Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Stigsdotter

Kul att du tyckte den var bra, jag har tänkt läsa den andra boken också men har inte kommit till skott ännu.

Det är sant, Pianomannen, man måste utsätta sig för att kunna akta sig. Ska tänka mer på Ronja, där var många klokskaper i Astrids böcker!

Stigsdotter

Ha, ha, jag som inte gillar siffror blir nästan svettig när jag ser ramsan: hur var det nu jag tänkte? den 1/2 drack jag ett glas, har jag räknat med det, blir den 2/2 dag ett och vilka dagar....

29+33+16+2 (5 m.A) t.o.m. 1/2: 80/85

Pust. Dessutom inser jag att jag klunksmuttat vid några tillfällen efter den 1 februari men inte skrivit upp (och nogsamt raderat ur minnet). Måste man ha ett exakt datum att räkna nykterheten ifrån, räcker det inte med typ februari 2012? Tänk vad man kan hänga upp sig på oväsentligheter (?)

Nå, denna helg har gått bra och jag drack min goda äppelmust till goda lammköttet (och vår fantastiska vinsås som tack och lov kom från frysen, behövde inte plåga mig vid spisen denna gång ;-)

Det verkar som om någon / något vill hjälpa mig. Kämpar hårt för att tänka den tanken, att det är en hjälp menar jag. En del av mig vill bara lägga mig ned och utbrista: jag kan/orkar/vill inte!!!!! Det är nämligen så att jag fått några yrkesmässiga utmaningar, möjligheter att visa framfötterna i en situation och i en annan göra något som jag faktiskt borde kunna men lyckats ducka för genomn åren. Ska jag klara av de här sakerna måste jag vara mitt allra piggaste och bästaste jag, duger INTE med alkoholplanerings-jaget och bakisskakis-personan.

Det känns lite som om det är min sista chans att "ta tag i karriären". Samtidigt som det kan vara en början på något nytt, lite nya erfarenheter som kan hjälpa mig vidare i livet och ta mig själv i kragen (är det detta jag verkligen vill göra?).

Fast utmaningar kan vara läskiga!! (kan jag verkligen? lilla jag? usch de är så gamla mina kunskaper räknas nästan inte osv osv osv).

Kram till alla kämpar!

kalla

Vad roligt med chanser, även om utmaningar kan vara läskiga så är dom härliga :-) Så mitt råd till dig är: Våga, chansa och älska dig själv!
Tänk vad du kommer växa, så av hela mitt hjärta lycka till/ kramar och styrka

ulla52

Tänk vad jag känner igen mig...läser och nickar läser och nickar.....ett steg i taget...kram

Stigsdotter

Tack kalla o Ulla, det värmer!

Hade glömt bort att jag blir gräsänka till helgen! Detta var tidigare ett gyllene tillfälle att korka upp en Bib i princip när dörren slår igen bakom maken.

Först hittar jag på något kul med ungarna, blir trött och irriterad och längtar hem till ett glas rött som "belöning" för att vi haft roligt och jag varit "duktig ensam-mamma".

Vad ska jag hitta på nu då? Hitta på något roligt med ungarna (varför hittar jag alltid på något roligt med ungarna när han inte är hemma??? är han hemma gör vi inget roligt, varför??) ... och sedan belönar jag mig med något annat gott, en god ost kanske?

Det ska nog gå bra :-)

PiL

En god ost låter inte fel, men jääää-lar i min lilla låda vad den kan trigga igång längtan efter en inte helt hälsosam röd dryck (som även finns i färgen vit) hos mig.

Själv hade jag nog kört på lite smågodis (typ ett halvt ton ;-) Socker-detox får bli vårens och sommarens projekt.

Ost och/eller godis, det blir säkert en bra helg oavsett vilket! Men vill du ha nöjda ungar på köpet rekommenderar jag godis ;-)

ienni

..jag har slutat räkna nyktra dagar eftersom jag till slut inte visste om jag skulle börja om varje gång jag misslyckats och hur mycket alkohol som räknas som "misslyckande" etc :) Jag arbetar bara med att hålla mig på rätt spår, köra ett mantra om nykterhet. Jag vet ju att jag är på väg dit och då spelar det ingen roll i slutet hur många dagar jag höll. ?
Stigsdotter, jag tror att du fixar utmaningarna du har framför dig. Ställ inte för höga krav på dig själv. Gå på din magkänsla, gör det som känns bra.

viktoria

Hoppas din helg blir till belåtenhet Stigsdotter, unna dig något fint eller gott. Eller en film eller två till ungarna så du kan koppla av med vad du vill en stund: )Helgkram/Victoria

lillablå

Stigsdotter!
Tror du att du hade fått chansen på jobbet om de hade tvivlat det allra minsta på dig?
Antagligen inte.
Tror du att de hade fått chansen på jobbet om du hade varit kvar i dina gamla vanor?
Antagligen inte.
Du kan, du klarar av det, du kommer göra succé!
Kram!!

