Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

@Självomhändertagande
Håller med dig, det är svårt att se nyktert på tillvaron då man är inne i det. 🌹
Hjälpte inte att andra berättade om sin oro för mig, "jo, - men han har ju fina sidor också ... "

Då man i efterhand minns saker man bara tidigare anpassat sig till / varit med om. Saker som varit mer huvudlösa än de andra ... 😔
Kram. ❣️

@Självomhändertagande
Så bra att man börjar se närmare på oss anhöriga. Så skönt att få bekräftelse på hur illa det är för oss.
Medberoende begreppet känns som en stor gråzon som jag har svårt att greppa, det verkar inte ha någon tydlig definition.
Bra att man äntligen fokuserar på den anhöriga.
Kram

Att det är risk för psykisk ohälsa och utmattningssyndrom råder det väl inga tvivel om och ja, man försöker anpassa sig till något som inte är friskt och självklart blir man då sjuk själv också. Men sen är frågan varför gör vi det? Att det är ett otroligt lidande för anhöriga behöver man bara läsa här för att förstå, men vi har ju precis som den beroende ett val, men det känns inte så. Det är kanske det som är det sjuka?

En sak vill jag berätta självomhändertagande. Denna veckan lämnar vi tillbaka rullstolen. Min son som man bedömde aldrig skulle kunna gå behöver den inte längre. Han går nu.

@gros19
Åh, jag är så glad för din och din sons skull!
Varför säger vissa människor i vården att det inte går, att man inte kan, att vissa saker inte kommer att hända? Vilka är det som säger det. Jag tänker att det är människor som inte tror på sig själva. Och så tror jag att de saknar kärlek.

Att du kämpar för din son är ren kärlek. Det är så inspirerande att höra om eran resa! Tack för att du delar!

Tack för dom orden det betyder mycket för mig. Det är ju fortfarande en kamp. Det finns en sak till som hänt och det tyckte t.o.m. läkaren var otroligt. Min sons hjärta skadades av troligen en hjärtinfarkt som han hade när vi första gången besökte sjukhuset och blev hemskickade. Hjärtat hade p.g.a. skadan inte full kapacitet men med livslång medicinering skulle det nog ändå fungera tillfredställande. Detta besked fick vi för tre månader sedan. Vid senaste undersökningen för en vecka sedan hade hjärtat läkt och hade full kapacitet. Sånt behöver vi mycket av det skänker hopp.

@gros19
Vilka otroliga nyheter! Kommer plötsligt att tänka på mellanstadiet, då orden tro, hopp och kärlek stod på många vykort som jag förknippar med en klasskamrat. I den åldern tänker man inte så mycket på innebörden, men under livets gång förstår man att det är ord som har betydelse. Och jag tror att kärleken är störst av allt. Jag tror att kärlek kan flytta berg när berg behöver flyttas. Kanske kampen inte behöver vara samma kamp längre. Jag hoppas att ni kan landa i dessa förändringar. Och bara stanna upp och känna tacksamhet för alla goda nyheter. Just nu. Det är så vackert. Och hoppfullt!

