"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

@Snödroppen
Ja, livet blev så mycket bättre! Jag gick från att tro att jag inte skulle överleva till att ha mitt eget liv, mitt egna hus och trygghet och bättre självkänsla och självförtroende!

Du kan också göra den resan!

@mulletant
Tack, och god fortsättning! Ditt stöd var så otroligt starkt och viktigt för mig. Tänk vad människor kan göra tillsammans, många med bara ett okänt namn och okänt ansikte.

Jag hoppas att allt är väl med dig och mullegubben💖

Så otroligt nära 10 år sedan jag lämnade ”på riktigt”. Och drygt 9 år sedan jag flyttade in i mitt Gula lyckan. Mitt hem, min borg; min trygghet för första gången på 7 år - mitt hem! Ett hem där jag aldrig behövt samla ihop mina saker som blivit utslängda i skogen, aldrig blivit utkastad, aldrig behöver bli hotad.
Mitt hem där jag kan vara jag och inte lägga all tid, dag som natt, åt att att hålla någon annan nöjd.

Alla dessa år…
Så många gånger jag rasat ihop.
Så mycket jag fått utstå.
Så mycket jag fått kämpa.
Så mycket mina barn fått utstå.
Så mycket mina barn inte förstått, eller förstår.
Så mycket energi han tagit och krävt av mig.
Så mycket energi han tagit och krävt av mina barn.
Så många gånger han baktalat mig inför barnen.
Så många gånger barnen litat på hans ord.
Så många gånger jag trott att kampen är över.
Så många gånger jag hamnat mitt i elden, igen.

Men:
Så många gånger jag stått upp för barnen och mig.
Så många gånger jag fått ”vara större” än honom och inte hamna i hans galna orerande.
Så många gånger jag rest mig igen.
Så många gånger jag kommer att resa mig igen!

Och ändå är jag så fruktansvärt ledsen just nu. Sååå ont det gör i hela mig. Jag har rasat ner i mörkret.
Kanske är jag så fokuserad på att det gått 10 år - mitt mål har länge varit att klara mig/orka/hålla ut i 10 år, att allt skulle vara lugnare nu. Mycket är lugnare, men mycket pågår fortfarande. Kanske är det för att jag läste här och reagerade på någons inlägg.

Allt jag önskade mig var en kärleksfull familj.

Jag är fortfarande så påverkad av hur jag blev behandlad. Jag trodde att jag skulle kunna jobba bort det; och som jag jobbat på att inte bli rädd av en suck, rädd av höjda röster, rädd för en hand på ett visst sätt, rädd för minnen och flashbacks, rädd för platser, hjärtklappning när jag ser någon som liknar honom… rädd för så många saker. Mycket har jag jobbat på och blivit okej med.
Ändå blev jag till is när min särbo och jag var oense häromdagen (angående underhållsbidrag från barnens pappa av alla saker🫣) Jag höjde rösten, han höjde sin, jag frös till men höll fast vid min ståndpunkt. Jag upplevde att han inte lyssnade. Han höjde rösten mer. Jag blev helt kall inombords och: jag stängde av.

Hela jag reagerade som för 10 år sedan: tyst, avstängd, kall och frånkopplad. Visa så lite reaktion som möjligt så att han inte får mer att bli arg för. Vara så tyst som jag kan. Säga så lite som möjligt. Hålla mig undan. Stäng av så mycket som möjligt. Bli inte arg, för då är jag den arge i förhållandet. Men bli arg så att du visar att du påverkas. Bli inte ledsen för då är det falska tårar. Bli ledsen för annars är jag en vidrig, känslolös hora.
Allt jag gör eller säger och allt jag inte gör eller inte säger leder till hot, olika typer av våld och…
… det är bara det att det är inte den personen jag håller på att hamna i ”bråk” med; det är min sansade, lugna, vanliga, normala och inte hotfulla, skrämmande exet.
Men det hjälper inte just där, för jag är redan instängd i överlevnadskapseln och vill bara lämna allt.

”Om du inte vill vara med mig så kan du gå nu”. ”Så här kan vi inte ha det, det är över”. ”Jag vill inte mer”. Ingen rationell tanke över huvud taget.

Jag har blivit så mycket bättre på att ”bråka” under de här åren. Min särbo och jag har inte många tillfällen då vi bråkar. Vi pratar, diskuterar, tjafsar och blir irriterade istället. Jag har lärt mig att det är okej - i ett vanligt förhållande är det inte bråk och hot varje dag: det kan bli typ bråk; men inte galenbråk med förstörda saker, skräck och hot, vi kan prata och diskutera. Men inte varje gång uppenbarligen.

Så mycket min särbo stöttat mig, så mycket han hjälpt mig att bli helare och så tålmodig han varit (och är) och ändå blev jag bara kall, hård, avstängd.

