Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

@Ullabulla så fint du beskriver din väg.
Tack för att du delar din historia, det skänker hopp och mer kunskap. Jag har precis börjat gå stigen och känner igen mig på din beskrivning av att känna sig naken och oskyddad men också se en stig som börjar lysa.
Kram

Återigen är jag i en tuff situation. Egentligen inte tuffare än vanligt.
Men saker har hopat sig och jag gör avkall på allt mer som jag innerst inne vet att jag behöver.
Jag låter andras vilja styra mitt liv och anpassar mig alltför mycket.
Jag försöker ha någon sorts helikopterperspektiv, men se till vad du har och var tacksam över det?
Men i mig blir det bara någon sorts gröt då just detta vad det nu än må vara är det enda som kommer att göra mitt liv komplett.

Eller tvärtom, om jag fick radera det och det bekymret och slippa ta itu med det så skulle det också vara komplett.
Jag vet ju så väl efter många år med en alkoholberoende att det är inte sant.
Det är mitt inre som skaver och gör ont och sanningen lyser så starkt just nu.

I detta och på dessa villkor vill jag inte vara.
Och då startar flykten.
Jag googlar på hemnet efter andra boenden där allt är helt och rent och jag ska liksom restarta livet istället för att leva det liv jag faktiskt lever.

Som ju inte är så dumt egentligen.
Jag blir den lilla flickan som inte får den där leksaken.
Egot skriker högt på bekräftelse och jag vill inte se hela bilden.
Det är som att hösten med sin gråmulenhet trycker ner min själ till skoskaften.
Och där gungar den på och vill upp.
Kicken,boosten lyser med sin frånvaro och då ska liksom yttervärlden erbjuda mig ett äventyr eller en flyktväg.
Abstinensen efter något lite starkare som ska häva mig upp ur leran.

Eller så är det sanningen som står där och vill säga mig något?
Sitta still i båten, låta det värka ut är nog lösningen..

🤔 jag känner igen! Tänker ibland bortom medberoendet, att jag är en projektmänniska. Vill lösa, fixa, laga och hjälpa, sen nåt nytt. När jag träffade mitt ex så kände jag att nu blir jag här, jag vill vara i det här och få lugn och ro i ett äktenskap och den stora gården, allt är historia nu. Det är en mening med allt sägs det, men jag förstår inte den här meningen från en högre makt. Visst jag kan rannsaka mig själv och se min del i mitt liv, men vad hjälper det mig.
Som du skriver i ditt senaste inlägg ( jag har backat och läst dina inlägg och jag känner igen resan) att våga stanna upp, låta det värka ut. Ja det är rätt skönt, men det tar på krafterna, personligen brukar jag då renovera ett rum och skjuta det framför mig. Har köpt ett hus på 400kvm så nu blir jag kanske aldrig klar 😅
Men sen då, jag hittar inte riktigt ut ur bitterheten. Jag vill inte grotta ner mig mer i honom, han är borta och vi har ingen kontakt men det gjorde så ont, gav ptsd och en skam som är svår att släppa. Jag vill bara ha ett gapskratt, leva livet och inte känna att det går bra. Har du något tips? Kan tänka mig att träffa nån, men jag orkar inte med nåt mer strul nåt mer, utan jag ska lära mig att vara nöjd som det är och inte bli bitter. 🙏

Jo vi vill kanske också hålla fast vid det onda.
Lägga det utanför oss själva så att vi slipper se oss själv i spegeln.
Det jag upptäckte mellan mina två sista relationer var att det onda satt i mig.
Viljan att kontrollera bestämma och domdera.
Jag tyckte eg mitt liv var bra med min fd.
Bara det att han drack..
Så om han skulle sluta dricka,då minsann skulle livet börja.
Men det gjorde det ju inte.
Kvar stod jag med all min smärta och beroende av min fd relation.
Ingenstans kunde jag kanalisera/skylla ifrån mig på någon annan längre.
Då började jag se min egen del. Att jag inte hade någon rätt att kräva något alls av min fd partner.
Bara en rätt att stanna upp och se över vad som tillhörde mig.
Jag är nu på nytt mitt inne i en arbetsnarkomani/projekt och har svårt att hitta ut.
Ikväll ska jag på ett öppet aa möte då mitt problem inte alls bara är medberoende.
Jag är helt enkelt en beroendeperson som behöver ha uppåt eller nedåttjack i någon form för att slippa vara i lugn och harmoni.
Den gör att jag får kli i själen och skapar stress och ångest som leder till felaktiga tankar och handlingar osv.
Just nu sitter jag i min alldeles egna lilla etta och har klarat en hel dag utan att fly iväg.
Så det tror jag kan vara ett steg för dig backen. Ett möte,det kan vara aca alanon eller något annat som bygger på 12 stegsmetoden.
Jag kommer att behöva vrida ner mig själv redten av mitt liv så att jag inte blir så obekväm för mig själv och omgivningen.

