av Axianne

Vill Bara Sluta
sön, 2022-08-14 - 16:09

Jag läser din tråd om och om igen i en blandning av beundran och förundran. Jag har skrivit det förut, men det är som att läsa om mig själv i det du berättar och att du har en så vacker och målande berättarteknik gör det till en fröjd att läsa trots att det är mycket allvarliga och jobbiga berättelser.
Det kanske låter konstigt att säga, men jag avundas dig den dagen du slog i botten, det är egentligen inget man önskar vare för sig själv eller någon annan, men sättet du har lyckats blomma ut i ruinerna av din krasch får mig nästan att önska samma sak för mig.
Det är beundransvärt hur långt du har kommit på ett år. Kärlek och respekt ❤️🙏

Himmelellerhelvette
sön, 2022-08-14 - 16:36

Hej! @Axianne
Som jag känner igen mig i din berättelse, jag har länge funderat på om mitt drickande kan ha förankring i mitt matmissbruk. Började som du med att inte äta (13år) gömde maten och låtsades att jag ätit den för mamma sedan gick det över i att jag äntligen kunde äta allt och hur mycket jag ville, var ju bara att spy sen och sen kom alkohol som jag ska dricka allt av och kombinationen av bägge. Att hungerkänslorna försvann bara jag drack tillräckligt med alkohol sen kunde jag somna för jag var full och slapp äta. Var nöjd dagen efter att jag inte åt något! Sinnessjukt!

Axianne
tis, 2022-08-16 - 23:13

@Snödroppen @Andrahalvlek @vår2022 @Kebne1 @Kullamannen @Vill Bara Sluta @Himmelellerhelvette - Tack för era kommentarer och tankar! ❤️

@Vill Bara Sluta - Jag tackar för den dagen jag slog i botten, men samtidigt hade det kanske gått att vända mitt missbruk tidigare om jag inte varit så rädd för att släppa taget att jag inte vågade sluta. Min största motståndare och fiende var jag själv. Jag var helt övertygad om att ett liv utan alkohol var otänkbart, omöjligt och olidligt. Från första dagen i behandlingar av olika typ fick jag veta av terapeuterna och läste i "Stora Boken" (AA) att kampen mot alkoholen skulle bli ett helvete och ett lidande. Det skulle krävas fullständig hängivelse och jag skulle förmodligen ta återfall, men då skulle jag bita ihop och komma igen. Själva kampen för att bli nykter skrämde mig mer än alkoholens konsekvenser på den tiden. Emellanåt ville jag stålsätta mig och försöka men jag kände inte att jag var stark nog att gå igenom stålbadet och leva resten av mitt liv i lidande, kamp och försakelse så jag sköt upp beslutet och tog ett glas till. När helvetet gått för långt och jag till slut förlorat i princip allt - först då insåg jag med stor förvåning att det faktiskt inte var ett dugg svårt för mig att avstå. Inte alls så besvärligt och utmanande som jag befarat eller varit rädd för. Jag är fortfarande lika förvånad över hur lätt det var att sluta när jag väl bestämt mig. Det är märkligt.

@Himmelellerhelvette - Jag känner igen mönstret du beskriver. Hoppas du hittat en lösning idag och fått hjälp med maten. Tyvärr är det allt för många vars ätstörningar övergår i annat missbruk. Min generation hade inte möjlighet att söka hjälp på samma sätt som man kan idag, men redan på 80-talet visste forskarna att en mycket stor andel anorektiker och bulimiker blev alkoholister. Att orka leva med bägge dessa gissel samtidigt är svårt och det är en oerhörd lättnad att vara fri idag. Hur har det gått för dig?

Kram till er alla! ❤️

Himmelellerhelvette
ons, 2022-08-17 - 07:56

Om jag bara hade vetat! @Axianne
Det är såmycket jag hoppas kommer ändras i upplysningen för unga!
Tänk om man tex redan på högstadiet fick på hälsolektionerna veta att matmissbruk kan vara förstadiet till alkoholism. Tänk om man redan där föreläse om alla sjukdomstillstånd alkoholen kan leda till och hur mycket som är normal konsumtion!

