respektive. Jag började förbereda mat redan vid åttatiden i morse för att det var så roligt att göra något annat än att vara ensam i mitt rum och supa mig trött denna midsommar. Vi hade lite klassisk mat såsom flera sorters sill, färskpotatis med dill, gravlax, västerbottenpaj, matjestårta, ägghalvor, skagenröra, prinskorv, hemrullade köttbullar och slutligen en ganska ful men god hemgjord 🍓🍰jordgubbstårta.

Lunchen intogs initialt på altanen men det var så varmt att vi fick gå in och äta klart i köket eftersom vispgrädden smälte, men det gör inget eftersom allt var helt ljuvligt! Jag försöker fundera på vad som var i glasen men jag tror jag hade tankarna på annat. Ingen drack nubbe men jag gissar att ungdomarna hade med sig öl. Själv drack jag min älskade sockerfria citronläsk av ICAs märke, som blivit min stora favoritdryck. Om det hade varit för ett år sedan hade jag gått ifrån bordet fem gånger under måltiden för att hälla i mig vin i smyg, men i år fanns inga tankar på att supa. Allt handlade om att umgås och det var så fint!

Nyss vinkade jag av ungarna som skulle till en kompis där de ska festa natten lång. Själv ska jag gå ut på en promenad nu när det börjar bli svalare framåt kvällen. Jag orkar gå ganska länge utan att få ont i ryggen nu eftersom kroppen börjar bli smidigare och konditionen bättre. Jag njuter i fulla drag av att kunna röra på mig igen efter åren av orörlighet. Igår sprang jag till och med till bussen för att jag var försenad, och jag fick inte ens någon kännbar hjärtklappning. Det är så skönt att börja må bra på fler sätt än att "bara"vara nykter. Min sockerfrihet har givit mig extra bonus i form av ytterligare välmående.

Jag ska se om jag kan plocka sju sorters män att lägga under huvudkudden så jag får drömma om vackra blommor i natt!🧔👨‍🦰👨🏽🧔🏻🧔🏼👨🏿👨‍🦱🛌😴 🌼🌸🌻🌼🌹💐💮

Profile picture for user Axianne

För den som inte lyssnat på Pär Lernströms sommarprat idag i P1 om hur det var att växa upp och förlora sin pappa som var alkoholist så rekommenderar jag det starkt. Den som inte har möjlighet att lyssna kan läsa hela texten på samma sida. Mycket tänkvärda och rörande ord. Om jag hört detta för ett år sedan hade jag kanske kommit till ett snabbare beslut att bli nykter - för mina barns skull.

https://sverigesradio.se/avsnitt/par-lernstrom-sommarprat-2022

Jag önskar er alla en fortsatt fin midsommardag! 🖤🖤🖤

Profile picture for user Kebne1

Jag saknar ord!@Axianne och är tårögd av att läsa om din resa. Vilken urkraft du är och en fantastisk förebild. Att du lyckades vända ditt liv på det sätt du skriver är en enorm bedrift och jag skulle så gärna vilja ge en varm innerlig kram speciellt till den kvinnan du var innan du lyckades vända ditt liv. ❤️

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Instämmer med Kebne, blir också tårögd när jag läser. Wow, vilken fantastisk resa du gjort 💪 och vilken inspiration du är för många här inklusive mig själv. Du är så värd det ”braiga” liv du nu åstadkommit åt dig själv och du ska vara så stolt över dig själv. Jag tror att de problemdrickare som övervinner alkoholen blir en fantastisk tillgång såväl i jobbet som privat - vi har empati och förmåga att känna in stämningen i kombination med kämparglöd utan dess like. Önskar dig en fin sommar och hoppas du fortsätter skriva om hur bra det går och hur bra du mår! 🥰

Profile picture for user Axianne

Hej på er! Tack för fina hälsningar och värmande ord! ❤️
Jag tänkte bara kika in här och ge ett litet livstecken ifrån mig. 10,5 helt nyktra månader har gått och jag vet inte om det finns så mycket att kommentera egentligen. Jag njuter av sommaren och av mitt liv. Nykterheten känns så stabil att jag faktiskt helt glömmer bort att jag är alkoholist. För att inte helt låta mitt hemska leverne falla i glömska ska jag tvinga mig att minnas lite, så här inför min stundande semester.

Jag minns för ett antal år sedan när jag gick i öppenvård och satt i ring flera gånger i veckan med de övriga i beroendegruppen. Det var alltid ångest och farhågor från alla håll inför ledigheter, storhelger, semestrar och högtider. Det var då som terapeuten pratade mycket om återfallsprevention och hur man skulle förhålla sig till ledigheten och minimera risken för att trilla dit igen. Jag var nog också väldigt rädd för att jag skulle börja supa igen under semestern eftersom jag inte visste något annat sätt att fira min ledighet och spendera all den tid då jag inte jobbade. Och semestersöp, det gjorde jag med råge.

När jag fyllde 50 bokade jag in en all inclusive till Mallorca. Där spenderade jag en hel vecka vid poolbaren och söp konstant dygnet runt. Helt ensam var jag. Inför kollegorna låtsades jag att jag reste bort med familjen, men jag åkte själv för att kunna supa ensam. När jag kom hem behövde jag en vecka för att nyktra till för att jag hade sån enorm abstinens. Jag sjukskrev mig och skyllde på att jag blivit magsjuk på semestern, men i själva verket var det alkoholnedtrappning på hemmaplan för att kunna återgå till jobbet sedan.

Sommaren 2016 när jag gick på semester var jag någotsånär okej. Jag kvälls- eller helgdrack när jag kom åt, men var ganska fräsch eftersom jag tränade mycket och hade träffat en underbar man som jag försökte dölja mitt drickande för. Jag hade gått i behandling i närmare två år och var inne på eftervården med bara glesa kontroller. Under sommaren skulle jag inte blåsa i alls i min IBAC heller. Detta var den fjärrutlösta alkoholmätaren som begärde slumpvis utandningsprov och rapporterade till företagshälsovården.

När förhållandet kraschade under sommaren gick jag rakt in i dimman. Jag söp så hårt och jag minns inte mycket av de veckorna. När jag skulle tillbaks till jobbet var jag definitivt inte nykter trots att jag slutat dricka några dagar innan. Jag var i den värsta fasen av abstinens och den första arbetsdagen efter semestern slutade med att jag fick åka taxi till psykakuten #redigerat# där jag blev tvångsintagen för avgiftning. Nu snackar vi dropp och mediciner för att jag skulle komma ur kramperna, kräkningarna, darrningarna och svettningarna. I tre dygn blev jag kvar där.

Det var två exempel på hur jag betett mig när jag fått ledigt och gått under radarn för en tid. Man kan tro att jag är rädd för den kommande semestern nu med dessa erfarenheter (och fler därtill) i bagaget? Men nej. Jag har verkligen ingen som helst tanke på att dricka igen, och det som skiljer mest är att då, när jag var aktiv som alkoholist, så var alltid tanken på alkohol lockande och en morot för mig. Att få unna mig att dricka var målet. Jag härdade ut under torra perioder och behandlingar för att jag innerst inne visste att jag sedan skulle få dricka igen. Jag plågade mig igenom AA-möten och gruppterapier för att jag hade ett datum framför mig när allt var över. Jag räknade alltid ned till nästa tillfälle att äntligen få korka upp.

Jag hade total ångest inför att behöva spendera någon längre tid någonstans där det inte fanns alkohol och det enda jag egentligen längtade efter var möjligheten att supa. Jag minns att jag inte kunde förstå hur jag någonsin klarat mig utan alkohol och fick ångest vid blotta tanken på att t.ex. spendera en hel dag på utflykt utan att det fanns möjlighet att gå in på en bar eller att jag hade bunkrat med vin i väskan. Inte så konstigt att jag nästan alltid rest ensam de senaste 10 åren.

Nu när jag ska ha semester ser jag fram emot ledigheten utan minsta ångest eller tvivel. Jag har jobbat hårt detta året och behöver ta det lite lugnt nu. Det kommer att vara en tid för återhämtning, sömn, motion och umgänge med familjen. Jag ska läsa, fixa hemma, se på TV-serier jag sparat och kanske börja simma lite om jag får lust. Jag har inte en tanke på att dricka annat än mina favoritläsk eller kaffe. Jag ser fram emot ledigheten och inser att om 1,5 månad har jag varit nykter i ett år. Jag funderar på hur man firar det? Kanske unna mig något fint smycke? Tårta lär det inte bli, dock. Jag har ju slutat med socker också och det är månader sedan jag frossade i godis. Den resan är också helt fantastisk och har kommit på köpet när jag börjat leva sundare.

Och nu har kollegorna börjat kommentera att jag ser ut att ha tappat i vikt. Jag har ingen våg, så jag vet inte men mina kläder börjar sitta lite löst tycker jag.

Jag är så grymt tacksam och lycklig över mitt nya liv! ❤️

Profile picture for user vår2022

@Axianne Så härligt att läsa att du mår så himla bra nu😄. Ett helt nytt liv och en skön, nykter semester i antågande. Vad roligt att det går så bra med nyttigheten också och att kilona börjar släppa.

Ha en fin och skön semester🌞🌸💕

Profile picture for user Rosette

Hej Axianne, vad fint det är att läsa om din resa, tack för du delar med dig, detta är säkerligen något som kan kännas igen och vara hjälpsamt för flera här inne. Du har verkligen gjort en helomvändning på flera plan, imponerande arbete du lagt ned!

Jag redigerade bort namnet på sjukhuset du nämnde på grund av att vi värnar om anonymiteten, kanske var det ett gränsfall men för säkerhetsskull. Hoppas det ändå känns okej för dig.

Fortsätt gärna uppdatera oss på hur du har det och hur det går!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Axianne

För första gången på många år har jag gått på semester utan att fly. När jag gick på ledighet för lite mer än en vecka sedan var det inte som förr. Inte som det alltid varit då jag kämpat in i det sista på jobbet med att försöka rafsa undan allt icke-akut som jag visste skulle jäsa och kväva mig när jag någon gång i en framtid jag inte önskade tänka på skulle komma tillbaks igen. Jag har haft god tid på mig att ordna med förberedelser och se till att inget hopar sig under semestern. Det har varit några sköna dagar av jobb-nedtrappning när jag utan stress kunde ställa om mig inför ledigheten. Inte sopat under mattan, skjutit upp och förhalat för att kunna dra iväg och äntligen få "slappna av och festa".

För mig har ALLA tidigare ledigheter i alla år så långt jag kan minnas inneburit alkohol i stor mängd direkt när jag klev ut från jobbet. De senaste 20 åren har tanken på semester utan alkohol varit helt omöjlig. Jag har målat upp ett scenario av tristess, lidande, ångest, sorg, längtan och vanmakt om jag i någon vidrig skuggtillvaro skulle tvingas vara ledig utan tillgång till drickandet. Att ha ett ständigt intag av vin och öl samt ofta groggar och starkare sprit under en ledighet har varit en självklarhet. Inget annat alternativ har ens varit tänkbart för mig.