Nuet. Livet. Adhd. Triggers. Död. Sorg. Prioriteringar och ett ständigt sorterande. Det är intressant att vara en människa. Jag ställde en fråga till AH om att radera mitt konto. Kände att jag behövde sortera bort detta forum. Jag funderade i ett par dagar. Och ställde frågan om det gick att radera. Svaret kom snabbt och det fick mig att tänka om. Jag hade inte en tanke på att jag har bidragit med en del erfarenheter som kan vara bra för andra. Jag blev påmind om att jag delat med mig. Jag stannar. Jag låter det vara som det är.
Jag är i sorg. Och jag var arg. Arg på att jag inte gjort de bästa prioriteringar tidigare. För en kort stund arg på mitt ex. Och kom på mig själv, att jag är ansvarig för min arghet. Mediterade. Uppmärksammade. Släppte taget. Övar. Hela tiden.
Det är så intressant. Att vara en människa. Och observera. Och upptäcka meditationens kraft. Att göra den. Och vara i det som är. Acceptera, släppa taget, gå vidare. Om och om igen. Upprepningar. Och påminnelser.
Och att vårda sig själv. Och vårda de relationer som är viktigast. Just nu. Livet just nu. Här och nu. Nu andas jag och min katt ligger intill och andas. Idag skriver jag. Och det är det bästa jag vet. Jag hade kanske inte skrivit om det inte var för att jag hade en massa storys som vill ut. Från mitt liv med mitt ex. Det där livet som jag aldrig önskade. Det där livet där det förväntades att jag skulle vara sminkad och klädd i särskilda kläder. Det där livet som jag aldrig uppskattade. Bland andra som inte lever. Andra kvinnor som är klädda i patetiskt påkostade attribut. Och som tar kola eller dricker sig berusade. För att de inte orkar med att vara den där perfekta frun. Man kan ju undra varför.
Jag tackar mig själv, för att jag aldrig accepterade det spelet. Jag var tydlig, att det där spelet kan han glömma, att jag deltar i. Men jag fick höra om spelet de andra fruarna deltog i. Och idag förstår jag de där fruarna. De har barn med männen. Jag har inte barn. Men jag har börjat observera hur det är. Det finns fruar som vill lämna, men de kan inte. De har inte råd. Och jag förstår att vara tacksam för min ADHD. Den har aldrig accepterat gåvor eller trams. Jag sålde aldrig min själ och jag är inte till salu.
Texten hör nog inte hit. Men jag behövde skriva detta. Här och nu.
Var varsam med dig själv och andra. Livet är här och nu. Vad är viktigast. I ditt liv.

Sålde inte heller min själ självomhändertagande och jag tycker det nog det hör hit i allra högsta grad. Har kämpat jättemycket för min son och för att han ska få ett boende som passar honom, där han kan finna ro, vilket är det viktigaste just nu. Det har varit många som haft åsikter och stora möten med läkare, sköterskor, föreståndare, arbersterapeuter, biståndshandläggare osv........... Förslagen vi fått har mitt huvud kanske kunnat acceptera, men inte min själ. Jag har varit ensam i min kamp för jag har inte vågat be om stöd, för tänk om någon skulle få mig att vackla. Idag kunde jag meddela alla på ytterliggare ett stormöte att inget av förslagen jag fått är aktuellt. Så skönt att inte vackla och plötsligt fanns det andra alternativ.

Vet inte om jag berättat, men vi kan gå i skogen igen. Min son har en enorm styrka. Han gick fastän han inte kunde och idag har vi lämnat tillbaka rullstolen. Lämna oss får du inte, du behövs. Allt har ett slut så det löser sig utan din inblandning. Tack för att du finns.

@gros19
Wow! Tack för att du berättar att din son kan gå i skogen igen! Det är inte bara hans styrka, han får styrka genom dig, ditt engagemang och din kärlek. Jag befinner mig i en process där jag har lärt mig, att jag måste ha kaptensmössan på. Jag behöver styra mitt skepp så att jag färdas i livet som jag önskar. Destinationen är inte viktig. Men resan är det. Och jag har mött så många olika människor i situationer där jag blivit chockerad hur vissa människor är robotar och inte ser till människan.
Det har tagit mig så mycket tid, efter år av observationer, att helt och hållet gå min egen väg. Jag lever det liv jag vill ha och jag är tacksam varje dag att jag har möjlighet att leva just det livet. Men så har jag vetat hur jag inte vill ha det, i mer än 20 år. När man lärt sig känna igen mönstret, beteenden och lärt sig lyssna på sin intuition, då gäller det att lyssna på den. Jag är så imponerad över hur du kämpat för din son. Jag tänker på en författare som kämpade för sin bror. Jag kom i kontakt med honom för några år sedan. Jag skrev på ett filmmanus och ville tacka honom för att han skrev en bok som hjälpte mig i min återhämtning. Den heter Galenskap och återhämtning och författaren är Jay Neugeboren. Han sände mig en länk till en dokumentär som gjordes om hans bror och den berörde mig så mycket. Jag tänker på dig och din son. Ni berör så mycket.
Din berättelse är viktig. Du är viktig. Din son är viktig. Tack för att du skriver det du skiver.
Och tack för dina ord.
Tack för att du finns.

