Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

ÄnnuEnVindåre

Jag tror och hoppas att du förstod att jag skrev till dig för att jag uppfattade dig som att du frågade vad vi tänker om hur han väljer. Inte för att jag (enbart?) har behov av att skriva folk på näsan.

Du har rätt om att lära sig att leva i en värld med alkohol överallt. Läser man runt här ser man dock att en del väljer att exponera sig i sin egen takt när de slutat dricka. Man kanske tackar nej till första firmafesten och så vidare. Kanske har jag sett det oftare än vad som är för att jag funderat kring sådant, men ändå. Jag kan inte avstå när någon annan dricker och har därför svårt att se hur det går till. Min bild av en framtida egen nykterhet går just den vägen, att jag får vänja mig av, vänja mig att stå ut med trigger efter trigger i en lång tråd av avvänjning. Och att till slut ska inga situationer längre automatiskt associeras med vin...........häpp!

När jag läste ditt svar för andra gången flög en helt vild tanke genom mitt huvud som jag väljer att skriva ner för att du var så öppen i ditt svar. Jag tänkte att "men tänkt om han är medberoende och inte blir inbjuden i din process och tänk om han då inte får chansen att ta sig ur och förändras i samma takt som du". Jag vet inte ett skit om er men tanken anföll mig helt oväntat och var olik mig.

Men det jag tänker som du beskriver är ju det som är vårt problem. Att man skäms, förminskar problemet och inte på villkors vis vill berätta hur stort det är. Och inte vill erkänna. Det är ju liksom normalnivån och inte ett dugg jättekonstigt. Så fint som du beskriver dina kvinnliga ingifta tänker jag dock att om du bara frågade kanske de med glädje skulle hjälpa dig med det de kan? Att inte dricka vin när du är med under en period.

Och mannen då. Ja jag får lov att ta tillbaka allt (hela magasinet :))om det är som jag uppfattar dig, att han inte vet hur svårt du har det. Jag hade inte förstått allt eller läst på ordentligt. Jag har nog läst allt som skrivits här under några år men inte så regelbundet att jag har uppfattat eller följt er på individnivå. Jag tänker nu att jag borde läst hela din tråd innan jag kommenterade. Jag ska tänka på det framöver.

Du är en stor inspirationskälla.

VinDåren

Stigsdotter

Du har rätt i att jag frågade hur ni tänker. Jag läser inte heller (eller snarare, kommer ihåg) allt som skrivs i trådarna. Man svarar på de senaste sammanhangen men saknar ibland hela bilden. Det får man göra tycker jag, personligen uppskattar jag verkligen och lär mig nya infallsvinklar av alla eras kommentarer!

Här ska vi ha högt i tak tycker jag och inte behöva vara rädda att kliva på varandras tår. Ibland blir det knas när man skriver fort och kanske inte kan förklara / uttrycka tydligt vad man menar.

Inte behöver du ta tillbaka magasinet ;-) KANSKE är det så att våra nära ofta inte vet hur svårt det är .... men de kan väl försöka sätta sig in i det då? Eller fråga?

Jag vet inte om min man är att betrakta som medberoende på det sätt som jag har förstått ordet. Men ibland har jag tänkt att han kanske själv är beroende och därför inte vill/kan avstå själv.

Tack för inspirationskällekomplimangen *rodnar klädsamt*

Det är bra att läsa runt här, får insikter man kanske inte tänker på. Till exempel inser jag nu att min fru är verkligt schyst, hon frågar alltid noga om det är ok att hon tar in vin när vi är ute och äter, och hemma på helgen dricker hon inte vin om vi lagar god mat. Hon har en del eget umgänge, och kan dricka vin i dessa sammanhang, dessutom får hon ju alltid dricka vin numera när vi åker bort eftersom jag kör. Men, hur som helst, jag inser hur tacksam jag kan vara att hon tar hänsyn på ett bra sätt. För övrigt kan jag också känna en lätt irritation när andra dricker, mest för deras illaluktande andedräkt. Men jag har sedan jag slutade i början av oktober aldrig känt någon lust att dricka för att jag ser andra göra det. Glad för det.
/Fenix

Stigsdotter

Lyckades åka på konferens med jobbet utan att dricka en droppe! Hade minst lika kul på dansgolvet som alla andra och var väl inte sist i säng men nästan. Tyvärr verkar summan av lasterna vara konstant för jag fick för mig att det vore gott med en cigarett (slutade röka för länge sedan) och var väl inte så jättepigg dagen efter i alla fall. Faaast, hade nog varit värre om jag druckit.

