Idag ska vi fira älskade äldsta dottern med kalas på restaurang. Noll jobb för någon av oss, och hon har precis fått löneförhöjning så hon har råd att betala (hennes egna ord). Men drickat får folk betala själva, någon måtta får det finnas. Vi har fått förbeställa maten och jag ser fram emot en grilltallrik med olika sorters blandat kött bland annat. Efter maten blir det tårta.

Jag frågade dottern om det var okej att jag tog initiativ till födelsedagssång och hurra-rop. Så det inte blir pinsamt för henne. Hon svarade att eftersom hon själv gillar att sjunga för andra så får hon väl bjuda på det. Hon har tidigare sagt att hon helt saknar pinsamhetsgen. När hon gick i skolan tyckte hennes kompisar att deras föräldrar var pinsamma i parti och minut, det räckte att de bara visade sig. Sådan har vår äldsta dotter aldrig varit, trots att jag har dykt upp både då och nu i olika skolsammanhang.

I morse la jag ut bilder på dottern som bebis på fejjan och instagram. Fyra bilder, en vardera ihop med mormor, morfar, farmor och farfar. Sen skrev jag en text till som lyder så här: ”Idag ska vi fira att den här sötnosen har fyllt 25 år. Hade jag inte haft bildbevis så hade jag knappt trott det. Jag brukar skoja om att E föddes vuxen, för hon har verkligen så många fler vuxenpoäng än båda sina föräldrar. Och det är precis så som det ska vara. Våra barn ska ju bli en 2.0-version av oss själva. Men i E:s fall är hon nog en 20.0-version jämfört med mig och sin pappa. Så klok och empatisk, driftig, diplomatisk, smidig, praktisk, strukturerad, rolig, trevlig, omtänksam… Jag kan hålla på hela dagen och rabbla superlativ. Men jag nöjer mig nu, med ett hejdundrande grattis! 🥳🥳🥳”

Jag känner mig utvilad efter nattens sömn, och mer utvilad hinner jag bli innan festligheterna drar igång vid femtiden. Så taggad och pepp på kalas är jag. När dottern i somras började tala om eventuellt kalas blev jag helt kall och varm och kall igen. Jag sa åt henne att jag så gärna hade velat fixa kalas åt henne, men då mådde jag fortfarande så dåligt att jag inte ens visste om jag kunde delta på kalaset. Sen väckte jag idén om att hålla kalaset på restaurang, för att slippa allt jobb, och på den vägen är det.

Kram 🐘

Vad fint @andrahalvlek, en sån fin dotter du har- eller snarare två. 😍 Vi har vissa av våra familjefiranden på restaurang- och har även haft när barnen var små. Avkoppling för alla- och en lyx. Hoppas det blir en fin kväll! Och att helgen också blir vila-efter denna första vecka på jobbet som du fixat så bra! Kram till dig fina vän 🥰🌸

Fint @Andrahalvlek ! Bra idé med restaurang. Om en vecka kommer min bror med partner till stan på kryssning för att han fyller 70. Jag är i valet o kvalet om jag skall ordna lunch hemma el på restaurang. Få se vad det blir!

Kalaset var toppen från början till slut 🥰 Jättegod mat, som alla 20 pers fick varm samtidigt. God tårta, med mycket chokladmousse. Trevlig sällskap, och dottern cirkulerade och satt vid olika ställen vid det långa bordet för att få en chans att prata med alla. Kanonfina presenter fick hon också. Bäst av allt - dottern var supernöjd, hon strålade som en sol hel kvällen ❤️

Nu ska jag snart köra till huset och hänga med döttrarna några timmar, plus deras pappa och äldsta dotterns sambo. Vi ska grilla korv till lunch och jag har fått i uppdrag att köpa med mig majskolvar från en gårdsbutik. I eftermiddag ska jag gå med min mamma och rösta. Jag bävar lite inför eventuella köer, men min mamma har ju rullator att sitta på så det reder sig nog.

Allt blir som det blir och går som det går. Jag kan inte påverka valutgången, men jag kan bidra med min röst. Glöm inte att rösta du också - varje röst räknas!

