Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

Kampen är över.
Stressen har varit maxad.
Mensen slutade komma.
Flera veckor över tiden.
Det finns ingen orsak att tro något.
Men jag gjorde ett gravtest ändå.
Tillsammans med min pojkvän.
Och det var förstås negativt.
Men dialogen före och efter.
Så bra.
Så sund och frisk.
Har tagit sömntabletter av olika slag.
De senaste veckorna.
Då sömnen uteblev helt.
Var helt klarvaken.
Och låg och andades.
Flera nätter.
Tills jag tog starkare piller.
Som är narkotikaklassade.
Och beroendeframkallande.
Men jag hade inget val.
Jag har börjat ett nytt arbete.
Det är stimuli.
En massa intryck.
Och jag lever med en känslighet.
Skov och medicinfri.
I min bipolaritet.
Men så kommer plötsligt.
Kroppens varningar.
När sömn uteblir.
Och kroppen stressar.
För att det är mycket.
Och nytt.
Att komma i tid.
Att träffa nya människor.
Och ha med sig lunchlåda.
Och så mycket mer.
I mitt tidigare liv.
Så levde jag i en misär.
Och bara tog hand om.
Missbrukaren.
Nu lever jag ett liv.
Igen.
Och nu är jag ledig i flera dagar.
Och tänker ta kontroll.
Igen.
På sömnen.
Och alla mina goda rutiner.
Möta morgonljuset.
Motion.
Äta bra mat.
Göra storkok.
Osv.
Träffa familj.
Och vänner.
Jag har varit så trött.
I dessa veckor.
Efter jobbet.
Och idag såg jag ljuset.
Efter alla års slit.
Att landa där jag är nu.
Så tacksam.
Det går inte att beskriva det.
Annat än att jag känner mig glad.
Så glad.

Sömnen är ju viktigast av allt och då får man ju ta det som behövs för att kunna sova. Tycker synd om dig att det ska vara sån stress för dig med ett nytt arbete. Finns det möjlighet på jobbet att berätta lite om vad som är svårt för dig? Ett tips, men troligen känner du väl till att det finns ett sömnhormon Melatan vilket fungerar för en del. Min son hade prövat det mesta och Melatan var det enda som hjälpte honom. Lycka till med ditt nya arbete och hoppas det är något du trivs med.

@gros19
Tack för ditt fina tips
I nuläget så räcker tyvärr inte melatonin. Har provat det tidigare och det är jättebra!
Det var länge sedan jag arbetade som arbetstagare. Har kunnat arbeta med egna projekt under lång tid och det är något helt annat. Hade önskat att jag kunde berätta om min känslighet, men det passar inte i nuläget.
Det är bra. Och det kommer bli bättre. Om inte, så får jag söka mig efter annat så småningom. Tack för din omtanke!

