av Kevlarsjäl62

Kevlarsjäl62
mån, 2023-05-22 - 21:41

Det här känns läskigt, men jag har nyss lämnat ett långt förhållande och gemensamt liv med en alkoholist. Total eufori första veckan och nu långt nere i mörkret. Antar att det är naturligt, men nu känns det väldigt skakigt. Skulle nog behöva kontakt med någon med större erfarenhet av det jag går igenom nu. Jättetacksam om någon vill svara.

Ullabulla
mån, 2023-05-22 - 22:21

Hej kevlarsjäl och välkommen hit!
Många av oss som levt med en beroende upplever samma sak.
Eufori,rätt beslut,styrka osv.
Sen rakt ner i mörkret.

Det är såklart en sorg att släppa taget om en sjuk människa som inte kan eller vill bli frisk och välja nykterhet.
Också väldigt starka band som ska brytas.

I mitt fall så var jag lika beroende av honom som han var av alkohol.
Han var min drog och utan min omsorg tankemönster osv som jag lagt på honom så fick jag abstinens.
Han var sas min drog som jag blev tvungen att avstå.

Min resa blev tung och lång och jag fick göra en lång resa med mig själv.
Ett mentalt stålbad som en annan härinne skrev om den resan.

Fortsätt skriva,läsa och reflektera.
Det finns massor av visdom,förståelse och gripande berättelser härinne.
Om du behöver ytterligare stöd så rekommenderar jag alanon,eller tom en medberoendeterapeut som iaf jag hade väldigt mycket nytta av.

Tröttiz
mån, 2023-05-22 - 22:55

@Kevlarsjäl62
Hej.
Jag har erfarenhet av en sådan relation. Vi är ett gäng här som förstår fastän vi kanske inte är / har varit i exakt samma situation.
En berg - och dalbana hos mig och många olika typer av känslor fast länge sedan vi bröt. Samtidigt vet jag att det är det rätta för att annars hade jag gått under helt.
Fortsätt gärna skriva här.
Bra att få ur sig tänker jag. 🌹

Snödroppen
mån, 2023-05-22 - 23:04

@Kevlarsjäl62
Så bra att du hittat hit och vad modigt av dig att ta det stora steget att lämna.
Jag har också lämnat för ett år sedan och det går lite upp och ner. Det är en process som tar tid för mig iallafall. Det har varit en fantastisk känsla av frihet och sen djupdykning ner i mörkret men jag förstår att det behövs. Hoppas du fortsätter skriva här och jag tror också det kan vara bra att prata med någon, ska själv ta upp det igen för jag mådde bättre av det 🙏❤️

Kevlarsjäl62
tis, 2023-05-23 - 08:33

Tack alla! Jag visste inte hur mycket det betyder att få en bekräftelse på att man finns och att man inte är ensam om sina känslor och tankar. Jag har inga sociala medier och har nog, om jag ska vara ärlig, tyckt att jag är lite för mogen och "smart" för den världen. Bevisligen hade jag fel, jag behöver lika mycket bekräftelse som alla andra och det är varken omoget eller osmart 😏 Tack för den läxan också ❤

gros19
tis, 2023-05-23 - 09:38

Vilken underbar insikt att inse att man sett sig som lite för mogen och smart för den här världen. Har inte varit i precis samma situation som du, men när jag läser det du skriver tänker jag att ibland är det svårare och mer smärtsamt att lämna en relation som inte blev som man önskade. Att överge sina drömmar och förväntningar på livet. Bra, om än plågsamt, att du känner vad du gör. Det gör ont men nyttigt att kunna uttrycka vad man känner och få stöd, vilket kan vara alanon, anhörigprogram, kurator, samtalsterapeut m.m. Med den insikten du har kommer det att gå bra. Sorg och glädje hör ihop.

Kevlarsjäl62
tis, 2023-05-23 - 10:30

@gros19 😆 Ja, det är alltid lika underbart att inse att man omedvetet eller medvetet ansett sig vara lite "bättre" än andra 😜 Det ingår inte riktigt i den uppfattning jag har om mig själv.
Jag har tagit kontakt med öppenvården och bokat samtal med terapeut, det är nog viktigt.

