Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

Igår var jag i ett nytt sammanhang. Nya människor. Väldigt intressanta människor. Jag övar på att inte ta plats. Så jag observerade till en början. Och lyssnade. Man kan säga att vi tillhör ett experiment. När alla vi som befinner oss i rummet presenterar sig som människor utan att egentligen presentera sig, så får vi presentera oss genom att vi skapar ett collage. Och vi ska berätta om bilden vi gjort. Den bilden presenterar oss, som individer.
Jag är i ett skede där jag älskar livet. Jag förstår att jag hamnat där jag hamnat för att jag gav allt till mitt ex och jag har gett allt till alla vänner i hela mitt liv.
Nu ger jag allt till mig själv och av mitt överskott så delar jag med mig. Jag träffar en annan grupp varannan vecka och jag har bakat till den varje gång. Jag älskar att baka. Och jag bakar en aning hälsosammare bakverk. Ur boken Ta en kaka till av Mai-Lis Hellénius. Jag bakade mycket med min mormor som barn. Jag bakade mycket i tonåren och hade tebjudningar. Sedan hann jag inte baka när jag gjorde karriär. Istället fick jag köpa en simpel vetelängd till alla på kontoret när jag var sen. Nu är jag inte längre sen.
Och bakar är ett sätt att ha en mindful och rolig stund för mig själv, i mitt eget hem. där ingen annan stör mig. Jag kan baka hos pojkvännen och föräldrarna också. Och då stör ingen heller. Det var mitt ex som störde. Han var ju alltid drucken. Och det är det jag känner glädjen av idag. Kontrasten. Den kommer alltid att finnas där. Jag är tacksam för att jag har min erfarenhet. Jag uppskattar livets ögonblick så mycket mer idag. För att jag tog mig ur.
Igår träffade jag så fina människor. Jag hann ta in hur ett par av dem har det. Jag känner in. Och jag har övat på att inte hjälpa eller rädda. Men vi fick byta några ord, som jag tror har betydelse för dem. Och det slog mig, att jag sa till en kvinna som frågade varför man alltid ska gå runt med krämpor. Frågan var inte riktad till mig, hon ställde den högt i rummet där bara hon och jag var, i stunden. Jag svarade ur min egen erfarenhet "vi väljer hur vi vill ha det" och jag berättade kort om min erfarenhet. Jag såg att hon förstod. Och jag minns inte vem som sa det till mig, men jag minns att jag hört det själv. Vi väljer hur vi vill ha det. Vi väljer om vi går när det är kaos, eller om vi går när vi gjort allt. Jag gick inte. Han ville inte flytta. Men när jag var som en fisk på land och kämpade med luften, då skrev jag mina ord till honom i ett mejl. Om att han måste flytta ut. Att han inte fick bo hos mig längre. Så tog han en månad på sig innan han kom hem efter julfirande med sin familj. Och han sa, att han ville flytta ut. Och jag tackade honom.
Om jag var fisken på land, så nådde vattnet mig och fångade mig, alldeles i den sista stunden. Jag fick luft igen. Och jag andas hela vägen ner i min mage, varje dag. Jag knäpper upp knappen om jag har en knapp som behöver knäppas upp, då jag sitter på bussen oavsett tidpunkt. Och så sitter jag där, blundar och andas en eller fler hållplatser. Och om jag var fisken, då simmar jag i ett öppet hav, där jag väljer mina kompisar. Och jag har ögon i nacken. Och ser faror innan farorna når mig.
Jag skulle inte velat vara utan någon erfarenhet. De har gjort mig till den jag är idag. Och jag har roligt i livet. Igen. Allt jobb var värt att jobba med. Nu jobbar jag för att få ett riktigt jobb. Där jag hör hemma. Och jag vet, att där finns andra faror, men jag har lärt mig att navigera.
Och jag tror att alla här är experter på att navigera sitt medberoende. Om man lär sig att kanalisera all den kraft och energin, som man gör för sin alkoholist, då kan man komma så långt man vill, om inte längre.
Och då syftar jag varken på karriär eller ekonomi. Jag syftar på hälsan. Den egna hälsan. Den som betyder allt. In the end. Ha en fin dag! God morgon världen. Och god morgon alla ni som kämpar. Kämpa med humor och glädje. Om du inte känner glädjen, le mot spegeln och du lurar hjärnan. Den tror att du är glad. Och öva på det som du behöver öva på.
Hur vill du att denna onsdag i november ska vara. Vad är temperaturen hos dig. Klä dig efter väder. Kanske du passerar ett träd under dagen. Hur ser det trädet ut. Hur känns det, om du skulle krama det. Kan du dofta på stammen. Finns det något blad kvar. Eller är det ett barrträd. Hur ser kottarna ut. Kan du se på hela trädet och tänka att det står där stabilt när det stormar. Hur stabilt står du på jorden när det stormar i ditt liv. Det är träden som påminner mig om stabilitet. Och hur de hjälper varandra när något är sjukt. Tänk om vi människor kunde göra mer som träden. Hjälpa varandra i ett samhälle. Jag bor bland för mycket människor för vad som är bra för mig. Och jag vill bo kvar. Jag behöver kunna åka till mina föräldrar när jag vill. Och jag behöver hjälpa dem när de behöver hjälp. För det är bara de som har hjälpt mig när jag hade det riktigt svårt. Och jag är så tacksam för att jag ännu finns kvar här. Livet blev så bra. Jag njuter varje dag, av varje möte med en människa, oavsett var jag möter den människan. Och oavsett om jag känner den människan eller inte. Och jag har observerat hur vi alla behövs i ett samhälle. Några behöver vara sjuka, några behöver vårda sjuka, några behöver vara missbrukare, några behöver vara medberoende, några behöver hålla ordning, några behöver skapa oordning, någon har adhd och förändrar världen, någon klagar på adhd, någon förstår inte adhd, någon lär sig allt om adhd, någon säger att adhd behöver medicineras. Och jag undrar varför. Då jag själv står på fysisk träning och mindfulness som behandling för min adhd. Och jag har lärt mig att inte ta för mycket plats. Jag övar fortfarande på att inte avbryta i samtal med andra. Det är svårt. Men jag övar. Jag har blivit en ordningsmänniska och struktur betyder allt. Jag är tacksam att jag fick en gåva, av vården. En kurs för vuxna med adhd. Nu "fungerar" jag mer som samhället vill att jag ska fungera. Och jag skiter i normalt eller inte. Men det är skönt, att jag inte längre fastnar. Som jag fastnade förr. Nu är nu. Och än är det mörkt där jag är. Idag ska jag ta vara på ljuset med en vän, en gammal granne som jag inte sett på länge. Även hon har erfarenhet av medberoende. Men jag har tänkt att det är slut på ältandet. Jag vill prata om det som sker nu. Och vi ska se på träden. Och krama dem. Och så ska vi göra det som vi behöver, i stunden. Vi lyssnar på våra behov. Som hon behöver lyssna på sitt barns behov. Vi får inte glömma att lyssna på våra egna behov.
Önskar en fin dag till alla här.

