Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

@gros19
Tack! Det är en bra fråga! Jag vet att den dagen kommer, att jag kommer att berätta. Men de är båda unga och de är just i den ålder jag var i, då jag själv blev sjuk. Så jag minns min egen okunskap om det okända. Hur jag var upptagen med mitt liv och inte kunde sätta mig in i andras liv.

Jag hör hur de talar om just dessa diagnoser. De arbetar nämligen själva med patienter som har mina diagnoser. Och de pratar inte på ett fint sätt, om diagnoserna. De pratar också om andra läkare som har de diagnoserna. Och för min egen skull just nu, så tycker jag att det är oerhört intressant att få den informationen "inifrån" när de inte känner till min erfarenhet.
Men jag vet att det är många andra som har berättat för mig hur vanligt det är med läkare och psykiatriker som själva har dessa diagnoser.
Jag värnar för dessa unga vårdgivare och pratar med dem om att ta hand om sig själva. De har det slitsamt, som det är just nu. På arbetet och privat.
Och de är inte mottagliga för min kunskap. De är inte ens intresserade av mig, vem jag är och vad jag gör. De har egna utmaningar. Och för att svara på din fråga, så skulle förlusten vara att jag missar de ögonblick av möten med dem, som uppstår ibland.
Jag har föreläst för vårdgivare och vet vilka frågor jag får av dem.
Nu vill jag bara vara en närstående som lever mitt liv. Och uppmärksammar den relation jag har till dem. Och till den relation som eventuellt utvecklas. Jag hade ett samtal med min egen psykiater om detta. Hon sa, "de kanske inte heller vill prata om sina diagnoser" och jag minns att hon har sagt tidigare, att 95 % av oss människor har någon diagnos.
Det är värt att tänka på, en stund.

Skulle vara kul att träffa dom andra fem procenten. Kan inte riktigt föreställa mig hur dom är, men samtididigt diagnoser är påfund av oss människor. Som jag ser det skulle vi lika gärna kunna skrota vårt diagnossystem och plocka ihop helt andra mänskliga egenskaper och så kallar vi det något och så hittar vi nya piller. Ser hellre våra diagnoser som förhållningssätt i livet, ett sätt att hantera våra olika livsöden. Kan inte bortse för att vi är mer disponibla för vissa diagnoser och hur våra kemiska ptocesser påverkar oss är jag inte insatt i. Något intressant jag upptäckte för ett antal år sedan var att min son och hans pappa luktar precus likadant, trots att man inte alls befinner sig i samma miljö, inte överhuvudtaget träffar varandra. Det måste ju vara kemiska preocesser och båda har samma skörhet för psykiska sjukdomar, typ psykoser under stora påfrestnigar i livet.

Hej Vänner!!! Loggade in, första gången på länge. Läser bara denna tråd, orkar inte ta i de andra. Känner inte igen den personen jag var som skrev här. Minns bara hur det kändes att vara henne. Nu vandrar jag bara framåt, är mig själv och min dotter nog.
Min mamma envisades med att diskutera mannen, hur mår han, var är hon osv och sa i från till slut. Vill inte höra om hur han mår/står/går.
Nu håller han sig undan sitt fängelsestraff och då ringer han inte heller från sitt nya nummer för han vet ju att jag ringer polisen direkt.
Denna resa var en lärdom. Oj en sådan viktig sådan men glad och tacksam att den inte blev längre. I dag fick jag ett armband av en tjej. Hon hade gjort det av pärlor med bokstäver på. På armbandet står :"Här gillas inget jävla läge". Hade tydligen sagt så på ett möte. Det var fint, ska ha på mig det ofta! All min kärlek till Er alla! Och tack för Ni fanns och finns!

