Jag orkar inte mer nu. Min sambo har gått på antabus i flera perioder. Hade det endast varit alkoholen som gjort att han ibland fått återfall hade jag nog lämnat. Men nu finns det fler underliggande faktorer som jag ibland tycker jag tar lite väl mycket hänsyn till. Han har en hörselnedsättning med väldigt hög tinnitus, ett gammalt spelmissbruk och en impulsivitet som gör att han ibland skiter i allt och går ut och dricker öl med kompisarna utan att meddela mig.
Det har varit så jävla jävla jobbigt att leva såhär. Jag har nått gränsen flera gånger men ändå faller man tillbaka. Bara idag, var en viktig dag. Jag anade att det hade gått ungefär 1 v sen sista antabus han tog och anade oråd. Han ska utföra ett ärende, sen åka raken vägen hem till mig och fira min lite tuffa dag på jobbet. Men redan i början av dagen har jag lärt mig höra på hans sätt att prata när han kommer svika mig. Han blir velig i svaren blabla...
Tillslut så har han inte hört av sig vi 21 trots jag ringt han flera gånger. Blir så in i helvete jävla arg och tar mig till stadsdelen han är i, han har skrivit att han är och golfar och "lovar att sova hemma". jag vet att det bara finns 2 ställen med golfbana inomhus där. Första stället hittar jag honom på. Han skäms ihjäl vilket han fucking borde och frågar vad jag gör där, vi höjer våra röster, bartendern ber oss lösa detta utanför. Han uppmanar mig att åka hem, jag vägrar och säger jag sitter här tills du e klar så ska vi ta ett snack sen. Han blir skit irriterad och säger han vill göra slut om jag är ett sånt psyco. Hans mamma har hört om det här och dyker upp med bilen och säger att nu är det dags och åka hemåt. Hon skjutsar hem oss och han är såklart otrevlig och tycker vi bara förstör. Han berättar att hans tinnitus har varit skyhög på jobbet och att de skämtat där under dagen att han är döv vilket han tycker är fruktansvärt jobbigt.
Jag vet inte vad jag ska göra för innerst inne är jag klokare än att förstå att vad jag gör och säger spelar absolut ingen roll. Endast han kan rädda sig själv. Men att såfort något jobbigt händer på jobbet som att någon kallar han döv (ja, jättekänsligt för han är knappt 30år och hör väldigt dåligt) så är han så jävla skör och måste gå ut och dricka?
Jag vill gärna träffa en psykolog. Men det känns som att de som är inriktade på endast medberoende har en agenda om att "lämna". Jag vill förstå MER, om mig själv och hur jag har hamnat i den här sitsen. Jag tror att min naivitet för att tro det bästa om folk har stjälpt mig på många år i den här relationen. Måste man gå till en psykolog? Är samtalsterapeut ett alternativ?
Det tragiska är att han är den mest fantastiska, underbara killen att vara med när han inte dricker. Man ser så otroligt mycket potential i en människa. Men jag kommer inte kunna låta det fortgår hur länge som helst. Jag vill bli mamma och att stanna med honom bara för att han har potential håller inte. Då är jag hellre själv och barnlös.