Precis som förr om åren. De friska åren. Då allt var sunt och friskt. Då jag levde ensam. När jag var en ung sprudlande kvinna. Då bjöd jag hem vänner. När jag hade ett bra arbete, gjorde karriär, hade råd med allt jag önskade. Kollade aldrig priser på mat. Handlade på en av stadens dyraste Ica (utan att veta om det). Köpte schyssta viner över disk. För att servera när jag bjöd över vänner på middag. En viss berusning uppnåddes hos oss alla. Men vi gick aldrig över gränser. Då.
Livet var vårt och vi skulle leva livet. Det var härliga tider.

Jag har inte kvar någon av de vännerna i min sociala krets idag, men jag skulle gärna se dem igen en dag. Om de inte är för höga på sig själva som många verkar vara.

Igår bjöd jag över en ung vän. Som jag sprungit med i skogen före pandemin. Hon fick min tid att bli snabbare, även om det inte var syftet. Vi sprang för trygghetens skull och för att det var trevligt med sällskap.

Hon är den smartaste människan som jag känner. Vi pratar välmående, sömn, kost och motion. Till viss del prestation. Jag har sänkt min ribba. Hon har sin kvar. Hon är medveten om den. Att den påverkar sömnen. Och annat. Men hon vet verkligen. Vi har pratat i åratal om dessa ämnen. Hon är medveten. Och hon pratar med jämnåriga som också är medvetna.

Hon berättar en hel del jag inte kände till. Som att varför vårdköerna ser ut som de gör, för att politiker satte vissa mål under 80 talet. Hon har vänner vars föräldrar är läkare. Och någon driver en vårdcentral. Får höra om hur det ser ut. Både hon och jag har pratat om att bli läkare, men vi har förstått att vi inte ska bli det. Det är oerhört många kvinnliga läkare som begår självmord. Känner de till hur det egentliga kliniska arbetet ser ut undrar jag.

Hon berättar om hur lustgas säljs till ungdomar. Den lagliga lustgasen. Hur unga är drogliberala. Det är skillnad från min ungdomstid.

Vi lever i ett experiment. Och många vanliga dödliga förstår inte, vilket ansvar var och en har. Jag tror att det är många människor som inte förstår vad psykisk ohälsa är. Och jag tror inte att människor förstår vilka konsekvenser det får, när de inte lyssnar på den som inte mår bra.

Hur möter vi varandra där ute?
Hur möter du dina medmänniskor idag?

Jag har studerat människors bemötande länge. Och jag minns hur jag bemötte människor förr. Och hur jag blev bemött med fina attribut. Och sedan med mindre fina attribut. Nu leker jag varje dag. Jag går in i roller och experimenterar efter dagsform.

Jag skriver på en story. Och då behöver jag gå in i mina karaktärer och se hur jag möts av omgivningen. Det är intressant. Och faktiskt sorgligt. När jag fixar mig och ser bra ut, då möts jag på ett sätt där jag får förmåner. Och jag vill inte ha förmåner. För när jag får det, så är jag inte den jag är. Jag "klär" ut mig i mask och kostym. Och när jag går ut naturlig som jag är, då är det ingen som ser mig. I alla fall, inte vad jag vet.

Det är så intressant. Och det är också sorgligt. Jag undrar vad det är som händer. Vilken värld lever vi i.

En ytlig och skitnödig värld där människor filmar olyckor istället för att agera hjälpsamma.

Inte konstigt att folk super!

Jag är lite arg. Och behövde skriva av mig. Jag undrar hur det här landet kan bli varmare. Och då menar jag inte temperaturen. Jag menar hur vi människor beter oss mot varandra. Vi är på väg till en allvarlig kris och jag hör väldigt få prata om hur vi kan hjälpa varandra. Mer. Vi behöver hjälpa varandra mer.

