Jag orkar inte mer nu. Min sambo har gått på antabus i flera perioder. Hade det endast varit alkoholen som gjort att han ibland fått återfall hade jag nog lämnat. Men nu finns det fler underliggande faktorer som jag ibland tycker jag tar lite väl mycket hänsyn till. Han har en hörselnedsättning med väldigt hög tinnitus, ett gammalt spelmissbruk och en impulsivitet som gör att han ibland skiter i allt och går ut och dricker öl med kompisarna utan att meddela mig.

Det har varit så jävla jävla jobbigt att leva såhär. Jag har nått gränsen flera gånger men ändå faller man tillbaka. Bara idag, var en viktig dag. Jag anade att det hade gått ungefär 1 v sen sista antabus han tog och anade oråd. Han ska utföra ett ärende, sen åka raken vägen hem till mig och fira min lite tuffa dag på jobbet. Men redan i början av dagen har jag lärt mig höra på hans sätt att prata när han kommer svika mig. Han blir velig i svaren blabla...

Tillslut så har han inte hört av sig vi 21 trots jag ringt han flera gånger. Blir så in i helvete jävla arg och tar mig till stadsdelen han är i, han har skrivit att han är och golfar och "lovar att sova hemma". jag vet att det bara finns 2 ställen med golfbana inomhus där. Första stället hittar jag honom på. Han skäms ihjäl vilket han fucking borde och frågar vad jag gör där, vi höjer våra röster, bartendern ber oss lösa detta utanför. Han uppmanar mig att åka hem, jag vägrar och säger jag sitter här tills du e klar så ska vi ta ett snack sen. Han blir skit irriterad och säger han vill göra slut om jag är ett sånt psyco. Hans mamma har hört om det här och dyker upp med bilen och säger att nu är det dags och åka hemåt. Hon skjutsar hem oss och han är såklart otrevlig och tycker vi bara förstör. Han berättar att hans tinnitus har varit skyhög på jobbet och att de skämtat där under dagen att han är döv vilket han tycker är fruktansvärt jobbigt.

Jag vet inte vad jag ska göra för innerst inne är jag klokare än att förstå att vad jag gör och säger spelar absolut ingen roll. Endast han kan rädda sig själv. Men att såfort något jobbigt händer på jobbet som att någon kallar han döv (ja, jättekänsligt för han är knappt 30år och hör väldigt dåligt) så är han så jävla skör och måste gå ut och dricka?

Jag vill gärna träffa en psykolog. Men det känns som att de som är inriktade på endast medberoende har en agenda om att "lämna". Jag vill förstå MER, om mig själv och hur jag har hamnat i den här sitsen. Jag tror att min naivitet för att tro det bästa om folk har stjälpt mig på många år i den här relationen. Måste man gå till en psykolog? Är samtalsterapeut ett alternativ?

Det tragiska är att han är den mest fantastiska, underbara killen att vara med när han inte dricker. Man ser så otroligt mycket potential i en människa. Men jag kommer inte kunna låta det fortgår hur länge som helst. Jag vill bli mamma och att stanna med honom bara för att han har potential håller inte. Då är jag hellre själv och barnlös.

Hej Såjävlatrött!

Ditt användarnamn är talande, och det är inte konstigt att du är trött i den här situationen du beskriver, som också pågått under en längre tid. Du frågar om vad det finns för stöd att få, och om det finns stöd att få som inte bara är inriktat på att lämna. Ett tips om du vill prata utifrån det du själv vill och är redo för är att ringa vår telefonlinje Alkohollinjen (020-84 44 48). Där kan du få bolla vad du kan och orkar göra just nu för att förbättra din situation.

På din konkreta fråga om psykolog eller samtalsterapeut så är det kanske viktigast att personen är erfaren i att stödja anhöriga (förutom att den har någon slags gedigen utbildning för att ägna sig åt samtal, förstås). Något att hålla utkik efter kan vara om personen är utbildad i CRAFT, vilket är ett program som syftar till att öka livskvaliteten för den anhörige och öka sannolikheten att den som dricker tar emot hjälp. Du kan så klart också fortsätta skriva här, det kan vara lite trögt och en kan ibland få skriva flera gånger innan tråden tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Jag tror det är väldigt bra att förstå sitt eget mönster, varför man söker sig till destruktiva, inte ömsesidiga eller bara dåliga relationer. Jag har haft flera sådana på rad, både vänskaps- och kärleksrelationer, och för min del har jag lärt mig att jag accepterar, nästan förväntar mig, att bli illa behandlad pga tidigare erfarenheter och att jag inte vill göra så mot andra. Därför stannar jag, mår dåligt och tar en massa skit för att vara snäll och omtänksam.
När jag såg det mönstret så började jag göra tvärt om. Jag började säga ifrån, markera gränser och framför allt låta folk känna på konsekvenser efter att jag sagt ifrån flera gånger. Det kändes bråkigt och stökigt ett tag, kanske för att jag är ovan vid att hävda mig, eller för att folk utgick från att jag skulle spela med. En väldigt lång vänskap gick spektakulärt i kras. Två kärleksrelationer efter varann pajade.
Och jag har aldrig mått bättre. Jag säger som Grynet: ta ingen skit. Det enda du kan styra är dina egna val, så välj med omsorg. 🤗