Väl hemkommen blev jag födelsedagsfirad. Och, fy fasen vad tråkigt när familjen sitter och dricker gott vin och allt vad det nu är! Blev nästan grinig av det och lite förvånad över att det kändes så när konferensdagarna med alla dess tillfällen att ta sig ett par glas var så lätt. Blev till slut tvungen att smyga till mig ett antal glas ur boxar och flaskor. Nej, det är verkligen så, det borde inte finnas dricka här hemma! Idag är jag jättesugen :-(

kalla

Du klarade ju konferansen galant och nu har du bevisat för dig själv hur jäkla stark du är. Jag har också blivit röksugen helt plötsligt, men trodde det var den eviga tonårsrebellen i mig, som hela tiden säger " va fan nått får du väl göra" men den måste väl gå och dö snart :D
Jag tycker du stryker ett stort kryss över släktmiddagen och säger till din man att det skall inte finnas någon alkohol hemma på ett tag.
Nu har du ju prövat det och sett att just nu är det för svårt och då får man ju göra en förändring för att underlätta för sig själv. Jag är så jäkla ego att jag tycker det är självklart att vi inte skall ha någon alkohol hemma just nu.
Så stå på dig och var jätte stolt över dig själv, man kan inte klara allt med en gång/kramar och styrka

Stigsdotter

Jaha, hur var det här nu då? Vad var det som hände? Hem från skola med tröttsura ungar plus grannunge. Varför kände jag mig tvungen att gå på en av makens jättestarka öl? Bara kände för det.

När jag skriver såhär i efterhand minns jag inte riktigt varför det kändes så rätt att dricka ölen och fylla på med diverse gin. Jag blir ju glad och trevlig men har en kortare stubin: grannungen gnäller på maten och åker hem pronto, ungarna mina kivas i badrummet och åker i säng utan saga. Nu sitter jag här och har kli i ögonen av trötthet: något kul och skönt var där... men vad??? Där var en stund alldeles nyss när jag stod i duschen och tänkte ut ett alldeles perfekt svar på ett mejl från en kollega, en lite känslig fråga och här hade jag visst en fantastisk lösning. Vart tog den vägen?

Nä fy, detta alkoholtillstånd är alldeles för oberäkneligt! Man vet aldrig vad som händer! Ena stunden blir man fantastiskt kreativ nästa helt låst och oregerlig.

Tror jag skall ta mig själv till kudden strax (men det vore gott med en klunk till. Eller??????)

Stigsdotter

...får det bli här i min tråd!

Inser att jag står inför vägval i livet. Relationen: Jag har (hade) slutat dricka, gått ned i vikt, börjat äta anti-depressiva tabletter. Min make blir helt plötsligt som jag velat ha honom: uppmärksam, säger söta saker, kramig, vill ha sex osv. Jag: "jaha, nu passar det minsann!!! Tänk om jag blir tjock och deprimerad igen då??? Är jag ensam igen då?". Ju mer fjär jag blir desto mer på blir han. jag blir arg och irriterad - kan INTE leva i nuet och vara glad för det vi (skulle kunna) har nu!

Jobbet: Hur mycket ska man satsa? Nu har en situation uppkommit där jag kan visa framfötterna, pusha fram mig själv och få nya roliga arbetsuppgifter i ett särskilt projekt (som innebär att jag tar fram gamla kunskaper och på ett sätt försöker bortse från att de är gamla och istället för fram dem som nyttiga för mitt företag). Eller också så kan jag ducka bakom mitt skrivord och inte komma någon vart.

Känns lite grann som ödet: här uppkommer en situation där min gamla kompetens skulle göra sig bra på ett sätt som jag aldrig trodde var möjligt inom denna bransch. Ska jag bita ihop och marknadsföra mig själv (=ställa mig själv till allmän beskådan) eller bara ducka bakom skrivbordet och önska att ingen lägger märke till mig och (den dåliga person som är jag).

UnderIsen

Tycker absolut inte att du verkar vara en dålig person utan snarare tvärtom. Du läser och skriver i allas trådar och kommer med pepp o klocka synpunkter....ber om ursäkt för det där med "kloka"....fått känslan att du kanske inte gillar det uttrycket. Du skriver att du blir irriterad på att maken blir mer PÅ när du inte dricker.....det är väl bara ta det och njuta. Har upptäckt lite samma sak hemma....får knappt vara ifred längre ;-)

Vad gäller jobbet så tycker jag absolut du skall visa framfötterna och satsa....tror du kommer må bra avdetta. Du verkar inte vara ngn som sitter o hukar....på det bara.

I morgon börjar vi om S

Stigsdotter

Tack så mycket UnderIsen. Visst är jag en klok människa egentligen. Det vet jag att jag är. Jag tror att jag har en stor portion av det som kallas sunt förnuft och jag har en förmåga att kunna dela med mig av detta.