Jag behöver en ventil. Det här får vara min ventil. Jag förundras över att vissa människor i min omgivning vill ha min hjälp. Och de vill en massa saker. Igår fick jag en fråga som chockade mig så mycket. Jag kan inte skriva det här. Men det som är intressant, är att jag verkligen upptäckte att min vän inte alls tänkt till, på hur det skulle vara för mig, att göra denna tjänst. Jag skulle ge 3 timmar av min söndag för något som hon jagar.
Och jag tror att det är därför jag väljer att skriva av mig mycket i vissa trådar. Jag har börjat säga högt till min omgivning vilken summa jag hjälpte mitt ex med. Det är skönt att få ur det ur systemet. Jag är bara tacksam. Jag kan ge fast jag har lite ekonomi, men jag väljer när och till vem jag ger.
Jag kan ge av min tid, men jag väljer till vem och till vad.
Jag springer inte ärenden åt vänner som jagar.
Mitt ex jagade miljonerna i dollar. Och han fick brev från kronofogden.
Nu är Sverige ett land som piskar på den som kämpar.
Och Sverige är ett land som piskar på den som är sjuk.
Men det är som det är.
Så länge vi har politiker som är höga på sig själva. Och ser till att fylla på sitt eget rus.
Så kommer det att vara som det är.
Det intressanta är att det verkar ha spårat ur helt i det här landet.
Men det är också som det är.
Jag ser vissa jagar. Och jag tänker. Att jag jagade också förut.
Men det var länge sedan.
Och jag är tacksam för att jag tar mig tid att laga god och sund mat.
Och att jag kan laga god mat.
Och så är jag tacksam för att jag ger mig själv det jag behöver.
För att må så bra som jag gör.
Och jag förstår, att jag nästan blivit fullärd.
Jag säger nej till allt som inte är mitt.
Jag säger nej till andras jagande.
Nej nej nej.
Stopp stopp stopp.
Ja till min egen hälsa.
Ja till allt överskott av tid.
Och bara meditera.
Och vara.
För mig själv.
Och mina närmaste.
Som inte jagar.
Annat än sin hälsa.

Starka artiklar i DN idag.

I sin nya bok skriver Christian Unge om relationen med pappan.
2019 fick hans pappa skrumplever. En månad senare var pappan död.
"Nu pendlar Christian Unge mellan att känna skuld för att inte ha gjort mer för att stoppa pappans missbruk – och ånger över att han inte accepterade honom som han var."
----

"Många av oss har någon i vår närhet som mår psykiskt dåligt. Men det är inte alltid lätt att veta hur man som närstående ska bemöta en person med psykiskt lidande.
DN har pratat med psykologen Agnes Mellstrand som skrivit en bok om hur omgivningen kan hjälpa och stötta.

Kunskap kan göra det lättare att närma sig personer som mår psykiskt dåligt och göra oss mindre fördomsfulla. Det är viktigt att inte generalisera eller ha förutfattade meningar om en person som har en diagnos, förklarar Mellstrand.

– Det finns ju till exempel en uppfattning att en bipolär person måste vara manisk, men det finns olika av former och nyanser av bipolär sjukdom. Grova förenklingar av en person med bipolär sjukdom kan göra oss osäkra i onödan. Det är därför bra att skaffa sig kunskap på ett medvetet sätt, läsa på och försöka få en bättre bild av hur sjukdomen fungerar, säger hon."

Jag tycker att dagens DN är värd att läsa.

Det var bara det. Ha en underbar dag, till alla som kämpar. Och till alla som har fått frid.

Ja det är verkligen viktigt att inte ha förutfattade meningar om människor. Att människor inte blir sin diagnos. Min son har också en diagnos och personalen, i all väl mening, utgår från diagnosen när dom ska bemöta honom. Jag tänker, snälla utgå från hur han är som person. Blir det problem kan man börja titta på eventuell diagnos.

Tånkte för många år sedan, en tanke som stannat kvar, är manin ett försvar för depressionen om du förstår vad jag menar. Så länge man är manisk håller man depressionen på avstånd. Givetvis påverkar det kemin och viceversa. Som du förstår är allergisk mot diagnoser. Vet att det bl.a. behövs i skolan för att man ska få den hjälp man behöver, men ska det verkligen vara så. Tack för att du skriver, även om jag inte alltid ha ork över att läsa. Min ambition och önskan att läsa det mesta, för jag gillar att du ifrågasätter. Tack självomhändertagande!

Tack gros19!
Jag behöver nog berätta om mina egna fördomar, om de båda diagnoser jag kom att få senare i livet. Som ung student och utan symtom på ohälsa. Jag var förstås ofta sen, stressade till att hinna till skolan (gymnasiet) i tid utan att lyckas bra. Valde att träna före skoltid, för att jag mådde bra av det. Jag simmade, cyklade och sprang i skogen. Och jag tränade aerobics. Dansade på helger med vänner på krogen. Drack vatten när andra drack alkohol. Jag hade all världens energi, utan att tänka på det då. Idag får jag ofta höra att jag har mycket energi. Och jag är tacksam för att jag fick en ADHD diagnos. Jag förstår mitt yngre jag. Jag förstår att den fysiska träningen var min behandling då som nu. Däremot så hade jag svårt med koncentrationen i skolan och valde istället att arbeta på kvällar och helger, sparade pengar för resor jag gjorde efter studenten. Jag hade inga mål med studier, ville bara ut och se världen! Jag kan prata med alla och jag gör det, har gjort det hela livet. Det är en fördel om man har ett arbete, för det finns alltid någon som ser ens potential om man är på rätt ställe för en själv, men om man hamnar utanför så är det svårare. Jag behövde förstå min ADHD för att lära mig sätta mål, skapa struktur och ordning. Det har jag nu. Jag tänker på hur jag själv satt och hade fördomar när jag läste och hörde talas om ADHD för ca 10 år sedan. Min psykiater föreslog en utredning långt tidigare än när det blev gjort, men jag svarade med att bli arg. Och varför skulle jag bli arg då? Jo, för att stigmat är stort och det talades inte på ett bra sätt om människor med ADHD. Och jag lyssnade på dem och tänkte som en del av de, utan att säga det högt.