Jag lyssnar till Åsa Nilsonnes bok Mindfulness utan flum: Att leva med sina känslor.
Den är så bra. Jag tog till mig den direkt och jag är bara i början av boken. Jag vill dela med mig de orden som fick mig att förstå vad jag ska ägna mig åt i helgen. Lyssna klart på boken och anteckna. Orden är; "yttre hinder - en relation som skadar självkänslan".
Det blev så tydligt för mig när jag mindes häromdagen hur mitt ex tog mitt kort och använde det utan tillåtelse. Jag sa att det är väl nästan stöld till en person. Och personen sa "det ÄR stöld".
Jag tänker inte älta hur livet med mitt ex var. Jag har ett nytt och bra liv. Men ibland dyker det upp minnen. Och de minnena skapar olika känslor som påverkar ens nuläge, ibland. Och så behöver man ta hand om det som känns just nu. Tänker jag. Ta hand om er och njut av den fina hösten!

@EsterHanna
Det utstrålar så mycket positivitet, lugn och distans från din text. 🙏🤗
Härligt att läsa, undrar ju hur du haft det för det är som du säger ett tag sen du skrev. Här knallar det på, lugnt och skönt med högre sinnesro ...

Må så gott. 🌹
Kram.

@Självomhändertagande
Jag skiljer på att älta och att sortera minnena.
Precis som du säger så är det Stöld.
Jag har själv minne av att han tog mig medan jag sov, jag avfärdade det med att det var kärlek men inser nu att det var mer som ett övergrepp.
Han ljög för mig om att han älskade mig medan han gjorde samma sak med väldigt många. Det är ett känslomässigt övergrepp.
För mig känns det jobbigt men viktigt att sortera minnena som satt känslomässiga spår och sätta rätt etikett på de.
Så är det när man blir manipulerad av en person som saknar förmåga till att ha friska relationer som bygger på omtanke, respekt och sann kärlek.
Höstdagarna är fantastiska och mycket i livet är samtidigt väldigt vackert.
Det är fint när man kan ta in samtidigt, jag känner frid och acceptans i det.
Det är så skadligt med destruktiva relationer, mer än vad man inser när det pågår.
Allt gott, massa kärlek och njut helgen.
❤️

@Snödroppen
Tack för att du delar!
Så hjälpsamt att du skriver det du gör. Det reder ut, för mig. Att bolla tankar här är otroligt.
Och tack för att du delar en sådan hemsk sak. Jag har en annan erfarenhet. Orkar inte skriva här.
Men jag skulle aldrig varit med om det, om det inte vore för mitt ex.
Och det är som det är.
Jag tog hjälp flera år senare.
Och jag läkte.
Igen.
Och så orkade jag göra en del bra saker.
För andra.
Fast de vet inte varför jag gör det.
Men det hjälpte mig att hjälpa.
Och som du skriver.
Det är skadligt att vara i destruktiva relationer.
Man behöver ta sig ur, för att förstå.
Att livet kan vara så vackert.
Sunt och friskt.
Jag sänder allt gott tillbaka!
❤️

