Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

NykterAlex

Mulletant . Jag har ett konstigt problem. Såg att du var här. Kan du titta på min fråga på anhörig och se om du kanske kan hjälpa till. Kanske kan mulleman svara eller en länk till en förklaring. Hälsar Alex

Stigsdotter

Usch, mådde pyton efter julfesten igår. Inser att man visst får passa sig för att blanda för mycket även när det inte är alkohol i glaset ;-) Avalkoliserat bubbel, äppelmust istället för glögg, mera äppelmust i stället för öl & snaps till julbordet, vatten, vatten, vatten, äppelmust, trött på äpple: dricker cola, hittar en alkoholfri öl, en sprite, lite vatten, mer vatten, te och så avslutade jag med lite äppelmust.

Intressant dock att jag kommer ihåg alla glas - det hade jag inte gjort (inte den senare delen av listan i alla fall) om det hade varit sprit i glaset. Det är så skönt att vakna pigg och obakis även om jag sov länge imorse eftersom det blev ganska sent. Imorgon har jag inte druckit på 4 veckor. Jo för resten, fick i mig en stor klunk vitt vin igår när jag, svettig efter dansande, tog fel glas och för sent upptäckte att det inte var äppelmust. Mycket märklig känsla - jag höll på att få panik och tänkte men vad händer nu, är allt förstört? Det var det ju inte :-)

Stigsdotter

Måste bara dela med mig av detta, känner mig så nöjd! Vår tvättmaskin har gått sönder, nu blev vi (äntligen) tvungna att skaffa en ny. "Äntligen" för då kunde man ju passa på att köpa ett paket med en torktumlare till - det har jag saknat. Vi ska såga till en bänk att sätta över och kanske lite hyllor på väggarna. Man kan ju inte bara ställa in nya saker i en gammal sunkig tvättstuga/sotigt pannrum tänkte jag och hörde mig själv säga till maken i går kväll att "om du fixar käket här så går jag ner och spacklar och gör rent väggarna i tvättstugan innan jag blaskar lite färg på dem imorgon".

Va? Vad sa jag nu? nästan sa jag högt! I stället för att stå här i köket och smyga till mig ett extra glas ur den öppnade vinflaskan så går jag ned och spacklar väggarna lite sådär i förbigående. Och inte nog med det, senare på kvällen så svängde jag ihop ett litet adventsljusarrangemang istället för att sova framför den larviga film vi satt på. Bara sådär från ingenstans fick jag inspiration - kan inte minnas när något sådant hände senast!! Vi har inte lyckats skaffa ny ljusstake sedan den gamla gick sönder och min dotter frågar varför jag inte köpt ny. Hon blev jätteglad när hon kom upp i morse och såg min lilla installation.

Ibland skymtar jag mig själv därframme...

Bild 2011-12-04 kl. 12.28.jpg

Anima

.....på din resa!
Nickar igenkännande när jag läser dina väl formulerade rader om ditt liv och hur du hamnat här. Blir glad över din öppenhet och hoppas att jag också med tiden ska kunna uttrycka mig i min tråd och även i andras trådar. Just nu känner jag att jag har svårt med orden och att få ner på pränt allt vad som försiggår inne i huvudet och kanske främst vad som försiggår i själen. Men det får väl helt enkelt ta den tid det tar. Under tiden kan jag läsa och följa andras trådar.
Lycka till och fortsätt kämpa!

sparvöga

följer också gärna med. Tack för dina ord i min tråd! Känner igen mig i så mycket du skriver S. Precis som Anima hoppas jag också på att kunna uttrycka mig och mina känslor i min tråd mer än jag gjort och också vara aktiv i andras trådar.
Hoppas på en fin dag för dig och oss andra här inne.

gillar din redogörelse för livet. Alltså fixa lite praktiska prylar i stället för att tjockna till i huvet, bli nöjd med vad man gör just nu i stället för självföraktet när man knäpper upp en ny onödig öl. Jag planerar också för lite nya hyllor i källaren så det blir snyggt och fint. En snabb kick att må bra både i dag och i morgon. Va glad jag blev att du inte hade någon allvarlig sjukdom...
/Fenix

Stigsdotter

För uppmuntrande inlägg och vänligheter!