Intressant. Jag har varit på Alanon, men jag ska ju vara "klar" nu, nu när jag tagit ansvar och lämnat allt bakom mig. Jag tror i mitt fall suddades gränserna ut i unga år, då det flödade mycket alkohol och med min första sambo var det alltid kaospartyn och sen har det fortsatt med likadana män, mycket alkohol och party.
Sen är jag utredd hos affektiva och fått diagnosen Adhd (light) och där ligger min sårbarhet. Skulle behövt diagnosen vid 17år istället för 47år. Jag mår lite sämre av att vrida ner, och bäst uppvriden. Önskar dig lycka till hos AA, spännande för 12 stegen är så ärligt, men tufft att bryta ner.

Ett litet tillägg.
Det där om att hålla fast det som smärtar.
Jag gick även till en medberoendeterapeut och hon sa vid ett tillfälle när jag lagt ut texten lite extra om min drickande exsambo ( även i det läget ex)
-Vill du bli frisk?
Och jag kände att jag rent spontant ville säga nej.
Om jag inte fick älta grotta och skylla mitt missmod på någon annan, hur skulle det då bli?
Som tur var så svarade jag ja och fortsatte använda de verktyg hon gav mig.

Länge sen sist och en liten uppdatering på sin plats.
Jag knogar på framåt och tar det i allmänhet lugnare nu vid konflikter eller situationer som triggar mig.
Tidigare gjorde jag mitt yttersta för att försöka bli i kontroll över situationen istället för att bara reda ut känslan som situationen gav mig.

Jag har upptäckt att jag ofta har springskorna på.
Redo att fly.
Från vad har jag inte riktigt fått kläm på.
Mig själv eller den situation som är runt mig.
Och när jag får lugna mig/vila/sova så kan jag ställa skorna på hyllan igen

För att jag skulle kunna ställa bort dom så skulle jag behöva leva i fullständig isolering.
Jag tar mig rätten att svepa om mig min domarkappa och dela ut böter till höger och vänster så fort jag blir triggad.
Med springskorna på..
Jobbigt.

Så jag måste hitta ett sätt att stoppa tidigare.
Hitta mjuka tofflor att dra på mig istället.
Denna resa/sjukdom tar nog aldrig slut tyvärr.
Den ligger bara och sover.
Tankar övningar och inställning till svårigheter måste hela tiden slipas på.

Pr3cis som du skriver vissa saker triggar igång oss och då ligger det ju hos mig själv. Tror flykten handlar oftast åtminstone om en flykt från egna känslor man inte lärt sig härbärgera. Det har helt enkelt inte funnits någon som kunnat hjälpa oss med det. Du skriver också om att du tar på dig domarkappan ibland. Ett bekvämt sätt att känna sig lite bättre själv är min erfarenhet. Lite ogenomtänkta tankar men jag är på väg ut och gör allt för att slippa. Regnar och blåser men jag behöver min morgonpromenad.

Jaa hur dom luktar vet jag inte, men röklukten skulle jag kalla lite sötaktig och hur blir man?
Korkad😆, onårbar kanske främst, händer ingenting, passiv. Livet stannar upp och man lever i sin egen lilla bubbla. Vet givetvis hur allt borde vara, men det förstår inte vi andra som är en del av samhället. Fördomarna haglar, men något kanske stämmer.

Jag har lyssnat en hel del på medberoendepodden.
Många tänkvärda och lyssningsvärda människor där.
Jag lyssnar på de som kommit längre i detta första och enkla (skitsvåra) budskap.
Att inte försöka påverka eller tycka kring hur andra människor lever sitt liv.
Just konsten att kunna ta till sig ett människoöde eller ett förtroende utan att bli triggad eller att truten börjar glappa.

Att förstå att mitt liv oavsett hur det ser ut är mitt att påverka.
Hur de yttre omständigheterna ser ut inte spelar någon som helst roll egentligen.
Utan mitt ansvar att göra vad jag kan för att mitt liv ska bli så bra som möjligt.
Om jag har en man som dricker, hur gör jag då för att det ska påverka mig och mitt mående så lite som möjligt.
Ska jag stanna eller gå?

Kan jag vidta åtgärder för att skydda mig?