Jag har aldrig förrän du skrev det fått respons på att det kan vara matmissbruket som var början. Jag har bara själv funderat över det, just att typ omedvetet skada mig själv i över 20år.
Jag var trött på bullemin när jag var strax över 20år och berättade då för min pojkvän och slutade spy under lång tid, minns inte när jag började spy igen men det var nog efter några år kanske, fick barn och var lyckligt obrydd om vikten men det kom tillbaka, kan det varit 10år senare, vet inte men jag ville vara smal igen och började spy men blev trött på det ganska fort och kom på att ett glas vin gjorde att jag inte hade sug på onyttig mat och på den vägen har jag vandrat, spyr bara de gånger jag överäter, ca 1gång/v men när jag inte druckit nu det senaste har jag inte haft bakfyllekravings och har då heller inte behövt stoppa fingrarna i halsen, kunde äta lite chips, choklad mm i helgen utan dåligt samvete, tänkte tanken på att överäta och spy men kände att jag måste läka min kropp nu, den kommer inte bli yngre (snart 40år) så åt lagom och njöt av det.

Axianne
fre, 2022-08-19 - 20:09

En så oerhört varm dag till. Inne på jobbet var det ganska drägligt men när jag gick ut på lunchen var det som att man befann sig i tropikerna. Den här veckan var jag inte på min vanliga arbetsplats de sista dagarna utan är på ett annat kontor i en annan stadsdel för att lära mig lite mer om mina nya arbetsuppgifter som drar igång på måndag när jag blir "teamleader". Jag gick en liten lunchpromenad i den grymma hettan och passade på att slinka in på både skoaffären och kika på reavaror i klädbutiken. Sedan slank jag in i svalkan på ICA för att köpa hem helgens godsaker. Jag tog det lugnt i värmen och var väldigt avslappnad när jag gick där och lyssnade på radio samtidigt som jag betalade i självbetjäningskassan. När jag stegade ut från livsmedelsaffären kände jag plötsligt en ökad stressnivå runtomkring mig. Tempot var högre. Folk jäktade. Jag höjde blicken och insåg att jag stod utanför ett Systembolag.

Klirrandet och odören slog emot mig när dörrarna öppnades. En lukt av avslagen alkohol från läckande boxar och krossade flaskor. En cocktailstank som liksom aldrig riktigt skuras bort bildade en omisskännlig och ganska kväljande doft som verkligen inte lockar till ett besök idag. Jag följde några personer med blicken bakom mina solglasögon och minnena slog emot mig från en tid som inte ligger så långt borta. En tid när min dagliga lunchpromenad innebar något helt annat än dagens stillsamma lunk och sköna shopping. Minnen från när jag otåligt låtsades jobba medan jag väntade att klockan skulle bli dags för lunch. När jag i regn och rusk, snöstorm eller i tryckande hetta promenerade med min ryggsäck eller dragkärra till det närmaste Systembolaget för att köpa dagens ranson. Ett Systembolag som var ett av de sista som hade betjäning över disk i stället för dagens självplock. Säga vad man vill om att tvingas handla av en expedit som då men det var åtminstone inte lika lättvindigt som när jag under de senaste åren svept in och ut vid öppningsdags och varit klar med mitt köp på mindre än två minuter.

Jag minns känslan av pinsam utsatthet, stress och skam kombinerat med ständig irritation när jag stod och trampade i ett hörn. Suckade och störde mig på hur långsamt det gick. Jag sneglade på andra, tummade på min nummerlapp och låtsades studera etiketterna på flaskorna i montern och se ut som om jag planerade en fin middagsbjudning samtidigt som jag försökte komma på vad jag skulle köpa som inte verkade så alkisaktigt. De få anställda verkade alltid upptagna bakom hyllorna i stället för att bemanna kassan när lunchruschen kom och de tog sig ofta och gärna retsamt lång tid att prata vintips till lammsadeln och diskutera bouquet med kostymklädda äldre herrar än att raska på och betjäna oss törstiga stackare som kände lunchtimmen ticka bort. Detta var egentligen det sista stället jag ville besöka men det var alltså mitt närmaste vattenhål.

