av lillablå

hur mycket är för mycket?

lillablå
ons, 2011-07-06 - 12:39

Vickis!
Var snäll mot dig själv!
Du sitter i en rätt trist båt just nu, och det blir inte
bättre av att du straffar dig själv för att du inte vågar
hoppa i böljan istället... Du kommer våga/orka ta steget
när det inte funkar längre... när du är redo...

Nog för att gravidhormornerna kan ställa till det ibland,
men du överreagerar inte... Mie har precis rätt!!!

Kom ihåg att du och barnet är viktigast för dig!!
Höll på att skriva just nu, men insåg att just nu är ju
egentligen fel, du är ALLTID viktigast för dig!!!
Stora kramar!
/k

vickis83
ons, 2011-07-06 - 15:50

Tack de värmande orden behövdes! :) *kramar om*

Har gått och försökt peppa mig själv idag och samla mod, blir lite arg på mig själv för att jag fegar och det får mig att vilja ta tag i detta nu, så jag hoppas på det bästa! :)

Tack för att ni finns och lyssnar!!! Många kramar till er! :D

vickis83
tis, 2011-07-12 - 12:22

Hej på er!

Hoppas att ni alla haft en fin helg! :)

Här har det varit sådär..men jag har iaf tagit tjuren vid hornen och pratat med min kille, sen om det sjönk in eller inte återstår att se. Han sa att det var bra att jag säger till att jag är orolig etc...men det blev ju ett sjujäkla liv först... jag anklagade ju honom för att vara alkoholist! *inte* Men han har fått sig en tankeställare som han själv säger...

I veckan ska han ut och festa, till mig säger han att det blir lugnt men det återstår att se..sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Men första steget är taget och jag hoppas att det blir någon ändring! :) Hoppet är ju det sista som dör sägs det ju! :)

märta
tis, 2011-07-12 - 16:52

Förlåt min rättframhet, men det känns som om du och din sambo håller på med en katt-och-råtta-lek nu. Du ska jag veta att jag känner igen mig så mycket i dig, hela tiden dessa förhandlingar och ultimatum där han lovar att skärpa sig, där han bedyrar att han förstår och ska ta hänsyn. Du släpper lite på ångensten och oron en stund men du har hela tiden en back-up, CITAT: (sover borta i helgen som kommer om han inte skärper till sig, då ser jag ingen annan utväg, jag är inte hans morsa (som jag så fint fått höra) och jag tar inte mer nu, eller rättare sagt jag orkar inte mer.

Precis så hade jag det, precis så förhöll jag mig hela tiden till x och alkoholen. Det funkar inte Vickis. Jag är ledsen att säga det till dig men du kommer bara att sjunka mer och mer i det här. Att säga till dig vad du ska göra kan jag inte, det måste vara ditt beslut. Men du finns här på forumet av en anledning, precis som jag och många andra här.

Du är i ett särskilt dilemma eftersom ni väntar barn. Jag bodde inte tillsammans med x, hade inte gemensamma barn med honom. Det borde ha varit lätt för mig att ställa ultimatum, lätt för mig att gå. Ändå hade jag ett rent h-ete att ta mig ur min medberoenderelation. Jag vet ju hur svårt det är. Med mitt inlägg till dig så vill jag bara säga att du aldrig kan gå in i en förhandling om hans alkoholvanor, bruk/missbruk, den du kan aldrig vinna. Tro mig, jag vet vad jag pratar om. Jag vill inte på något sätt grusa dina förhoppningar om ett gott familjeliv. Men den rakhet jag möttes av här när jag var risig gjorde att jag lyckades resa mig och bryta mitt medberoende. Jag tror på den öppna och raka kommunikationen.

Styrkekram Märta

märta
tis, 2011-07-12 - 16:53

Hur mår du? Semester snart? Jag har bytt mobilnummer, mailar det nya till dig.

Kram kram Märta

lillablå
tis, 2011-07-12 - 21:40

Hej!
Sitter här med ett lugn i kroppen, som jag nu för tiden bara upplever efter
ett Al-anon-möte... tror varje vecka att det är onödigt att jag går, att det inte
finns nån anledning för mig längre att gå, vad kan det ge egentligen, men
så kommer jag dit, sjunker ner i mig själv och min trötthet och bara lyssnar
till alla fantastiska människors delningar... och pratar själv... och sen
kommer det, lugnet...

cyklade hem idag därifrån, och insåg att jag till och med hade närvaro nog
att titta på lite moln och en sädesärla och le åt en annan fågel.... i vanliga
fall är jag redan hemma i tanken, redan i nästa syssla, vad ska jag hinna
med och vad ska jag göra och en del av mig är fortfarande kvar på jobbet,
i funderingarna på om jag gjorde rätt eller om jag glömde nåt eller....

idag var jag just där på min cykel ute en ganska blåsig och inte jättevarm
kväll, tillsammans med vackra moln och flygande småfåglar... och matten
som sopade undan hundens oväntade hög med en pinne, och kvinnan
som jag cyklade om som hade så fint vitt flygande hår och en kjol som höll
på att åka in i hjulet, och med hallonbuskarna längs vägen som inte fått
några bär än och med spårvagnen som körde i kapp mig vid två hållplatser...