När jag som ung "lyckad" 2o åring tog medicin för depression, då samtalsterapi inte räckte. Och träning hade jag inte längre tid med, då mitt arbete krävde övertid så jag var så trött. Visste inte heller då att träning är en behandling för depression. Den medicinen fick mig att insjukna i bipolariteten och jag minns min resa till att bli frisk. Jag minns också mina tankar kring den psykiatrireform som gjordes på 90 talet. Jag hade fördomar. Och jag visste inget. Kanske jag skulle lära mig!

För mig har diagnoserna varit hjälpsamma, att förstå, kunna behandla, lära känna och leva utifrån hur jag behöver leva för att vara frisk.

Jag förstår innebörden att hålla käft om dem. Det gynnar inte mig alls att prata om dem. Det ger inte mig en anställning och inte heller en lön.

Så jag håller käft. Och de läkare som själva har diagnosen och som har barn med diagnosen frågar mig, hur kan du leva utan medicin. Och jag svarar mycket kort, att jag investerade allt jag hade på att hitta ett annat sätt att leva.

För mig är hälsan allt. Precis allt. Att känna sig själv är en del av det.

Och det är nu som jag kan sitta, stå och gå och uppfatta allt runtomkring mig, jag kan stänga av och jag kan lyssna in. Jag har övat och mediterat i åratal. 95 % av alla människor har diagnoser.

Inte går de runt och pratar om dem. Men om de gör det, så lyssnar jag. Inte står jag som en fågelholk när någon berättar om sin resa, oavsett vad.

Bemötandet. I min värld handlar allt om bemötandet. Och jag ser att jag lärt mig mycket, på de senaste åren. Jag har reagerat i affekt, när människor ställt korkade frågor på ett plumt sätt.

Och korkade frågor kanske jag också har ställt. Men är det en sak som jag alltid har gjort i mitt liv, så är det att bemöta en människa med respekt. Och så har det alltid varit. Och det beror på att jag är uppfostrad så.

Jag har förväntat samma bemötande av andra, men det funkar ju inte så i verkligheten.

Men om det är något som jag gör i min vardag, när jag möter människor. Och pratar med dem, så visar jag hur jag bemöter dem. Och om det är någon som inte kan uppföra sig, så prövar jag lära. Jag kan faktiskt även säga rätt ut, om jag tycker att man kan tänka på sitt sätt.

Det är en ny övning för mig. Att säga ifrån. På ett bra sätt. Och konstruktivt. För att personen som har dåligt bemötande kan lära sig.

Vi är ju trots allt alla människor. Och vi kommer att behöva varandra så mycket mer, i framtiden. Vi behöver hjälpas åt. Och då behöver vi inte peka på andra med diagnoser, däremot så kan diagnoserna vara en kompass över en stor karta, som är hjälpsam för de som berörs. Att hitta de vägar som fungerar för en. För utan kompassen så är det lätt att gå vilse.

För min del så tror jag att jag blev manisk för att jag skulle ta mig ifrån en alldeles osund arbetsplats, där jag hörde av flera manliga kollegor, att de ville något med mig. Och det var förstår under alkoholintag på konferenser.

Så jag valde att arbeta i yrken där jag endast hade kvinnliga kollegor under flera år. De män som var där, var alla gay. Jag behövde förstå, hur jag ska förbereda mig för en värld med män som inte förstår, att kvinnor inte är deras egendom. Manliga chefer kan inte dra ner en i sitt knä och tafsa på en. Men de gjorde det, vid alkoholintag.

Och jag skriver på en story som till slut fick mig att bli manisk. Jag är övertygad om att det var mitt försvar. Jag behövde komma därifrån. Och det var synd att männen inte kunde behärska sig. Jag hade en mycket bra anställning, men det var helt enkelt osunt och ohållbart.

Däremot när manin har fått en att insjukna, då kan vad som helst trigga igång nya manier. På samma sätt som en diabetiker har insjuknat, så måste den hålla koll på sitt insulin. Och för en med bipolär sjukdom så måste man hålla koll på sin balans. Men det är inte alla som får diagnos och får hjälp.

Många med bipolär sjukdom orkar inte med skammen, då det är ett oerhört lidande att stigmat är så stort inom familjer, även om det pratats mycket mer om det i samhället idag.

Det är en mycket allvarlig sjukdom om man inte får den behandling som krävs. Sedan är det upp till varje människa att lära sig om sin sjukdom, som det är med alla sjukdomar.

Och så är det upp till varje människa att välja hur man vill leva.

Och problemet med att bli bemött som en diagnos och inte en människa, beror helt och hållet på vårdgivaren. Och hur vårdgivaren ser på sig själv tänker jag.

En människa visar vem man är, just i det ögonblicket, när man möter en annan människa. I sitt beteende. Och alla kan lära sig. Med undantag psykopater och sociopater.

Sen är frågan om vem som är villig att ändra sig eller inte. På samma sätt, som en alkoholmissbrukare vill ändra sig eller inte.