Dompa

Instämmer med föregående skribent. Jag är ingen sportfan - det ska väl en kille vara? Men jag har en favoritslogan när det gäller sportskläder. Kanske är jag lurad? Men jag älskar Nike:s ; Just do it!!! Varför inte? /R

Det här med tillfrisknande är inte helt lätt. Nu har jag varit utan alkohol mer än fyra månader, och noterar tacksamt att jag sällan eller aldrig känner någon längtan att dricka. Men missbrukarn i mig är seg. Går förbi kiosken, eller åker till macken, och köper nötter, godis, choklad, läsk och annat skit som jag egentligen inte vill ha. Men missbrukaren i mig är väldigt aktiv, och jag börjar sakta inse att den missbrukaren i mig kommer jag alltid att få leva med. Jag har nog förnekat att det är så, sedan jag slutade dricka. Likadant ska jag alltid var upp när alla andra lagt sig, förr var det för att få dricka mig medvetslös i lugn och ro, nu för att klafsa i mig sötsaker och sitta framför datorn. Det har blivit mycket bättre, och konsekvenserna är förstås inte alls i nivå med tidigare. Men ändå, nu vill jag gå en riktig match med missbrukaren till förmån för mitt äkta Jag. Var sann och ärlig mot ditt riktiga Jag, är en ledstjärna för tillfrisknande. Och visst vet jag, om jag är ärlig, att mitt riktiga Jag inte alls vill förstöra kropp och sinne med dåliga saker att stoppa i mig. Så, i dag slängde jag allt skit i soporna. Dags att visa vem som bestämmer över vem i mitt inre.
Lite tankar i din tråd Stigsdotter, om det är ok. Råkade vara inne och läsa här när de här funderingarna kom över mig.
Ha de bra,
/Fenix

Stigsdotter

Börjar med att säga välkommen till fenix, helt ok att du lånar min tråd till tankar som dyker upp när du är här!

Själv har jag halkat ned i mitt eget lilla helveteshål, slint, rätt ned bara. Står där nere, tittar upp och intalar mig själv att det här går över, det kommer inte att kännas såhär alltid! Ångest över saker som måste fixas på jobbet nästa vecka - hur i all världen ska jag klara detta. Ledsen, trött, ont i huvudet, skäms lite (undrar samtidigt hur mycket det märktes, hur mycket behöver jag skämmas?).

Stackars min vän som kom över på middag och mello igår med mig och barnen. Brukar bli ett glas för vännen och resten till mig. Denna gång hade jag bestämt säga att jag inte dricker längre och bjuda på något annat men så kom det plötsligt för mig att klart hon skulle få sitt glas i alla fall. Fort fort fort iväg till systemet där jag köper en flaska vin och sedan slår det slint i skallen:

Jag ska dricka ett glas jag med, men jag kanske vill börja med ett glas innan, medan jag fixar maten. Det är ju så gott då. Är ju dumt om jag har druckit två glas innan vännen kommer så då köper jag en halvflaska och tänker att den kan jag dricka bäst jag vill och EVENTUELLT ta ett glas ur helflaskan. Ameh, vilket slöseri på tankeverksamhet!!!

Väl hemma häller jag upp ett stoooort glas, dricker lite. Det är ett fint vin jag kostat på mig i halvflaskan. Men, detta var inte gott tänker jag, tar fram tratten och häller tillbaka i flaskan! Sen slår det slint igen för en stund senare tänker jag att det ju var onödigt att ta det där stora glaset så jag tar fram ett vanligt vinglas och häller upp lite. Dricker det och så tänker jag: NÄR JAG HAR DRUCKIT LITE MERA KOMMER DET SÄKERT VARA GOTT IGEN! Hur kan man tänka så och inte stoppa där?

Nå, eftersom jag korkade i mig så mycket vin så minns jag endast brottsstycken från kvällen. Minns inte ens om vännen fick något vin alls eller om allt rann ner i min strupe.

