Hej. Jag vill höra om någon mer är i samma sits som jag. Jag har varit tillsammans med min sambo i 14 år. Min sambo är alkoholist (fast han erkänner det inte själv). Han dricker 1 flaska vin per dag (oftast). Varje helg häver han nog i sig minst 4 flaskor vin, 6 st öl och ett par glas ute. Han har flertal gånger stannat hemma från jobbet måndagar och tisdagar pga abstinens (vilket han inte erkänner, han kör med feber). Vi har bråkat så många gånger om hans drickande men han bara fortsätter. Jag hatar när han blir så där jävla fjantig och simmig i ögonen när han blir full. Och så ska han sitta och tjuta och prata om djupa saker. Och ljudet när han sörplar i sig vinet som om det vore hallonsaft, då hatar jag honom och vill klippa till honom. På juldagen sårade han mig rejält. Det är nämligen så att han skulle hämta mig hos mina föräldrar på juldagen, vi hade bestämt det sedan länge. Jag har brutit benet och är opererad och går med kryckor just nu. Han valde istället att sitta hemma och dricka och sket i att hämta mig. Så mina föräldrar fick köra hem mig!! De bor en bit ifrån. Åh det är så mycket han gjort och skämt ut mig. Han kom till och med till sjukhuset onykter nu när jag låg inlagd för benet. Hela vårt liv kretsar kring hans drickande och jag har insett att jag är sjukt medberoende. Det gör så ont i hjärtat och jag är så olycklig. Känns som jag kastar bort mitt liv. Jag mår skit. Känner att jag orkar inte med det här mer MEN varför har jag så svårt att lämna? Jag älskar ju honom också vilket jag över huvud taget inte fattar hur jag kan göra?? Snälla är det någon mer som har samma problem med att bryta upp? Visst går man hela tiden och hoppas att det ska bli bättre? Men det händer ju inte. Jag är slutkörd mentalt. Tror jag blir galen snart.
/Caroline