@Backen123
Vi har mycket att lära av katter. Att skaffa katt som jag gjorde var egoistiskt, men hon räddade mig från att åetrinsjukna i en depression och jag har lärt mig så mycket av henne, att ta hand om mig själv. Det har gjort att vi är generösa med kärlek till varandra. Och det är intressant hur min relation med min katt har påverkat mig som människa.
Tack för dina ord!

Jag rensade min mobil från bilder häromdagen. Då såg jag i blockeringslistan hur mycket mitt ex har prövat ringa mig och de sms som han skrivit. Jag läste. Och tänkte, hur är det möjligt att han saknar så mycket insikt. Jag fick frågan av min sunda pojkvän hur mycket pengar jag gav honom. Hur mycket jag betalade för honom. Så jag räknade på det och fick en chock. Och det är så enkelt att gå vidare och släppa taget om allt som varit. Jag gav honom allt. Och jag är lättad. Över att jag kan släppa taget. För ett kort ögonblick kände jag en stor medkänsla för mitt ex, blev påmind om livet som handlade om hopp och förtvivlan. Blev påmind om hur beteendet var så starkt. När han var ledsen och bad mig höra av mig. Jag lät det vara. Jag raderade. Och kände bara, vilken tur att jag gick vidare. Jag har fått ett nytt liv. Ett liv som jag vill leva. Och kanske det var så, att jag var tvungen att vara så generös som jag var. För att förstå vad livet är. Tid är liv. Det handlar om att leva den tid man är här. Och jag behövde känna på hur det var, att möta utmaningar när jag gav bort allt jag hade. Har levt helt under vad som är rimligt. Men jag har överlevt och klarat mig. Jag har hälsa. Och hälsan är allt. Snart kommer bättre tider. Och jag ser en omgivning som börjar minska på konsumtion. Och prata om elpriser, inflation och utmaningar. Där har jag varit för länge sedan. Och än en gång förstår jag att hälsan är allt.

@Självomhändertagande
Vilket oerhört jobb du gjort med dig själv.
Vilken frigörelse. Du väver in konsumtionen och inflationen också och jag håller verkligen med dig och känner som du ❤️
/från en medsyster som gjort samma frigörande resa och är så tacksam för befrielsen.

@Snödroppen
Tack för att du också delar med dig om din erfarenhet. Idag pratade jag med en väns pappa som har velat hjälpa mig på något sätt. Jag har aldrig tagit emot hjälp tidigare. Har däremot tvingats låta mina föräldrar hjälpa mig. Jag övar på att ta emot hjälp. Nu har jag sovit i 2 h och vaknade i en mening "många pengar". Jag minns mamman till mitt ex. Hon sa att brodern till mitt ex som renoverade sitt hus behövde många pengar till renoveringen. Jag har aldrig varit avundsjuk på andras möjligheter till ett "bättre/finare" liv. Men jag minns att jag reagerade då, denna läkare skulle behöva hjälp med att fixa sitt hus finare. Nu fick hon tillbaka sin andra son till sig, där jag antar att han ännu bor. Då vet hon att den sonen också kostar många pengar. På något sätt triggade den meningen något hos mig denna natt, i en dröm eller tanke. Vet inte. Jag vet bara, att jag under en tid valde att sälja påkostade väskor som jag tidigare köpt i livet, som jag inte hade behov av att bära längre. Och de sålde jag för att ge hennes alkoholiserade son mat på bordet. Om hon visste det då. Hon vet det säkert nu. Jag tror inte att hon behöver sälja något för att ge sin son mat, eftersom pappan drar in en hel del pengar på att fakturera som konsult trots att han har passerat pensionsåldern för länge sedan. Och det intressanta är att han arbetade med missbruk, inom en kommun. Jag är så tacksam för att jag inte fick barn med den stackars behövande sonen. Det hade varit så tråkigt om jag hade behövt ha kontakt med honom resten av livet. Nu retar endast vissa minnen mig. Men å andra sidan, så är det bra drivkraft till att göra den förändring som jag vill göra. Det blev många vårdande år med exet och de åren klarade jag inte av arbeta. Jag har mycket att ta igen. Och eftersom jag har fått tillbaka mina vingar, så tänker jag flyga igen, på ett säkert sätt. Jag har erfarenhet nog av att se upp för en del personligheter. Det är en snårig djungel man ska navigera genom, i livet. Det räcker inte bara att man ska ha ett arbete som är trivsamt, utvecklande och hållbart. Man ska behöva se upp för ondskan och andra farligheter. Och när man ser dem, då är det bara att ta till all säkerhetsutrustning och fly fältet illa kvickt. Jag förstår att jag kan se där branden är på väg att starta. Då lämnar jag byggnaden, innan den glöder. Och i den värld jag rör mig i, där ser jag när gnistor bildas och jag känner doften av svavel innan den infinner sig. Jag har blivit en riktigt rutinerad krishanterare. Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. Innan vi sitter där som årsrika med pensioner som är helt jävla åt helvetet. Jag uppskattar tanken. Den ger mig ro. Och humor. Men jag skrattar inte. Jag bara observerar och konstaterar att jag bara ska vårda de som förtjänar det, när mina nära och kära behöver omsorg. Och allt det här var upp till mig att lära mig.
Tacksam för befrielsen. Tacksam för ett liv värt att leva. Aldrig mer tillgänglig för mitt ex. Aldrig.
❤️