Kan jag skapa nya rutiner runt mig för att mina behov ska bli åtminstone synliga för mig?
Och när de behoven blir synliga,kan jag se till att möta dom?
Ja det var dagens små frågor :-)
Och de går egentligen att lyfta in i livet oavsett om man lever med mågon som dricker eller inte.
Just att man som iaf jag är,medberoende.
Så hittar man ofta och gärna något annat att haka fast sig i.

Det behövs ingen drickande partner.
Vad som helst duger när man vill gå in i ett osunt förhållningssätt till någon annans problem.
I alla fall funkar jag så.

Fick en stund över på flygplatsen
Åker nu,ensam till en plats jag vill vara på.
Är i en relation med en man sen 8 år som på många sätt utvecklat och utmanat mig.
Han har ett generöst sinne till mig och mina behov.
Skulle vi vända på steken så skulle jag protestera och kalla honom för egoist.
Men framför allt.
Jag ullabulla klarar detta och mår dessutom bra i den nya resan jag gör med mig själv.
Tidigare fanns ett inre tvång att haka fast,ha anknytning för att jag skulle våga röra mig åt något håll alls.
Nu vågar och vill jag,heja mig!

Tack snödroppen,det känns faktiskt bra.
Sen jag skrev sist så har tankarna rullat några varv till.
Lämna honom skriver många.
Det är du som måste reda ut hur du vill ha ditt liv.
Han måste själv osv.

Men när jag backar bandet till när jag först fick de råden och det är många år sen.
Så var det en fullständig omöjlighet.
Jag var ju honom och han var ju jag.
Vi levde inga separata liv,utan var så sammanflätade.

Att då lämna honom skulle ha varit att lämna mig själv och det går ju inte.

Sakta men säkert så började mitt eget liv utkristalliseras,men jag tillbringade det mesta av min vakna tid att försöka klura ut hur jag skulle lösa vår situation,trots att det redan var över
Jag kunde omöjligt se mig själv separerad från honom trots att bi redan var det.
Mycket förvirrande.
Sen började jag bygga upp ett mycket litet jag som i te satt ihop med honom osv.

Men jag har inte sett den sanningen klart förrän nu.
Nu när jag faktiskt lever mitt eget liv trots att jag är i en relation.

Så hopp,nya sanningar nya insikter.
Det är därför forumet är så bra.
Nya bollar och tankar sätts i rullning.

@Ullabulla
"Sen började jag bygga upp ett litet jag"
Träffande beskrivning. Ja, det vidgar verkligen perspektivet att var här på forumet och det är så tacksamt.
Du låter så trygg i dig själv och det är verkligen fint 🙏

Återigen står jag i ett uppbrott.
Inte alls lika full av medberoendeingredienser.
Men dock en svår livssituation som satt mig på prov många gånger.
Jag har under några års tid sakta frigjort mig. Jag ska använda mig av forumet för att komma ihåg hur man borde göra.
Även när jag inte lyckas

Det sliter i mig att vilja laga och ställa allt tillrätta igen.
Så att jag får slappna av och vara glad.
Men jag har ju inte slappnat av och varit glad nästan nånting sista åren.
Ändå ska jag liksom bygga ihop en farkost av ingenting.
Jag har de sista åren byggt på m7g själv;valt mig själv allt oftare.
Med följd att relationen sakta kantat mär jag inte varit där och lappar lagat och framför allt blundat.
Hans smärta finns där,men pyser ut i ilska och en hårdhet som blivit allt vanligare de sista åren.
Kom ihåg det.
Skriv en lista och läs.
Den har blivit lång.

Jo man svänger hit och dit.
Nu har jag varit där idag då vi av olika skäl måste för jobbets skull.
Han är så låg och tungsint.
Och där springer jag och tjoar.
Ungefär som att bryta upp är det roligaste jag gjort.
Jag vet inte varför jag gör så.
Kanske väcka någon reaktion,muntra upp eller bara göra det mer uthärdligt.
Jag läste någonstans att man spelar en roll för att få den där bekräftelsen och kärleken.
Jag har varit på väg länge,men nu då det är sanning så sätter abstinensen in.
Jag vill laga honom och oss så att vi får en ny chans.
Antingen är jag godsint,eller så manipulerar jag.
Jag måste vara där hela veckan pga arbetet.
En strategi för att orsaka så lite skador som möjligt måste jag hitta.

Idag känns det bättre.
Just nu vill säga.
Jag har länge byggt upp ett alternativt liv och målat upp olika valmöjligheter.
Känt in de och sen återvänt till det liv som faktiskt är.
Vägt saker i vågskålen och sett potential i de olika valen.
Men visst är det tungt.
Och kommer att vara en lång tid framöver.
9 år är en lång tid.