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vad roligt att höra att kalaset blev så lyckat och bra🥳. En riktig superdag! Ja, vi kan bidra med vår röst och hålla tummarna för att inte att värderingar som allas lika värde och rättigheter förlorar. Det vore ödesdigert!

Kram❤️

Idag vaknar man upp till… ovisshet. Det skiljer tydligen bara 50.000 röster mellan blocken så inte förrän på onsdag kan en segrare utropas. I min egen hemkommun har koalitionen M+C+KD styrt i två mandatperioder. (Innan dess styrde S+V.) Nu ser det ut att bli SD+M+KD. SD är det andra största partiet efter S i min hemkommun. Både S och C har sagt tvärnej till att samarbeta med SD, medan M och KD tidigare har sagt ’kanske”.

Min mamma sa igår: ”Skönt att det äntligen är val så vi slipper höra på detta mer, det börjar bli tröttsamt.” Tji fick hon, vi lär i media få ta del av politiker som ska älta och tjafsa och diskutera högljutt i många veckor till, kanske månader.

Ja, ja. Livet går vidare.

Kram 🐘

Jag har listat åtta kriterier som jag vill uppfylla dagligen. Det är min målsättning, även om jag inte kan uppnå det varje dag av olika skäl. Antingen så hinner jag inte, eller så orkar jag inte. Båda delar är giltigt förfall. Men jag ska alltid försöka hinna med mina åtta kriterier dagligen.

De åtta kriterierna: Gympa, Kettlebell, 7.000 steg, 0 choklad, 0 glass, nötter, smoothie, meditation.

Vecka 1: 47/56 ✅
Viktminskning: 0 kg

Jag är lite besviken över att det inte har synts på vågen, men jag har i alla fall inte ökat i vikt. Och detta är i huvudsak en livsstilsförändring. Jag vill skapa rutiner som min kropp mår bra av. Gympa och kettlebell frestade dock på min otränade rygg rätt så mycket, så jag fick pausa från det några dagar.

Jag har ätit tårta två gånger under veckan, men jag har inte ätit choklad eller glass - och det är första veckans riktigt stora vinst! Jag har också uppnått minst 7.000 steg 7/8 dagar och det är jag väldigt nöjd med. Heja mig!

Kram 🐘

Jag fick till mig att vid viktminskning så försvinner fettet först inne i kroppen och det märks inte på vågen. Är osäker på om det stämmer men ser nog på min egen våg att det kan ligga ett korn av sanning i det. Hur som kändes den uppgiften som en liten lättnad :-)

Jag träffade min psykolog igår. Vi har träffats regelbundet sen jag var sjukskriven första gången 2007. Vi träffades också i våras, men från mars började jag lämna återbud och jag svarade inte när hon ringde eller smsade. Jag var för dålig, jag var inte ”behandlingsbar”. Hon nådde inte fram till mig.

Igår när vi träffades sa hon gång på gång: ”Det är inte bara utmattningsdepression, det är något mer.” Hon är helt inne på att jag bör utredas för bipolaritet. Just för att jag ska få rätt hjälp och medicinering, för att jag inte ska bli lika dålig igen.

Hon sa också att det är viktigt att jag blir bemött på rätt sätt av vården. Att säga till en riktigt deprimerad människa att de ska aktivera sig ur depressionen är skuldbeläggande. Eftersom individen inte har förmågan att just aktivera sig ur depressionen, så känner hen sig skyldig till att förvärra sin depression. ”Det är mitt eget fel att jag mår så dåligt, om jag bara orkade/gjorde…” osv.

Råden man får är sagda i all välmening, men de faller liksom inte i god jord. Det känns istället som att bli spottad i ansiktet. I det läget är man inte ”behandlingsbar”. Man har inte förmågan att varken ta beslut eller förmå sig att göra sådant som man skulle må bättre av. Jag kan allt i teorin, jag vet precis vad man ska göra för att må bättre, men jag kan inte förmå mig att göra det när jag mår som sämst.

När jag träffar min läkare på psykiatrin nästa gång ska jag fråga hur en utredning går till och vilken typ av medicin och behandling som i så fall erbjuds. Och sedan ska jag fatta beslut om ifall jag vill utredas eller inte. Min dotter psykologen sa att en fördel är att om jag är bipolär så får jag stanna som patient inom psykiatrin istället för att slussa tillbaka till vårdcentralen.