@Självomhändertagande
Det är det bästa jag läst på länge. Älskar kraften i din text!
"Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. "
Så jävla underbart.
Idag vågade jag vara sårbar, ärlig och berätta hur jag kände i en grupp jag är ny i.
I det att jag pratade så kände jag bara ett jävla anamma plötsligt. Det var så härligt att ta plats, säga vad jag tycker och känner och vad jag behöver för att trivas.
Helt rimliga krav : ärlighet, respekt för varandra och våra gemensamma beslut och gemensamt ansvar. Gubbarna i gruppen är så vana att köra över och tycka att de vet bäst och jag uthärdade inte den attityden längre.
Befrielse på nytt. Det spelade ingen roll, efteråt, vad andra tyckte för det var mitt sanna jag.

Återigen vaknar jag för tidigt. Eller egentligen inte. Jag vaknar runt halv fem, fem varje morgon. Bara det att jag vaknade mitt i meningen tidigare och skrev. Drack ett glas mjölk och bredde en smörgås. Att nattäta är inte min grej numera. Men under en medicinerad tid, då var det vanligt i mitt liv. Man kan bli hungrig av vissa preparat som man får av läkarna.

Och apropå läkarna. Så var det ännu en scen jag vaknade upp i.

Jag och mitt ex blev hämtade vid tågstationen en julafton för flera år sedan. Det hade kommit massor av snö. Jag ville egentligen fira jul med min familj, men hade inte förmågan då att be honom fira ensam med sin familj. Så jag följde med till hans. Jag kunde inte ta med honom till min familj, då alkohol inte serveras där. Ingen dricker på jul i min familj. Mina föräldrars barskåp är fyllt med flaskor som kommit som gåvor. De öppnas aldrig. Ingen har behov av att öppna dem.

Pappan möter oss vid tågstationen. Mamman sitter med. Vi kramas. Jag känner inte värmen som jag tycker att jag borde känna, till föräldrarna. Jag vet varför utan att jag har satt ord på det för mig själv, vid den tidpunkten. Jag undrar vad de förstår om sonens drickande, men jag vågar inte säga något. Inte nu, inte tidigare, men snart efter detta möte kommer jag säga något.

Vi sitter i bilen. Och ska åka en halvtimma. Vi får instruktioner om att det är viktigt att släcka när vi lämnar ett rum. Det var inga dyra elpriser då, men det är bra att släcka när man lämnar rummet. Jag vet, jag har sett min egen pappa göra det. Jag är nog inte helt medveten vid den här tidpunkten, men jag följer instruktionerna.