Samtidigt är jag också en person som lider av dålig självkänsla. Detta i kombination med aningens dålig social kompetens tror jag ofta att folk i min omgivning har lurats att tro att jag är bättre än vad jag egentligen är. "om de bara visste!!" På något sätt lyckas jag aldrig komma folk inpå livet. Man kanske tycker att jag är trevlig, kompetent o.s.v. men när det kommer till att dela med sig av trevligt skvaller får jag inte vara med.

Nå, nu blir det läggdags, kan ju inte sitta här och tycka synd om mig! Imorgon ska jag inte dricka en droppe!

Kram o gonatt till alla vänner härinne!

ÄnnuEnVindåre

När jag läst dina senaste uppdateringar tänker jag på att jag läst i flera trådar att folk kartlägger suget. När det kommer och när det går att stå emot. Eller inte. Konferensen (jobbet, jobbsituationen, möjligheterna?) beskriver du som ren glädje och som att alkoholen/nykterheten var underordnad. Hemmet däremot, i både fest och vardag, verkar trigga suget. I alla fall nu. Det är bara du som vet om det går att dra några slutsatser av det, men utifrån ser ju jobbet ut som något du inte behöver vara rädd för eller något som kostar dig mycket. Gör det dig glad, jobbet?

VD (hö hö)

Dompa

Stigsdotter du verkar vara en riktigt "god" kvinna. Jag och "alla andra" ser hur du stöttar och puschar på varje tråd. Men jag och "många andra" ser även vad Vindåren ser. Ditt jobb och det som händer där tycks du klara galant. Så ja för fan, SATSA. Kan inte bli annat än win-win av det.
Hemmet är en helt annan resa. Där har jag inga tips. Levde själv till nyligen med en smygalkoholist och jag slår mig själv mentalt blodig för att försöka förstå. Jag är själv alkoholist och mitt drickande triggades också igång i hemmiljö. Kände att det var så djävla tråkigt/trist/beige alltihopa. Man kommer hem, äter, ungarna tjaffsar och man tar sig igenom allt för att mötas av....TV. Snacka om idiotförklaring. Själv kunde jag inte ta mig igenom ett djävla program utan alkohol. Så infantilt. Just nu väljer jag bort både TV och alkohol, men imorgon kan det se helt annorlunda ut. Så snälla du. Om du har ork och motivation satsa på jobbet!!! Att hemma är mindre bra kan ändras imorgon och vem tjänade då på att du inte satsade på jobbet. Mycket luddiga tankar men jag tror du förstår./Dompa

Stigsdotter

...det är inte värt det! Verkligen inte! Jag riktigt känner hur kroppen protesterar - vad har du gjort, jag som kände mig så fräsch?

Tar längre tid än vanligt att sätta på ansiktet eftersom det måste grundas ordentligt för att ens komma på. Jag känner mig lite illamående, varm, torr i skinnet, törstig, hungrig, trött, seg, tung i huvudet, oinspirerad. Ganska skruttig egentligen.

Ja hemmet är nog min värsta trigger, i vissa situationer där. Fast jag ser ju också yrkeslivet/valet som ett av mina jobbiga frågetecken att ta tag i (vad vill jag bli när jag blir stor ;-) ska jag verkligen syssla med detta osv. Inte gör det mig direkt glad, har känt mig väldigt oinspirerad sista tiden.

Fast så har jag ju känt inför det mesta, det var ju det som ledde till att jag tog tag i mitt mående inkl. A-vanorna. Fast, nej, det triggar inte igång suget på samma sätt som saker hemma. Kan kanske också vara en bidragande orsak till att jag på jobbtillställningar tidigare druckit för mycket och gjort sådant jag definitivt inte gjort nykter vilket lett till att jag insett att jag måste skärpa mig på den arenan. Även om jag inte är ensam om att hinka i mig en del och jag ju inte var ensam vid det tillfälle som fick mig att sätta stopp... så insåg jag att det finns risk att jag förstör för mig själv om jag inte kan hantera alkoholen i jobbsammanhang.

Ja idag blir ju detta löfte lätt som en plätt: idag ska jag inte dricka något och inte någon annan gång heller som det känns nu .... burp...

Stigsdotter

Jag fattar de luddiga tankarna precis. Just så är det ju. Det sorgliga mitt i allt är ju att det förmodligen ofta är två som känner likadant. Men. Kommunikation. Det är där det brister. Jag vet ju att kommunikation är nyckeln till alla bra relationer, nödvändigheten. Fattar inte varför det är så svårt. Drömmer om ett förhållande där ingenting är för känsligt att tala om, där man kan ha ett tydligt och rakt samtal utan mellanradernaläsningar och egna tolkningar som stjälper samtalet.