Igår morse åkte jag in akut med min galla. Det var den jag sökte för när de hittade en tumör som ble prioriterad. Nu ligger jag här och hoppas få bli av med gallan imorgon, idag åkte jag ned i operationskön när ett barn gick före. Hann träffa narkosläkaren som ställde en massa frågor, bl.a med mycket låg röst, jag ser att du druckit lite för mycket, gör du det fortfarande? Hysch, hysch, skämmas lite. Kändes bra att kunna svara nej jag har slutat!

Bra sjukhus med wi-fi när man har en bra telefon som man kan göra "allt" på ochnu har jag kärt mig hur man kan logga in här också! Fast lite bökigt att skriva...

Tråkigt nog så missar jag första gången på den kurs i återfallsprevention som jag skall gå på min beroendeklinik. Lite läskigt att gå duggar jag nog tyckt, tänk om någon där känner igen mig??!! Någon av er kanske också ska gå den :-)

Hälsningar till er alla som kämpar därute, var rädda om er och kicka ned den lille djävulen!

Mickey

Sjukhus har man legat på och blivit omskött. Brukar vara rätt trevligt tycker jag. Jag är nog skum. Men fri mat och trevliga syrror. Hoppas att operationen går bra för dig. Kram//Mickey

bibliotekarien

Hoppas ni inte slutat på denna tråd som är så himla bra! Jag känner igen mig totalt, skammen, smygandet,smuttandet, självhatet som kommer som ett brev på posten, bakis på jobbet, hur pinsam jag måste vara för min familj. Det är en styrka att läsa om er andra kvinnor som gör lika dumma saker som jag men vill sluta med det. Förra julen var jag livrädd att jag druckit på mig en allvarlig sjukdom, hade en äcklig smak i munnen konstant som jag aldrig känt förr och trodde det kunde vara tecken på leversjukdom eller något som en gång för alla skulle "avslöja" mig. Men sen visade det sig bero på sömntabletterna och det var bara att gå igång igen. Hade familjefest, yngsta barnet tog studenten, drack inget, höll tal och mådde bra. Men så är allt över och jag klunkar i mig vin som en slags belöning och somnar utslagen tidigt på kvällen efter att smugit runt och fyllt på olika vin i olika glas (som jag hittar spåren efter nästa dag). Mannen säger att han vill aldrig mer vara med om att jag dricker. Avhåller mig i flera veckor. Men det går ju så bra så då kan jag ju dricka litegrann. Och på den vägen är det. Får superångest oavsett hur full eller hur mycket jag dricker, behöver inte tappa minnet och göra bort mig alltför mycket (tror jag i varje fall) för att ändå drabbas av kval och funderingar som slutar med att jag inte vet vad som har hänt och inte hänt. Nej, jag pallar inte dricka! Hjälp mig gott folk! Jag hatar mig själv när jag gör sånt här mot min och mina närmastes vilja (som jag inte erkänt att jag har riktiga problem inför - än; då kan jag ju aldrig dricka mer och se dem i ögonen.

Stigsdotter

Jag hoppas också att ni hänger kvar i min tråd :-)

Att aldrig kunna dricka mer och se dem i ögonen. Jag anar skam här i det du skriver! Bort med den. Det är en sjukdom vi har, och visst, sjukdomar kan man skämmas för men BARA om man inte 1) erkänner (åtminstone för sig själv) att man har den och/eller om man 2) inte gör någonting åt den. Du har både erkänt och visat vilja att göra någonting åt din sjukdom så skämmas ska du inte.

Kanske kan man se det som en allergi? Jag tål inte alkohol, jag blir så konstig av det :-)

Igår kom jag hem från sjukan. Det var skönt att bli ompysslad och bra att bli av med min elaka galla. Nu ska jag kunna äta och dricka som vanligt. Jag hoppas att min ovilja mot att äta mycket och mot att dricka alkohol håller i sig. Jag har inte druckit kaffe på länge heller och det kanske man också kan klara sig utan?

Jag är rädd för att det har varit lätt för mig att hålla upp de här fem veckorna bara för att jag har varit dålig i magen och orolig för att jag har cancer i lvern. Har det varit för lätt? Tänk om jag får för mig att jag visst kan prova, att jag visst kan dricka normalt? Det kanske jag kan? Eller? Jag har mått så dåligt psykiskt under en sådan lång tid utan att veta riktigt varför, jag tänker att det kanske är alkoholen som påverkar mitt sinne? Just därför vore det ju toppen om jag kunde hålla mig så att jag kan se om "jag" kommer tillbaka. Det känns så ibland.