Ett annat liv, känns det som. Det har gått lite mer än en vecka av min semester nu och jag är full av positiva känslor. Främst är det lycka och stolthet. Jag upplever en form av avslappning av en typ jag inte minns alls från tidigare år, och så förstås ett mycket ovan men väldigt befriande lugn i hela kroppen. Jag sover gott och har inget molande dåligt samvete. Jag har inget att dölja för någon. Jag är utvilad och mår fysiskt fantastiskt bra. Jag har eoner av tid att lägga på sånt jag vill göra, och det innebär allt från trädgårdspyssel, bakning och garderobsröjning till något så ovant som shopping. För nu har jag plötsligt en semesterkassa. Det har jag inte haft på många år. Jag har unnat mig lite småsaker för bekvämlighetens skull till hemmet. En portabel luftkylare och nya köksredskap samt lite nya trädgårdsverktyg och utemöbler har jag spenderat lite pengar på. Lite saker till ungdomarna också. Endast på rea, dock. Jag är fortfarande sparsam.

Det är drygt elva månader sedan jag drack sista gången. Nu skriver jag "sista" och hoppas att det kommer att förbli så. Om jag tittar på snittförbrukningen av alkohol och räknar lågt, alltså bara systembolagspriser och inte all det dyra krogdrickandet, så är det nästan 50 000 kronor jag sparat på att inte dricka hittills i rena Systembolagsinköp som inte skett. Dessutom har jag fått cirka 25-30 000 kronor mer i månaden efter skatt i plånboken genom mitt jobb jämfört med när jag gick på bidrag sista tiden. Vips så var alla skulder betalda och tjoff - så hade jag pengar på banken. Jag har höjt amorteringen av mitt bostadslån och ökat mitt sparande ordentligt, och ändå finns det många sköna tusenlappar kvar på kontot varje månadsskifte nu. Jag som var skuldsatt upp över öronen och lånade pengar av mina barn till räkningarna senast i augusti förra året ... Jag känner mig som att jag har vunnit högsta vinsten. Och på sätt och vis har jag det, eftersom jag vunnit min frihet från alkoholen!

Jag tycks ha vunnit en seger mot sockermonstret också. Det är flera månader sedan jag åt godis, chips eller kaffebröd nu. Under en övergångsperiod när jag slutade dricka vin så var det ju min nya last, men efter ett tag har jag kunnat släppa den snuttefilten och gå mot ett hälsosammare liv på flera sätt. Jag saknar det inte och lägger i stället lite extra krut på att power-walka när jag kan. Jag är starkare och friskare på många sätt. Eftersom jag levt ett liv med både ätstörningar, främst bulimi, sedan tonåren och dessutom alkoholismen som följt mig samtidigt så är det en dubbelseger för mig att vara fri från bägge dessa fruktansvärda gissel.

Jag vill inte ropa hej för tidigt. Jag vet att det är väldigt lätt att ta återfall både i matmissbruk och alkoholen, men för varje dag som jag är nykter från bägge dessa sjukdomar (som ju hänger ihop) är jag så innerligt tacksam. Jag ska inte plåga mig med att tänka på allt lidande jag kunnat slippa om jag klarat av detta tidigare, för just nu är det största problemet för mig att jag har sorg över alla förlorade år. I stället ska jag försöka göra det bästa av de åren som finns kvar och hoppas att jag får leva så här lycklig och sund länge till.

Tack för att ni finns och jag önskar er en fortsatt toppenfin söndag! 💖💖💖

Profile picture for user Axianne

Tack för era kommentarer och tankar!

Jag sov lite dåligt i natt. Svettades floder, hade mardrömmar och vaknade med huvudvärk, svettig och nästan illamående. Innan huvudet klarnat till ordentligt kändes det närapå exakt som det brukade göra varje nyvaken morgon när jag drack aktivt. En känsla jag förr var helt van vid och brukade nonchalera men blev mäkta förvånad över idag. Det var skrämmande att plötsligt kastas tillbaks fysiskt till denna tid och jag var faktiskt tvungen att stödja mig mot väggen när jag haltade in på toaletten och tog Ibumetin mot huvudvärken. Sedan tog jag mig till köket på stumma ben och gjorde en jättebalja med kaffe. Efter att jag druckit den så kändes det nästan omedelbart bättre. Alldeles för snabbt tillfrisknande för att det skulle vara huvudvärkstabletten som hunnit verka.

Det var då det slog mig. Jag drack inget kaffe igår. Jag brukar dricka minst 8-10 muggar nybryggt kaffe varje dag på jobbet, och här hemma har det blivit rätt mycket snabbkaffe förra veckan när jag var ledig eftersom jag köpte några 200-gramspåsar Gevalia väldigt billigt på det nyöppnade "Normal" där jag bor och priset legat nära 20 kr billigare per påse än på ICA. Jag tror det blivit minst lika mycket kaffe hemma som på jobbet men igår blev det en mugg på morgonen och sedan inget mer på hela dagen eftersom jag föredragit kalla drycker i den kvalmiga värmen. I vanliga fall dricker jag rätt mycket Cola Zero eller Pepsi Max, men just igår drack jag Portello Zero och Päroncider Light som jag hittat på ICA och köpt hem som omväxling. De är ju koffeinfria jämfört med coladryckerna.

Jag insåg att jag troligen fått koffeinabstinens. Inte så illa så att jag fått skakningar eller liknande, jag tror inte kaffeabstinens gör att man mår fullt så dåligt, men tillräckligt för att jag skulle känna mig ganska risig frampå morgontimmarna. Jag vet inte vad jag ska göra med den här känslan nu. Jag har sakta men säkert tagit bort mycket av mina laster från mitt liv och det finns inte så många saker kvar som ger mig njutning längre. Alkoholen slutade vara en del av mitt liv för cirka 11 månader sedan. Sex eller kärlek har jag inte haft på flera år. Mat har jag skurit ned på då jag slopat alla goda snabba kolhydrater för att få ordning på min fylleövervikt. Sockret gav jag upp samtidigt för några månader sedan av samma anledning och det har gått bra trots viss övergångsabstinens, men att avstå kaffet? Det känns nästan omöjligt.

Nu när jag mår lite bättre och fått tänka några minuter inser jag att jag inte måste avstå koffein helt som med alkoholen. Under dagen när jag inte får kaffe så tänker jag inte på det alls, utan det var ju först när jag upplevde de fysiska symtomen efter ett drygt dygn som jag insåg vad det handlade om. Det var inte förrän jag fick i mig den första dosen som jag förstod sambandet mellan koffein och mitt illamående, vilket är en stor skillnad mot både alkohol och socker. Dessa två gifter kan ju kidnappa ens hjärna totalt och tillåter inte att man avstår. Vi som levt med många års missbruk vet hur man blir om man ens tänker tanken att avstå. Abstinensen börjar ju inte fysiskt utan smygstartar redan i hjärnan långt innan man ens blivit nykter genom att man agerar helt maniskt och hamstrar sin drog. I alla fall gör jag det när jag dricker eller befinner mig i en matfrossa. Mina enda stunder av lugn under alla års supande och hetsätning har varit när jag haft ett påfyllt lager och vetat att det jag köpt hem kommer att räcka länge. Så fort jag började räkna igenom vad jag hade kvar så greps jag av ångest och började planera för att få hem mer. Detta gällde både mat och alkohol, även om nojan efter vinet var värre än längtan efter kolhydrater och socker.

Det kan dock inte skada att dra ned lite på intaget av koffein kan jag dock tycka. Jag kanske inte ska dricka så mycket cola och försöka dra ned på kaffet en aning. Jag är ju vetgirig av naturen och var tvungen att googla koffeinhalten i drycker. Detta är från en sida jag hittade:

Filterkaffe: 96 mg / 250 ml
Espresso: 63 mg / enkel shot på 30 ml
Snabbkaffe: 46,5 / portion på 170 ml
Svart te: 27,1 mg / 125 ml kopp
Grönt te: 20,12 mg / 125 ml kopp
Red Bull: 80 mg / 250 ml
Red Bull Zero: 80 mg / 250 ml burk
Monster Energy: 160 mg / 500 ml flaska
Monster Energy Ultra: 145 mg / 500 ml flaska
Coca Cola: 33 mg / 330 ml burk
Coca Cola Zero: 33 mg / 330 ml burk
Pepsi: 35 mg / 330 ml burk
Pepsi Max: 64 mg / 330 ml burk
Kakao: 7 mg / 250 ml glas

Kan siffran för Pepsi Max verkligen stämma? Med tanke på att jag kan få i mig både kaffe från maskinen som mal bönorna direkt (ibland med en extra shot espresso) och ganska mycket Pepsi Max varje dag så har min koffeinförbrukning legat väldigt högt. Jag visste faktiskt inte att Pepsi Max innehåller nästan dubbelt så mycket koffein som Coca Cola Zero.

Jag ska försöka hålla mig till bättre drycker ett tag nu och se om mina morgnar blir lite mjukare än den jag upplevde idag.

Kram!!

Profile picture for user vår2022

@Axianne Intressant! Tack för listan. Dricker rätt mycket kaffe när jag räknar efter. Två stora muggar kaffe på morgonen och en till två stora mugg efter lunch. Sedan dricker jag helst inte efter kl 15, då jag riskerar att inte kunna sova. Detta är höjdpunkter, mycket mer nu än vad det var när jag drack. Är som tur är inte så sugen efter att dricka zero drycker, rädd att det ska trigga sug på sött, dricker mest bubbel från min sodastream, ibland med funlight i. Provade en ginger beer, gott men väldigt sött. Min största last nu är nikotin, snusar påssnus. Låter det får vara, det triggar inte alkohol, men få se hur det blir framöver.

Ska bli intressant att höra hur du upplever detta framöver. Ha en fin måndag och semester!🌞💕

Profile picture for user TappadIgen

@Axianne Jag får i alla fall inte riktigt ihop siffrorna. Med filterkaffe avses vanligt bryggkaffe får jag förmoda. Med de mängder som anges måste jag förmoda att de har mätt på amerikanskt kaffe.

Jag vet inte hur stor en kopp jag dricker på jobbet är, men inte kan det väl vara mer än 2 dl? Det skulle i så fall ge mig 154mg koffein om jag drack två koppar, vilket jag ibland gör direkt på morgonen. En halvlitersburk energiburk skulle alltså ge mer än det med sina 160mg och en 1.5 liters pepsi max skulle ge hela 291mg.

Nu är jag inte någon som dricker energidryck vanligtvis, och inte läsk särskilt ofta heller, men jag har sölat i mig en tockendäringa Monster vid tillfälle och just Pepsi Max har man ju druckit en en och en halvliters. Det jag kan säga är att jag aldrig har känt av koffeinet från Monster eller Pepsi Max, men ibland känner jag av två koppar kaffe. I min värld finns det inte att en 1.5l pepsi Max skulle innehålla ens nära på lika mycket koffein som två koppar kaffe. Men enligt den här listan så gör det ju det.