Det var mellan 2009 och 2013 jag arbetade i en stadsdel där Systembolaget var just detta gammaldags ställe med personal man snabbt kände igen och redan på förhand visste skulle rynka på näsan åt mina burkar extra stark cider eller billiga boxvin med mest procent för pengarna. Den högdragna blicken och ibland snorkiga fnysningen när man gav sin beställning kändes in i märgen. Jag irriterade mig på det långsamma hasandet längs gångarna och vagnen som hade en grå plastback överst där expediten ställde varorna och sedan skyfflade fram när det var dags att betala. Förmodligen gjorde de inget fel och mina känslor av olust var troligen en produkt av mitt dåliga samvete. Men det var alltid ett obehag att handla där och lik förbannat drevs jag dit varje dag.

När jag väl gjort rätt för mig och föst ned mina varor i väskan så skyndade jag tillbaks till kontoret där jag gick direkt in på toaletten i foajén (inte på min egen avdelning). Första flaskan var mest bråttom. Väl inne på toan halsade jag på stående fot ungefär en halv flaska rött vin. Jag brukade köpa PET-flaskor under en period eftersom de inte skramlade i väskan och inte läckte i korken så som enliterspaketen av papp gjorde när man väl öppnat dem. Någon timme senare var jag tillbaks på toaletten och tömde flaskan. Jag kan minnas kombinationen av plast och surt rödvin som slog emot näsborrarna när jag förde den till läpparna. Att halsa rödvin ur en PET-flaska innebar alltid en viss plastsmak på vinet som jag fortfarande kan rysa vid tanken på. Den tomma flaskan lindade jag in i pappershanddukar och lade underst i den stora papperskorgen. Jag undrade ofta om städaren brukade hitta dem och försöka gissa på vem det kunde vara som var alkoholisten på kontoret.

De korta ruset och lugnet som spred sig i kroppen när vinet landade i magen var min snuttefilt. Det var den känslan jag tyckte hjälpte mig att komma igenom arbetsdagen. Jag upplevde att jag kunde arbeta bättre om jag fick dricka och jag fyllde på ruset på toan oftare och oftare från min flaska i väskan. Jag kände någon form av nästan pervers tillfredsställelse i att göra detta förbjudna och blev ofta lite övermodig av att jag drack. Jag tog mig mer ton än vanligt och vågade mer på jobbet med vin i magen. I många år höll jag på så här. Det är en gåta att ingen kom på mig förrän jag långt senare tappade kontrollen helt. Många var mötena där jag var berusad och ändå på något märkligt vis lyckades verka som att jag visste vad jag pratade om. Jag kunde dock aldrig arbeta nära någon på grund av att jag visste att jag luktade alkohol trots halstabletter och tuggummin, så jag höll redan innan Covid en klar social distans till alla.

Jag inbillade mig under de här åren att jag klarade allt så mycket bättre och att jag inte kunde göra något alls om jag inte drack. Jag kände mindervärdeskomplex och var rädd att jag inte kunde alla uppgifter jag skulle utföra och min bristande erfarenht skulle uppdagas men när jag drack så kunde jag plötsligt allt jag företog mig. Samtidigt hade alkoholen en förslöande verkan på mig och jag blev mer och mer ineffektiv på jobbet. Dagarna kunde gå utan att jag fick något riktigt gjort. Emellanåt hade jag oerhört stressiga perioder när jag försökte jobba ikapp och satt halva nätterna på kontoret med ångest över att jag låg efter, men eftersom jag hade en chefsroll och planerade min tid själv så kom det inte riktigt fram att det var så jag jobbade. Av någon anledning blev jag flera gånger befordrad under den tiden jag redan var djupt i min alkoholism. Tills det slutligen brast alltså.

Idag är jag nog tio gånger mer effektiv som nykter och med en mycket skarpare hjärna. Jag klarar mycket mer än jag någonsin anat, jag har aldrig något att dölja eller smussla med och jag finner stor glädje i att som senior medarbetare dela med mig av mina kunskaper och jobba nära mina kollegor som ofta vänder sig till mig för stöd och ledning. Jag har roligt på jobbet nästan hela tiden även om det kan vara extremt högt tempo ibland men det är bara roligt. Och jag skulle aldrig komma på tanken att ta med mig en stor väska in på toaletten. Om sanningen ska fram blir jag ibland lite misstänksam när jag ser någon annan göra det. Generellt är jag nog lite mer observant på hur folk hanterar alkohol idag än tidigare eftersom jag får så mycket igenkänning hela tiden. Jag tror det är ganska vanligt när man slutar dricka.