Livet. Det är. Det pågår. Det levs. Och så dör någon. Flera dör. En grannes pappa dör, helt oväntat. En nära dör, helt oväntat. En bästa vän till mitt ex dör, dessvärre väntat. Han dog av sin alkoholkonsumtion. Jag har känt han sedan 18 år. Han var glad. Han var snäll. Han tyckte om att prata svenska. Han var norrman. Och han talade svenska som en Stockholmare. När han var full. När han var full så somnade han. När han var full så sa han en massa snälla saker. När han var full så pissade han ner sig. Och en gång pissade han ner sig på en madrass han sov på ute på ett landställe till mina vänner. Det var inte populärt. Han var inte välkommen tillbaka, av mina vänner. Det var en festens dag och alla blev berusade, utom jag. Jag var den enda som var nykter och jag körde mina vänners bil.
En människa som jag tyckte om är död. Jag vet inte den exakta dödsorsaken, men alla i hans omgivning visste, att han inte hade många år kvar att leva.
Han hade så fina vänner. De gjorde en intervention och såg till att han kom till ett behandlingshem. De fixade i hans bostad när han var där. De gjorde det fint. De var vänner med resurser.
Han fick ett stort arv när en förälder gick bort. Ett väldigt stort arv. Det behövde han, eftersom han hade förlorat sitt jobb för några år sedan. Han var en glad man som arbetade med något han tyckte var roligt. Inom service och jag minns när jag handlade av honom. Och han pratade svenska med mig. Han var fin, men han måste ha haft dålig självkänsla. Under alla åren jag kände honom var han ensam. En ungkarl.
Jag tror inte att han gjorde någon människa ont. Bara sig själv. Genom att supa som han gjorde. Han drack sig till döds. Jag skulle gärna delat sorgen med hans fina vänner och gå till begravningen. Men jag ville inte möta mitt ex. Och jag vill inte möta alla de guttar som jag träffat på fester och de som jag sett supa. Det har supits på deras fester i yngre år. Och flera av dessa då unga guttar kunde inte hantera alkoholen. En del super fortfarande. Och en del har lämnats av sina kvinnor. Alkoholen förstör och alkoholen dödar.
Mitt ex skrev och berättade i ett mejl. Jag svarade, för jag var också ledsen att en snäll man supit bort sitt liv.
Och vem vet hur framtiden blir. Jag ville inte ha kontakt. Och jag vill inte heller ha kontakt. Men jag valde att svara kort. Det är intressant hur det är. Det kändes skönt. Det var ett medvetet val, att svara, i det ögonblicket. Och samtidigt så markerade jag att det var orsaken att jag svarade. Att jag inte vill ha någon fortsatt kontakt, men också att jag inte vet hur framtiden blir.
I den bästa av världar så möts jag och min pojkvän tillsammans med mitt ex och en framtida partner. Men för att det ska hända, så behöver jag bygga upp min raserade ekonomi igen. Jag behöver köpa det hus jag fantiserat om att jag ska leva i. Det jag kunde köpa förr, när jag istället gav bort allt jag hade.
Jag är tacksam. För att jag har förstått, vad jag behöver. Och jag är tacksam för att jag gör det som jag behöver. För att jag ska må bra. Och för att jag lever det liv jag vill ha. Och om det skulle vara så, att jag inte kan köpa det huset, så är det inte huset i sig det jag menar. Jag menar bara att jag ska komma tillbaka på den banan som jag var i, innan jag förstod allt det här.
Jag hade ett mycket bra jobb innan jag blev sjuk, innan jag träffade mitt ex. Men jag var så ung och oerfaren. Jag köpte aktier och gjorde bra köp. Jag bjöd vänner på middagar på stan, för att jag arbetade när de studerade. Jag reste, jag konsumerade, jag gjorde så mycket, gick på skapande kurser på helger, där jag betalade allt själv.
Och jag kraschade totalt när jag blev sjuk i bipolariteten. Så byggde jag upp mig igen och min ekonomi igen, med jobb och sparande. Investerade i konst.