Plötsligt så händer det!
Nej, jag har inte vunnit på lotto. Jag har vunnit mitt liv åter. Friheten. Och jag förstår det mer och mer. Idag så var jag tillsammans med en nära och skulle fika. Vi mötte en gammal klasskamrats mamma, som jag inte har sett på ca 30 år! När jag förstod vem hon var, så reagerade jag med att nästan börja gråta och jag sa "jag vet inte varför jag reagerar såhär, men nu kommer tårarna". Och ikväll så har jag bakat en del. Jag har lyssnat på musik och umgåtts med mig själv i mitt kök i mitt hem. I det som är mitt. Och när jag stod med varmt vatten och diskade upp och kände händerna i värmen, så förstod jag plötsligt min reaktion. Denna mamma till min klasskamrat levde med en alkoholiserad man. Jag har aldrig pratat med henne om det, jag har aldrig pratat med mina föräldrar om det, men alla visste i klassen. Att klasskamratens pappa var alkoholist. Och det var som att jag förstod vad jag hade tagit mig ur när jag såg henne.
Och jag tror att tårarna var en slags lättnad. Jag känner mig lättad. Fri. Och tacksam.
Trevlig helg till er alla som kämpar och ni som har blivit fria.
Oavsett hur det är. Så går allt att förändra. Till det liv som man önskar. Ett steg i taget. En dag i taget.
Allting går.
Var det inte så Pippi sa, eller!?

Jag fortsätter att använda detta forum som en ventil. Förr så pratade jag ganska ofta med människor om min egen resa, men jag har övat ett år på att inte prata om bipolariteten. Det är intressant att se vilken skillnad det är i möten med människor.
Varför jag pratade om det så mycket förr var för att jag ville upplysa. Och jag ville ha en dialog med människor om hälsa. Min "nya" pojkvän tycker inte att jag ska prata om mina diagnoser, då han vill att hans omgivning ska se på mig som den friska människa jag är.
Jag är inte längre sjuk, däremot så har jag kvar min diagnos. Jag har lärt känna den, som andra lär känna sina diagnoser.
Ok, poängen med det här inlägget var att jag häromdagen berättade om min bipolära resa för en grupp människor. Andra pratade om utmattning och kraschar, som hänt i närtid, för ett år sedan. Stora frågor kom upp!
Och jag har levt med dessa frågor i över 20 år så jag kunde inte hålla tyst och jag ville inte hålla tyst.
Det var så intressant hur det blev. Jag blev så omfamnad med kärlek och minns hur det var att berätta om min diagnos för länge sedan.
Jag minns att jag affirmerade förr, "en dag ska jag berätta hur jag blev frisk" och det var innan jag blev frisk. Affirmationer funkar för mig.
Den spontana delningen ledde till att jag gjorde en annan bra sak, för mig själv. Och jag inser hur läkande det är, att prata högt, i sammanhang där det passar.
Där man blir lyssnad på. Där man får en återkoppling. Där man blir sedd. Och där människor är snälla.
Så fint.
Jag är så tacksam.
För att jag tror på människor igen.
Människor som jag inte känner.
Jag har hopp.
Om att snart få ett arbete.
En trygg anställning.
Även om jag vet.
Att det kan ta ett helt år dit.
I den process som jag befinner mig i.
Men det är en bra process.
Tänker jag nu.
När jag tänker på att jag fastnade som medberoende i 11 år.
Och innan var jag väldigt sjuk i min bipolaritet.
Det var skov hela tiden.
Det gäller att jobba med sig själv.
Och det kanske var tur att jag sa upp mig själv.
När jag var sjuk i ett hypomaniskt skov.
För jag hade förmodligen dött där.
Om jag fortsatte.
Köra på.
I ett tempo.
Som var för högt.
Och riskfullt.
Man måsta landa.
När man måste landa.
På jorden.
Inte i den.
Nakna fötter mot underlaget.
Jord, sand, gräs eller grus.
Eller i vattnet.
På snö.
Kanske is.
Och bara jorda sig en stund.
För att sedan torka av.
Tvätta bort.
Eller värma upp.
Fossingarna.
Och krama träd.
Och känna doft.
Av årstiden.
Och bara vara.
Människa.
Glad. Ledsen. Arg. Sårad. Trött.
Spelar ingen roll.
Viktigast att vara medveten.
Om sina känslor.
Och stanna upp.
Och känna dem.
Och kanske göra det bästa för att uppleva.
Den känslan man vill ha.
God morgon.
Världen.
God morgon till dig som är här och läser.
Du tar väl hand om dig idag.
Minst ett leende.
Till dig själv.
I spegeln.
Och du lurar hjärnan som tror.
Att du är glad.
Och då sänder den signaler.
Om att du är glad.
Kom ihåg att tankar inte är sanna.
Vi tänker upp till 65 000 tankar om dagen.
Se på dem som är hjälpsamma.
När du behöver det.
Och när du orkar.
Kan du se på en tanke som kräver.
Mer.
Tid.
Energi.
Och krafttag.
Allt har sin tid.
Nu är nu.
Känn ditt andetag.
Hela vägen in.
Och hela vägen ut.
Och känn flera andetag.
Bara känn efter.
Hur din andning känns.
Så länge du vill.
Eller har tid.
Just nu.
Och då och då under dagen.
Där du är.
Det är så jag gör.
Och det är så jag är mindful.
Det är övningar.
På medveten närvaro.
Att vara uppmärksam.
Och känna medkänsla med sig själv och andra.
Är gratis.
Och kan göras var som helst.
När som helst.
Genom att öva.
Är det enklare att stå emot stress.
Och hantera sig själv.
I en värld.
Som kan vara utmanande.
För oss alla.
Vi behöver varandra.
Både här.
Och där ute.
Kanske några av oss passerar varandra.
I verkliga livet.
Utan att veta om det.
En häftig tanke.
Jag har flera av er med mig i mina tankar.
Alla ni som har hjälpt mig.
Tack tack tack!
Du är värdefull.
För mig.
Önskar dig allt gott.
En varm kram.
Ha en fin dag!

