Sviken igen...

Hej Såjävlatrött!

Ditt användarnamn är talande, och det är inte konstigt att du är trött i den här situationen du beskriver, som också pågått under en längre tid. Du frågar om vad det finns för stöd att få, och om det finns stöd att få som inte bara är inriktat på att lämna. Ett tips om du vill prata utifrån det du själv vill och är redo för är att ringa vår telefonlinje Alkohollinjen (020-84 44 48). Där kan du få bolla vad du kan och orkar göra just nu för att förbättra din situation.

På din konkreta fråga om psykolog eller samtalsterapeut så är det kanske viktigast att personen är erfaren i att stödja anhöriga (förutom att den har någon slags gedigen utbildning för att ägna sig åt samtal, förstås). Något att hålla utkik efter kan vara om personen är utbildad i CRAFT, vilket är ett program som syftar till att öka livskvaliteten för den anhörige och öka sannolikheten att den som dricker tar emot hjälp. Du kan så klart också fortsätta skriva här, det kan vara lite trögt och en kan ibland få skriva flera gånger innan tråden tar fart.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Jag tror det är väldigt bra att förstå sitt eget mönster, varför man söker sig till destruktiva, inte ömsesidiga eller bara dåliga relationer. Jag har haft flera sådana på rad, både vänskaps- och kärleksrelationer, och för min del har jag lärt mig att jag accepterar, nästan förväntar mig, att bli illa behandlad pga tidigare erfarenheter och att jag inte vill göra så mot andra. Därför stannar jag, mår dåligt och tar en massa skit för att vara snäll och omtänksam.
När jag såg det mönstret så började jag göra tvärt om. Jag började säga ifrån, markera gränser och framför allt låta folk känna på konsekvenser efter att jag sagt ifrån flera gånger. Det kändes bråkigt och stökigt ett tag, kanske för att jag är ovan vid att hävda mig, eller för att folk utgick från att jag skulle spela med. En väldigt lång vänskap gick spektakulärt i kras. Två kärleksrelationer efter varann pajade.
Och jag har aldrig mått bättre. Jag säger som Grynet: ta ingen skit. Det enda du kan styra är dina egna val, så välj med omsorg. 🤗

@Såjävlatrött Hur har det gått för dig? Har du fått samtalshjälp? Tror inte du ska vara rädd för att de är inriktade på att du ska lämna, du bestämmer vad ni ska prata om och de kommer inte med några direkta råd, det är åtminstone min erfarenhet. Däremot kan en bra terapeut ställa frågor som får en att tänka nytt om sig själv.
Din pojkvän har det naturligtvis jobbigt med sin hörselnedsättning, men som du säkert sett här inne så hittar alla med beroende något som gör deras missbruk godtagbart för dem själva först och främst och de är jättebra på att övertyga andra om det också, antagligen för att de tror så starkt på det själva. Men alla med problem dricker inte, det är ingen vedertagen lösning utan det lägger enbart till ett nytt gigantiskt problem. Eftersom din pojkvän haft problem med spelmissbruk, så ringer varningsklockan ännu högre. Han behöver inse sina problem och söka hjälp. Innan dess behöver du ta hand om dig själv, för just nu är du mamma till en vuxen människa. Vill gärna höra hur du har det ❤

@Såjävlatrött Såg nu att ni är sambos. Fick för mig att ni inte bodde ihop, därför kallade jag honom pojkvän. Gammal och lite seg vet du 😏😜

@Åsa M Så imponerad av att du numer säjer nej när det behövs. Skulle du säja att du varit konflikträdd förut och var det en lång väg dit du är nu?
Jag vill också dit och tränar så mycket jag kan, men jag ältar fortfarande väldigt mycket om jag gör någon besviken. Det tar så mycket energi. Berätta gärna mer!

@Kevlarsjäl62 Jag skulle nog inte säga konflikträdd, utan mer rädd för att bli utesluten ur en grupp eller ett sammanhang. Jag var mobbad under hela grundskolan upp till högstadiet och spåren av det sitter djupt. Det har alltid varit viktigt för mig att vara alla till lags på grund av det. Men jag insåg att det bara skadar mig själv och jag måste jobba på att dra, och hålla, gränser. Jag är fortfarande försiktig, väljer noga när och hur jag drar gränsen, förvarnar flera gånger innan jag sätter ner foten, men om jag inte blir hörd trots det, så drämmer jag till. Jag insåg att det måste komma konsekvenser. Jag kan inte bara sitta och larma och ropa varg. Ibland måste vargen få komma fram också.

Det har hjälpt mig jättemycket. Även om det kan såra folk runt omkring, som är vana vid att jag har accepterat allt, så tycker jag det är värt det att de lär sig var mina gränser går och att de ska respekteras. Jag är noga med att respektera andras gränser, och så här i efterhand undrar jag varför i hela friden jag har låtit andra trampa på mina i åratal.

@Åsa M Bra beskrivet det där med rädslan att inte "höra till". Kanske därför jag undviker konflikter lite för mycket. Insåg jag nu 😏