Samtalet med min psykolog gick i alla fall bra igår. Jag uppdaterade henne om vad som hänt sen sist vi sågs, och vi hade ett bra samtal om det som hänt. Och sen pratade vi som sagt om skuldbeläggande och eventuell bipolär-diagnos.

När jag började må bättre i somras smsade jag henne och bad om ursäkt för att jag hade gjort mig okontaktbar i våras, så det fanns inget otalt mellan oss. Snarare var det nog så att hon verkligen vill var efterklok, för att både hon och jag ska lära oss något av detta. Själv har jag ett enda syfte med att eventuellt utredas för bipolaritet: Jag vill aldrig må så dåligt igen.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Ja, tänk så viktigt det är att bli bra bemött av vården och även på andra ställen. Att känna egenmakt, delaktighet, inflytande och kunna påverka den egna behandlingen så den blir anpassad efter ens egna förutsättningar och behov. Det skapar tillit och förtroende och en lust att samarbeta. Sedan är det viktigt som du säger att inte bli skuldbelagd och det krävs en hel del förståelse för hur man kan fungera när man mår dåligt. Man tycker att vården borde ha denna kunskap, men kanske stress och överbelastning orsakar att man inte har tid med sina patienter.

Skönt att du mår så mycket bättre nu och orkar med samtal och fundera på vad som verkar vara bäst för dig.

Kram❤️

majken_r

@Andrahalvlek tycker om att ta del av dina funderingar och tankar. Det är en fin förmåga att kunna vända och vrida på perspektiven, och lyssna till vad man själv behöver och varför. Kram🍃

@vår2022 Men visst är det sorgligt att vårdpersonalen är så stressad 😢 Båda läkarna jag träffade på vårdcentralen beklagade sig över arbetsbördan. Båda läkarna hade sagt upp sig och skulle sluta inom en månad. Och det faktumet lade de i knät på en deprimerad patient, som inget hellre vill ha än kontinuitet.

Jag är så oerhört tacksam över att jag fick komma till dagpsykiatrin i min hemkommun till slut, tack vare vändan in på psykakuten. Jag tänker hålla hårt i den läkare jag fått nu, även om han ser ut att gå i pension när som helst. Han ska ha semester i oktober, men då klarar jag mig utan honom ett tag.

På vår nästa träff 27/9 ska vi bestämma takten för fortsatt upptrappning på jobbet. Sen kan han få vara ledig några veckor. Han har jobbat hela sommaren. ”Jag jobbar när småbarnsföräldrarna behöver vara lediga”. Stort hjärta har han också.

Kram 🐘

@majken_r Jag mår bra av att skriva, när jag skriver börjar nästan orden resonera med sig själv. Det funkar som en slags självterapi för mig. Jag mår också bra av rutiner. Och att skriva listor och bocka för och sätta larm i mobilen är nog viktigare än jag tror. Om det är så att jag är bipolär så har jag förstått att det är en verksam strategi. Skapa hållbara rutiner och hålla sig till dem. Lägga sig samma tid varje kväll tex.

Jag är oerhört transparent med mina egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Pratar om det med vänner såväl som okända. Har till och med skrivit en liten krönika om det i den tidning jag jobbar på. Fick en dagens ros av en läsare för att jag skrev om utmattningsdepression. ”Jag vill läsa mer i tidningen om denna fruktansvärda sjukdom.” Från många olika håll får jag tack och fina ord. ”Du är en bra förebild som pratar öppet om det.” Och jag tänker: Inget ont som inte har något gott med sig.

Kram 🐘

I morse hade det hänt lite på vågen, och jag hoppas att det inte var en engångshändelse. Men det är vad vågen visar måndag morgon som är intressant på lång sikt. Det känns dock som att jag åtminstone satt stopp på den skenande viktökningen, och det är jag tacksam över. Man får vara glad över det lilla.