Jag skrev om en person på ett företagsevenemang i april som jag såg smygdricka och jag funderade då på om jag skulle prata med henne. En kort tid efter att jag skrev inlägget var hon borta från arbetsplatsen och jag har inte sett henne mer. Ibland har jag funderat på om hon finns här bland oss på Alkoholhjälpen och har läst mitt inlägg. I så fall vore det så fint om hon kontaktade mig på något sätt, för hon vet ju vem jag är och var jag finns.

Nu har jag grävt nog i mina minnen för ikväll. Jag önskar er alla en jättefin helg och på måndag sker något stort i mitt liv som jag gärna delar med er. Jag pratar inte om att jag börjar min nya tjänst, utan om att då firar jag ett år som nykter. 🎂🎂🎂
Det är stort. Megastort!

Kram och var rädda om er! 💝💝💝

Andrahalvlek
fre, 2022-08-19 - 20:24

@Axianne Det är alltid lika fint när du återberättar dina minnen, även om det är minnen du helst hade velat vara utan. Men det är nog viktigt att minnas, och det är en gåva att du kan formulera dem. Och vi vore inte de personer vi är just nu utan våra erfarenheter. Gjort är gjort. Nu är nu.

Jag gillar verkligen inte stanken på Systembolaget. Spår av krossade vinflaskor, en lukt som inte går att tvätta bort. Så förknippad med skam och olust, men också anspänning och längtan. Jag har inte varit på bolaget sen jag slutade dricka. Jag köper mitt alkoholfria på Ica.

Kram 🐘

Ny dag
fre, 2022-08-19 - 21:00

@Axianne Tack för du delar din resa och Grattis till snart ett år! Din berättelse ger mig hopp om att även jag kan lyckas och att livet utan a är så mycket bättre på alla plan. Du känns så stark så jag vågar gratulera lite i förskott! Hoppas du har en fin kväll 🤗🤗🤗

majken_r
fre, 2022-08-19 - 23:57

@Axianne Tack, vilken läsning och resa du tog med mig på. Så fint att få del av, så otroligt att du är där du är nu. 🙌🏼

Se klart
lör, 2022-08-20 - 00:33

Tack för dina tankar, minnen och reflektioner.
Måndag är en stor dag, helt riktigt 🥰
Jag tror att du är smartare än jag - men jag känner också att jag hinner och orkar så mycket mer på en dag numera. Jag har också bytt jobb/befordrats vid tre tillfällen under pandemin. Jag har kunnat jobba både snabbare och smartare- och dessutom njutit av det som gått min väg/bra.
Jag har ibland tänkt att man/jag straffat mig själv pga mitt drickande- och därför rent psykologiskt inte låtit mig själv liksom lyckas. Som att inte vågade.
Jag kände ofta de första två åren att jag liksom lyfte mitt eget glastak flera gånger om, med egen kraft. Så fint att få följa dig på vägen, kram 🥰

Axianne
sön, 2022-08-21 - 15:56

Det finns ett foto som bakgrund i datorappen. En grön kvist mot en klarblå himmel. Några av bladen är lite gula i kanterna men kvisten är frisk och stark och bladen ändå frodiga. Jag tyckte bilden stämde in på min ambition så jag valde den. Det är en ganska usel app egentligen. Jag brukar bara använda den för att snabbt kolla vilken dag jag befinner mig på när jag ska skriva något här på forumet. En liten ikon säger "Motivational quotes" och där ser jag orden "Det blir bättre utan!" som jag själv skrev in under inställningar men hunnit glömma. Så sant det var. Det blev bättre utan. Mycket bättre!

I quit drinking 364 days ago
11 months and 30 days
Since Aug 22, 2021

Det finns också en ikon för "Achievements" där det senaste avprickade var "180 days - Growing Stronger!" men det står inget datum. Nästa framsteg, fortfarande skuggat i grått och knappt synbart infaller i morgon. "One full year!" Kort och koncist. Inte som de motivationsappar i mobilen jag sett där man får applåder och dagliga boostar, kan lägga in egna mål, som räknar fram hur mycket pengar eller kalorier man sparat, hur långt återhämtningen i kroppen har kommit och kanske ger en daglig tanke att ta med eller uppgifter att utföra. Så typiskt mig att inte skaffa en ordentlig app som man har bättre nytta av. Men så jobbar jag. "Kan själv."