Märta min vän, jag ska ha semester i augusti, hela augusti, tänkte ta mig
lite åt ditt håll och hälsa på en annan forumvän, kanske kan vi ses då också?

Stora kramar!
/k

vickis83
tors, 2011-07-14 - 20:52

...jag tror faktiskt att du har rätt, den här situationen kommer inte att ändra på sig om inte jag tar tag i den... :(

I helgen som var bråkade vi jättemycket men jag blev så arg och besviken och ledsen på honom, och så blir han arg på mig då jag säger ifrån... som att jag inte är fyllechaufför bara för att jag är gravid=glöm det! Och han kan inte säga till sin familj och vänner att låta mig vara och vara snäll och säga att han sagt att han kan köra utan de får hacka på mig... det gör väldigt ont. Blev så idag igen, även om han säger att de skojar så känns det och jag tar inte det mer, jag orkar inte... varför ska jag gå och må skit hela tiden för och oroa mig??!!

Vet bara inte vad jag ska göra...är rädd att jag håller på att gå in i väggen snart, är så konstant trött och orolig...

märta
fre, 2011-07-15 - 12:46

Det enda råd jag kan ge dig min vän är att be om professionell hjälp nu. Du kan kontakta din husläkare och få stöd så det inte blir så dyrt för dig. Jag fick KBT-behandling i två år via min vårdcentral så det gick under högkostnadsskyddet.

Att gå i samtal/stöd/råd är jätteviktigt, det här är ingenting som du eller någon annan av oss klarar ensamma. Syftet för min del var inte försöka bryta upp, snarare ville jag få hjälp med mina känslor och rädslor, hjälp att sätta namn på dem och få struktur på mitt liv. Du ska veta att vi är många här på forumet som gått/går i terapi. Det är också så vanligt med vår problematik inom vården och de flesta möts med stor förståelse och med mycket stöd.

Att du konstant är trött och orolig är inget konstigt, du måste hela tiden förhålla dig till hans drickande och hans ilska och frustration. Att inte känna tillit är förödande för vem som helst. I din situation med ett barn som ni väntar, sätts en stor press på barnets välmående och utveckling eftersom du hela tiden är stressad och din kropp är i beredskap. Jag kan tänka mig att stresshormornerna pumpar i din kropp.

Jag vet inte vad du har för inställning till att gå i samtal. För min del var det min räddning för du ska veta att jag vara nära att dö förra sommaren. Jag pendlade länge mellan hopp och förtvivlan och det slet så innerligt på min kropp. Jag kunde sova flera dygn efter ett bråk, eller efter ett sviket löfte. Jag kämpade så hårt med min tillit men han förbrukade den gång på gång. Du har kommit så långt redan med din insikt. Men det räcker inte. Du behöver också ha ett tajt kontaktnät omkring dig nu och professionellt stöd. Du behöver din styrka, ditt barn behöver din styrka. Och du har styrka även om du inte tror det nu.

Snälla, be om hjälp. Och som sagt, vi finns här på forumet för varandra, för dig med ;-)

Styrkekram Märta

lillablå
lör, 2011-07-30 - 16:01

Hur har du det?
Är du där?

jag har inte orkat läsa, inte orkat skriva, inte orkat med nåt annat än det
nödvändiga på ett tag... tyvärr har jag fortfarande inte fattat att det här faktiskt
är nödvändigt, för att jag ska komma ihåg att gå på mina möten, att jag ska
komma ihåg att lyssna till min kropp, för att jag ska komma ihåg att låta mig själv
ta en paus och bara vara och inte rusa på i 110...

Tredje dagen på min semester. 29 kvar.
Har nog inte varit ledig så många dagar i sträck sedan nåt sommarlov i högstadiet
eller nåt... ger mig lite lätt ångest och panik faktiskt... hur ska jag orka med mig själv
så länge, och vad ska jag göra med bara mig själv som sällskap?

