Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Kriss

Här har jag varit i över två år och läst, för jag kämpar varje dag med alkoholen. Den har tagit över fullständigt, tänker hela tiden på den, planerar, ska inte, men jo, sista idag osv osv...
Men som många säger, tror ingen i min omgivning har den minsta aning om detta.
Men nu känner jag att jag vill ge en kommentar, för jag kommer verkligen att hålla tummarna för dig!
Detta ligger mig så nära om hjärtat.
Många styrkekramar!

Mickey

Du är en sådan fin person Stigsdotter. Det kan jag utläsa av din aktivitet här på forumet och vad du har skrivit. Jag kommer att tänka på dig och hålla tummarna mentalt. Vänligen/Mickey

Stigsdotter

...böner och ljus. Känns otroligt bra att veta att ni tänker på mig även om jag inte vet vilka ni är :-) förhoppningsvis får jag ett positivt besked i slutet av veckan

Jag undrar om det är detta jobbiga som gör att jag inte haft lust att dricka? Jag vet ju inte hur det påverkar därinne i magen (eller vaddå, klart jag vet att det gift som alkoholen är, inte är bra för mig!).

Över tre veckor har nu gått, jag har lyft korken på makens öppnade vinflaskor ett par gånger men stått emot, eller snarare: har inte haft lust att lyfta flaskan till munnen. De senaste dagarna har jag känt ett litet litet sug men inte mer än att jag kunnat slå bort det eller motat det med en chokladbit (!) Så här länge har jag inte varit utan alkohol sedan jag var gravid.

Mannagryn

...det gå bra. Vill inte tänka annat. Ett ljus har brunnit för dig i köksfönstret hela dagen.
Även när vi vilat/sovit. Skönt att du är hemma nu.
Sjukhusmiljön kan verkligen knäcka en när man
är där som patient. Mkt väntan... Hoppas du hade
ngn me dig.

"Läste ut "Ur vulkanens mun". Kände verkligen
igen surandet och ledsnaden. Men inte Anna eller
maken. Antar att alla relationer är olika. Tror det
var vat Tolstoj som sade ztt alla lyckliga familjer är lika, men de olyckliga är olyckliga på sitt eget sätt.

Skönt iaf att du är hemma nu. Jag tror också att
din oro över "riktig" fysisk sjukdom gör att det
är lättare för dig att vara vit. har sett exakt smma beteende för några mån. sen. Inte om att vara
vit men om att få ett slags uppvaknade om vad
man håller på med.

Mvh/M

Stigsdotter

... i eftermiddag ska jag få reda på resultat av senaste undersökningar. Är mycket orolig. Tänk om jag har cancer? Känns som om jag skall få en dom. Känner efter för mycket och tycker att det gör ont överallt (det sprider sig!). Usch. Hur ska man reagera? Hur berättar läkare en sådan sak?

Igår drog jag ur korken ur makens öppnade vinflaska, luktade och kunde inte motstå att smaka en klunk. Det smakade surt, strävt och äckligt. Konstigt vad? Jag som brukar älska vin. Bra så.

Skamsen

...och hoppas såläkaren du träffar är en klok sådan, oavsett svaret du ska få. Hoppar givet på det bästa för dig, håller dig i mina tankar!
Berätta för oss sen hur det gick!
Bra att vinet smakade illa. Där i hittar du ingen hjälp och illa ska det smaka!
Kram!

Gråskalan

Din historia och det du berättar berör mig verkligen. Hoppas du får ett bra besked idag! Vi finns här för dig!

Stigsdotter

Tack för alla tankar och kramar. Tänk att det kan betyda så mycket att bli sedd av alla er som jag bara känner delar av!!

Det visade sig vara en ofarlig tumör som sitter på min lever - kanske har den alltid varit där och det är mer som ett födelsemärke än någonting annat.

Anledningen till att jag sökte hjälp, anfall av smärtor i magen, visade sig ju vara gallsten och det var en slump att man såg den här tumören. Lite otäckt är det att vi kanske går omkring med en massa saker i kroppen som vi inte känner till bara för att de inte ger några symptom (än kanske!). Men, så ska man nog inte tänka med risk för att man blir sjuk på riktigt.

"jaha, vill du ha ett glas vin nu då" sa maken till middagen igår. Nej tack sa jag, jag vill inte dricka i alla fall. Nu har det snart gått en hel månad och jag känner att, nej, varför ska jag dricka? Jag hoppas att den känslan håller i sig, jag tror kanske att det har varit oron som gjort att det kännts relativt lätt att låta bli glaset, förhoppningsvis kan jag stå på mig mot mig själv utan denna oro. Ikväll blir en prövning...

Kram till mina cybervänner, hoppas ni får en skön och stärkande helg!

själv och välkommen tillbaka till livet :-)) Kan kanske vara bra att inte veta alla detaljer om vad som händer i kroppen. Min salige far fick på ålderns höst veta att han knallade omkring med bara en fungerande njure och att den "trasiga" förmodligen varit bortkopplad en mycket lång tid. Han var helt besvärsfri och hade aldrig haft en tanke på att det var så. Som tur var så tillhörde han inte alkissläktet för då hade det nog gått en annan väg :-)

Njut av dagen i dag !

Skamsen

Och sån styrka!!
Belöna ditt nej med något fint - gosiga vantar till vinterns promenader eller en väldoftande duschtvål. Bodyshop är ett underbart ställe för oss som vill skämma bort oss själva en smula... Och ladda upp med något gott vitt bubbel...dubordeköpa en sån där Magnum pommac o fira att det inte var en farlig tumör!
Kram!!