Och så mötte jag exet, och kraschade igen, på många plan. Men en sak, som jag inte minns om jag skrivit här. Det viktigaste av allt. Utmaningarna med honom fick mig att besöka yogastudion. Där var jag dagligen. Och det var där och mitt sökande efter svar på varför jag hade blivit sjuk, som jag förstod hur jag skulle bli frisk. Och det kommer jag alltid vara mitt ex tacksam för. Att jag utmanades. Och att jag investerade allt i min hälsa. Jag har mejlat med författare i världen och diskuterat deras sjuka anhöriga. Vi har kommit fram till samma slutsatser. Och om det skriver jag om, i en bok. Som kanske publiceras en dag. I ett annat namn än mitt. För jag har förstått, att i den här världen, så kan man inte ens prata om ADHD öppet. Det finns så mycket fördomar. Tankar. Okunskap. Och i dessa tider, när människor har det svårt. Då är det bäst att lyssna. Och vara närvarande. Och kanske säga några vänliga ord. För att mötet ska bli bra. Oavsett om det sker på mataffären, i porten, på gatan, eller under en måltid med vänner.
Det är tufft nu. För många. Och den tuffaste tiden har inte ens börjat. Jag är tacksam för att jag haft alla mina utmaningar. Jag observerar. Sitter på café och skriver en dag i veckan. Ser stressen, ser föräldrar och barn. Ser vilka som är medberoende. Ser vilka som medicinerar läkemedel jag en gång medicinerat. Ser äldre välja bort matvaror. Två gånger har jag betalat någon annans vara. Och jag tänker att jag gör det jag kan i min vardag för att må bra. Jag mår bra genom att vara medvetet närvarande i mitt liv. Och det innebär att jag är medvetet närvarande i varje möte jag har med en människa. I de planerade mötena. Och i de spontana mötena som uppstår. De som uppstår var som helst. Som de har gjort i hela mitt liv. De som uppstår för att jag har ADHD. Det som är en gåva.
Livet som är en gåva. Det är så märkligt. Att några kastar bort sitt liv. Genom att dricka bort det.
Jag kan bara inte förstå. Men så förstår jag inte heller allt. Och det är som det är.
Njut av dagen. Av ögonblicket. Och lev din dag, så bra du kan. Vad vill du göra för dig själv. Vad behöver du? Om du inte vet vad du behöver, så lyssna. Lyssna till dig själv. Var snäll med dig. Och varsam. Var vänlig mot dig själv och mot andra. Och andra ska vara vänlig mot dig. Jag har övat. Jag har övat på att vara vänlig med dem som snackat dåligt om mig, eller i alla fall snackat. Det är intressant. Jag upptäcker något nytt. Varje dag. Och jag har erfarenhet att andra har snackat om mig. Jag har ju varit sjuk. Så då har många tyckt att de har kunnat ta sig friheten att säga "hon var ju galen" eller något. Och jag har kommit på mig själv säga om andra, den är ju psykiskt sjuk. Och så rättar jag mig. Ja, men den personen är inte frisk. Den har någon form av psykisk ohälsa.
En sak vet jag. Psykisk ohälsa kommer drabba varje människa inom ett halvår. Om inte direkt, så indirekt. Och det har betydelse för hur man pratar om en annan människa.
Jag gör fel ibland och då rättar jag mig. Jag har nämligen aldrig varit någon som skvallrar eller pratar illa om någon. Men jag har upplevt det. Och om det blir för mycket, så skadar det den som redan är skadad.
Men mitt ex fick upp mig ur skiten. Han såg mig. Han valde mig. Och han älskade mig. Det är jag alltid tacksam för. Och alla ni fina som skriver här, om att er man är den enda som lyssnar på er, så vet jag precis vad ni pratar om. Och jag förstår er som stannar. Kanske ni inte är klara för att gå. Det är en process. Och det tar den tid det tar. För mig tog det flera år, att komma ur mitt medberoende. Jag hade inte kunnat ta mig ur det tidigare. Jag hade inte kunnat kasta ut honom. För han var min ventil. Han lyssnade på mig när han var berusad. Han var mitt sömnpiller, även om han aldrig kom hem till middagen. Han kom när jag somnat. Och när han var där, så kunde jag sova vidare. Så behövde jag ha det i ett par år. För jag hatade sömnpiller och dess biverkningar.
Jag älskar ett nyktert liv. Nyktert utan mediciner. Jag behöver ha översikt över omgivningen. Jag behöver vara skarp. Och vaken. I en värld som har blivit helt sjuk.