@Såjävlatrött Hur har det gått för dig? Har du fått samtalshjälp? Tror inte du ska vara rädd för att de är inriktade på att du ska lämna, du bestämmer vad ni ska prata om och de kommer inte med några direkta råd, det är åtminstone min erfarenhet. Däremot kan en bra terapeut ställa frågor som får en att tänka nytt om sig själv.
Din pojkvän har det naturligtvis jobbigt med sin hörselnedsättning, men som du säkert sett här inne så hittar alla med beroende något som gör deras missbruk godtagbart för dem själva först och främst och de är jättebra på att övertyga andra om det också, antagligen för att de tror så starkt på det själva. Men alla med problem dricker inte, det är ingen vedertagen lösning utan det lägger enbart till ett nytt gigantiskt problem. Eftersom din pojkvän haft problem med spelmissbruk, så ringer varningsklockan ännu högre. Han behöver inse sina problem och söka hjälp. Innan dess behöver du ta hand om dig själv, för just nu är du mamma till en vuxen människa. Vill gärna höra hur du har det ❤

@Åsa M Så imponerad av att du numer säjer nej när det behövs. Skulle du säja att du varit konflikträdd förut och var det en lång väg dit du är nu?
Jag vill också dit och tränar så mycket jag kan, men jag ältar fortfarande väldigt mycket om jag gör någon besviken. Det tar så mycket energi. Berätta gärna mer!

@Kevlarsjäl62 Jag skulle nog inte säga konflikträdd, utan mer rädd för att bli utesluten ur en grupp eller ett sammanhang. Jag var mobbad under hela grundskolan upp till högstadiet och spåren av det sitter djupt. Det har alltid varit viktigt för mig att vara alla till lags på grund av det. Men jag insåg att det bara skadar mig själv och jag måste jobba på att dra, och hålla, gränser. Jag är fortfarande försiktig, väljer noga när och hur jag drar gränsen, förvarnar flera gånger innan jag sätter ner foten, men om jag inte blir hörd trots det, så drämmer jag till. Jag insåg att det måste komma konsekvenser. Jag kan inte bara sitta och larma och ropa varg. Ibland måste vargen få komma fram också.

Det har hjälpt mig jättemycket. Även om det kan såra folk runt omkring, som är vana vid att jag har accepterat allt, så tycker jag det är värt det att de lär sig var mina gränser går och att de ska respekteras. Jag är noga med att respektera andras gränser, och så här i efterhand undrar jag varför i hela friden jag har låtit andra trampa på mina i åratal.

@Kevlarsjäl62 hej! Det har minst sagt varit en bergochdalbana. Men jag har för drygt en månad sen kickat ut han ur lägenheten. Jag känner direkt att det blev en otrolig tystnad. Först väldigt skönt för kaoset i huvudet försvann. Sen blev den läskig. För att det påminde om ensamheten så mycket. Jag gick till en expert på medberoende och ska tillbaka dit igen. Det va hemskt första möte, mkt tårar och det va startskottet till att jag kickade ut han. Nu mår han skit och är ute och är destruktiv osv och skriver att han förstår mig och att han ska göra allt i sin makt för att ta tag i situationen och söka hjälp. Han har dock haft hjälp tillochfrån men hans ångest är så djup och hans vårdare ger han endast KBT metoder. Alltså hur han ska hantera det i dagsläget. Vilket är bra ijuförsig…men min terapeut beskrev det väldigt bra. Att dessa personer med undvikande anknytning har varit med om något (kan vara superlitet) där de inte känt sig hörda och därför valt att stänga in alla känslor inom sig. För att bota en missbrukare med denna anknytning måste man lyfta på locket och bearbeta alla de trauman.

Jag tror inte han kommer få den hjälpen tyvärr.

Det värsta är att jag vet jag gör rätt val. Här och nu. Det känns jobbigt i hjärtat men i huvudet
Är det logiskt.

Det jag tampas mest med är det här hoppet längst bak, när han skriver om hur mkt han saknar mig och att hans minsann ska bevisa och komma o hämta mig i framtiden. Det känns såklart smickrande men också jobbigt.

Jag har sagt till han att jag måste fokusera på mig själv, jag måste dejta, jag måste få må bra. Och skulle vi i framtiden mötas och han har gjort en livsomvändning så kan vi ta ett snack. Men jag har varit väldigt tydlig med att det inte kommer på något sätt garantera att vi blir ihop. Jag kommer alltid älska honom, men jag kanske har gått vidare? Eller fått perspektiv på allt och vägrar?

Men det jobbiga är att jag liksom är så medberoende /kär i han, att det jag oroar mig över mest är att han inte ska bli lycklig. Att han kommer gräva ner sig ännu mer i en depression och i värsta fall skada sig själv. Det är jobbiga tankar. Alla säger ju att man ska prioritera sig själv och sin egen lycka. Men utan att låta ego, så vet jag om att jag är ett jävla kap som person. Jag känner verkligen att jag som är såpass lojal, kommer ha gått i massa terapi, lärt mig så mkt genom detta. Jag vet vad jag söker hos en partner och med lite tur kommer det inte vara några problem.