Att bli deprimerad är sannerligen en ofrivillig jojobantning. I våras när jag mådde som sämst åt jag knappt någonting. Jag rasade i vikt, även om jag har en del att ta av. I mars nådde jag den lägsta siffran på vågen på årtionden. (Fast jag borde egentligen gå ner ytterligare 10 kg under den siffran, för att få schyssta BMI-siffror.) Sen den bottennoteringen i våras har jag gått upp 20 kg. *boom*

Anledningen till att jag har gått upp i vikt är att antidepp-medicinen gör mig hungrig och sötsugen. Och har man ”svält” ett tag så har man en benägenhet att stoppa i sig utan hejd. Så nu sitter jag här med typ 30 överviktskilon, som jag behöver gå ner för att skona min kropp.

Jag har nyligen köpt större storlek i kläderna (st 52 i byxor och 46/48 eller 2XL i överdelar), men det är ju bara kosmetika. Mina fötter och ben kvider för varje steg jag tar. Mitt hjärta får jobba stenhårt. Jag flåsar när jag går uppför backar, på ett sätt som påminner mig om riktigt tjocka människor. Jag är en riktigt tjock människa numer, men jag kan knappt förlika mig med det 😢

Man kan minst sagt säga att jag har fått ett stort problem i mitt knä. Jag jobbar samtidigt stenhårt med att inte låta mitt utseende och kroppshydda definiera mig som människa. Jag letar inte efter folks reaktioner på hur de reagerar på min större kroppshydda. (Jag ser inga reaktioner, även om de säkert finns.) Själv reagerar jag inte heller om kollegor har gått upp i vikt.

Tvärtom tar jag plats på samma självklara sätt som jag har gjort tidigare på min arbetsplats. Jag vet att jag är omtyckt och efterlängtad av mina kollegor - och jag har saknat dem också massor. Vi tjötar och skrattar, har riktigt roligt ihop. Och jag tänker inte på min höga vikt mer än när jag klär på mig, ser mig i spegeln, och flåsar i uppförsbackar.

Jag vill dock inte banta, det är inte hållbart i längden. Jag vill hitta och fullfölja hållbara rutiner för mat och träning - som håller över tid och ger resultat på sikt. Lyckas jag gå ner i snitt 0,5 kg per vecka så är jag supernöjd.

En nyckel till det är tex 0 choklad och 0 glass. Inte ens på helgen är det okej med choklad och glass, för det väcker bara mersug. (Precis som med alkoholen.) Nu har jag varit helt utan i 9 dagar och jag känner inget sug alls faktiskt. Jag påminns dock när jag ser berget av choklad vid kassorna i affären, men sen tänker jag på ✅ som jag vill sätta i rutan för 0 choklad, och då går jag förbi chokladberget.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Kul att det händer saker på vågen och att du varit utan gotter i 9 dagar!🥳 Det är precis som du skriver om fakta, det är bara att nöta, nöta, nöta. När jag gått ned har jag tänkt att det spelar ingen roll hur mycket i veckan bara trenden går åt rätt håll och att det är en livsstilsförändring, precis som med alkohol. Det har gått sakta ned men säkert. Och precis som med alkohol kan jag aldrig släppa och tänka på vad jag äter. Men det blev mindre och mindre svårt att avstå sött och kaloririk mat ju längre jag hållit på. Det är lite mer som att vara ”måttlig”, man måste förhandla med sig själv om det man stoppar i sig och i vissa sammanhang är det totalt förbjudet och inget förhandlande alls. Men allt blir lättare att hantera ju mer man avstår och när man ser effekter av att avstå.

Så hållbara rutiner för mat och träning och minskning med 0,5 kg i veckan är hur bra som helst. Det gäller att ha tålamod och uthållighet också. Lycka till, du är på god väg❤️

@vår2022 Jag tänker också att likheten med alkoholstoppet är slående. Just därför är det enklare för mig att avstå från choklad och glass även på helgen, då slipper jag suget under veckorna. För varje nollad vecka blir suget allt blekare. Samtidigt åt jag tårta två gånger förra veckan, men det väckte inget mersug efter choklad och glass. Men jag tog två gånger av tårtan 🤣 Båda gångerna. Varför kan man inte låt bli liksom?

Kram 🐘