Ibland tänker jag att jag inte är ”förhållande-typ”, att jag inte är människo-anpassad, att jag borde bo i en stuga i skogen utan kontakt med omvärlden.
Ibland känner jag mig älskad och tänker att jag vill leva hela livet tillsammans med särbon.
Det är… svårt. Jag behöver öva på att inte ta ut det värsta i förskott.

Men jag kommer att resa mig igen. Jag s k a resa mig igen.

Nya reflektioner. Nya insikter. Sådant som jag inte känner att jag hanterar, men behöver skriva ur mig, helt utan förbehåll. Och kanske förstå, acceptera, släppa taget…? Är det ens möjligt?
Insikter som nästan förgör mig, slingrar sig runt i hela min kropp, äter upp mig.

Barnens pappa (P) och jag har var för sig gått hos familjebehandlare sedan förra årets soc.utredning. Målet med detta var att barnen inte skulle utsättas för psykiskt våld av sin pappa och att de skulle hållas utanför våra konflikter. P har träffat en familjebehandlare och jag en annan. Mina mål var att få stöd i att hantera allt som uppstår, sker, är, händer pga deras pappa.

Nu, efter ca ett halvår, avslutas Ps kontakt med familjebehandlare - de anser att målen uppnåtts… slutsats: nu utsätter P inte barnen för psykiskt våld och drar inte in dem i våra konflikter. Allt som han hållit på med under 17 år (!!!) kunde tydligen avhjälpas på några månader. Så synd att det inte gjorts tidigare. *ironi*

Jag är så otroligt dubbel i detta -
Jag ser hur det är ”på riktigt”, barn som är otroligt medberoende i hans sjuka narcissistiska värld. (Omg, tänk att jag för dryga 10 år sedan trodde att han ”bara” var alkoholist - det hade på alla sätt varit illa nog, men… insikten i det våld han utsatte/utsätter andra för…). Barnen skyddar, täcker upp, tar hand om, tar över, lyfter/stärker, väljer sin pappa i alla lägen, alltid. Och utifrån deras berättelser och beteende så har han tyvärr inte slutat utsätta dem för psykiskt våld eller dra in dem i våra konflikter. Men han anses officiellt vara en ”normal” pappa.

Hela huvudet fylls av ”fanfanfanfanfanfanfan-han som alltid sagt att det är jag som inte kan hantera mitt föräldraskap…” och jag vet, egentligen, att JAG hanterar det - att jag vill ha stöd beror på hur P behandlade och behandlar barnen och mig, hur han varit och är med barnen. MEN, sjuk tanke, jag vill liksom inte ”ge” honom att ”jo, jag vill fortfarande ha stöd i att ta hand om barnen”, medan han i princip fått ett kvitto på att han ”är klar”. OCH JAG VET; jag ska inte tänka på honom, inte bry mig. Jag vet, jag vet.

Idag kom också min absolut värsta insikt i hela mitt liv. Om jag har störst känsla av skam eller om sorgen är större, det är väldigt oklart. I samtal med familjebehandlaren hör jag mig själv säga ”jag tror att jag har en distans till mina barn”. Det var så otroligt sorgligt att höra det, mina egna ord. Jag går sönder i detta. 10 år efter separationen är jag fortfarande i ett känslomässigt skadat tillstånd. Fy faaan. Pga EN person. Sådana människor, som skadar/sårar/förstör för sina närmaste borde spärras in.

Jag tror att jag har tvingats stänga av/stänga ner.
Hur skulle jag annars kunnat lämna dem till honom för umgänge i alla dessa år?
Hur skulle jag kunna vara känslomässigt närvarande och engagerad och samtidigt kunna lämna dem till en pappa som jag vet inte är bra för dem?
Hur skulle jag ha överlevt alla hans hot, utskällningar, ghostande, ständiga försök till makt över mig och barnen?
Hur skulle jag ha kunnat ens stå upp på mina egna ben och hålla ut och inte bryta ihop i all sorg och smärta mitt i stormen?
Hur ska jag kunna stanna i känslan att mina barn är det bästa som finns, när jag samtidigt måste vara den som hela tiden behöver tänka på att vara konsekvent, inkännande, förstående, visa på det normala, sätta regler, allt i relation till deras pappa?
Hur ska jag kunna släppa ner garden och älska dem helt förbehållslöst när jag är livrädd att de ska kopiera deras pappas narcissistiska personlighet och att jag då måste vara den som, utan att stoppas av att vara den som älskar dem förbehållslöst, göra allt jag kan för att inte andra ska drabbas?
Hur ska jag kunna vara vaksam på om de skulle bete sig som sin pappa om jag lever i känslan och inte i realiteten?
Hur ska jag kunna ha så starka känslomässiga band och samtidigt hantera deras ibland fruktansvärda beteende, och faktiskt överleva?
Hur skulle jag ha överlevt alla dessa år av barnens känsloutbrott, fysiska utbrott och ilska; reaktioner på allt de utsatts för, av allt deras pappa lurat i dem om mig, om jag tillät mig att ens känna bara lite?