Han hörde av sig. På midsommarafton. På en mail som jag inte hade blockerat. Han hade skickat till flera av mina mailadresser. De som jag glömt bort att jag ens hade.
Han var väldigt sjuk. Det lät som läkarna hade gett honom en dödsdom. Jag har haft så mycket stress under våren då jag arbetstränat och önskat en anställning. Jag kunde inte ta in hans eventuella dödsdom. Jag visste inte ens vad jag kände. Jag var så avstängd. Av stress.
Så jag har tagit hand om mig så bra jag kan.
Jag fick anställning. Jag tar vid behovs medicin. För att en uppvarvning var på gång. Nu hanterar jag den stress jag upplevt och tar det lugnt. Jag har semester.
Och så svarade jag honom. Att jag hoppas och önskar att han ska bli frisk. Att han också varit en viktig människa i mitt liv. Jag frågade inte hur han är sjuk.
Jag ville inte ha någon fortsatt dialog, men han fortsatte att skriva. Och det han skrev visar att han fortfarande är totalt utan självinsikt.
Jag "avrundade" vår dialog och visade att nu återgår jag till min otillgänglighet, för honom.
Det var och är fortfarande märkligt. Att bli påmind om mitt tidigare liv. Att skriva till någon fast man inte vill. Jag bollade med min psykiater då jag hade regelbunden kontakt med henne. Hon har träffat mitt ex.
Och hon gav mig "instruktion" eller förslag på hur jag kunde svara.
Jag såg inte alternativet att nonchalera hans mail där han skrev att han är allvarligt sjuk.
Jag behåller detta för mig själv och delade tankarna med min psykiater.
Ingen annan skulle förstå.
10 år av mitt liv delade jag med honom.
Om döden är nära vet jag inte.
Jag förstår att han inte har så många att prata med.
Liksom jag gällande dessa tankar.
Därför skriver jag här.
För att jag kan.
Och får.
Och för att det är skönt att formulera orden.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska känna.
Jag är inte helt i harmoni.
Då jag kämpat så länge.
I sviterna av en undergång.
Ekonomiskt.
Då jag gav honom allt.
Men nu väntar en lön snart.
Jag är på väg.
Upp.
Upp upp upp.
Från botten har jag tagit mig till ytan.
Och nu har jag simmat i land.
Jag ska bygga upp allt.
Som jag behöver.
Igen.
Och jag behöver bara.
Harmoni.
Och balans.
Med allt.
Peace.
Detta liv.
Detta liv.
Tack.
Jag överlevde.
Denna kamp.

Läser mitt inlägg från igår. Och skäms för att jag är så självupptagen.
Men jag antar att det är hjärnan som stänger av, när det blir för mycket att hantera.
Jag vet fortfarande inte vad jag ska känna gällande mitt ex och den ohälsa han upplever.
En sorg av något slag.
En sorg över det som inte blev, som det skulle.
En sorg över att vi inte kan ha en frisk kontakt.
En sorg över att jag inget annat kan, än att acceptera.
Acceptera att det är som det är.
Just nu.
Var rädda om er alla.
Jag läser en intressant bok som får mig att öva på att jag är fantastisk som jag är, just nu. *Jag tycker om mig där jag befinner mig själv, precis i detta ögonblick*. 🙏
Det är vad jag övar på just nu.

@Självomhändertagande
Kära du, min första tanke när jag läste ditt inlägg igår var tvärtom efter allt du berättat att du varit igenom med den här mannen. Att du ens svarade visar ju att du är allt annat än självupptagen.
Jag svarar aldrig med tanke på vad illa det gjort mig och att det förmodligen slutar med att jag får bära hela ansvaret gör hans liv i hans huvud, självupptagen eller inte, jag får vara min egna advokat så långt som det gått i min situation och skulle aldrig och under några omständigheter svara någonsin igen.
Du väljer efter det du anser är bra för dig, hoppas du väljer bort alla andra röster som menar något annat både inom dig och från andra människor.
Det är din förbaskade rätt efter allt.
Stor kram och tack för att du så öppet delar med dig, kram!

Du kämpar självomhändertagande och får mycket insikter som berikar ditt liv och gör att du kan leva mer i harmoni med dig själv. Göra val som tillfredställer dina behov och får dig att växa.

Får gratulera dig till att du fick anställning. Ett viktigt steg på vägen. 🌻.

@Snödroppen
Tack för dina ord och synpunkter. Jag kan hålla med om att jag inte alls behövde svara honom.

Vi var med om ett trauma han och jag. Och han stöttade, eller lyssnade på mig genom en svår tid

Jag har tänkt att han räddade mig från att begå suicid.

Det kom upp som en påminnelse i ögonblicket han hörde av sig.

Jag känner så stor tacksamhet idag, för all min erfarenhet, med honom.

Det har format mig till den jag är idag.

Och just nu, så tycker jag väldigt mycket om mig själv.

Kram!