Koffein är för övrigt något man ska undvik på eftermiddagen även om man kan somna för koffein påverkar sömnen ändå. Inte lika störande som alkohol, men ändå. Att man somnar och känner sig utvilad på morgonen är inte i sig ett kvitto på att man fått den återhämtande sömnen man behöver, även om det är en del av det förstås.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Stort grattis till dina 300 nyktra dagar 🥳🥳🥳 Det är verkligen en helt makalös förändring som du har genomgått. Själv har jag varit djupt deprimerad i ett drygt halvår och det är först den senaste veckan som jag mår liiite bättre. Men inte en enda gång har jag tänkt att alkohol vore lösningen på mina problem. Den 9/8 har jag varit nykter i 2,5 år. Heja mig!

Kram 🐘

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Din resa har varit och är fantastiskt inspirerande att läsa och jag fortsätter följa dig vilken del av forumet du än väljer❤️🙏!
Men håller med dig om ditt resonemang men kan också förstå de (du) som kommit längre i nykterheten också vill kunna diskutera och ventilera saker som man upplever och som inte direkt är förknippade med att lära sig hur man ska kunna bli nykter/nå sin målsättning. Många ”gamlingar” kommenterar och hjälper i oss nyas trådar och då brukar jag själv läsa också den första tråden för att ta del av resan.
Tack försatt du fortsätter skriva och dela med dig! Jag hoppas följa i dina 👣! 🥰

Profile picture for user Axianne

Jag sitter och tittar på SVT 2 - "Jag är Klimpen, Motherfucker!" och tårarna rinner.
Jag har bara tittat en stund, men jag blir så oerhört berörd och igenkänningen är enorm. Jag rasade inte fullt så långt ned i botten, men jag var väldigt nära. Var tvungen att ta en liten paus.

Så här beskrivs programmet:
"En brokig och smått osannolik väg upp från botten. Filmaren Mattias Sjöstedt söker upp sin gamla vän Martin, mer känd som Klimpen i tv-serien om Bert, för att se om de åter kan filma ihop. Martin är nyskild, djupt olycklig och alkoholiserad men samtidigt nykär. Av kortfilmsplanerna blir därmed inget, men Martin vill tillbaka upp, tillbaka till livet och ber istället Mattias att filma vägen dit. Resultatet blir en smått osannolik historia, om flaskans makt men också om revanschlust, identitet och framför allt kärlek."

https://www.svtplay.se/video/27610541/jag-ar-klimpen-motherfucker

Profile picture for user Axianne

I vardagslivet tänker jag inte längre på min alkoholism. Jag är inte direkt orolig över återfallsrisken just nu och den långa ledigheten har inte lockat mig att supa, trots att semester för mig tidigare alltid varit förknippat med att dricka "fritt". Alltså att "unna mig". Det har varit en självklarhet i alla tider när jag under ett långt arbetsliv ändå jobbat mycket trots mitt missbruk, att när man äntligen är ledig - då är det fritt fram. All typ av semester och ledighet har i alla tider varit att likställa med att tillåta sig att dricka varje dag utan dåligt samvete. Både socialt och så förstås i smyg så mycket jag kunde.

Den tanken har inte funnits alls under den här lediga månaden, och åter igen får jag vara tacksam över den sinnesro och det lugn jag tillåts känna varje dag när jag vaknat nykter. Fysiskt har det dock inte alltid varit på topp. Ibland har värmen och kvalmigheten i kombination med lite koffeinabstinens fått mig att vakna med lite huvudvärk efter en dålig nattsömn då jag har upplevt en del svettningar samt känt mig svullen och tung i kroppen. Jag har inte tagit speciellt stor notis om att jag mått dåligt på det sättet och det har inte rubbat mitt generella mående eftersom det alltid varit övergående och varit borta inom någon halvtimme. I jämförelse är det inget att bry sig om.

Förra sommaren var det lika varmt och jag upplevde precis samma fysiska problem och mer därtill eftersom jag dessutom drack i snitt tre liter vin per dygn varje dag. Jag mådde verkligen skitdåligt hela tiden under de senaste somrarna när jag var arbetslös, men jag brukade försöka bota mig själv med att dricka så fort jag vaknade för att slippa känna något. Det fungerade väl "sådär" kan man säga eftersom jag oftast redan under natten druckit upp allt jag haft hemma och därför vaknade på tomgång och fick vänta in att klockan blev tio för att köpa mer. Ångesten försvann aldrig någonsin och fysiskt var jag konstant i ett ruttet skick. Jag orkade aldrig göra något mer än att ta mig in på toaletten med stöd av väggen, och där blötte jag lakan som jag lade på kroppen för att få svalka, och sedan sov jag så mycket jag kunde. Det var vidrigt. Jag tog mig enbart utanför dörren för att ta mig till Systembolaget i syfte att bunkra.

Jag vill egentligen inte tänka på det som varit nu men det är ändå en skön känsla att jämföra mitt mående idag med hur det varit under så många år. Det är värdefullt att få bekräftat att även en inbiten alkoholist kan bryta med alla dåliga, inbitna vanor och starta om. Nystarten var inte bara en tillfällig episod. Den var verkligen på riktigt, det vet jag nu och jag hoppas att fler än jag får uppleva känslan av att slippa sitt beroende. Det är en viktig bekräftelse för mig och jag börjar mer och mer inse att jag faktiskt kommer att gå vidare i min nykterhet.

Något som finns kvar och ändå följer med mig är vissa reflexer som är relaterade till alkohol. Det blev jag varse igår. Min äldsta grabb kom hem efter jobbet med en dunk ganska fint vin som han försökte få plats med i kylskåpet. Jag blev lite förvånad eftersom det redan stod en bag-in-box där som stått någon vecka och tagit upp ganska mycket plats. Jag har inte haft några problem med att det funnits fri tillgång till vin om jag önskat och det har inte lockat mig ett dugg att sno till mig en skvätt, men däremot har jag stört mig lite på att dunken tagit så stor plats. Jag vill ha andra drycker kylda och två trelitersboxar vin i kylen fungerar verkligen inte, vilket jag påpekade.

"Inga problem, mamma - jag slänger den gamla!"
Sonen tog helt sonika den kylda vindunken och tryckte ned i den redan ganska fulla soptunnan. Trots att han är vuxen måste jag ständigt förmana honom att platta ihop mjölkpaket och annat skrymmande som han slänger i soporna så av gammal vana förklarade jag moderligt att man måste trycka ihop lådan innan man kastar den. I tron att den var nästan tom lyfte jag upp boxen ur soporna för att på klassiskt påskramar-manér dra ur innanmätet och då högg det verkligen till i mig. Boxen var nästan full. Förmodligen var det mer än två liter kvar.

Jag har många års erfarenhet av att lyfta på boxar och bedöma hur mycket som finns kvar i dem beroende på dess tyngd och likt Pavlovs hundar brukar jag få en liten kick när jag lyfter på en vinlåda med mycket kvar eftersom jag då kunde ta några extra glas helt obemärkt. Jag kände direkt att denna vindunk var betydligt mer än halvfull och fick faktiskt lite av den där fysiska förnimmelsen. Det flimrade till en kort känsla av att jag inte ville kasta bort det här vinet. Inte för att dricka det själv utan mer för att det verkligen kändes som slöseri. Jag fick lite hjärtklappning och blev märkligt berörd av situationen.

"Den är ju nästan orörd - ska du verkligen slänga den här?" Jag kände mig plötsligt ganska obekväm i situationen eftersom jag fick minnen av hur jag i alla tider varit en person som faktiskt till och med druckit slattar, även om jag aldrig erkänt det öppet. Att kasta bort drickbar alkohol har alltid varit helt omöjligt för mig. När jag kom hem från en månadslång tid på behandlingshem för några år sedan fanns en liknande episod när jag hittade en oöppnad PET-flaska rödvin som rullat in under sängen och tvingade mig till att be min son hälla ut den eftersom jag inte kunde förmå mig till att göra det själv. Nu stod jag där med en nästan full box vin som förmodligen var helt drickbart och förstod inte riktigt hur min son tänkte. Inte för att jag egentligen ville dricka upp vinet själv utan mer för att det skar i mig att slösa bort vinet på det här sättet.

"Det där är ganska äckligt. Skulle inte köpt det. Det här är godare" svarade sonen obrytt. Han hade alltså inga som helst problem med att kasta bort ett fullt drickbart vin för att han inte gillade smaken. Jag blev helt paff men ändå mitt i alltihop väldigt glad. Själv har jag kramat de sista dropparna ur tusentals innerpåsar Castillo de Gredos och nu tänkte min son kasta en mer snudd på orörd låda med ett mycket finare vin. Jag skrattade inombords och tänkte att han är åtminstone inte alkoholist och verkar inte ha ärvt den genen av mig, den saken är säker!

Det blev inte att jag hällde ut det där vinet och jag visade inte heller hur man trycker ihop den tomma boxen. Sonen fick gå ut med soporna och hantera sitt vin själv. Det blev en stunds eftertanke i stället och jag valde att inte ta risken att hantera vin eftersom jag hamnat i en ganska konstig sinnesstämning. Visserligen har jag varit nykter i snart ett år men det blev en märklig känsla i magen av situationen. Jag minns mycket tydligt att jag var väldigt stolt över mig själv den där gången 2016 när jag kom hem från behandlingshemmet och bad sonen hälla ut mitt vin och uppenbarligen var det ett minne som sparats av någon anledning. Att kasta bort alkohol är tydligen lite av en trigger för mig och kanske ska jag vara försiktig med sådant. Den här gången var det tack och lov inte samma känsla och ingen stolthet egentligen. Mest upplevde jag förvåning över att jag påverkats fysiskt med pulshöjning och fått en reaktion när jag kände vinboxens tyngd.

Och tydligen är det här något jag ändå ska ha lite koll på eftersom jag ville skriva om det.

Ha en fin helg!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Det är jättebra att du tänker på hur det var back the days och sätter ord på det. Du är dessutom helt grym på att formulera dig 🥰 Är det ditt yrke att skriva? Själv är jag journalist, så skrivandet ligger mig varmt om hjärtat. Det går dessutom galet snabbt att skriva för mig, väldigt långt.

Sådana där vin-flashar får jag också ibland. Fortfarande efter snart 2,5 år som nykter. Specifika situationer som har varit förknippade med alkohol på något sätt. Eller en stark känsla som jag brukade dricka vin på. Det händer dock inte så ofta längre. Men jag skulle nog också haft svårt att hälla ut mer än en halv bag-in-box. Eller nej, jag skulle ha gjort det som ett tydligt ställningstagande. Det skulle nog känts skönt till och med.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

@Andrahalvlek Tack för kommentaren och komplimangen!
Nej jag är inte skribent även om jag drömt om att bli författare och ville bli journalist när jag var ung. Livet kom i vägen och jag fick aldrig möjlighet att gå vidare inom den banan. Skrivandet har alltid kommit lätt för mig och precis som för dig går det fort att skriva. Jag är lite språkfetischist och ser när jag läser hos dig att du behandlar språket mycket bra, så jag blir inte förvånad när du berättar att det är ditt yrke.

Jag kanske också skulle ha hällt ut sonens vin som ett ställningstagande men jag blev lite tagen på sängen av den fysiska reaktionen när jag stod där och för första gången på länge förhandlade med mig själv om hur jag eventuellt skulle kunna låta bli att förspilla något så (i min gamla tillvaro) dyrbart. Jag landade i att om han kan kasta bort något han tycker smakar skit, oavsett pris - då är det hans val. Men det var en tankeställare och ställningstagandet hamnade här i stället. I ord.