Fast idag har jag haft det bra, cyklade ut till kallbadhuset i morse, solat och bränt
rumpan lite, lyssnat till tanternas skvaller, och vågornas skvalp... badat och läst
och haft det gott... i morgon ska jag nog ta mig till mormor tror jag, hon är 94 och
kan inte gå längre, och jag känner att jag vill ge henne (och min moster som fixar
det mesta, mormor bor i hennes hus) ett handtag med städ och strykning, och så
klart bara sitta och fika och prata och vara... om vädret är bra kanske vi till och med
kan ge oss ut på en rullstolstur?!

Fast jag måste erkänna... jag har den senaste tiden känt motstånd och irritation varje
gång jag ska besöka henne... jag känner inte att jag gör det för min skull, utan det blir
ett måste, en uppgift som ska göras, ett krav, och ett dåligt samvete, och jag VILL inte
göra sånt som jag inte själv vill... har nästan blivit rabiat när det gäller sånt... räknar
kassan ibland på jobbet, och jag hatar det, det är alltid nåt som inte stämmer, nåt
kvitto som saknas eller nåt som har blivit fel från dagen innan, och när jag inte känner
att jag gör ett bra jobb, så vill jag inte göra det alls... har sagt det här till chefen, men
inte fått nåt gehör alls... så varje kassaräkningsdag får jag varna mina närmaste
arbetskamrater: räknar kassan idag: så idag är jag på "det" humöret.... passa er! det
handlar inte om att jag räknar kassan egentligen, det handlar om att inte få gehör för
något jag känner, att det jag känner inte räknas, att jag blir trampad på och inte tagen
på allvar... jaja, hon kommer nog över det, låt henne fortsätta bara... jaja... lilla gumman...
och jag blir galen!

så tack du gamle pojkvän och alkis, för att du visade mig hur viktiga mina gränser är,
och hur dåligt jag mår när jag gör nåt jag inte vill!

Nu ska jag studsa in i duschen, och sen blir det nog lite kakbakning!!
stora kramar till alla i sommarvärmen!!!
/k

märta
fre, 2011-08-05 - 08:07

Det är en lång och mödosam resa att ta tillbaka sitt livsutrymme. I förrgår var jag ute på en ö med två vänner och fröjdade mig. Vi åt gott, pratade mycket och delade våra erfarenheter. Skratt, tårar, allt som hör till när man är med nära vänner. Jag badade i sjön för första gången på två år, har inte förmått mig att åka ut med båten till vår bad-ö efter uppbrottet med x. Och då är jag både seglare och f.d simmare som älskar vatten.

Så när vi åkte in till stan i går kom tårarna på båten. Jag insåg att att jag har tagit tillbaka ytterliga en bit av mitt slivsutrymme. Det var en befriande och mäktig sorg som välvde fram. Det är en lång och mödosam resa tillbaka, men jag har accepterat att det måste få ta tid.

Styrkekramar till alla kämpar/ Märta

Lelas
fre, 2011-08-05 - 16:22

Heja dig, Märta! :-)

/H, också seglare i själ och hjärta

märta
sön, 2011-08-07 - 14:48

Alla mina inlägg finns här hos lillablå samt hos Mie. Jag startade aldrig en egen tråd

Kram Märta

lillablå
fre, 2011-11-18 - 20:07

jag har inte glömt er!
jag har bara inte haft ork eller energi att logga in...
bestämde mig för att inte skriva eller läsa här under min semester i somras, och sen har det bara inte blivit av, och inte heller har jag kommit iväg till al-anon... en vacker dag går jag dit igen!

allt är bara bra, jag lever ett rätt gott liv, trots åldersnoja och ensamhetskänslor. jag har många goda vänner, men när hösten kommer blir det extra tydligt att jag är singel, och att de har sin familj att mysa med, inte lika lätt att hitta på nåt, eller spontant ses.

har fortfarande ett ansträngt förhållande till alkoholen, har svårt för att se folk berusade, svårt för att höra hur pappa och bror diskuterar var man hittar den billigaste spriten på flygplatsen på väg hem från Afrika, och jag vägrade ta in en liter sprit åt pappa, varför vet jag egentligen inte... men så är det, och det får vara så, tills det inte längre får min kropp i stridsberedskap....

mina vänner, ska läsa era trådar nu, jag hoppas att ni alla mår bättre än sist, och till alla nya fina, välkomna, jag hoppas att ni ska finna den tröst och det stöd jag fann här när jag behövde det!
stora varma kramar!
/k

Mickey
fre, 2011-11-18 - 20:13

Lillablå lika go som vanligt. Man blir glad när man ser ditt nick igen och läser dina rader! Hoppas du träffar någon om det är vad du vill. Du har ett stort hjärta! Vänligen/Mickey