Och så har det varit det senaste året: Kan själv! Jag har inte sökt hjälp, inte pratat med någon människa mer än lite med mina barn, inte kontaktat vården. Jag har inte gått på AA-möten eller använt mig av tillnyktringsprogram. Min enda ventil har egentligen varit här på forumet där jag började skriva när jag var 50 dagar nykter. Dock är detta forum en väldigt värdefull resurs. Jag har haft både stöttning och terapi från alla er. Omtänksamhet, vänlighet, styrkekramar, peppning och inte minst massor av återkommande vänliga ord och hejarop från främlingar vars ansikten jag aldrig sett. Medsystrar och medbröder som är på samma väg som jag fast vid olika milstolpar. Jag vill tacka er alla som stöttat mig under tiden som gått och åter igen be om lite ursäkt för att jag är så dålig på att skriva tillbaks. Jag kan inte lova bättring, men jag kan i alla fall säga att jag är medveten om att det är en av mina brister.

Så i morgon har det alltså gått ett år sedan jag kramade sista dropparna ur innerpåsen på den sista BiB med vin jag köpt. Minnet säger mig att just den boxen drack jag med stress för att jag ville få det gjort och avsluta. Det fanns ingen njutning i att dricka upp det sista. Sömn möjligen, men inget direkt rus eftersom min tolerans var så hög. Och det var i ärlighetens namn ganska många år sedan jag förknippade alkohol med annat än sorg, skam och skuld.

Jag vet inte hur jag ska fira årsdagen av min nykterhet men jag ska nog bara glädja mig åt tanken på att det gått så otroligt bra och med stor ödmjukhet tacka för den oväntade chans jag fått att vända mitt liv. Om jag varit aktiv inom AA hade jag nog gått på ett möte för att kunna dela dagen med någon och få en souvenir. Jag minns på den tiden jag var ofta gick till Anonyma Alkoholister att jag var så djupt imponerad över de som gick fram och tog emot utmärkelsen efter ett helt års nykterhet, för att inte tala om den gången en kvinna tog medalj för tio år och jag häpnade. Var det möjligt? Själv visste jag innerst inne att jag skulle dricka snart igen även när jag tog emot alla mina små röda mynt som säger att jag varit nykter en månad. Vid ett antal av dem stannade också mina souvenirer från AA.

Ett helt år utan alkohol trodde jag aldrig någonsin jag skulle klara men ändå har det här alkoholfria året gått så fort. Om man räknar tiden i ångest, saknad, sug, törst och lidande känts det kortare än vad en vecka gjorde tidigare när jag försökt sluta, men räknar man i tillfällen av glädje, lyckorus och underbara känslor så upplever jag det som en evighet. Jag har kanske inte skrivit om det varje gång, men när man (i alla fall jag) nyktrar till och hjärnan får läka så upplever man av och till helt oväntade euforiska rus av glädje och oväntad salighet mitt i vardagen. Nästan lite som när man är nykär. Samma känsla har jag fått emellanåt, helt utan att jag förstått orsaken. Det har bara ansatt mig och fyllt mig med tacksamhet och glädje. En liten bonus förutom alla andra fina och underbara följder som nykterheten fört med sig.

Det konstiga är att under det här året har jag nästan inte alls tänkt på återfall som jag gjort förr. Inte ens första tiden fanns det tankar på att jag skulle dricka igen. Förr vid mina många försök att ge upp drickandet tänkte jag på detta konstant. I synnerhet när jag varit på behandling och gick i eftervård där man oupphörligen pratade om återfall. Innan jag slutade dricka har jag har bokmärkt en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering. I sammanfattningen av en undersökning omfattande 27 studier med 10 565 deltagare som jämförde tolvstegsinsatser (AA) med andra behandlingsmetoder (KBT etc.) står:

"...Tolv månader efter behandlingen var 41,8 procent av deltagarna som fått tolvstegsinsatser fortfarande nyktra. Bland de som fått andra insatser var motsvarande andel 34,5 procent ..."