Jag fick tack. Jag fick ett mejl med så många tack. Mitt ex tackar mig för allt möjligt. Och mina tårar bara rann ner för kinderna. Det är nästan ett dygn sedan. Det som hänt sedan dess är svårt att beskriva med några rader. Jag är så tacksam för att han har tackat.
Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är en ärlig människa. Och jag fick så mycket tack för att jag är den jag är, från mitt ex. Jag fick information om att han har styrt upp sitt liv, utan detaljer. Och jag kände bara tacksamhet att veta, att han också fann sitt tidigare jag. Den han var innan han och jag möttes. Att det finns alkohol med i bilden har sina förklaringar. Att han och jag drack en tid tillsammans har sina förklaringar. Inget jag skulle skriva om här. Det kanske blir en berättelse om det en dag. En dålig erfarenhet vi delade. Som kom att påverka nästan 15 år av mitt liv. Som jag till slut fick hjälp med. Eller jag krävde hjälpen. Fast jag sökte för den under flera år.
Nu är jag fri. Fri från traumat jag var med om. Fri från medberoendet. Och jag har investerat i verktyg, att ta hand om mig. Jag delar dem vidare, med människor som vill och önskar höra om mina erfarenheter, i passande situationer. Jag har läst så mycket självhjälpsböcker, jag har affirmerat, jag har skrivit terapeutiskt med privat lärare, jag har investerat i mitt bearbetande. Och i går fick jag tack från mitt ex. Och jag vet vad det innebär. Han är fri från sitt trauma. Han har bearbetat på sitt sätt.
Jag känner bara kärlek. Till alla djur och alla människor som inte visar ondska. Jag är inte längre naiv. Jag är observerande och avvaktande innan jag bjuder hem, eller bjuder in andra i mitt liv. Jag kollar till och med upp vissa om jag känner mig tveksam. För om det är en sak jag lärde mig efter ett tidigare trauma, så är det att jag litar inte på någon, när min mage säger åt mig, att det är något som inte stämmer. Jag lyssnar alltid på min mage. Och jag är så försiktig. Det finns ondska därute. Och jag har mött den. Och just nu, är jag så tacksam för att jag inte tog livet av mig, som jag tänkte i flera år. Jag fick hjälp till slut. Men jag behövde verkligen kämpa för att få den hjälpen. Och nu landar jag i ännu en gång. Att jag lever mitt liv, precis som jag vill. Jag känner mig trygg. Med mig själv. Jag har tillit till att människan är kapabel att reda ut sina svårigheter. Om man får hjälp. Jag har tro på att människor kan och vill hjälpa varandra. Jag vill bara hjälpa de människor jag möter, utan att ge allt.
Jag har fått tillbaka mitt liv. Och att jag fick tack från mitt ex betyder just nu väldigt mycket. Det är som en sten har fallit och det beror också på att jag känner att han har släppt en sten.
Det viktigaste nu är bara att landa. Och jag kände plötsligt att jag kunde förlåta hans familj som inte lyssnade på mig. De har varit medberoende längre än mig och jag insåg även hur egoistisk jag var som kände så. Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är ansvarig för att sätta alla de gränser jag behöver, till alla människor.