Jag får veta annat också, men det är inte värt att skriva om här. Jag får nog ingen fråga hur jag mår.Mitt ex pratar om hans affärer, som inte genererar någon inkomst. Pappan hjälper honom med pengar för att kunna bjuda investerare på luncher, hålla konferenser osv. Jag har hört samma story om och om igen. Vid den här tidpunkten så tror jag att mitt ex är kapabel. Jag stöttar också, så mycket jag kan. I vardagen. Och jag ger en veckopeng. Till en vuxen man.

Så är vi framme. Det är julafton. Snön ligger metertjock. Deras hur har varit en lanthandel. Tomten är stor. Jag ser ett vykort och jag känner tomhet. Jag undrar varför jag valde att vara här, istället för att vara med min familj. Mina syskon och syskonbarn.

Jag tror att jag behövde se hur mitt ex skulle uppträda med sin bror, svägerska och hennes familj.

Vi kommer tidigt. Hälsar. Installer oss för en natt i ett trevligt sovrum med egen toalett. Det är huset som ska renoveras i framtiden. Jag tycker att det är helt ok. I mina ögon duger gästrummet precis som det är.

Jag ser mitt ex dricka något ur en spriteflaska. Känner lukten senare. Nu är han igång igen. Ångrar verkligen att jag är här, i den stunden. Att jag inte stannade hos min familj.

Men så är det dags. Vi går ner. Och spelar teater. Jag hamnar i ett samtal med pappan, om en dokumentärfilm jag tänker göra. Har filmaren klar och det är inte vem som helst. Han erbjuder sig att göra jobbet utan lön, men jag ska finansiera kameran. Den kostar en slant varje dag. Story är klar. Personen jag ska porträttera är klar för att filmas, men det tog ett par år att lära känna varandra så pass bra, att det skulle bli bra, enligt mig. Jag följde honom i hans liv, med frun, med andra som engagerade sig i en viktig sak.

Jag berättar detta för pappan och när jag har skrivit ner denna dialog senare, så blev det så tydligt för mig, att jag valde att avstå, då pengarna gick åt till att leva med exet. En tid när vi gick på restaurang, då funkade inte hans kort. Och det tog ett tag innan jag förstod det. Att han utnyttjade mig. Och han beställde alkohol utan att fråga om det var ok. Sen slutade jag gå ut med honom med undantag för en födelsedag jag bjöd ut honom på. Dealen var ingen alkohol, men han beställde den ändå. Vi var på Pinchos. Jag hade varit där med en vän och efter att jag berättat om det stället för honom, så ville han gå dit. Han kunde beställa själv. Han kunde inte betala själv. Och han bröt löftet. Igen.

Tillbaka till julen. Pappan lyssnar på mig. Jag hör om hur han har det. Det går tydligen bra. Många som behöver hans program och att han kommer och utbildar. Han fakturerar bra. Kul för honom tänker jag.

Ingen frågar om hur vi mår. Det är fokus på barnen. Såklart. Det är många barn. Läkarparet har det bra, det är lyckat. Eller läkarparen har det bra. Syskonen är läkare. De är unga. De gör AT. De är nästan barn tänker jag. Så unga. Har de gått direkt från gymnasiet till läkarprogrammet. Vad vet de om livet. Bortom forskning och evidens. Om den man jag är där med. Ser deras pappa att han är berusad innan middagen. Vid Kalle Anka. Ser den pappan som pratar om investeringar i vindkraft med mitt ex, att han inte är kapabel nog. Låtsas de bara, eller är de dövade på piller. Jag undrar i skrivandets stund. Är de alla robotar som ser, men bara spelar med?

Mörkret har fallit. Ett ljus syns långt därborta. Det kommer närmare. De vuxna robotarna ropar. Barnen kommer. Alla kommer fram till de stora fönstren. Långt därborta kommer tomten åkandes i en släde. Jag minns inte vem som kör. Var det hästar eller renar. Minns inte. Minns bara skådespelet med människorna.

Julen är lyckad för robotarna. För mig är den ännu hemsk. Ingen ser. Ingen hör. Alla spelar med. Därav robotar. Kom jag på nu.