Jag minns att det var nedslående uppgifter eftersom jag hade genomgått två tolvstegsinriktade behandlingsomgångar på två olika ställen under de senaste åren och inom 2-3 månader efter att jag var "färdigbehandlad" druckit mer än jag gjorde innan. Jag satt till och med på eftervårdsterapin och rabblade sinnesrobönen med vinbox i väskan och bara väntade på att få gå därifrån och dricka mig rusig. Det var liksom aldrig frågan om OM jag skulle ta återfall utan snarare NÄR.

Och nu har det gått nästan ett år utan återfall eller ens tankar på det. Jag är så glad och känner mig starkare än jag gjort någonsin. Hur gick det till? Vad hände? Är det så enkelt som jag tjatat om - att jag till slut nått min absoluta botten? Nej, jag tror inte man måste vänta tills man ramlar ned i det vidriga djup i sitt missbruk som jag till slut gjorde. Jag tror snarare att det handlade om att jag faktiskt äntligen bestämde mig att bli nykter för MIG och inte för någon annan. Det var jag själv som ville. Ingen begärde det av mig. Ingen arbetsgivare krävde det och samtidigt skedde det viktigaste:
För första gången någonsin stängde jag den hemliga bakdörr jag alltid haft öppen även under mina behandlingar och även när jag sagt och trott att jag försökt sluta. För första gången släppte jag min hopplösa och ouppnåeliga dröm om att kunna dricka normalt igen. Jag accepterade att jag inte kan gå runt och tro att jag ska återfå kontrollen över mitt drickande. Det tåget gick för över tjugo år sedan. "You can' t unring a bell."

För många kan nog det steget vara det svåraste att tänka sig när man vill bli nykter eftersom man är så rädd att behöva försaka, mista och vara utan alkoholen som kanske uppfyllt stora delar, om inte hela ens tillvaro under så länge. Man vill inte lämna sin glorifierade bild av det härliga, goda, ljuvliga, roliga festandet och för alltid leva i en torr och tråkig tillvaro som bara är tom och grå. Men så var det förstod jag.

När jag rannsakat mitt sinne så insåg jag att det var så många år sedan det fanns ens tillstymmelse till gott, ljuvligt, roligt festande i min värld. Det mesta jag längtade efter och trodde att jag skulle sakna var drömmar och inte minnen. De fina i livet var egentligen sådant som skett när jag varit nykter. Allt jag fått av alkoholen de senaste åren var bara vidrig skit, elände och fruktansvärda konsekvenser. När jag till slut insåg det - då kunde jag göra slut med vinet.

Om jag fick önska mig en enda sak i present på årsdagen i morgon så vore det att få förmågan att dela med mig av nyckeln till min nykterhet. Om jag fick möjlighet att dela receptet skulle jag inte ta patent på det och sälja. Jag skulle ge bort det gratis till alla i hela världen. 🎁💝

Ha en fin söndag! 🤍🤍🤍

rabbitgirl
sön, 2022-08-21 - 17:26

@Axianne
Bättre kunde du inte skriva. Jag är imponerad.
Jag tror att du avslöjar hemligheten till din drivande kraft: att vara nykter för dig själv. Det är din nyckeln. Jag kan tänka mig, att det är en nyckeln för flera.
Du tror på dig själv och det behövs också.
A tro på sig själv.

Kebne1
mån, 2022-08-22 - 08:12

Så varmt stort och innerligt grattis till ett år utan alkohol. Du är inte bara en stor förebild utan ett levande bevis på att det går att bli fri alkoholens klor. Jag säger precis som du: jag gör den här resan för mig, inte för någon annan. Det är en viktig komponent till nykterheten. 🙏🏼❤️🎈🎈🎈

Andrahalvlek
mån, 2022-08-22 - 09:07

Hurra, hurra, hurra, hurra för dig idag! 🥳🥳🥳 Ett helt nyktert år är verkligen en milstolpe värd att fira storslaget. Och år 2 är ännu bättre! Då stabiliserar man sin nykterhet ännu mer. Blir ännu mer grundad. Vågar stolt berätta om sitt livs viktigaste beslut. Njuter ännu mer 🥰

Kram 🐘