Grattis till dina 2,5 år. Du är en förebild på många sätt!❤️

Profile picture for user Allegra

Vilken historia @Axianne och tack för att du delar den med oss! Är otroligt att ”saker och ting” sätter sig i kroppen på det sätt du beskriver. Men är såå imponerad över att du i n t e tog chansen och drack. Jag har förstått att du är benhårt nykter, men ändå.

Fortsätt skriva, det är så givande att ta del av dina berättelser! Kram✨✨✨

Profile picture for user Axianne

Dag 350 utan alkohol.

Jag har en veckas semester kvar men börjar känna mig lite rastlös och längtar faktiskt tillbaks till jobbet. Det är mest ensamheten nu när jag är ledig som tynger ned mig en aning och påminner mig faktiskt en del om allt det dåliga, mest eftersom jag är (var) en utpräglad ensamdrickare. Jag har ju visserligen genom Guds försyn och en massa medvind fått ett nytt bra jobb och fina kollegor samt dessutom verkligen lyckats utarbeta en mycket bättre kontakt med mina barn. Kidsen är ju dock upptagna med jobb, kompisgäng och nyfunna kärleksliv just nu, så det finns inte så mycket tid över att vara med morsan. Det är då som tristessen slår till och dagarna mer och mer liknar hur det var förra sommaren när jag var längst ned på botten, även om jag inte dricker idag.

Jag tänker att jag får smörja mig med brun-utan-sol innan jag går tillbaks till jobbet och ljuga ihop något när mina solbrända kollegor och chefer kommer tillbaks från sommarstugor, chartesrresor och båtsemestrar med nytrimmade friluftsmuskler och solblont hår för att nyfiket fråga vad jag gjort denna sommar. Jag är nog den enda singeln och dessutom börjar jag bli gammal. Alla i arbetsteamet har ett aktivt familjeliv med fullt upp och tusen aktiviteter, så jag är övertygad om att det bara är jag som varit ensam nästan hela semestern.

Jag funderar på om jag ska säga att jag varit sjuk, för jag kan ju inte berätta att jag har spelat typ 200 timmar Sims 4 och Candy Crush - precis som när jag söp. Att jag har sett alla säsonger av fem olika TV-serier i min ensamhet - precis som när jag söp (några av dem såg jag även då men har fylleglömt handlingen). Att jag gått runt i min gamla hemmatunika och varit ganska svettig och oduschad - precis som när jag söp. Att jag har tillbringat mycket tid i sängen med fläkten på full fräs och datorn i knäet -precis som när jag söp. Ja, ni ser. Ensamheten har tagit mig tillbaks till det där icke-livet där jag inte ska vara. Det ska bli rätt bra att gå tillbaks till jobbet igen om en vecka.

Varför är jag så ensam kan man undra? Jag har inga släktingar att besöka. Inget lantställe att åka till, ingen mysig trädgård att ha grillfest i eller härlig badplats som lockar. Och det är ingen som ringer och bjuder hem mig på kräftskiva eller poolpartaj. Det slutade man med 2016 när jag fick sparken från mitt välbetalda chefsjobb och drog mig undan i skam och vanära med min bag-in-box. Förresten hade man nog slutat bjuda mig flera år innan dess eftersom jag backat undan från det sociala livet långt tidigare i syfte att få dricka i fred under alla lediga stunder. Så - Jag har inga vänner kvar. De har jag supit bort under åren när mitt alkoholberoende har tvingat mig att krypa undan, in i det mörkaste rummet man kan tänka sig.

Men jag ska inte klaga egentligen. Jag har det ganska bra ändå och får inte panik inte av att vara ensam. Det är inte så att jag känner sug att dricka bort min ångest och ensamhet så som jag gjort förr, tack och lov. Jag har för övrigt alltid varit en enstöring och alltid hållit mig för mig själv. Ruvat på mina mörka hemligheter. Men skillnaden är att jag är nykter nu och inte måste gömma mig eller dölja något längre. På så vis är det en ny dörr som öppnats för mig. I dag måste jag inte hålla masken eller ljuga och skulle ju kunna ta steget närmare sociala kontakter på fritiden, men jag är faktiskt sjukt ovan att ta steget eller initiativet till umgänge och det har inte riktigt funnits tid och energi att hitta dit. För övrigt vill jag verkligen inte störa andra eller klampa in hos någon. Så jag fortsätter vara för mig själv lite till och ska väl försöka hitta sätt att ta mig ur ensamheten så att den inte blir en risk för min nykterhet. Men det är inte helt lätt.

Även under åren innan jag söp ned mig hade jag ett stort integritetsbehov och behövde ta pauser ifrån det sociala när det blev för mycket. Jag har alltid varit en person som klarat mig själv och sällan önskat klänga på andra. Inte haft nära vänner. Bara haft något som liknar bästisar under kortare tider. Aldrig haft någon riktig förtrolig person att dela något med. Ibland har jag köpt mig vänskap genom att vara den som bjuder, men det har inte varit bra för mig och lockat helt annat umgänge än de jag borde ha umgåtts med. Jag blir ledsen av att tänka på att det varit så här hela livet.

Jag flyttade ihop och förlovade mig redan under gymnasiet för att slippa bort från det hemska som hände i mitt hem och även om jag hade långa förhållanden, var förlovad flera gånger och bodde ihop med män så var vi sällan riktigt nära varandra. När jag gifte mig lämnade jag allt och kom in i makens umgänge men det varade ju bara under äktenskapet, sedan var jag ensam igen. Jag har historiskt endast valt män som låtit mig vara ifred och armbågat bort de som försökt komma mig för nära. Men jag vet ju att det egentligen inte varit självvald isolering. Det finns en svart historia bakom och den är som vissa vet ganska vidrig så jag skippar detaljerna just nu, men vi kan kortfattat konstatera att först var det skam och rädsla för att någon skulle veta om att jag var sexuellt utnyttjad. Därefter var det mobbing i skolan på grund av min övervikt, sedan min bulimi och kroppsfixering som fick mig att hålla många bekanta och vänner på avstånd och undvika avslöjande.

Ätstörningen övergick ju i alkoholism och under många år levde jag med bägge dessa missbruk parallellt och det var verkligen något jag till varje pris behövde hålla hemligt. Det var alltid socialt fokus på vår familj när jag var gift på grund av min mak särskilda typ av kändisskap i trakten. Det var inte helt lätt att dra runt barn, make, chefsjobb, hus med stor trädgård, bilar, båtar och därtill egna företag där man ständigt var påpassad och samtidigt leva med mina smutsiga hemligheter. Först bara bulimin, men senare kom drickandet smygande redan under mina år som gift. Jag vet inte hur jag löste det, men en pådrivande faktor till skilsmässan var garanterat att jag ville vara ifred med mina sjukdomar. Jag fick genom skilsmässan så plötsligt varannan vecka ensam. Det var då jag verkligen upplevde den frihet jag tyckte att jag förtjänat, men jag använde den till helt fel saker.

Jag drack och hetsåt. Toktränade och dejtade vilt. Jag var promiskuös, utseendefixerad, alkoholmissbrukande, krogrännande, kärringsjuk och bekräftelsehungrig. Jag försökte balansera detta så kallade liv liv med minderåriga barn och en exman som flyttade från stan och inte tog föräldraansvar alls, och det gick vägen några år. Det är på sätt och vis tur att jag ändå lyckades hålla mig i skinnet fram till barnen var myndiga så att de inte fick värre men av sin uppväxt än de fått. Sedan släppte jag taget.

Resten vet ni som läst hos mig. Jag har valt ensamheten mer och mer. När jag blev fri från det mesta av ätstörningarna i samband med terapi och behandling för några år sedan så tog i stället alkoholen överhanden och jag fortsatte vara för mig själv mer och mer. Nu är dock supandet borta sedan snart ett år men jag har inte kommit mig för att försöka stärka mina privata sociala kontakter under det här nyktra året. Det har varit mycket nog att hålla igång allt i jobbet och att överhuvudtaget klara av omställningen från nedsupen och fysiskt nedgången klimakteriekärring till att vara en professionell tjänsteman i en verksamhet där det ställs höga krav på att man är både alert, kunnig och kan interagera socialt och nätverka. Luften går liksom ur när man kommer hem.

Men jag har inte druckit och jag tänker inte göra det. Precis som jag tog tag i mitt matmissbruk och sedan lyckades stävja min alkoholism så borde jag kunna angripa den sociala isolering jag hamnat i. Det känns som en smal sak i förhållande till de stora övergripande förändringarna jag klarat av i mitt liv.
Bara det inte dröjer för länge, för fan vad jag är ensam egentligen.

Kram.

Profile picture for user Kennie

Ja, ensamhet är det många som lever i. Spontant tänker jag att det kommer lösa sig. Nu när dit liv stabiliserats på andra plan så kommer du hitta lust att söka dig utåt. Föreningar och aktiviteter, kyrkan, kurser, det finns många ytor att skapa nya kontaktnät. Och inte ska du behöva ljuga för kollegorna. Det är väl helt mänskligt att inte ha den där lyckade semestern alla drömmer om, och ju fler som vågar öppna upp om att man inte har det sociala liv man önskar, desto mindre skamfyllt blir det.

Profile picture for user Axianne

Jag har många minnesfragment om ofta kommer upp för min inre syn när jag tänker på mina år av storkonsumtion och alkoholmissbruk. Jag kan idag mitt i min nyktra vardag gå förbi utanför Systembolaget och känna hur den unkna lukten av blandad alkohol som ständigt är närvarande runt dessa lokaler väcker upp doftminnen. Jag får direkt bilder av hur jag stått där i kön och darrat så svårt av abstinens att jag haft problem med att slå pinkoden på bankkortet när jag betalat. Jag minns hur det var varje gång när jag skamset och utan att se mig omkring eller möta någons blick skyndade mig hemåt med min bag-in-box och trots min dåliga fysiska kondition stormade upp för trapporna så snabbt att hjärtat bultande som en stånghammare och svetten rann ned längs ryggraden när jag landade i sängen med boxen i famnen.

Jag ser för min inre syn hur jag darrande knackade hål på perforeringen, irriterat pillade fram pipen och rev av förseglingen för att kunna hälla upp ett glas. Och nu pratar vi inte vinglas. Vi pratar dricksglas av pintstorlek som stod odiskat kvar på nattygsbordet. Jag kan nästan fortfarande höra ljudet av mina knackningar för att göra hål i pappen och hur det lät när jag pressade ned den lilla plastkranen och fyllde glaset upp till brädden. Lukten av det sura billiga vinet kväljde mig illa men jag var tvungen att dricka ändå. Jag brukade djupandas några gånger för att inte kräkas och sedan svepte jag hela glaset i några stora klunkar. Därefter kunde jag slappna av en aning och liksom börja "bli människa" igen. En märklig form av surrande lugn kombinerat med slemmig skam och vidrigt självhat fyllde mig när jag fått i mig dagens första dos. Någon liten stund senare tog jag nästa glas samtidigt som jag slött zappade mellan TV-kanalerna eller surfade på datorn, och sedan gick det i princip i ett tills dunken var tom framåt kvällen eller natten. Dagarna försvann på det här sättet. Jag gjorde inget produktivt alls utan sov och spelade dataspel eller såg på TV. Ofta somnade jag och det var vanligt att jag spillde ut vin i sängen eftersom jag inte hade koll på prylarna när jag fyllesomnat. Ibland ramlade jag ur sängen och jag har också kissat på mig när jag låg på golvet men då hade jag troligen druckit starksprit och inte bara vin.

