Hej!

Reggade mig här idag, detta blir mitt första inlägg. Jag är en man i Stockholm, 36 år, varannanveckas-pappa till ett litet barn.

Nu börjar min resa. Jag har i många år funderat på att lägga ner alkohol helt, och den 4:e januari nu tog jag äntligen det beslutet. Nu börjar en kamp antar jag.

Jag har ända sen jag flyttade hemifrån i 20-årsåldern grundat, tagit det lungt med öl hemma först, för att sedan på fyllan och villan ramla runt på stan. Dvs, jag har aldrig haft ngt motstånd mot att dricka själv.

Alkohol har för mig varit två saker, dels en fantastisk resa att sitta hemma och lyssna på musik, se filmer och allt sådan blev fantastiskt tillsammans med alkohol. Nästa del har varit att träffa kvinnor, vara på krogen, vilket jag alltid behövt alkohol för att "klara av". Inser hur dumt det låter, men även idag är det största argumentet mot att sluta med alkohol att jag inte kan göra sånt på krogen som jag är "van" vid.

Dock har detta inte varit problemlöst de senaste åren. Kvällar på krogen har alltid slutat vid 7-tiden på morgonen, även fast jag haft familj. Jag har aldrig ngt problem att fortsätta dricka direkt på morgonen, eller vid 12 när jag vaknar igen. Har jag haft chansen så är 2-3 dagar inget konstigt alls med konstant ganska rejäl fylla. Första dagen är typiskt på krogen, dag 2-3 är hemma i sängen med musik och filmer.

Jag har aldrig blivit aggressiv eller så på fyllan, men en hel del konstigheter med att bli utslängd av vakter, en gång fyllecell, konstiga sms, och annat skit har förekommit.

Abstinens och bakfylla har blivit otroligt plågsamma de senaste åren. När jag gjort en av mina 2-3 dagars fyllor så tar den nästan en vecka av panik, ångest och svettningar, innan jag återigen känner mig stark och börjar bli sugen på "fest".

Dessa 3-dagars grejor har gjort att jag ibland tagit ledigt från jobbet, ofta planerat för dessa och avbokat grejor med vänner. Senaste året har jag skruvat på mig för all planering inför ledigheter för att jag istället tänkt på hur jag ska få till dessa dygn.

Dessa dygn är verkligen bland de bästa jag vet, när jag är där. Därav rubriken på detta inlägg.

Det händer även att jag druckit en del när barnet somnat, och nu när jag ensamt har hand om barnet är det ju givetvis helt galet. En av anledningarna till att detta måste upphöra.

Jag har flera gånger under de senaste åren trappat ner till ett måttligt drickande, men det har varat ett par månader innan jag är tillbaks till en 3-dagars grej igen.

Nån sorts vändpunkt kom nu kring nyår, då jag drack måttligt under hela kvällen med vänner, men när jag kom hem fortsatte jag i betydligt högre takt nyårsdagen, den 2:a och den 3:e. I ångesten och tankarna efteråt hittade jag denna sida, och efter ha läst ett par dagar här tog jag beslutet.

Nu slutar jag dricka helt.

Vet inte om det kommer vara hela livet, men på överskådlig framtid ska jag ej dricka alkohol. Jag läste någon här som sa att efter ca tre år upplevde hon att alkohol inte längre upptog något av hennes tankar. Dit ska jag.

Tack för att ni alla skrivit era berättelser, nu börjar jag också min resa.

Dag nr 11 idag.

11 månader. Utan en droppe.

Jag var ute i nattlivet i fredags, dansade halva natten. Lördag, söndag var eufori! Jag har aldrig i hela mitt liv haft så kul ute på stan som i fredags, helt makalöst.

Om jag förut trodde alkohol var en drog som gjorde mig lycklig i stunden, så överträffar att i nykterhet övervinna sina hämningar tusenfaldigt. Vilken kick!!

Detta hade jag aldrig kunnat drömma om när jag la ned flaskan för snart ett år sedan. Vi har så mycket kraft i vårt sinne, som hålls tillbaks av alkohol och förutfattade meningar.

Jag älskar er.

bra och fantastiskt roligt att läsa hur du vänt dig bort från alkoholen och
tagit kommandot över ditt liv. Heja dig! Kramar //A

Stigsdotter

"att i nykterhet övervinna sina hämningar" - måste vara en otrolig känsla!