Nu ska jag äta lite soppa och hoppas hinna fånga lite sol innan den försvinner, sedan är det lussefirande på lillans dagis - nog borde det bara serveras alkoholfri glögg där?

bibliotekarien

Det är mysigt att logga in här och finna att någon läst vad man skrivit och svarat på det! Det värmer och gör en så glad. Visst sjutton skäms jag, så in i hundan. Det passar liksom inte med min image att inte ha full kontroll ;-). Men jag ska alltid alltid överdriva. Stigsdotter, dina öppna tvivel tror jag i grund och botten hjälper dig att hitta dina egna svar. Jag har märkt på mig själv att alkoholintag under lång tid gör en deppig. När jag berättade en gång att jag inte drack längre var det just vad en kompis svarade. Han, som alltid innan varit glad i att "festa", hade också upptäckt det och dragit ner på konsumtionen. Men dra ned är inget för mig, det vet jag innerst inne. Jag måste avstå helt, är som du säger allergisk. Kram!

Stigsdotter

Det är skönt att inte dricka! Fast, nej, riktigt fri känner jag mig nog inte - där är fortfarande alldeles för mycket tankar och tid som går åt till alkoholfunderingar.

Har bestämt att inte dricka alls i jul och skrev under här:

http://vitjul.se/

Barnen skall slippa min alkoholstinkande andedräkt i år. Man får ju ändå inte dricka så mycket som man vill så visst är det ingen idé att dricka alls på julen ihop med familjen? Självklart har det hänt att jag druckit så mycket jag vill på julafton men då jag hade visst sagt "konstiga saker" till svärmor och hur kul är det att höra efteråt? Vi som är som vi är klarar inte av det där med att snapsa till lunchen, glögga på eftermiddagen och sedan dricka lite vin mot kvällen. Allt eller inget! Ge hit hela flaskan till mig!

Det är också jobbigt att se till att man får i sig så mycket som man vill utan att någon märker. "titta där kommer tomten" och så huttar man ner lite extra i glaset - funkar ju inte hur många gånger som helst ;-)

Nej, bara det faktum att så mycket tankar och energi går åt skall för mig vara en varningssignal: jag ska inte dricka, så är det bara!

Hoppas ni alla får långa sköna helger där ni tar hand om er riktigt mycket. Ät honung (läste i någon annan tråd att det är nyttigt för oss) och en massa andra godsaker.

bibliotekarien

dricker inte min man heller och det känns rätt skönt. Han missbrukar inte, dricker aldrig mycket, men ofta. Vi är båda piggare. MEN... igår och idag har jag varit väldigt sugen på att köpa en flaska vin, känna drycken rinna ner i halsen på mig, värma magen och få kroppen att slappna av. Efter många dagar av avhållsamhet är man ju frisk och som alla andra eller hur?! Måste komma ihåg hur det är sen nästa dag: sovit dåligt, röd i ögonen, lätt huvudvärk, trööött, eventuellt en förfärlig andedräkt! Märker att nykterheten gör mig mer sugen att vårda mig själv och se bra ut. Funderat på varför det är så himla otroligt pinsamt med människor som jag, som är hur duktiga som helst till vardags men så gör vi bort oss genom att dricka för mycket, stjäla en minispritflaska som jag gjorde på en julfest sist, börja svamla och få glansig blick. Så pinsam tycker jag aldrig att riktiga A-lagare är! Men skillnaden är väl att de gör inte anspråk på något, ljuger följaktligen inte om sitt missbruk. Många trådar avstannar här, är det för att man får ett återfall och så skäms man för det?

också på anhörigsidan. Jag har också funderat över vad det är som händer. På den här "beroende"sidan tror jag att ditt antagande är rätt, man tar ett återfall och skäms. Men det finns de som kommer tillbaka - på båda sidor. Jag har också lärt mig här... eller håller på att lära mig att den enda man kan ta ansvar för är sig själv. Men det är mycket nog! Det verkar också vara så att många "bara" läser. Hoppas du stannar och fortsätter skriva! God Jul! / mt

Stigsdotter

...jag vill gärna säga att jag nu hållit upp sedan det sista glaset den 6/11. Men det är ju inte riktigt sant. Vid några tillfällen har jag luktat på korken och tagit en eller två klunkar.