Sedan vaknade med ångest framåt morgonkvisten och försökte pressa ur det sista ur boxens innerpåse. Det blev sällan mer än ett kvarts glas. Därefter började jag räkna ned timmarna tills Systembolaget öppnade igen. Detta upprepades varje dag. Vecka ut och vecka in. Utom söndagar då förstås. Om jag varit förutseende nog att köpa hem extra alkohol till helgen hade jag kanske lite kvar på söndagen men vanligtvis var det en riktigt svår dag som var fylld av abstinens. Många söndagar köpte jag 3,5-öl på ICA för att hålla de värsta darrningarna borta, eller så valde jag den dyrare vägen. Jag tog mig till puben och beställde två glas rött som jag bar ut på uteserveringen där jag hade hittat ett hörn utom synhåll och kunde svepa dem på stående fot. Ibland blev det 6 sådana snabbglas på en söndag innan plånboken sade ifrån. Det här var lite som att förlänga lidandet eftersom 6 glas på puben motsvarar en flaska och jag brukar dra i mig minst fyra flaskor (en box) per dag. Jag kom oftast hem och mådde sämre än när jag vaknade på morgonen för att jag visste att nu var det slut på allt. Det fanns inget mer att dricka såvida jag inte lyckades hitta mina vuxna barns hemliga gömmor och presentflaskor, vilket jag berättat om tidigare. Dessa har jag tömt och fyllt på otaliga gånger.

Ibland var söndagar dagen då jag bestämt att nu skulle jag minsann sluta. Jag intalade mig att lördagen innan var sista gången jag druckit, och så försökte jag ta mig igenom illamåendet. Då kunde jag inte sova på något dygn. Det kröp i kroppen, jag hade huvudvärk och darrade. Det kom stickningar i fingrar och fötter. Jag svettades och fick synrubbningar också. När måndagen kom var jag oftast tillbaks på Systembolaget igen för att jag inte stod ut. Om jag höll i min nykterhet längre än det så brukade jag må lite bättre framåt fjärde dagen. Efter kanske 10 - 12 dagar var jag plötsligt bara vips på Systembolaget igen. Från att vara stolt, stark och duktig över mina nyktra dagar då jag upplevt en begynnande skärpa i hjärnan och blivit av med de fysiska abstinensproblemen så bar det helt radiostyrt rätt in till vinhyllan utan att jag riktigt vet hur det gick till. Det kunde vara ett ögonblicks infall när tillfället gavs och så var jag igång med drickandet helt oplanerat. Ofta fanns tankar i stil med att "En gång mer eller mindre spelar fan ingen roll ... " Jag hade absolut ingen som helst impulskontroll ens när jag varit nykter i cirka en månad, som var det längsta jag hållit mig alkoholfri sedan mitt missbruk började eskalera.

När jag tänker tillbaks på mina alkoholistrutiner och den ständiga jakten på nästa glas så känns det lite som att jag tittar på någon annan. Det är som att jag står utanför och skräckslaget tittar på en hemsk film. Jag vet inte egentligen om det var fysiskt sug lika mycket som mentalt vansinne men troligen det senare. Jag begriper inte hur jag överhuvudtaget kunde leva så här och det var förmodligen ren och skär galenskap beroende på ett långvarigt förgiftat nervsystem och total obalans i alla mina hormoner och signalsystem. Jag var inte mig själv för en enda sekund i den här jakten på att få nästa glas och jag var inte fri från alkohol tillräckligt länge för att bli mentalt avgiftad, även om kroppen var det ibland när jag på vita knogar höll mig ifrån att dricka under någon tid.

Visst är det kanske bra att komma ihåg hur det kändes när jag satt som mest fast i beroendet och jag minns ju dessa saker men jag förstår idag inte hur det gick till och jag kan nog inte riktigt förnimma känslan jag hade då. Kanske är det lika bra att slippa känna så igen även om jag kanske skulle behöva påminna mig för att inte glömma bort hur illa det var.

Just nu börjar jag eventuellt känna mig lite för trygg. Lite för säker och kanske till och med aningen övermodig i min nykterhet. När jag nu återberättar och minns mitt liv som det varit när det var som värst är det som en varning för mig som jag nästan tvingar mig att tänka på i syfte att inse att jag aldrig vill hamna där igen. Och om jag för en enda sekund tänker att det kanske finns en dag då jag kan ta ett glas - då är jag illa ute och slår bort tanken med all min kraft. För den dagen finns inte. Jag kan aldrig hantera alkoholen, jag vet att det är så och jag har slutligen kommit till både insikt och acceptans.

Var rädda om er.

Profile picture for user Kebne1

Kära du@Axianne din historia... jag vill krama om den personen där och då! Och vad du gör det bra idag. Så stark berättelse och så enormt stark du är! Jag känner igen känslan av övermod. Men krama om dig själv och ge dig en eloge för hur din kamp gett dig ett mycket bättre liv. Jag ramlade nyss, drack i en vecka (precis som förr), och det var inte kul. Jag var övermodig, det hade gått för bra, jag hade glömt/förträngt helvetet med alkoholens baksidor. Det gäller att aldrig glömma. Aldrig släppa garden. Bara vi aldrig lyfter alkohol-glaset till munnen är allt lugnt. Tack för att du delat. Det ger mig råg i ryggen att aldrig gå tillbaka. Kram ❤️🙏🏼

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Fy fan vad skicklig du är på att återberätta! Det är så viktigt att minnas. Precis så jävla illa som det faktiskt var. Vi måste minnas. För att aldrig hamna där igen.

När jag är deprimerad mår jag för jävligt. När jag mår bättre igen så fattar jag knappt hur dåligt jag mått. Jag brukar säga att jag har vet-känslor, men inte känn-känslor. Jag vet precis hur illa jag mådde, men jag kan inte känna det fullt ut längre. Det är lite obegripligt. Just så är det med mitt drickande också.

Kram 🐘

Profile picture for user Axianne

@Kebne1 @Kullamannen @Andrahalvlek @Allegra - Tack för fina värmande ord! ❤️

Ibland undrar jag över den berömda missbruksgenen och att vi skulle ha alkoholismen nedärvt i vårt DNA. Många är övertygade om att de fått med sig beroendet redan från födseln och jag har tänkt mycket på det där men landat i att jag respekterar vad andra tror men avstår personligen från att luta mig mot just den tesen. Mina föräldrar var inte alkoholister. Ingen i min släkt eller omgivning drack överdrivet under min uppväxt och inget av mina syskon har hamnat i missbruk. Jag är ganska övertygad om att det var miljön, uppfostran, ensamheten och mina egna val som sakta men säkert drog igång tvångstankar och förändrade min hjärna. Jag tror att mina signalsubstanser och mitt belöningssystem fick rejäla smällar och åkte på en hel del utmaningar när jag var i tonåren men det berodde inte på något supande.

Jag hade vad jag tror var en helt normal inställning till alkohol och drack väldigt sällan fram till jag var i 25-årsåldern. Jag har skrivit om detta tidigare men kortfattat kan jag nämna nu att jag gick igenom tonåren utan någon minnesvärd fylla förutom några små fester och en charterresa efter studenten när det visst blev en del billiga paraplydrinkar med tjejgänget. Lite gulligt sådär och faktiskt oerhört måttfullt med dagens mått mätt. På den tiden hade jag verkligen alltid roligt utan alkohol och det fanns inte i min tankevärld att jag skulle behöva dricka för att umgås. Spänningen i livet, känslan av rus och endorfinkickarna fanns där ändå men på ett helt annat plan.

Jag var den jättetjocka fula ankungen som vuxit upp till en smal och snygg svan, vilket innebar att jag var konstant hög på de boostar jag fick av uppmärksamheten, min plötsligt upptäckta sexuella dragningskraft, nyfunnen popularitet och allt annat som mitt förändrade utseende och min nya kropp gav. Jag behövde inte berusa mig med alkohol eftersom min hjärna var helt upptagen med att hantera mitt första och på den tiden största missbruk, vilket var min kroppsfixering. Jag hade börjat utveckla anorexi i kombination med ortorexi (träningstvång) i sextonårsåldern och detta övergick i bulimi eftersom jag inte kunde motstå att unna mig livets goda, och det var där som min hjärna troligen började knarka på lyckohormoner. Jag upplevde samma skamfyllda känslor men också samma rus och flummiga känsla av välbehag då när jag kämpade med matmissbruket som jag gjorde senare i livet när jag drack alkohol.

Frågan är om detta var en ärftlig defekt och trasig gen som givit sig till känna i tonåren via matmissbruket, och som sedan utvecklades till alkoholism? Jag väljer att tro att i mitt fall var det inte så. Något hände och jag började göra saker som blev mer och mer vanemässiga. Triggern för mig var förmodligen skammen och den "body-shaming" som jag upplevde och som började hemma. Min mamma ogillade skarpt min övervikt som visade sig i femårsåldern och sammanföll med att jag blev sexuellt utnyttjad under flera år. Hon skällde konstant på mig för att jag var för tjock och inte såg ut som jag skulle. Jag sattes på alla upptänkliga bantningskurer som egentligen var för vuxna och uppmuntrades att leva på filmjölk med knäckebröd, kålsoppa eller äta fibertabletter som skulle växa i magen och ge mättnad. Hon klagade ofta inför väninnor och släktingar över hur hon kunde ha fått en sån dotter som blivit så fet att hon fick köpa herrbyxor åt mig och sy upp dem. Samtidigt var mamma alltid väldigt stolt och skröt över att jag var så smart och tidigt utvecklad med ett fantastiskt läshuvud och var så duktig på matematik och annat att jag fick börja skolan ett år före alla andra barn i samma ålder.

Att jag sedan blev mobbad under låg- och mellanstadiet för min övervikt, mina smutsiga kläder, fula tänder och min dåliga hygien var en självklarhet eftersom ingen i hemmet såg till att jag fick motion, nyttig mat, rena kläder eller lärde mig sköta om mig själv med tandborste och tvål. Jag lämnades ganska mycket vind för våg under många år men visste inget annat. Mina syskon hade flyttat hemifrån och jag var sladdbarnet som Gud verkade ha glömt. Åtminstone hade min mamma definitivt gjort det. Men jag trodde att alla hade det som jag, så jag funderade inte så mycket över min tillvaro under de där barnaåren. Däremot tror jag att det var redan då som min kroppsmedvetenhet utvecklades och några år senare var jag igång med fullt utvecklade ätstörningar.