Det enda bra från kvällen var att jag sa en massa dumma saker till maken när han ringde, vilket jag insåg när jag några timmar senare fick ett SMS där han konstaterade att ja, det var nog bäst att skiljas i alla fall. Jag tog mig i kragen, ringde och sa som det var att jag inte hade någon aning om vad jag sagt eftersom jag druckit en massa. Sedan hade vi faktiskt ett mycket konstruktivt samtal där det till och med framkom att han funderar över sina egna dryckesvanor och jag framförde önskemål om att vi inte skall ha någon alkohol hemma alls.

Just nu känner jag mig så deppig att jag vet varken ut eller in, om jag vill fortsätta med denna man eller inte men det skall inte fattas beslut när man är här nere. Kanske kan vi nu få till en dialog som kan öppna upp antingen för ett fortsatt, bra, liv tillsammans eller någonting annat. Jag önskar mig en dialog som den Mulletanten och hennes Mulleman har fått till - öppenhet och respekt osv.

Inget ont som inte har något gott med sig var det väl nån som sa. Försöker trösta mig med det och bestämmer att nu får det banne mig räcka nu vill jag inte dricka mer!

Dompa

Jag skulle vilja stötta och skriva något som lyfter dig, men jag blir helt tom. Min reaktion förblir; Fy fan. Inte för dig men för alkoholen. Kram/R

PS: Kanske kommer det något gott ur det hela, nu vet ju du och maken var ni står. Och ni har börjat samtala..

kalla

Lider med dig, men som sagt vi snubblar och famlar men vi kommer framåt. Våra insikter växer med våra misstag och vi kommer närmare nykterheten, för plötsligt en dag inser vi att vi inte kan dricka ett glas vin. På något sätt jämför jag detta med kompisen som har en enorm övervikt, hon kommer med alla möjliga dieter och säger med det här kan jag äta hur mycket jag vill.
Är nästan samma sak hon äter för mycket och jag dricker för mycket och man lägger så mycket tid på att komma runt regeln att inte dricka eller äta för mycket.
Nu kanske din tid har kommit, öppnat dörren för samtal med din man om problemet och med det kan få stödet, förstålse men även kraven.
Nu tar vi ett steg till på den här halkiga stigen/ många kramar och styrka till dig

tack för ditt ärliga inlägg. Även jag har fallit dit. Trodde jag var säker, köpte en låda vin åt mina gamla föräldrar i fredags. Sen blev det inte så att jag for till dom igår i alla fall så det slutade ju med att jag gick till bilen och tog in lådan. Jävla skit! Att det inte ska gå att ha vin inom räckhåll. men vi tar nya tag.

viktoria

Stigsdotter, saker förändras, ibland gör dom det. Ge det tid om du inte är säker. Blev påmind i Pianomannens tråd alldeles nyss om att ta itu med en sak itaget, det viktigaste först. Det viktigaste i min situation var att få bli nykter. Blir åter påmind om hur mitt äktenskap och faktikst också min man förändrats sedan mina första staplande steg i nykterheten. Precis som du vacklade jag in och ut i tanken på att bryta upp. I något skede orkade jag inte fokusera så hårt på mannens och våra gemensamma brister. Orkade inte ta ett beslut, men bestämde mig för att också ´DET faktiskt var ett beslut. Beslutet att lägga våra problem åt sidan och fokusera på mig själv och mitt tillfrisknande, MIN nykterhet. Tufft de gånger jag kände att jag gick vägen ensam men så kom tillfällena då jag sneglade bakåt och såg honom komma smygande, en bra bit efter, men ändock inom synhåll. Han är inte nykterist idag, men har ett helt annat beteende vad gäller alkoholen. Och med det följde också ett helt annat förhållningssätt vad gäller mycket i livet faktiskt. Vi gjorde inte resan tillsammans i ordets rätta bemärkelse, men vi släppte inte varandra ur sikte, och idag går vi på samma stig, i sällskap.
Önskar dig fri från ångest och nej, du förtjänar inte alls att må så här. Du förtjänar det bästa liv du kan få. Hindra inte dig själv från det vännen.

återigen böjer jag ödmjukt min nacke för dig Viktoria !

snart kan lägga det sista beviset bakom dig Stigsdotter, på att du och alkohol inte hör ihop. I förra veckan var min fru bortrest, och jag berättade för henne när hon kom hem, att jag var så otroligt glad över att jag haft en vecka där alkohol inte fanns ens som en lockelse för mig. Kan säga att under de senaste 30 åren (!) hade en nykter vecka ensam inte funnits på kartan. Jag hade druckit mer än vanligt och mått ännu värre än vanligt. Precis som du, har jag vacklat ut och in i nykterheten hundratals gånger, innan jag äntligen i oktober förra året bara kände att livet måste vara mer än att vara fast i ett tröstlöst missbruk.
Kram, Fenix