Hej! Tack för att ni finns. Jag är ny här.En mamma i pensionsålder,frånskild,bor själv.Kraftigt orolig,medberoende till min 30årige son, som är alkoholist.Vi har en mycket varm och nära relation,bor i samma kommun.Oron över hans liv tär,äter upp mig.Varje sekund då jag känner sinnesro,är guld värt,varje stund jag klarar av att leva i nuet,ger mig kraft.

Jag har sett symtomen,signaler,jag vet ungefär i vilken fas han är,har egen erfarenhet.Förnekelse,lögner,manipulationer.Är själv alkoholist,nykter sedan 22 år tillbaka.Tacksam över min nykterhet,mina två liv som jag har erfarenhet av,det i missbruket och det här i nykterheten.

Den här oron du beskriver har jag också upplevt under lång tid pga min sons missbruk. Den fanns där alltid och den tär så otroligt mycket på en. Några längre stunder av sinnesro hade jag inte, men jag minns en gång när jag reste bort tillsammans med mina vänner. Min son var då tvångsomhändertagen så just då behövde jag inte oroa mig. Hade hela tiden en känsla av att jag glömt något, något fattades. Det var oron som blivit min ständige följeslagare som fattades. Att se sitt barn rasera sitt liv är så otroligt smärtsamt. Någon beskrev det som att stå bredvid och se på när personen drunknar.

@gros19 Tack,för att du tog dig tid att skriva.Just så känns det för mig,som du beskriver,oron har blivit min ständiga följeslagare.Pendlar mellan olika känslor,kan känna en oehörd ilska emellanåt,som skrämmer mig.Ändrar fokus,sysselsätter mig,försöker ta hand om mig