Troligen sporrades den pubertala jag av att se resultatet av fasta och hård träning och i några år var det så jag tappade kilon och sedan höll mig smal. Sedermera hittade jag genvägen där jag unnade mig eller belönade mig själv med onyttigheter för att omgående kräkas upp det jag ätit och ibland börja om direkt igen. Här kommer mina paralleller med alkoholismen in och i det här skedet var nog mina signalsubstanser i hjärnan tossiga och mitt belöningssystem totalt utflippat på grund av hur jag hanterade min kropp med ömsom svält, ömsom sockerchockar.

Känslan i matmissbruket när jag hetsåt och inte kunde sluta äta förrän jag proppat i mig allt jag kunde komma över var manisk, och senare har jag druckit på precis samma sätt. Det var faktiskt nästan en exakt likadan förnimmelse av en kort stunds lugn just när jag fick äta fritt och sedan panik och vånda efteråt - precis som när jag drack och greps av ångest och sorg. Jakten på mer mat och mer att dricka var också likadan och jag kunde gå över lik, bildligt talat för att få mer av bägge dessa droger, vare sig jag hade pengar eller inte. Känslan av att aldrig klara av att lämna något kvar till senare var också att jämföra med hur jag hanterat alkoholen. Varenda smula, liksom varenda droppe skulle ätas eller drickas upp. Själva beteendet när jag levde med mina beroenden var detsamma. Först bara det ena men längre fram i tiden när skilsmässan stod för dörren hade jag det tveksamma nöjet att ägna mig åt bägge de här missbruken samtidigt, vilket var en mycket kaotisk tid i mitt liv.

Med alkohol fanns dock ingen rening. På den tiden när maten var min enda last så kunde jag stoppa fingrarna i halsen och kräkas. Efter det infann sig ett lugn som jag nästan kan tycka var lite euforiskt och det var nog det egentliga ruset. Senare med alkoholen skulle jag aldrig komma på tanken att försöka kräkas. Snarare var det viktigt att inte förspilla ett rus, vilket orsakade mig vissa ... låt mig kalla det för "logistiska problem" under åren jag levde med bägge dessa missbruk samtidigt. Äta och kräkas måste då ske först. Sedan träna (gärna på tom mage så att det "tog" ordentligt) och slutligen dricka min belöningsalkohol. Aldrig i omvänd ordning. Att falla för lusten att dricka tidigt på dagen innebar att träningen blev farlig men det har hänt att jag sprungit en mil med alkohol i kroppen ändå. Att falla för en frestelse i form av kaloristinn mat efter att jag druckit vin gav mig ångest eftersom jag inte ville kräkas och förlora ruset, och då fick jag bekymmer med att min vikt skulle dra iväg och behövde träna mer. Så här höll jag på - som en manisk hjärntvättad vansinnig person.

Jag är helt övertygad om att jag som i grunden är en ganska intelligent kvinna utvecklade ett missbruk under många år vars effekter kraftigt påverkade till exempel självbevarelsedrift, prioriteringar, sunt förnuft och förmåga till logiskt tänkande. Jag kan inte förstå idag hur jag resonerade eller ens kom på tanken att bete mig på detta sätt när jag levde i det här. Jag begriper inte för en enda sekund hur jag kunnat behandla mig själv på detta sätt under alla år och jag är lite nyfiken på om man kunnat göra en cat-scan och se på hjärnans aktivitet att den var förgiftad på något vis när allt var som värst.

När jag för några år sedan med hjälp av nya metoder kunde ta itu med mina ätstörningar var det en befrielse som jag nästan hunnit glömma i dag. Jag tackade Gud för den första gången jag kunde äta en tallrik mat och känna mättnad utan att tvingas gå och kräkas. När jag också insåg att jag kunde hålla vikten genom att träna lagom var jag på rätt väg kan man tro. Jag blev fri från matmissbruket men det betydde inte att min hjärna var friskare. Jag fortsatte dricka och alkoholen tog över mer och mer. Plötsligt hade min alkoholism eskalerat och tog över hela mitt liv. Jag lät det ske och gav upp. Jag sket i allt och bara åkte med. Jag lät det hända och gav kroppen vad den bad om.

Hade det inte varit för polispatrullen gömd bakom återvinningscentralen som tog mig för dagen-efter-fylla på väg hem från Systembolaget den där augustidagen 2021 hade jag kanske inte ens levt idag. Så djupt på botten var jag. Jag tackar dem och jag tackar Gud för att jag återfick vett och sans. 355 dagar sedan nu. Snart ett år av nykterhet och jag har fått ett liv igen. Jag har fått en ro och en värdighet. Jag har fått ett bra jobb och chansen att göra om och göra rätt. Många år har gått förlorade och de får jag aldrig tillbaks, men jag får njuta av att känna hur jag mår när jag verkligen mår både fysiskt och psykiskt bra och det är värt så mycket!

Oavsett vad man tror om de genetiska förutsättningarna så har jag druckit mig till min alkoholism. Precis som man utvecklar allergi om man exponeras för ämnen i överflöd så har jag utvecklat en allergi mot alkohol och det går aldrig över, så jag kan inte dricka mer. Men jag tror inte det var något i mitt DNA. Jag tror att om jag fått en annan start i livet hade jag kanske sluppit mycket av det jag genomlevt och mina barn hade kanske fått en bättre mamma. Men jag är tacksam för det jag har idag och ska inte begära mer än det.

Jag önskar er en fin helg!

Profile picture for user Kebne1

Den kraft du besitter är beundransvärd och ger mig vind i seglen. Kan du, kan jag! Här är en till träningsnarkoman! Också ätstörd tidigare. Men i mitt DNA finns alkoholgenen. Arv och miljö har skapat mitt missbruk, i kombo med låg självkänsla och en cocktail av annat smått å gott.
Tack för att du delar med dig!
❤️🙏🏼

Profile picture for user vår2022

@Axianne Tack för ditt inlägg, håller med om att du verkligen har en urkraft. Tror också att ett beroende kan drabba vem som helst. Alkohol är ett beroendeframkallande gift och ingen går säker. Sedan tror jag att man är mer sårbar och mottaglig för att bli beroende om det finns med i ens gener. Att samhället glorifierar alkohol som det gör, påverkar våra föreställningar om det, att allt ska firas med alkohol och att det ger oss guldkant i tillvaron. Det gör också så att så många kommer att bli/är beroende för det är ett inlärt beteende om hur vi ska socialisera och ha roligt tillsammans och med alkohol, utan blir det tråkigt och torftigt.

Ha en fin lördag!🌞💕

Profile picture for user Axianne

Min chef ringde mig idag. En lördag. Jag blev skräckslagen och tänkte på hur dåligt jag mådde när jag gick och väntade på att få tillträda det nya jobbet. Då befarade jag ju att de kommit på att jag är straffad för rattfylla och ångrat sig. Så var det inte den gången men känslan kom tillbaks med kraft. Att se chefens nummer blinka på mobilen nu denna soliga lördagseftermiddag var en ganska otäck känsla. Jag befarade förstås det värsta. På måndag är semestern över, vad var det som var så viktigt att man var tvungen att ringa mig hem en lördag?

Det var inte något otäckt som väntade. Tvärtom. Verkligen tvärtom.
Jag fick förhandsbesked att ledningsgruppen hade haft möte igår eftermiddag och valt ut mig till gruppledare och alltså tilldelat mig en högre position med mer ansvar. Chefen ville förvarna och ge mig chans att tänka på saken över helgen samt boka möte med mig för att prata om detta direkt på måndag morgon. Den befordran man viskat i korridorerna om var alltså inte bara ett rykte. För en stund sedan kom ett förslag till nytt anställningsavtal i mailen för mig att titta på och jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu. Jag är lite förstummad. @Andrahalvlek skrev tidigare idag att det var som en saga med lyckligt slut. Jag skrattar lite för mig själv när jag tänker att sagan blev just ännu lite bättre. Förhoppningsvis är den långt ifrån slut.

Lönepåslaget är inte jättestort och jag blir "bara" tillförordnad initialt, men om det fungerar blir det en fast tjänst. Det känns så oerhört märkligt hela grejen. Förra sommaren var jag totalt nedsupen, arbetslös sedan flera år och utstämplad från A-kassan, bidragsberoende, skuldsatt och utan minsta hopp att hitta en dräglig tillvaro eller ens få ett jobb igen. Idag har jag varit nykter i nästan exakt ett år, fått jobb och nu en befordran till mellanchef . Jag tjänar mer än fyra gånger så mycket som jag hade i bidrag varje månad för ett år sedan. Alla skulder och krediter är återbetalda och jag har återfått en del av min tidigare fysiska kondition. Jag är inte längre rädd för återfall även om det alltid finns en risk, och jag har helt slutat ljuga för mig själv om min relation till alkoholen. Jag är och förblir alkoholist och jag får inte dricka mer, då kan jag tappa allt detta jag nu fått.

Att jag förlorat åratal till alkoholen och var på väg ned i avgrunden kommer jag aldrig att glömma, men det är lättare att acceptera verkligheten när den ser ut som den gör nu!

All kärlek till er! 💖

Profile picture for user Snödroppen

@Axianne
Hej!
Skrollade förbi ditt inlägg och kände bara fy fasiken vad bra.
Kommet från "anhörigssidan" och lämnade allt för att bli fri.
Blir så himla glad när jag läser om hur bra det går/gått för någon här på AH oavsett vilken "sida".
Grattis till befordran och till ett mycket ljusare liv 🌞

Profile picture for user Vill Bara Sluta

Jag läser din tråd om och om igen i en blandning av beundran och förundran. Jag har skrivit det förut, men det är som att läsa om mig själv i det du berättar och att du har en så vacker och målande berättarteknik gör det till en fröjd att läsa trots att det är mycket allvarliga och jobbiga berättelser.
Det kanske låter konstigt att säga, men jag avundas dig den dagen du slog i botten, det är egentligen inget man önskar vare för sig själv eller någon annan, men sättet du har lyckats blomma ut i ruinerna av din krasch får mig nästan att önska samma sak för mig.
Det är beundransvärt hur långt du har kommit på ett år. Kärlek och respekt ❤️🙏

Profile picture for user Himmelellerhelvette

Hej! @Axianne
Som jag känner igen mig i din berättelse, jag har länge funderat på om mitt drickande kan ha förankring i mitt matmissbruk. Började som du med att inte äta (13år) gömde maten och låtsades att jag ätit den för mamma sedan gick det över i att jag äntligen kunde äta allt och hur mycket jag ville, var ju bara att spy sen och sen kom alkohol som jag ska dricka allt av och kombinationen av bägge. Att hungerkänslorna försvann bara jag drack tillräckligt med alkohol sen kunde jag somna för jag var full och slapp äta. Var nöjd dagen efter att jag inte åt något! Sinnessjukt!