God morgon alla härinne.
Jag hade ett så fint samtal med min skrivarcoach häromdagen. Om att släppa taget om allt som varit. Om allt det som inte behöver vädras mer. Om allt det som jag accepterat och som har gjort att jag har gått vidare.
Om jag inte loggar in här och läser hur andra har det, så blir jag inte påmind om hur jag haft det. Jag "triggas" inte heller av impulsen att skriva i forumet.
Så jag har mediterat på det här under helgen. Och jag känner att jag har landat i att bara låta det vara som det är. Och kanske jag loggar in då och då, kanske inte.
Men jag vill nog skriva dessa rader. Min intention är att inte logga in som jag gjort de senaste månaderna. Jag har fått nya och bra utmaningar där jag ska leda nya grupper i mindfulness. Jag vill släppa taget om att prata om hur jag varit medberoende. Det är inte en del av mitt liv här och nu. Och jag har lärt mig att hjälpa mig själv först. Det är intressant att se, hur relationer förändras, när jag sätter gränser.
Jag tycker att det är intressant att observera vad som händer i min omgivning.
Och jag älskar att se hur andra människor börjar sätta gränser, efter att jag upprepat hur jag behövde lära mig att sätta dem. Jag ser förändringar hos människor som börjar förstå att de själva kan ta hand om sig själva i första hand.
De förstår att jobbet är deras.
Jag vet inte om ni har undgått den tragiska nyheten om en kvinna som stannade till på en motorvägsbro utanför Strömstad, klockan var sju på kvällen och det var omöjligt för henne att se eller ens känna till det mellanrum som fanns mellan vägbanorna. Hon föll 30 meter. Och dog. Pappan säger i intervjuer att dottern tänkte på alla i hela sitt liv.
Jag känner igen mig. Och jag tror att fler av er känner igen sig.
Jag föll till botten, men jag dog inte. Mitt liv raserades ekonomiskt för att jag gav allt jag hade till mitt missbrukande ex, men jag överlevde för att jag har föräldrar som kunde ge mig hjälp.
Mina vänner som är riktiga vänner var kvar. Och det har visat sig att jag var inte ensam om att ha det så, som jag hade.
Jag tänker avsluta det här inlägget snart.
Jag har förstått, att jag var nära att gå under och välja bort livet för att jag var helt jävla slut, ett par år efter att mitt ex flyttat ut. När jag blickade tillbaka och såg investeringar som skulle gå till en pension, de var som bortblåsta. Jag gav allt.
Nu ger jag inget till mitt ex. Jag ger fortfarande mycket av mig själv. Till dem jag vill ge. Men FÖRST, så ger jag till MIG själv.
Och det är inte att vara egoistisk.
Det är att vara omhändertagande av mig själv.
Och jag övade länge för att komma dit.
Allting går.
Bara man vill.
Och skaffar sig det man behöver.
För att det blir så.
Jag hoppas verkligen att jag får träffa er som jag har skrivit med en dag.
Ta hand om er.
Och jag önskar er alla en fridfull december.
Och en fridfull jul.
Låt 2023 vara DITT år.
Kram

Allt har ett slut och jag känner som du att mitt liv har förändrats och det här är inte längre rätt forum för mig, men det har gett mig mycket i svåra stunder. Inom mig lever du kvar självomhändertagande även om du väljer att inte skriva mer. Kanske kommer jag att läsa dina inlägg igen - vem vet?

Efter detta otroligt svåra år känner jag att det är dags att gå vidare. Jag och min son har tillsammans sörjt den han en gång var. Framtiden vet vi inget om, men nu handlar det om mitt liv precis som du säger. Hela min sons hjärna krachade och jag har varit den enda som kunnat hjälpa honom att plocka ihop skärvorna, att minnas vem han en gång var och att sörja allt som gått förlorat. Mycket återstår men han har idag ett hem och där vill han vara. Egentligen ett hem som alla kanske skulle vilja ha, egen dörr från en loftgång och i lägenheten inne finns en "magisk" dörr som leder in till ett gemensamt utrymme för samtliga boende. Du väljer själv ensamhet eller gemenskap.

Nu handlar det om mitt liv. Hur vill jag min framtid ska se ut, mitt år 2023. Tack självomhändertagande och önskar dig också en fridfull hjul och kanske vi ses!!!!

@gros19
God fortsättning!
Tack för allt du skriver! Jag byter gärna kontaktuppgift med dig, om du vill det? Nu eller senare. Det har varit så värdefullt att skriva med dig. Helt ovärderligt. Och obeskrivligt hjälpsamt för mig.
Om Alkoholhjälpen kan förmedla det, så får de gärna dela min kontaktuppgift till dig.
Allt gott till dig och din son.

Jag fick just några ord till mig.
Och vill skriva nu...

Jag såg dig i ett ljus.
Du utstrålade det sken.
Som om strålkastaren riktades på dig.
Och jag drogs till ljuset.
Som nattfjärilar dras till ljuset.
Om natten.

Där stod vi.
Och blev berusade av varandra.
Jag drack inte mycket den kvällen.
Max ett glas.
Då jag visste, att risken var att lyfta.
Och jag ville inte flyga.
Aldrig igen.
Med vare sig alkohol.
Eller hypomani.
Så jag tog hand om mig.
Redan då.