Ja det är riktigt. Jobbet är mitt. Oavsett om jag trivs eller inte ska jag ju göra ett bra jobb när jag är där. Lite grann känns det som en ödets nyck (och utmaning!!) att detta tillfälle nu dyker upp. Jag borde nog se till att satsa och tänka på vad mycket jag kan istället för att kunskaperna är gamla och att vissa av dem till stor del försvunnit genom åren (det är bl.a. ett språk som jag inte använt på länge, det försvinner ju då). Men, man kan ju alltid fräscha upp och läsa in sig på senaste utvecklingar osv.

Nä nu ska jag sluta söla, dags att gå till jobbet.

Stigsdotter


Mulletants räkneramsa:

"24+53+15+173+60+77 blir 402 nyktra dagar och 6 med någon alkohol. Senast 4.9 och 3.10. Kan skrivas 402/408, strax under 1%. [...] Idag den 1 februari alltså 24+53+15+173+60+91 dagar"

...den skall uppdateras med mina egna siffror!

29+33+16+2 (5 m.A) t.o.m. 1/2: 80/85

Nu känner jag att det går alldeles alldeles ALLDELES för mycket tid åt att dividera fram och tillbaka med mig själv, dricka eller inte dricka, ångesten och ångern efteråt. Nä, nu får det faktiskt vara nog!

UnderIsen

Herregud.....jag som läst 20 poäng matte på högskolan hänger inte med i den snurran...;-). Vi har ju traglat här och läst o kommenterat men är detta verkligen lösningen. Får känslan av att vi kan teoretisra hur mkt som helst, men det krävs något annat för att verkligen åstadkomma förändring?

Visst är det bra med stöttning och att man känner igen sig, men sen då?

Hej o hå Stigsdotter

Stigsdotter

...till mig själv var det där ju egentligen. Var ju inte meningen att någon skulle få ont i huvudet av att försöka hänga med i mina "teorier" som ju egenligen varken är en teori eller ett matematiskt problem utan istället ett sätt att se på sig själv med lite snällare ögon.

Alltså: att tänka att nu har jag klarat av att vara nykter i 80 av 85 dagar känns ju mycket bättre än att tänka att nu har jag BARA varit A-fri i 2 dagar.

Teorier är väl bra, men visst, handfasta sätt att agera på (dvs ge fasen i att lyfta glaset) är ju såklart det som skall till.

Hej o hå påre själv ;-)

UnderIsen

Förstår precis vad du menar..försökte vara lite lustig bara. Det känns som du oxå fastnat i forumet och inte riktigt har en plan för nästa steg? För min del vet jag inte vad det är utan är helt öppen föra allt bara det känns rätt just nu. Tror inte på att göra saker för sakens skull eller för att ngn gjort det förut-måste komma från mig själv. Det jag vet idag är att jag aldrig kommer att kunna förhålla mig till alkohol på ett normalt sätt....men jag är jävligt dålig på att utifrån detta skapa en långsiktig handlingsplan.

Stigsdotter

Det är ju så tydligt att det inte går att dricka lite, eller dricka normalt. Jo, jag kan dricka lite, det går att behärska sig och inte trycka i sig allt som finns. Men även om jag bara dricker lite så kommer suget som på posten (eller kanske som ett SMS ;-) och jag måste dricka lite även dagen efter osv. Jag inser ju att "lite-mängden" kommer att öka så småningom.

Som sagt, det tar alldeles för mycket tid och tankemöda detta planerandet, funderandet osv. Är nog faktiskt lika bra att låta bli.

Nu fick jag en inbjudan till ett föredrag med efterföljande "vinmingel". Tänk att det ska drickas i tid och otid i det här samhället??! Usch jag blir så irriterad :-§ (här ville jag göra en elak smiley med vassa tänder...)

Mannagryn

...tipsade du mig om. "Ur vulkanens mun" när jag hade det svårt med makens surande.

Nu har jag läst fortsättningen på historien; "Anna och Mats bor inte här längre" och om du inte redan har läst den. Så gör det! Kanske kan den hjälpa dig, kanske har jag helt fel, men när jag läser om Anna så "ser" jag dig.

Ha det gott/Mannagryn

mr_pianoman

...tänker jag på Ronja Rövardotter. Hon kunde inte akta sig för älven om hon inte var vid älven. Och kunde inte får respekt för helvetesgapet om hon inte kollade vad som var farligt med det.
Ibland måste jag utsätta mig för folk som dricker och tillgängligheten av alkohol, för att kunna akta mig för det. Det dricks i vid väldigt många sammankomster idag, och jag kan inte skydda mig från det. Men jag kan vara förberedd och lära mig hantera faran.