@gros19
Tusen tack för dina fina ord!
Jag har kämpat. Och jag har landat väl i att jag inte behöver uppnå något annat. I alla fall inte under den närmaste tiden.
Jag vill bara leva ett "normalt" liv.
Hoppas att du har det harmoniskt, där du är! 🤗

Plötsligt är hela tillvaron harmonisk. Fast det kommer inte av sig själv. Jag har jobbat aktivt med struktur, planering, singeltaskat, alltså en sak i taget, tränar fysiskt, tränar mindfulness, lagar mat och har matlådor till arbetet. Bakar och bjuder grannar och kollegor, familj och vänner. Det är mitt stora intresse, att baka och känna dofter av mina skapelser. Det behöver inte alltid vara så vackert, utan smaka gott. Jag inspireras av människor och att mötas på en fikastund är det bästa jag vet.
Kände att jag ville dela det.
Att livet känns så harmoniskt.
Önskar att du som läser detta får en fin dag.
Njut av de goda ögonblick som du får idag.
🌸

@Snödroppen
Tack. Jag tänker ofta på att jag skulle vilja träffa dig i verkliga livet. Sitta lutad mot ett träd och dricka en kopp te, äta något hembakat och bara vara i det som är nu.
Och se på träden, skogen. Lyssna när en kotte från en tall eller gran faller. Upptäcka alla kryp som inte syns och hörs.
Att möta en människa i nuet utan att prata om allt som varit. Att veta att vi delar erfarenhet av medberoende, genom allt vi skrivit här.
Då skriver jag det här. Eftersom jag sitter vid träden ibland på detta sätt. Flera gånger tänker jag på att det vore fint att träffa dig och andra från forumet på det sättet.
I den bästa av världar, så fick jag hänga med just er ibland.
Tack för att du skriver här.
Jag höll på att "logga ut" helt för en tid sedan.
Din tråd höll mig kvar.
Jag har läkt ännu mer.
Visste inte att jag hade mer att landa i.
Men det är verkligen en process.
Att ta sig ur skiten är en sak.
Att landa i det nya livet är en annan.
Och sedan.
Acceptansen.
Sorgen.
Förlorad tid.
Eller!
"En kostsam kunskap" så min psykiater till mig nyligen.
Så klokt.
Hon sa även till mig.
När du har slappnat av.
Så har du tillgång till alla dina resurser.
Och det var så fint att höra de orden.
Jag känner mig som när jag var 21 och hade ett riktigt bra jobb.
Jag har energi igen.
För att jag har kunnat sluta med mina behovspiller.
Som stängde av.
Men jag behövde dem.
Under den omställningen.
Som det var för mig.
Att gå från arbetssökande.
Till arbetstagare.
Som jag älskar att arbeta.
Det spelar ingen roll.
Vad man gör.
Bara man trivs.
Med människorna.
Och uppgifterna.
Och hittar balans.
Mellan arbete och fritid.
Tänker jag.
Idag.
Tack för att du finns här.
Önskar dig en fin dag!
Kram

@Självomhändertagande

Tänk om, det vore alldeles underbart att få sitta med dig och andra på forumet och hänga med dig och äta dina nybakade bullar.
Forumet är fantastisk, man läser andras inlägg och hittar en bit som talar till en, ger en en pusselbit, vidgar vyn.
Traumabearbetning är ett tufft, gråter som jag gjorde som barn ibland. Skönt att få kontakt med känslorna igen.
Fast nu när jag är vuxen så ser jag det på ett annat sätt.
Idag ska jag träna med arbetsterapeuten, det ser jag framemot. Ge kroppen tillbaka för allt den behövt utstå.
Har alltid tyckt att det låter så löjligt men jag kände efter ditt inlägg att " du fångade dagen" så vackert.
Tack för att du delar, du finns och att du inspirerar.
Allt gott 🙏

@Snödroppen
Vem vet. Kanske det blir möjligt i framtiden. Att skogsbada tillsammans, från denna grupp. Alltså att ta in skogen med alla sinnen.
Jag arrangerar gärna i framtiden.
Om vi träffas på en medberoende träff. Har aldrig varit på någon. Vet inte om forumet arrangerar.
Men allt är möjligt.
Kanske 2024?
Jag affirmerar och det brukar bli som jag vill. Men allt får ta den tid det tar.
Som snigeln kryper jag fram.
Kram och trevlig helg!
Allt gott!