Det jag inte visste.
Var att du var drucken.
Mer än vad som syntes.

Det kom jag inte att förstå.
Förrän så mycket senare.
Hur skulle jag förstå.
När jag aldrig själv varit där.

I ett beroende.
Det där beroendet.
Som ändå förde oss samman.
Att du lät mig vara som jag var.
Varken dömde.
Eller värderade.
Min tidigare historia.
Med höga berg.
Och djupa dalar.
Du kom att se allt det där.
Under vår resa.

Då vi mötte döden.
Tillsammans.
En ung man.
Körde ihjäl sig.
Och vi kände honom.
Han var rallyförare.
Och han hade fått en sportbil.
Av sin far.

I döden tog han med sig.
Sin flickvän.
Och hennes syster.
De var alla onyktra.
De hade suttit och druckit.
På en båt.
Och alla såg.
Hur de ranglade därifrån.
Han var mycket ung.
Men stor nog att ha körkort.

Man kan undra hur hans omdöme var.
Och eftersom han var känd.
Kan man undra varför ingen annan.
Följde dem med blicken.
När de satte sig i hans bil.
För att sedan köra iväg.

Det blev deras sista resa.
Alla dog.
Jag var på den unge mannens.
Begravning.
Och jag blev sjuk i ett skov.
Av hypomani.
Det blev för mycket.

Allt var för mycket.
En galen chef.
Som är känd.
I sin värld.
Och han glider runt.
Men andra kända.
Och stora entreprenörer.

Inga namn nämnda.
Jag bara tänker.
Hur det är.
I denna värld.

Jag valde aldrig medberoendet.
Jag fastnade i det.
Av bara farten.
För att jag inte var.
Tillräckligt observant.

Den cellen.
Jag satt i.
Under många år.
Den som jag inrett.
Med möbler från mitt ex.
Som inte skulle vara där.
De hamnade även där.
Då vi blev utkastade från.
Bostaden.
Där vi hade bott.
Ägaren var pappan till den unga mannen.
Som körde ihjäl sig och de unga kvinnorna.

Och han blev nog också sjuk.
I chock.
Och hysteri.

Eller vad det nu var.
Han var god och är nog fortfarande.
God för miljarder.

Jag hatar hur folk leker med människor.
Jag skyr det materiella.

Då jag har sett.
Precis fucking jävla allt.

Och jag var bara en.
Vanlig naturlig jänta.

Som lyckades sätta mig i cellen.
Av egen kraft.

Jag visste bara inte.
Att jag skulle leva i en misär.
I nästan 10 år.

Men nu är jag ute i friheten igen.
Cellen har blivit.
Ett mysigt hem.
Och jag bjuder in.

Grannar.
Vänner.
Familj.
Syskonbarn.
Min kärlek.

Och här är alla välkomna.
Som är goda människor.
Och hur vet jag det då?

Jo, jag litar på min magkänsla.

Och när den inte säger mig.
Det jag behöver veta.
Då gör jag research.
Även om jag inte vill.
Men jag har verkligen.
Varit i skiten.
En riktigt jävla.
Skit.

Så jag tar aldrig risker.
Igen.
Aldrig någonsin.
Igen.
Aldrig någonsin igen.

Idag älskar jag livet.
Mig själv.
Och jag älskar att jag kan.
Göra precis det jag vill.

Jag lever precis.
Det liv jag vill.
Och jag uppskattar.
Att bara vara för mig själv.

Jag uppskattar.
Varje andetag.
Varje andetag är ett nytt andetag.

Och det är underbar att bara andas.

Just nu så behöver jag den här ventilen. Jag har tränat, jag har ätit mat, jag har mediterat. Och ändå, så är jag förbannad. Flera orsaker. Men jag "triggades" av en äldre dam som alltid är negativ. Alltid. Alltid. Alltid.
Hon är från Italien och har upplevt andra världskriget. Hon får ofta prata av sig för mig. Några minuter tar jag mig tid. Och hon är alltid negativ. Denna gång stod vi utanför min port och hon klagar på svenskar. Och då blev jag så förbannad och frågade vad menar du?
Och jag kunde inte hantera ilskan, utan hängde ut ägaren av en krog som försedde mitt ex med alkohol under flera års tid. Jag sa "hon där och pekade på restaurangen, hon såg till att mitt ex kunde fortsätta supa när hans pengar var slut och jag är så förbannad idag". Sedan bad jag om ursäkt för att jag höjde rösten.
Och vi såg på varandra och log. Sa hej då på ett anständigt sätt.
Men jag har nu funderat på det där. Vad det gör med en människa som hållit mycket inombords.
Jag sa, "det var dumt att säga så om ägarn, du är ju där och känner henne, så nu kommer det spridas" men samtidigt så var det skönt efteråt. De där kvinnorna som sitter och super, skvallrar om ALLT. Nu har de fått mer att skvallra om.
Och det känns inte alls bra att snacka så om henne, men hon borde vara tacksam för att jag aldrig anmälde henne.
Vinflaska på vinflaska kom upp med mitt ex, som han fått låna av krögaren.
Fy fan!
Nu ska jag ut och promenera och släppa taget om ilskan som förmodligen beror på min PMS.
Jag vet i alla fall om det. Och prövar vara så varsam jag kan.
Just nu.