Det är mig det handlar om. Det handlar om mina gränser. Vad jag behöver. Och vad jag har över. Vad jag behöver ge till mig själv. Vad som är realistiskt, att ge till andra.
Bilden i flygplanet, ifall syrgasmaskerna faller ner, då behöver man sätta på sig syrgasmasken på sig själv först, sen kan man hjälpa andra. För utan den på, så blir det svårt.
Nu skrev jag bara och vet inte helt hur det blev. Det blev som det blev.
Ta hand om dig. Och var varsam med dig själv och andra. Livet kan ändras när som helst, om man vill. Vi har olika kapacitet för att förändra. Ibland behöver man ta hjälp. Jag är så tacksam för detta forum. Utan er hade jag inte kommit till insikt, om vad ett medberoende faktiskt är.
Det tar tid. Allt tar tid. Och det gäller att prioritera.
Jag minns ett samtal jag hade med en vårdgivare. Jag minns hur vi pratade om hur jag skulle vilja ha det med barn i mitt liv. Jag minns att jag förstod att jag inte skulle klara av ett liv som en mamma så länge jag hade det som jag hade. Och trots att jag har så mycket verktyg idag, så skulle jag än i dag inte klara av det livet som jag ville ha det. Och det beror på min ekonomiska situation. Jag är på väg att få en anställning, men jag är inte i mål. Jag har sett hur sjukt det är när man faller mellan stolarna. För länge sedan blev jag erbjuden det som kallades sjukpension. Och jag svor högt. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag älskar att arbeta. Men om jag visste hur svårt det var att få en hållbar och trygg anställning när jag hade pratat om min tidigare sjukdomshistoria. Jag fick lära mig en hel del. Och jag navigerar som jag vill ha det i mitt liv. Och tyvärr så tar den resan för lång tid. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen. Jag vet att jag inte klarar en depression till. Jag lever långsamt. Och det blir man inte rik på. Men jag lever och mår bra.
Och jag är så tacksam, för att jag valde att vara kvar och kämpa. Livet är ingen kamp längre. Men jag förstår att det är det med barn, på vissa sätt. Och jag vet för mycket om hur svårt det är, så jag väljer att vara barnlös så länge jag saknar en trygg och hållbar anställning.
Och när jag har fått det, så är det förmodligen försent. Men det är som det är. Jag har redan sörjt, accepterat att det är så. Och jag ska få mitt fjärde syskonbarn till våren. Jag behöver avlasta mina föräldrar med en del. Och de är orsaken till att jag har överlevt alla mina krascher. Utan dem hade jag inte funnits kvar. Vården är bra, men den har aldrig klarat av att ge mig återhämtning utan mediciner. Och det tycker jag är synd. Eftersom jag vet många som saknar en plats för återhämtning. Återigen är vi ansvariga, att själv ge oss tid att gå ut i skogen. Det var i naturen som jag läkte alla mina sår.