Grattis till dina 11 månader, starkt jobbat!

Ja, det är en känsla och upplevelse jag inte visste om existerade.

Jag trodde verkligen det största "nackdelen" med nykterhet skulle bli att jag inte skulle kunna vara så spontan, uppåt och galen som vissa utekvällar har bjudit på.

Men det är ju uppenbart inte sant.

Jag läste en bok här om veckan som heter Kunskapens Röst, som handlar om att vi litar alldeles för mycket på den lilla rösten i vårt huvud. Den lilla rösten som vi tror är "jag". Men den talar antagligen inte alltid sanning, då rösten är tämligen felunderättad gällande mycket.

Rösten säger massa saker om att vore det inte gott med öl eller glass, och dansa inte så galet, vad ska folk tro?

Sinnesfrid tror jag är när rösten dels inte tjatar så mycket, och när den väl talar är det som att diskutera med en klok vän!! :)

djupt imponerad av din resa, har följt dig från du "reggade dig" en av de första dagarna i januari. Är det den här boken du läst: Kunskapens röst - En toltekisk visdomsbok av Don Miguel Ruiz och Janet Mills? Det var den jag hittade då jag sökte på nätet. Ha det gott och tack för att vi får följa dig! / mt

ienni

Vem har skrivit boken? (låter mkt intressant) :)

Ja, det är den toltekiska visdomen. :)

Mycket bra bok, även fast den mot slutet hamnar i någon sorts andlig världsåskådning som kanske inte passar alla.

Första halvan som handlar om dig själv vs dina tankar, var det mest ögonöppnande jag läst på många år. Rekommenderas varmt.

Första allvarliga tanken/känslan av att vilja supa mig full kom här om kvällen.

Jag hade spenderat nästan ett dygn med att vrida och vända på mitt gamla äktenskap, mitt förhållande till barnens mor, och hur allt kunde bli som det blev.

Att jag stannade i misshandeln och kränkningarna har jag alltid ansett vara något som var hennes fel, och såren har jag skyllt henne för. Plötsligt i veckan sköljdes jag över en stark känsla av självförakt, ty varför stannar man i ett sådant förhållande om man anser sig själv vara värd mer?

Jag insåg att jag tjatat och kämpat i alla år, just för att jag i nån mening ansåg att jag inte var värd mer. Herregud.

Efter ett dygn av dom tankarna började jag känna mig så trött, så sliten, och hjärnan vill inte lägga av. Då kommer "idén"... Några flaskor vin och jag kommer inte känna av detta.

Jag kollade i skåpet där jag vet att det står en vinflaska, och aldrig upplevt så surrealistiska tankar. Det är för mig helt självklart att låta bli, samtidigt som jag så verkligt kände hur kvällen skulle försvinna och bli "lugn".

Jag kom aldrig närmare än så, tanken om att jag lika gärna kan göra det i morgon eller nästa vecka fick mig att låta bli i stunden. Och någon timme senare kunde jag inte förstå vad som hade flugit i mig!!!

Jag älskar er alla.

När jag skriver idag är det bara från minne, jag kan inte återkalla känslan jag hade här om natten. Jag känner mig starkare och lugnare än någonsin, men det var en läskig kväll.

bibliotekarien

att du lyckades stå emot, men det låter väldigt farligt att ha en vinflaska ståendes hemma!

Nu spökar hjärnan mer än lovligt.

Förut har jag vaknat i halvpanik av drömmar där jag druckit och återigen har dagenefter ångest och så vidare...

Imorse vaknade jag av en dröm där jag druckit, men mådde bra. I drömmen hade jag konstaterat att jag nu efter så långt uppehåll var "frisk" och återigen kunde dricka hur jag vill.

Och som vanligt med drömmar så satt denna känsla i ett tag även efter jag vaknat.

Bevisligen har inte min hjärna slutat processa alkohohol ens efter 11 månader. Otrevligt.

tankar och erfarenheter fredde! Kanske att det är när känslan av avsky "sviktar" som du behöver logik och beslutsamhet? Jag är djupt imponerad av ditt sätt att hantera de olika "faserna" i nykterheten. Allt gott / mt