Innan nyår skulle jag göra efterrätt med cognac i (mycket lämpligt, eller hur?). Var då tvungen att smaka av cognacen så den inte blivit gammal. Smakade av den ett par gånger under kvällen när efterrätten redan stod i kylen.

På nyårsafton tog jag lite vin till middagen men det var inte gott (vet inte om det hade varit det om min man inte suttit mitt emot utan lämnat mig ensam med flaskan?). Maken drack halva flaskan och satte sedan igen den. Jag drack flera klunkar ur den dagarna efter.

"Det var inte gott" och "jag märker inte att jag mår bra av det" tänkte jag för mig själv. Ändå gick jag dit igen. Varför? Varför? Så onödigt. Var det där första klunken ena dagen som gjorde att jag sedan måste fortsätta även om det bara blev lite och jag lyckades stoppa mig? Vad hade hänt om vi varit på fest på nyårsafton istället för att fira lilla familjen ensamma? Hade jag ballat ur helt då?

Usch, det känns så deppigt och dumt allting, vet inte riktigt hur jag ska tänka nu :-(

kalla

Vi är så många som gör som du, men jag tycker du skall ta chansen nu när han tagit upp det. Erkänn för dig själv och honom hur det är. Jag tror att du kommer få så mycket mer stöd än du tror, stödet och även häsynen tror jag är väldigt viktigt i början.
Och att ha i bakhuvudet att detta är en sjukdom som man måste leva med. Jag höll upp 6 månader,sen kom sommaren och grillkvällar. Både jag och min man hade "glömt" att jag inte kan dricka och så var det i gång igen fast mycket värre den här gången. Jag är inne på min tredje dag nu och denna gången har jag berättat för dom närmaste hur det är och hur mycket jag druckit. Nu hoppas jag bara att jag kommer ihåg det om ett tag också.

beträffande cognacsefterrätten så kan jag berätta att jag brukar laga sherrysill - 1 dl till sillen och resten till mej. Alt. sherry-gräddsås, samma proportioner. Nog är det ju utom tvivel att vi har problem vi som skriver här, man måste skratta för att man känner igen sej.

Att trådar stannar, ja i mitt fall har det nog berott på att jag tagit återfall men jag har ändå fortsatt att läsa, åtminstone nu och då. Kanske man behöver "omställningstid" innan man är redo.

Och bibliotekarien, man ser också här att vi är kompetenta yrkesmänniskor med full koll till vardags men tappar helt när vi dricker. Jag tror det handlar om ens personlighet till stor del. Men det konstiga med mej är att jag vill ha full koll och ändå bangat ur så totalt.

Men det var ju då det, inte nu!
Kram till er alla

bibliotekarien

för min del handlar om att det är genetiskt. Det riktigt känner jag, för som Stigsdotter skriver, varför, varför gör man sig själv så illa annars och dricker när man mår så djävulskt illa efteråt? Och som Kalla skriver, det blir banne mig värre för varje gång, det är som att man måste köra sig själv i botten. Stigsdotter, ja, vad ska man tänka? Att du blir starkare efter några dagars nykterhet och det är på den styrkan du får avstå nästa dag också, och nästa... Och att du - liksom jag och alla vi andra här - är hjälplösa inför alkoholen! Gud vad gött det är att få "prata" med er här!

UnderIsen

Har oxå svårt att veta hur man skall tänka. Känner igen mig i det du skriver om frågorna man ställer sig - VARFÖR?

Själv vaknade jag på nyårsdagen och gick raka vägen ut i garaget och svepte en halv flaska vin fast en del av mig skrek NEJ under hela tiden. Efter detta var det så klart kört...

Har ju inte så stor erfarenhet av det nyktra livet, men för min del är det som flera olika steg i vägen mot nykterhet. Först är det bara jävlarannama och det gäller att besegra det lilla monstret som tagit över. Nästa steg är att minnas det eländiga för att inte tro att man har koll på läget....tredje steget hann jag inte komma till (vad nu det är?).

Nu är det bara och försöka vinna mot det där "svinet" igen!!!