Profile picture for user Axianne

@Snödroppen @Andrahalvlek @vår2022 @Kebne1 @Kullamannen @Vill Bara Sluta @Himmelellerhelvette - Tack för era kommentarer och tankar! ❤️

@Vill Bara Sluta - Jag tackar för den dagen jag slog i botten, men samtidigt hade det kanske gått att vända mitt missbruk tidigare om jag inte varit så rädd för att släppa taget att jag inte vågade sluta. Min största motståndare och fiende var jag själv. Jag var helt övertygad om att ett liv utan alkohol var otänkbart, omöjligt och olidligt. Från första dagen i behandlingar av olika typ fick jag veta av terapeuterna och läste i "Stora Boken" (AA) att kampen mot alkoholen skulle bli ett helvete och ett lidande. Det skulle krävas fullständig hängivelse och jag skulle förmodligen ta återfall, men då skulle jag bita ihop och komma igen. Själva kampen för att bli nykter skrämde mig mer än alkoholens konsekvenser på den tiden. Emellanåt ville jag stålsätta mig och försöka men jag kände inte att jag var stark nog att gå igenom stålbadet och leva resten av mitt liv i lidande, kamp och försakelse så jag sköt upp beslutet och tog ett glas till. När helvetet gått för långt och jag till slut förlorat i princip allt - först då insåg jag med stor förvåning att det faktiskt inte var ett dugg svårt för mig att avstå. Inte alls så besvärligt och utmanande som jag befarat eller varit rädd för. Jag är fortfarande lika förvånad över hur lätt det var att sluta när jag väl bestämt mig. Det är märkligt.

@Himmelellerhelvette - Jag känner igen mönstret du beskriver. Hoppas du hittat en lösning idag och fått hjälp med maten. Tyvärr är det allt för många vars ätstörningar övergår i annat missbruk. Min generation hade inte möjlighet att söka hjälp på samma sätt som man kan idag, men redan på 80-talet visste forskarna att en mycket stor andel anorektiker och bulimiker blev alkoholister. Att orka leva med bägge dessa gissel samtidigt är svårt och det är en oerhörd lättnad att vara fri idag. Hur har det gått för dig?

Kram till er alla! ❤️

Profile picture for user Himmelellerhelvette

Om jag bara hade vetat! @Axianne
Det är såmycket jag hoppas kommer ändras i upplysningen för unga!
Tänk om man tex redan på högstadiet fick på hälsolektionerna veta att matmissbruk kan vara förstadiet till alkoholism. Tänk om man redan där föreläse om alla sjukdomstillstånd alkoholen kan leda till och hur mycket som är normal konsumtion!

Jag har aldrig förrän du skrev det fått respons på att det kan vara matmissbruket som var början. Jag har bara själv funderat över det, just att typ omedvetet skada mig själv i över 20år.
Jag var trött på bullemin när jag var strax över 20år och berättade då för min pojkvän och slutade spy under lång tid, minns inte när jag började spy igen men det var nog efter några år kanske, fick barn och var lyckligt obrydd om vikten men det kom tillbaka, kan det varit 10år senare, vet inte men jag ville vara smal igen och började spy men blev trött på det ganska fort och kom på att ett glas vin gjorde att jag inte hade sug på onyttig mat och på den vägen har jag vandrat, spyr bara de gånger jag överäter, ca 1gång/v men när jag inte druckit nu det senaste har jag inte haft bakfyllekravings och har då heller inte behövt stoppa fingrarna i halsen, kunde äta lite chips, choklad mm i helgen utan dåligt samvete, tänkte tanken på att överäta och spy men kände att jag måste läka min kropp nu, den kommer inte bli yngre (snart 40år) så åt lagom och njöt av det.

Profile picture for user Axianne

En så oerhört varm dag till. Inne på jobbet var det ganska drägligt men när jag gick ut på lunchen var det som att man befann sig i tropikerna. Den här veckan var jag inte på min vanliga arbetsplats de sista dagarna utan är på ett annat kontor i en annan stadsdel för att lära mig lite mer om mina nya arbetsuppgifter som drar igång på måndag när jag blir "teamleader". Jag gick en liten lunchpromenad i den grymma hettan och passade på att slinka in på både skoaffären och kika på reavaror i klädbutiken. Sedan slank jag in i svalkan på ICA för att köpa hem helgens godsaker. Jag tog det lugnt i värmen och var väldigt avslappnad när jag gick där och lyssnade på radio samtidigt som jag betalade i självbetjäningskassan. När jag stegade ut från livsmedelsaffären kände jag plötsligt en ökad stressnivå runtomkring mig. Tempot var högre. Folk jäktade. Jag höjde blicken och insåg att jag stod utanför ett Systembolag.

Klirrandet och odören slog emot mig när dörrarna öppnades. En lukt av avslagen alkohol från läckande boxar och krossade flaskor. En cocktailstank som liksom aldrig riktigt skuras bort bildade en omisskännlig och ganska kväljande doft som verkligen inte lockar till ett besök idag. Jag följde några personer med blicken bakom mina solglasögon och minnena slog emot mig från en tid som inte ligger så långt borta. En tid när min dagliga lunchpromenad innebar något helt annat än dagens stillsamma lunk och sköna shopping. Minnen från när jag otåligt låtsades jobba medan jag väntade att klockan skulle bli dags för lunch. När jag i regn och rusk, snöstorm eller i tryckande hetta promenerade med min ryggsäck eller dragkärra till det närmaste Systembolaget för att köpa dagens ranson. Ett Systembolag som var ett av de sista som hade betjäning över disk i stället för dagens självplock. Säga vad man vill om att tvingas handla av en expedit som då men det var åtminstone inte lika lättvindigt som när jag under de senaste åren svept in och ut vid öppningsdags och varit klar med mitt köp på mindre än två minuter.

Jag minns känslan av pinsam utsatthet, stress och skam kombinerat med ständig irritation när jag stod och trampade i ett hörn. Suckade och störde mig på hur långsamt det gick. Jag sneglade på andra, tummade på min nummerlapp och låtsades studera etiketterna på flaskorna i montern och se ut som om jag planerade en fin middagsbjudning samtidigt som jag försökte komma på vad jag skulle köpa som inte verkade så alkisaktigt. De få anställda verkade alltid upptagna bakom hyllorna i stället för att bemanna kassan när lunchruschen kom och de tog sig ofta och gärna retsamt lång tid att prata vintips till lammsadeln och diskutera bouquet med kostymklädda äldre herrar än att raska på och betjäna oss törstiga stackare som kände lunchtimmen ticka bort. Detta var egentligen det sista stället jag ville besöka men det var alltså mitt närmaste vattenhål.

Det var mellan 2009 och 2013 jag arbetade i en stadsdel där Systembolaget var just detta gammaldags ställe med personal man snabbt kände igen och redan på förhand visste skulle rynka på näsan åt mina burkar extra stark cider eller billiga boxvin med mest procent för pengarna. Den högdragna blicken och ibland snorkiga fnysningen när man gav sin beställning kändes in i märgen. Jag irriterade mig på det långsamma hasandet längs gångarna och vagnen som hade en grå plastback överst där expediten ställde varorna och sedan skyfflade fram när det var dags att betala. Förmodligen gjorde de inget fel och mina känslor av olust var troligen en produkt av mitt dåliga samvete. Men det var alltid ett obehag att handla där och lik förbannat drevs jag dit varje dag.

När jag väl gjort rätt för mig och föst ned mina varor i väskan så skyndade jag tillbaks till kontoret där jag gick direkt in på toaletten i foajén (inte på min egen avdelning). Första flaskan var mest bråttom. Väl inne på toan halsade jag på stående fot ungefär en halv flaska rött vin. Jag brukade köpa PET-flaskor under en period eftersom de inte skramlade i väskan och inte läckte i korken så som enliterspaketen av papp gjorde när man väl öppnat dem. Någon timme senare var jag tillbaks på toaletten och tömde flaskan. Jag kan minnas kombinationen av plast och surt rödvin som slog emot näsborrarna när jag förde den till läpparna. Att halsa rödvin ur en PET-flaska innebar alltid en viss plastsmak på vinet som jag fortfarande kan rysa vid tanken på. Den tomma flaskan lindade jag in i pappershanddukar och lade underst i den stora papperskorgen. Jag undrade ofta om städaren brukade hitta dem och försöka gissa på vem det kunde vara som var alkoholisten på kontoret.

De korta ruset och lugnet som spred sig i kroppen när vinet landade i magen var min snuttefilt. Det var den känslan jag tyckte hjälpte mig att komma igenom arbetsdagen. Jag upplevde att jag kunde arbeta bättre om jag fick dricka och jag fyllde på ruset på toan oftare och oftare från min flaska i väskan. Jag kände någon form av nästan pervers tillfredsställelse i att göra detta förbjudna och blev ofta lite övermodig av att jag drack. Jag tog mig mer ton än vanligt och vågade mer på jobbet med vin i magen. I många år höll jag på så här. Det är en gåta att ingen kom på mig förrän jag långt senare tappade kontrollen helt. Många var mötena där jag var berusad och ändå på något märkligt vis lyckades verka som att jag visste vad jag pratade om. Jag kunde dock aldrig arbeta nära någon på grund av att jag visste att jag luktade alkohol trots halstabletter och tuggummin, så jag höll redan innan Covid en klar social distans till alla.

Jag inbillade mig under de här åren att jag klarade allt så mycket bättre och att jag inte kunde göra något alls om jag inte drack. Jag kände mindervärdeskomplex och var rädd att jag inte kunde alla uppgifter jag skulle utföra och min bristande erfarenht skulle uppdagas men när jag drack så kunde jag plötsligt allt jag företog mig. Samtidigt hade alkoholen en förslöande verkan på mig och jag blev mer och mer ineffektiv på jobbet. Dagarna kunde gå utan att jag fick något riktigt gjort. Emellanåt hade jag oerhört stressiga perioder när jag försökte jobba ikapp och satt halva nätterna på kontoret med ångest över att jag låg efter, men eftersom jag hade en chefsroll och planerade min tid själv så kom det inte riktigt fram att det var så jag jobbade. Av någon anledning blev jag flera gånger befordrad under den tiden jag redan var djupt i min alkoholism. Tills det slutligen brast alltså.

Idag är jag nog tio gånger mer effektiv som nykter och med en mycket skarpare hjärna. Jag klarar mycket mer än jag någonsin anat, jag har aldrig något att dölja eller smussla med och jag finner stor glädje i att som senior medarbetare dela med mig av mina kunskaper och jobba nära mina kollegor som ofta vänder sig till mig för stöd och ledning. Jag har roligt på jobbet nästan hela tiden även om det kan vara extremt högt tempo ibland men det är bara roligt. Och jag skulle aldrig komma på tanken att ta med mig en stor väska in på toaletten. Om sanningen ska fram blir jag ibland lite misstänksam när jag ser någon annan göra det. Generellt är jag nog lite mer observant på hur folk hanterar alkohol idag än tidigare eftersom jag får så mycket igenkänning hela tiden. Jag tror det är ganska vanligt när man slutar dricka.

Jag skrev om en person på ett företagsevenemang i april som jag såg smygdricka och jag funderade då på om jag skulle prata med henne. En kort tid efter att jag skrev inlägget var hon borta från arbetsplatsen och jag har inte sett henne mer. Ibland har jag funderat på om hon finns här bland oss på Alkoholhjälpen och har läst mitt inlägg. I så fall vore det så fint om hon kontaktade mig på något sätt, för hon vet ju vem jag är och var jag finns.

Nu har jag grävt nog i mina minnen för ikväll. Jag önskar er alla en jättefin helg och på måndag sker något stort i mitt liv som jag gärna delar med er. Jag pratar inte om att jag börjar min nya tjänst, utan om att då firar jag ett år som nykter. 🎂🎂🎂
Det är stort. Megastort!