Nu går mycket min väg. Jag har varit på flertalet intervjuer. Och jag har fått tillbaka självförtroende. Då flera säger att de vill anställa mig. Har inte varit i denna situation sedan jag var tonåring och ung vuxen. Det känns märkligt. Nu är det jag som väljer. Och allt handlar om hållbarhet.
Jag blev "fattig" på pengar för att mitt ex levde på mig i 11 år. Men jag blev rik på erfarenheter. Och idag klarar jag av att säga nej till allt jag inte vill.
Jag ser massor av versioner av mitt yngre jag därute. Och jag ser vad som pågår. Och jag ser mig själv i dem. Mig själv när jag inte kunde lämna.
Jag är så tacksam för att min mamma sa att mitt ex inte var välkommen till dem på julen.
Det fick mig att agera. Jag älskar nämligen min mamma. Och hon är anledningen att jag lever. Hon räddade mig när allt gick åt helvete.
Utan henne hade jag inte orkat vara kvar.
På jorden.
Hon gav mig allt jag behövde.
När mitt ex hade tröttat ut varenda cell i min kropp.
När jag låg som en halvdöd fisk på sanden och brändes i solen.
Då såg min mamma till att jag överlevde.
Jag vet inte om det går att ersätta den gärningen.
Men jag ska göra mitt bästa, i resten av mitt liv.
Hon betyder allt.

Jag är så jävla arg just nu.
På alla egoistiska människor.
Som håller på med drev.
Så jävla osmakligt.
Riktigt jävla osmakligt.
Folk som antar det ena och det andra.
Som om de visste.
Jag vet inget.
Om den där såpan inom polisen.
Inte min sak.
Att snacka om folk jag inte känner.
Men jag tycker att drevet mot en människa.
Är riktigt jävla motbjudande.
Och jag tror inte på att håna.
Eller mobba.
Eller driva någon till slutet.
Och själv var jag utsatt.
Av två jävla uslingar.
Med en makt.
Och andra såg upp till dem.
Jag fick en fråga.
Som jag inte kan skriva här.
Men jag skulle aldrig.
Göra som biblen.
Säger.
Öga mot ett öga.
Osv.
Jag är inte en ond människa.
Och även om jag har mött onda människor.
Så svarade jag med att förlåta.
Handlingen.
Och även om vårt rättssystem.
Är helt jävla åt helvetet.
Så står jag inte över den.
Jag har jobbat med mig själv.
I massor av år.
Och accepterat.
Att det är som det är.
Jag ser skurkar.
Fula fiskar.
Och annat skit.
I renaste vatten.
Och jag håller mig borta från allt.
Jag skriker högt.
Om jag måste.
Jag säger ifrån.
Och jag andas med hela magen.
Och andas länge.
För att bespara mig.
Den där ilskan.
Som nu runnit av mig.
Jag skrev även av mig.
Den.
Här.
Och nu.
Tack.
För att det finns ett anonymt forum.
Som blivit en ventil.
Var snäll med dig själv.
Och andra.
Och sluta upp.
Att döma andra.
För fan!
Sluta upp med det.
Och se på dig själv.
Kanske du ska ta hand om dig själv.
Istället.
Tänker jag.
Må väl.
Och lev ditt liv.
Och var glad.
Och snäll.

Mötte en gammal vän till mitt ex.
Vi pratade om livet.
Och döden.
Och livet.
Och glädje.
Att se det positiva.
En optimist.
Av rang.
Är denna människa.
En man.
Som ändå.
Tappade det positiva.
När han frågade om mitt ex.
Som hört av sig.
För en tid sedan.
Och ville ha hjälp.
Och jag sa bara.
Han är missbrukare.
Det är ingen idé.
Inget kommer att hända.
Han är fattig.
Och alkoholist.
Jag är trött.
Pa att säga.
Att han levde på mig.
Men jag säger det ändå.
Jag känner av sviterna.
Att ha förlorat.
Mina guldpengar.
Som han åt upp.
Och använde.
Oavsett om det var.
Lån.
Investeringar.
Gåvor.
Livet går vidare.
Klockans visare går.
Framåt.
Det är mars.
Snart ska jag laga.
En god rätt.
Till min sunda.
Och friska man.
Vad kan jag mer.
Önska mig.
Inget.
Hälsa och kärlek.
Är min rikedom.

Att värna om sig själv.
Hur värnar du om dig själv?
Jag har inte tänkt på det förrän idag, då en kvinna sa till mig "du värnar om dig själv nu".
Hon har varit oerhört hjälpsam för mig, i min starka önskan att återgå till ett hållbart arbetsliv, efter en egen sjukdomsresa där jag tidigare hört att FK föreslagit sjukersättning mot min vilja.
Och med en tung medberoenderesa där jag förlorade allt utom mitt hopp och hälsa.
Jag värnar mer om mig själv nu.
Och då värnar jag fortfarande om andra.
Men jag har förstått gränserna.
Skillnaden.
Att om jag tar ansvar, återhämtar mig, sätter gränser, vilar.
Då.
Kan jag.
Leverera.
Är inte i mål ännu.
Men bra nära.
Och jag är tacksam.
Varje dag.
Varje stund.
Tänk att jag överlevde.
En sådan svår tid.
Missbruk är brutalt.
Det är förgörande.
För de som är medberoende.
Och jag värderar inte.
Det är lika brutalt att vara sjuk.
Bara det.
Att vara medberoende.
Och plötsligt så en dag.
Faller polletten ner.
Och man ser all sin förlust.
Jag har fortfarande tak över huvudet.
Tack.
Jag vet hur.
Och till vilka.
Jag ska återgälda.
Den hjälpen.
Detta liv.
Detta liv.
Man måste värna om sig.
Och om dem man älskar.
Jag tror att det räcker så.
Jag behöver inte mer.
Det var allt.
För nu.