Jag ser bilder och filmer från när de var små och det är som en annan person som levde med barnen. Jag har så mycket bara hållit ut, hållit upp, väntat på att de ska bli större så att jag ska slippa kontakten med deras pappa. Det är som att det skadade jag inte njuter av deras uppväxt utan väntar på att de ska bli vuxna.

Insikten att det också finns så djupt rotat till mig att det påverkar min nya relation: jag älskar honom, han är den bästa personen jag har träffat. Vi har varit tillsammans i över 7 år. Ibland säger han att han får känslan av att jag inte är ”på samma tåg” som honom och jag har inte förstått vad han menar. Jag har bedyrat att jag älskar honom och allt runtomkring det. MEN: jag tror att han har känt av min distans: ”jag älskar dig, men jag kommer aldrig älska så att jag inte har närvaro att lämna om(/när) du gör mig illa”, innan jag själv ens förstått. När jag pratade med familjebehandlaren om detta höll jag på att falla i bitar. Jag som älskar mina barn oändligt, som vill spendera hela livet med min särbo… förutsatt att barnen inte blir som sin pappa, om särbon inte gör mig illa.

En vis man här på forumet sa en gång till mig något i stil med att jag skulle bli klar med mig själv efter mitt äktenskap innan jag påbörjar något nytt. Jag tror att jag NU förstår vad du menade, @Adde… men jag har också växt, fått stöd och hjälp av min särbo. Han har varit ett nästan overkligt stöd för mig, både för mitt mående, hur jag kan tänka/uttrycka mig, tar kontakten med P, ger mig kärlek och jag kan numera känna/förstå att han älskar mig, vill vara med mig. Om jag hade väntat så hade jag nog levt ensam resten av livet - jag hade aldrig gett mig in i ett förhållande idag. Fortfarande, efter alla dessa år, så är jag ofta rädd för män. Att bli behandlad som jag blev i mitt äktenskap ska jag aldrig bli igen.

Jag önskar så att jag var som jag var förr, innan jag träffade P; öppnare, mer naiv, känslostyrd och mer full av liv, livslust, ork, glädje, spontanitet... Jag kommer få jobba på det. Men just nu är jag fast i tårar. Så otroligt ledsen av insikten om hur avstängd jag är, på grund av min bottenlösa rädsla för att bli så knäckt igen.

@flygcert
Din story slog mig rakt i magen och gick rakt in i hjärtat. Du beskriver så träffande vilken skada narcissisten gör på sin omgivning. Det är precis som du skriver och det gör mig så ledsen, för jag har levt i det, i olika uppsättningar, i hela mitt liv fram till för ett år sedan.
Hur man stänger ner för människor man älskar bara för att hålla ut, för att fungera runt narcissisten och hur det verkligen skadar alla relationer kring.
De splittrar och förgör människor, berövar tillit och bryter ner allt.
Tack för att du så sylskarpt sätter ord på det, det gör uppriktigt ont att läsa men det är precis så det är. Hela min familj är splittrad pågrund av detta, det gav mig tomhetskänslor fram tull för ett år sedan när jag bestämde mig för att det är inte min skuld. Jag har splittrats från min älskade bror och andra människor jag älskat för att det inte går att ha friska relationer runt en narcissist.
Den ensamhet man känner när omgivningen inte förstår.
❤️

@Snödroppen
Tack, för fina ord och för förståelsen! För, ja,, det är inte så många som förstår.
”Men du har så mycket bra i ditt liv, fokusera på det!”, ”Nu har det ju gått många år, tänker du fortfarande på det?”, ”Förstod du inte från början - du som har universitetsutbildning och allt!?”, ”Barnen har det ju bra hos dig i alla fall!”…

Vilken sorg att du växt upp med ett sånt liv. Det är ju inte bara ”att lämna/gå”, det är ju människor man vill ha omkring sig och hoppet, om att allt ska bli bra, finns ju kvar i en.

@flygcert
Fruktansvärt, det blir en isolering i det hur man än gör och det är den värsta delen i det. Inte alla elaka ord utan den känslomässiga isoleringen för alla omkring.
Att man inte har bättre kunskap om hur det drabbar anhöriga i samhället.
Hoppas du fortsätter prata om det öppet, för du har en fantastisk för åga att förklara läser jag.
Jag har klippt alla banden för det gjorde mig för illa psykiskt.
Jag känner med dig och det gör ont att höra att du inte får förståelsen från omgivningen.
Känner igen det där med att det är inte så farligt eller du är stark...eller utbildad....
Du är så ärlig mot dig själv i hur du faktisk säger att du stänger av osv och det hjälper mig i min process att förstå mig själv, mina reaktioner och att läsa på om det.
Ja, man förändras av det och det innebär ett känslomässigt lidande.
Hoppas du finner förståelse från din omgivning och att du en dag kan prata och få en förståelse från dina barn.
Det är inte dom, inte du utan narcissisten som skapade detta.
Var rädd om dig.