Jag lägger mig. Mitt ex fastnar utanför huset. Röker cigaretter och dricker. Han kommer till gästrummet på morgonen. Druckit hela natten, som han alltid gjorde i mitt hem där han var en icke betalande hotellgäst. Samlivet var dött. Sedan länge. Jag längtade efter närhet, men inte efter hans närhet. Jag visste inte hur jag skulle få honom att flytta.

Alla sover utom mitt ex. Tror jag. Vet inte.

På morgonen äter vi frukost. Jag minns inte. Har ångest av att vara där med robotar.

Vi ska resa hem samma dag. Vid diskbänken. Minns inte om det är jag som diskar. Minns bara orden som kom ur min mun, efter att mamman sa "Whiskeyflaskan kan du ta med dig hem XXXXXXX" Och jag ryter: DEN KOMMER INTE MED HEM TILL MIG!" varpå jag går ut från köket med torra eller blöta händer minns jag inte.

Jag går uppför trappen till gästrummet. Mamman kommer efter och ropar mitt namn. Jag stannar. Ser på henne med den ilskan inom mig. Hon säger att jag är duktig. Jag fnyser och är arg, går därifrån. Och så fick jag svaret.

De väljer att vara robotar. För de kan inget annat.

7 års läkarstudier. Och 5 läkare i rummet på julafton. Medberoende. Så bra att han bor hos dig och att du tar hand om honom får jag en känsla av varje gång vi ses.

Det är så att man bli spyfärdig av att tänka på hur jag hade det. Riktigt jävla spyfärdig.

Jag inser att jag har varit rädd för att någon ska förstå vem han är när jag skriver här. Men det är för att han har manipulerat mig tidigare.

Jag tror inte att någon kan förstå. Och om det skulle vara så, så är det så. Det är som det är. Det är så här medberoende ser ut. Och det är så vanligt. Jag tycker att vi har veka politiker som inte tar tag i en av de störta sjukdomarna vi har. Alkoholism. Det skulle man ha tagit tag i för flera decennier sedan. Något måste till. Så många som dör i alkoholrelaterade sjukdomar.

Och jag undrar, hur många medberoende läkare blundar.

Korrigering. Det är 6 års läkarstudier. Och om man kan läsa en sarkasm i raderna så var det aldrig meningen att skriva så. Jag har bara en tillfällig arghet som måste ut. Det här blev mitt vårskrik. Men som tur är ska jag träffa en riktigt god vän för en löptur i skogen strax. Och fysisk aktivitet är mitt träningpiller. Funkar mot det mesta. Men då har jag också haft en stor gåva att ha samtal med så fina psykiatriker under de åren jag var sjuk och önskade ett liv utan piller. Min slutsats var, att det var medicinerna som gjorde att jag blev sjuk och underhöll min sjukdomsbild. Nu syftar jag på bipolariteten. När det gäller min adhd så går den inte att bota med träning, men jag kan hantera den bättre genom träning och kunskap. Och jag uppskattar verkligen de läkare som har givit mig verktyg för att hantera mig själv bättre. Jag blev bara less på att se hur avstängda en del läkare var inom familjen. Men jag förstår, med medkänsla idag. Och det går inte att läsa sig till hur man gör inom familjen eller med vänner. Det är erfarenhet. Och förstås mod att våga möta verkligheten.

Alla ni fina som skriver här. Jag tackar er av hela mitt hjärta. Det är ni som upplevt och delat, som är modiga. Och som vågar belysa er problematik.

Det är vi tillsammans som hjälper varandra. Som träden hjälper varandra i skogen. Synd att det ska behövas ett anonymt forum.

På samma sätt som att det är synd att jag inte kan berätta om min erfarenhet av bipolaritet och adhd till andra läkare i min nuvarande närhet.

Det är så jävla mycket fördomar!

Alltid intressant och givande att läsa vad du skriver. Lite nyfiken på vad som du föreställer dig skulle hända om du berättade om din bipolaritet och adhd till läkare i din närhet. Har du mågot att förlora på det?