Kram och var rädda om er! 💝💝💝

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Det är alltid lika fint när du återberättar dina minnen, även om det är minnen du helst hade velat vara utan. Men det är nog viktigt att minnas, och det är en gåva att du kan formulera dem. Och vi vore inte de personer vi är just nu utan våra erfarenheter. Gjort är gjort. Nu är nu.

Jag gillar verkligen inte stanken på Systembolaget. Spår av krossade vinflaskor, en lukt som inte går att tvätta bort. Så förknippad med skam och olust, men också anspänning och längtan. Jag har inte varit på bolaget sen jag slutade dricka. Jag köper mitt alkoholfria på Ica.

Kram 🐘

Profile picture for user Ny dag

@Axianne Tack för du delar din resa och Grattis till snart ett år! Din berättelse ger mig hopp om att även jag kan lyckas och att livet utan a är så mycket bättre på alla plan. Du känns så stark så jag vågar gratulera lite i förskott! Hoppas du har en fin kväll 🤗🤗🤗

Profile picture for user Se klart

Tack för dina tankar, minnen och reflektioner.
Måndag är en stor dag, helt riktigt 🥰
Jag tror att du är smartare än jag - men jag känner också att jag hinner och orkar så mycket mer på en dag numera. Jag har också bytt jobb/befordrats vid tre tillfällen under pandemin. Jag har kunnat jobba både snabbare och smartare- och dessutom njutit av det som gått min väg/bra.
Jag har ibland tänkt att man/jag straffat mig själv pga mitt drickande- och därför rent psykologiskt inte låtit mig själv liksom lyckas. Som att inte vågade.
Jag kände ofta de första två åren att jag liksom lyfte mitt eget glastak flera gånger om, med egen kraft. Så fint att få följa dig på vägen, kram 🥰

Profile picture for user Axianne

Det finns ett foto som bakgrund i datorappen. En grön kvist mot en klarblå himmel. Några av bladen är lite gula i kanterna men kvisten är frisk och stark och bladen ändå frodiga. Jag tyckte bilden stämde in på min ambition så jag valde den. Det är en ganska usel app egentligen. Jag brukar bara använda den för att snabbt kolla vilken dag jag befinner mig på när jag ska skriva något här på forumet. En liten ikon säger "Motivational quotes" och där ser jag orden "Det blir bättre utan!" som jag själv skrev in under inställningar men hunnit glömma. Så sant det var. Det blev bättre utan. Mycket bättre!

I quit drinking 364 days ago
11 months and 30 days
Since Aug 22, 2021

Det finns också en ikon för "Achievements" där det senaste avprickade var "180 days - Growing Stronger!" men det står inget datum. Nästa framsteg, fortfarande skuggat i grått och knappt synbart infaller i morgon. "One full year!" Kort och koncist. Inte som de motivationsappar i mobilen jag sett där man får applåder och dagliga boostar, kan lägga in egna mål, som räknar fram hur mycket pengar eller kalorier man sparat, hur långt återhämtningen i kroppen har kommit och kanske ger en daglig tanke att ta med eller uppgifter att utföra. Så typiskt mig att inte skaffa en ordentlig app som man har bättre nytta av. Men så jobbar jag. "Kan själv."

Och så har det varit det senaste året: Kan själv! Jag har inte sökt hjälp, inte pratat med någon människa mer än lite med mina barn, inte kontaktat vården. Jag har inte gått på AA-möten eller använt mig av tillnyktringsprogram. Min enda ventil har egentligen varit här på forumet där jag började skriva när jag var 50 dagar nykter. Dock är detta forum en väldigt värdefull resurs. Jag har haft både stöttning och terapi från alla er. Omtänksamhet, vänlighet, styrkekramar, peppning och inte minst massor av återkommande vänliga ord och hejarop från främlingar vars ansikten jag aldrig sett. Medsystrar och medbröder som är på samma väg som jag fast vid olika milstolpar. Jag vill tacka er alla som stöttat mig under tiden som gått och åter igen be om lite ursäkt för att jag är så dålig på att skriva tillbaks. Jag kan inte lova bättring, men jag kan i alla fall säga att jag är medveten om att det är en av mina brister.

Så i morgon har det alltså gått ett år sedan jag kramade sista dropparna ur innerpåsen på den sista BiB med vin jag köpt. Minnet säger mig att just den boxen drack jag med stress för att jag ville få det gjort och avsluta. Det fanns ingen njutning i att dricka upp det sista. Sömn möjligen, men inget direkt rus eftersom min tolerans var så hög. Och det var i ärlighetens namn ganska många år sedan jag förknippade alkohol med annat än sorg, skam och skuld.

Jag vet inte hur jag ska fira årsdagen av min nykterhet men jag ska nog bara glädja mig åt tanken på att det gått så otroligt bra och med stor ödmjukhet tacka för den oväntade chans jag fått att vända mitt liv. Om jag varit aktiv inom AA hade jag nog gått på ett möte för att kunna dela dagen med någon och få en souvenir. Jag minns på den tiden jag var ofta gick till Anonyma Alkoholister att jag var så djupt imponerad över de som gick fram och tog emot utmärkelsen efter ett helt års nykterhet, för att inte tala om den gången en kvinna tog medalj för tio år och jag häpnade. Var det möjligt? Själv visste jag innerst inne att jag skulle dricka snart igen även när jag tog emot alla mina små röda mynt som säger att jag varit nykter en månad. Vid ett antal av dem stannade också mina souvenirer från AA.

Ett helt år utan alkohol trodde jag aldrig någonsin jag skulle klara men ändå har det här alkoholfria året gått så fort. Om man räknar tiden i ångest, saknad, sug, törst och lidande känts det kortare än vad en vecka gjorde tidigare när jag försökt sluta, men räknar man i tillfällen av glädje, lyckorus och underbara känslor så upplever jag det som en evighet. Jag har kanske inte skrivit om det varje gång, men när man (i alla fall jag) nyktrar till och hjärnan får läka så upplever man av och till helt oväntade euforiska rus av glädje och oväntad salighet mitt i vardagen. Nästan lite som när man är nykär. Samma känsla har jag fått emellanåt, helt utan att jag förstått orsaken. Det har bara ansatt mig och fyllt mig med tacksamhet och glädje. En liten bonus förutom alla andra fina och underbara följder som nykterheten fört med sig.

Det konstiga är att under det här året har jag nästan inte alls tänkt på återfall som jag gjort förr. Inte ens första tiden fanns det tankar på att jag skulle dricka igen. Förr vid mina många försök att ge upp drickandet tänkte jag på detta konstant. I synnerhet när jag varit på behandling och gick i eftervård där man oupphörligen pratade om återfall. Innan jag slutade dricka har jag har bokmärkt en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. I sammanfattningen av en undersökning omfattande 27 studier med 10 565 deltagare som jämförde tolvstegsinsatser (AA) med andra behandlingsmetoder (KBT etc.) står:

"...Tolv månader efter behandlingen var 41,8 procent av deltagarna som fått tolvstegsinsatser fortfarande nyktra. Bland de som fått andra insatser var motsvarande andel 34,5 procent ..."

Jag minns att det var nedslående uppgifter eftersom jag hade genomgått två tolvstegsinriktade behandlingsomgångar på två olika ställen under de senaste åren och inom 2-3 månader efter att jag var "färdigbehandlad" druckit mer än jag gjorde innan. Jag satt till och med på eftervårdsterapin och rabblade sinnesrobönen med vinbox i väskan och bara väntade på att få gå därifrån och dricka mig rusig. Det var liksom aldrig frågan om OM jag skulle ta återfall utan snarare NÄR.

Och nu har det gått nästan ett år utan återfall eller ens tankar på det. Jag är så glad och känner mig starkare än jag gjort någonsin. Hur gick det till? Vad hände? Är det så enkelt som jag tjatat om - att jag till slut nått min absoluta botten? Nej, jag tror inte man måste vänta tills man ramlar ned i det vidriga djup i sitt missbruk som jag till slut gjorde. Jag tror snarare att det handlade om att jag faktiskt äntligen bestämde mig att bli nykter för MIG och inte för någon annan. Det var jag själv som ville. Ingen begärde det av mig. Ingen arbetsgivare krävde det och samtidigt skedde det viktigaste:
För första gången någonsin stängde jag den hemliga bakdörr jag alltid haft öppen även under mina behandlingar och även när jag sagt och trott att jag försökt sluta. För första gången släppte jag min hopplösa och ouppnåeliga dröm om att kunna dricka normalt igen. Jag accepterade att jag inte kan gå runt och tro att jag ska återfå kontrollen över mitt drickande. Det tåget gick för över tjugo år sedan. "You can' t unring a bell."

För många kan nog det steget vara det svåraste att tänka sig när man vill bli nykter eftersom man är så rädd att behöva försaka, mista och vara utan alkoholen som kanske uppfyllt stora delar, om inte hela ens tillvaro under så länge. Man vill inte lämna sin glorifierade bild av det härliga, goda, ljuvliga, roliga festandet och för alltid leva i en torr och tråkig tillvaro som bara är tom och grå. Men så var det förstod jag.

När jag rannsakat mitt sinne så insåg jag att det var så många år sedan det fanns ens tillstymmelse till gott, ljuvligt, roligt festande i min värld. Det mesta jag längtade efter och trodde att jag skulle sakna var drömmar och inte minnen. De fina i livet var egentligen sådant som skett när jag varit nykter. Allt jag fått av alkoholen de senaste åren var bara vidrig skit, elände och fruktansvärda konsekvenser. När jag till slut insåg det - då kunde jag göra slut med vinet.

Om jag fick önska mig en enda sak i present på årsdagen i morgon så vore det att få förmågan att dela med mig av nyckeln till min nykterhet. Om jag fick möjlighet att dela receptet skulle jag inte ta patent på det och sälja. Jag skulle ge bort det gratis till alla i hela världen. 🎁💝

Ha en fin söndag! 🤍🤍🤍

Profile picture for user rabbitgirl

@Axianne
Bättre kunde du inte skriva. Jag är imponerad.
Jag tror att du avslöjar hemligheten till din drivande kraft: att vara nykter för dig själv. Det är din nyckeln. Jag kan tänka mig, att det är en nyckeln för flera.
Du tror på dig själv och det behövs också.
A tro på sig själv.

Profile picture for user Kebne1

Så varmt stort och innerligt grattis till ett år utan alkohol. Du är inte bara en stor förebild utan ett levande bevis på att det går att bli fri alkoholens klor. Jag säger precis som du: jag gör den här resan för mig, inte för någon annan. Det är en viktig komponent till nykterheten. 🙏🏼❤️🎈🎈🎈

Profile picture for user Andrahalvlek

Hurra, hurra, hurra, hurra för dig idag! 🥳🥳🥳 Ett helt nyktert år är verkligen en milstolpe värd att fira storslaget. Och år 2 är ännu bättre! Då stabiliserar man sin nykterhet ännu mer. Blir ännu mer grundad. Vågar stolt berätta om sitt livs viktigaste beslut. Njuter ännu mer 🥰

Kram 🐘