Därför tror jag att det känns läskigare att han kommer fastna i huset hos sina föräldrar och gräva ner sig ännu mer i sin depression.

Uppenbarligen är jag fortfarande medberoende, har dock beställt en bok om hur jag ändrar min ängsliga anknytning till trygg. Jag kommer aldrig kunna gå in i en relation igen fören jag lärt mig att det ÄR INTE MITT JOBB ATT FIXA NÅN ANNAN!

@Såjävlatrött Så många rätt i denna text. Medberoendet sitter i fast man lämnat, men är man medveten om det kan man notera när tankarna går igång åt det hållet. Jag fick själv en påminnelse när jag läste din text. Vilken bok har du beställt. Jag tror många av oss behöver jobba med just detta att bli trygg i sig själv. Och att upptäcka röda flaggor hos en ny person man möter så man inte hamnar i samma situation igen, som vän eller partner. Jag går gärna igång och vill rädda alla personer jag möter som går igenom svårigheter.

@Såjävlatrött åh, vad jag håller med dig! Det är djävulskt jobbigt men JA, en relation ska inte handla om att en ska laga en annan. Jag har haft både vänskapsrelationer och kärleksrelationer som varit sådana och när jag väl vaknade till så klippte jag bort allt sånt. Aldrig mer!

@Samsung50 tack! Den heter något med ”trygg i kärlek”. Den handlar inte så mkt om medberoende (eller jo indirekt) men om ambivalent anknytning och hur man blir trygg i sig själv så man kan attrahera någon med liknande anknytning <3

Igår ringde jag honom, tror det är drygt 2 v sedan vi senast hördes vid. Han blev chockad och glad att jag ringde eftersom han trott att jag glömt honom.

Vi pratade ca 40 min om allt från vardagliga saker till hans problem. Han har tidigare gått hos beroendekliniken fram och tillbaka och varit nykter ca 4 mån åt gången? För att sen falla tillbaka. Det pissiga är att han behöver va nykter 6 mån för att få en ADHD utredning. Så han har fallit på målsnöret varje gång, vilket resulterade i att jag lämnade.

Men jag är också så jävla arg, arg på honom såklart men också vården. Han har obearbetade trauman från sin uppväxt där han blivit dödshotad med pistol, en pappa som inte kunna uttrycka bekräftelse och som han törstat efter hela livet. Och som råge på det otroligt svårt med sina impulser, konsekvenstänk etc.

Jag förstår inte hur beroendecentrum kan se en sån här person som gång på gång faller, men ändå väljer och komma tillbaka och försöka igen och samtidigt inte göra ett undantag? Han har absolut ett missbruk, men i grunden handlar det ju om hans psykiska mående och att han inte kan styra sina impulser när han faller ner i ett mörkt hål - då vänder han sig till alkoholen för att han inte kan hantera sin ångest.

Flera läkare på kliniken har träffat han och under första mötet har båda (enskilt) frågat han rakt ut om han ska undersökas för ADHD? För det ser ut som att du behöver det säger de till hans ansikte.

Jag är så jävla less på systemet som jag tror kunde hjälpa betydligt fler om dom bara kunde koppla flera trådar på samma gång. Istället för att bara medicinera bort missbruket med antabus och KBT. Utan på riktigt gå till botten om VARFÖR folk vänder sig till alkohol/droger/spel?!

Tyvärr finns det nog inte tillräckligt med resurser. Dessutom blir det svårt att se vad som är t ex adhd o vad som är missbruket.

Men visst… har själv känt frustration över lättmanipulerade läkare men även där handlar det nog om ork o tid.

@bella70 Jo det är så sant. Jag förstår ju också att det är en del av medberoendet. Men jag har slutat klanka ner på mig själv för att jag är det. Försöker se det som att det här är en person jag älskar och vill ska må bra. En del av mig vill typ skicka ett mail med min frustration till hans läkare, men vet inte om det kommer få gehör. Jag upplever att han litar mkt på sin läkare men han vågar inte släppa hela garden. Skulle va skönt att göra något sånt som en slags sista "dödsstöt", så jag känner att jag har gjort allt jag kunnat och nu är det upp till han och stänga den dörren...

Mm… i mitt fall talade jag - med vetskap hos alkoholisten, både med läkare och arbetsgivare.

V I Kan inte tvinga den till hjälp/ få dem tvångshjälpta.

Och när vi gjort en sak så som du beskriver att du skulle vilja kommer vi på nästa.
Man vill känna att man kan påverka.

Även om man vet värre.
Kram

Jo väldigt sant, men detta känns som att det är det sista jag kan göra. Och det skulle va otroligt skönt. Att ha lagt fram alla alternativ för att sen inse: nej han vill inte.

Mailade faktiskt VC och beskrev min situation. Har fått en tid med läkare. Tror ni dem kommer ge en samtalsstöd trots man lämnat relationen? Jag skrev att jag är rädd att falla tillbaka in i den vid årsskiftet eftersom jag då inte kommer ha råd att gå privat till min psykolog...