Så fint att få det mailet och som du skriver att sen finns bara kärlek kvar. Det har blivit ett slut och man kan gå vidare utan att det förflutna färgar nuet. Upplever detsamma när jag genomgår sorgebearbetning. Det slutar med ett brev till den person det handlar om. Du förlåter och du tackar för det som var fint och du skriver dessutom viktiga känslomässiga yttrande. Man fullbordar relationen, det som aldrig blev sagt och sedan finns bara kärlek kvar. Ett viktigt steg för er båda.

Tack för din kloka text! Behövde läsa precis det du skriver just nu @Självomhändertagande . Så smärtsam men sann. Om hur det val som borde varit självklart att göra för längesen ändå är så svårt i stunden. Fint att du delade med dig av detta, jag kommer behöva gå tillbaka till din text under min egen process att bryta mitt medberoende. ❤️

Jag minns min tid i buren. Varje gång jag öppnade min ytterdörr så klev jag in i buren, där jag var fri fysiskt att röra mig som jag ville, men ändå fången i en bur. Jag minns flera nätter som jag tog min kudde och täcke och la mig i badrummet. Jag stod inte ut, att ligga i sängen bredvid mitt ex. Jag stod inte ut hur han rökte och drack på nätterna och var i alla rummen. Jag stod inte ut. Och ändå stannade jag kvar i min bur, vingklippt i åratal.
När jag gick hemifrån och gjorde de saker jag behövde göra för mig själv och för andra i omgivningen, då drömde jag mig bort, till ett liv som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få.
Till ett liv som jag alltid velat leva. Till det liv som jag har idag.
Det hjälpte mig att drömma. Det hjälpte mig att hoppas. Det hjälpte mig, att jag är sann med mig själv idag. Att jag lever det liv som jag vill. Ingen kan styra över mig idag. Jag har valt min omgivning. Och jag inspireras av alla i den. Jag väljer att möta människor som inspirerar. Och jag vet att jag inspirerar även dem. Vi säger det ofta. Jag säger att jag älskar de som jag älskar. Och jag får höra att de älskar mig. Jag behöver inte vara omtyckt. Jag behöver ha en omgivning som värdesätter mig, lika mycket som jag värdesätter dem.
Vi är varsamma med oss själva och varandra.
Jag har fått nya vingar. Och jag flyger vart jag vill och hur jag vill.
Jag gör en snurr ibland när jag går i staden. Jag hoppar i vattenpölar. Jag kramar träd i parker. Jag stannar upp och ser på människor. Och jag tycker att det är intressant.
Att vi är så många som bara passerar varandra. utan att verka berörda.
I förra veckan såg jag två kvinnor som grät. Jag ville stanna och fråga hur det var. Jag var i sällskap av min pojkvän och han har förstått hur jag är med människor jag möter. Jag är hjälpsam. Men han får mig att förstå att jag behöver hjälpa mig själv i första hand. Jag vet det också. Jag har adhd och har hjälpt alla som jag brytt mig om i hela mitt liv, sedan lekis.
Nu hjälper jag mig själv. Men nästa gång jag är ensam och ser någon kvinna gråta på stan. Då tänker jag gå fram och fråga hur det står till. Och vara den medmänniska jag är för en stund. Och öva på att inte ta situationen vidare. Inte bjuda på kaffe och prata.
Jag behöver så mycket övning på att ta för mig, så jag får en anställning snart. Det närmar sig. Jag önskar att jag hade någon version av mig själv omkring mig. Någon som sträckte ut en hand. Och sa, "du kanske kan börja på min arbetsplats". En vän vill att jag ska arbeta där hon precis har fått jobb, men det är väldigt mycket stress och jag tål inte det.
Jag har förmedlat arbeten till andra sedan jag var tonåring och fick erbjudanden om jobb hela tiden, ändå upp till 25 fick jag erbjudande från höger och vänster. Men sedan kom kraschen med medicin och hypomaniska skov som avlöste varandra. Och så fick jag ta hand om det. För att överleva. För att komma i balans. Jag är tacksam för min resa. Och för att jag hade råd att ägna mig helt och hållet åt min hälsa. Jag blev friskare än "vanligt" dödliga. Nu har jag observerat i åratal. Och jag är bekymrad för hur det är med stress, med drev på sociala medier (där jag inte alls finns) och tänker inte återvända till. Jag testade ett par sk vänner nyligen, de som fanns i mitt umgänge med mitt ex. De vi åt middagar med på fina ställen. Skrev ett fint mejl. Fick inget svar. Förväntade mig inget svar. Visade min pojkvän bilder i helgen, från min tid med mitt ex. Blev helt chockerad att jag levde det liv som jag levde då. Alla män är höjdare idag, alla kvinnor lever ett gott liv tack vare sin män. Mycket är yta, men det finns även värme och jag minns det som var fint. Men för en del är det bara yta och de kvinnorna har blivit sjuka. I alkoholism och andra sjukdomar. Vad vill jag med detta?
Jag vill bara skriva av mig. För jag blev så tacksam att se bilder ur mitt medberoende liv, där jag såg lycklig ut på bilder. Jag hade fina kläder och fina väskor. Allt var fint. Men i hemmet, så var jag i buren. Där jag var vingklippt och inte kunde flyga.
Jag såg väskor jag har sålt. Och jag känner bara tacksamhet. För att jag levt i en bur och tagit mig ur.
Livet är så oändligt vackert, när man är sann med sig själv.
Och tar hand om sig.
Och väljer medvetet sin omgivning,
Första steget är däremot, hur ska jag ta mig ur.
Och hur ska jag finna den rätta omgivningen för mig.
Meditera var svaret för mig.
Och jag slutar aldrig meditera.
Oavsett.
Meditationen guidar mig i livet.