Kevlarsjäl62
tis, 2023-06-06 - 01:07

Semesterdagen blev en grubblandets dag och det fortsätter tydligen in i natten. Jag inser plötsligt att jag aldrig kommer att få träffa min man mer, som han var en gång när vi fortfarande betydde mycket för varandra. Han är borta, fast han fortfarande lever och andas. Tror att jag ända tills nu trott att han skulle kunna komma tillbaka om han bara blev nykter. Men nu inser jag att alkoholen förändrat honom i grunden, skadat hans hjärna och tagit med sig den jag älskat. Han har blivit "flack" i sina känslor, likgiltig inför det mesta alternativt upprörd över kränkningar han tycker sig råka ut för. Han hänger ofta inte med i tanken och varken vill eller kan se saker från olika perspektiv. Han ser inte ut som förr, och då talar jag inte om det naturliga åldrande som ingen av oss kommer undan. Hans hållning är krum, han går sakta och lite osäkert, ansiktet är rött och lite plufsigt, näsan rödaktig och svullen, ögonen bleka och rödsprängda. Hans ögon som jag föll för, blå men så mörka att jag trodde att de var bruna. När blev det så här? Hur länge sen är det han var sig själv åtminstone ibland? Nu har han försvunnit in i sig själv eller nån annanstans, jag vet inte.
Han verkar nöjd med att vara ensam, dricker varje dag verkar det som. Smålullig för det mesta och har nu energi för små projekt i trädgården, mycket mer än han hade när vi bodde tillsammans. Jag är inte en del av en tvåsamhet längre. Jag kommer inte högst upp på någons önskelista och jag är inte viktigast i världen för någon och det har jag inte varit på länge. Mina föräldrar är borta sedan många år, mina barn har egna familjer (vilket gör mig glad förstås) och min livskamrat är inte längre här. Jag har många som bryr sig om mig, men tiden när jag var någons förstahandsval är över och kommer aldrig tillbaka. Tänk att det gör så ont fast jag är mer än vuxen och fullt kapabel att klara mig själv. Inatt gör det så ont.

Ullabulla
tis, 2023-06-06 - 08:56

Hej igen,nu börjar ditt sorgearbete och det kommer att ta tid.
Länge levde jag i en illusion/förnekelse.
Plötsligt står sanningen där och skriker en i ansiktet.
I början orkade jag inte vara i sanningen utan byggde en massa fantasislott för att orka.
Sen,när han har insett.
Sen när han kommer tillbaka och är nykter osv.
Det jag blev tvungen att inse var att jag egentligen inte varit hans förstahandsval på länge.
De vill ju ofta ha en kvar och dessutom dricka i smyg eller öppet.
Men ber man dom välja så har alkoholen ofta ett strypgrepp på dom,så de kan inte välja bort.
Jag hade mycket hjälp av sitt läsa om hur de med beroendet hade det inne på beroendesidorna.
Deras kamp och våndor.
Nu ska du titta inåt och se vem kevlarsjäl är idag.
Vad vill hon?
Vad behöver hon.
Vad kan du göra för henne idag.
Jag skapade mig ett alterego,ullabulla.
Henne byggde jag upp inifrån och ut.
Men det tog flera år innan jag kände att jag höll ihop ordentligt och hade ett fullgott egenvärde.

Fortsätt jobba.
Om du behöver/vill prata så kan du be alkoholhjälpen om mina kontaktuppgifter

gros19
tis, 2023-06-06 - 11:59

Klockren beskrivning du ger och så oehört smärtsamt att uppleva - sorgen och saknanden av den han en gång var. Tanken slår mig att genomgå ett sorgebearbetningsprogram, vilket mycket handlar om att sörja det som aldrig blev som man hoppades, skulle passa i den situation du befinner dig. Men vi har olika vägar och det var något som passade mig. Skulle kunna vara min för detta man, men när alla symptom, allt du beskriver så fantastiskt, kom fanns jag inte längre där. Jag berördes inte som du även om jag sörjer den han en gång var. Däremot drabbar det barnen som inte förstår varför han inte bryr sig om dom. Liv går till spillo och vem hade personen varit idag utan alla sina skador. Han verkar nöjd och det är nog ett stadie man kommer till. Lite som man beskriver en dement person. När man väl "glömt"allt är det lugnt. Nu minns säkert din man men just den känslomässiga förflackningen är så skrämmande och lite svår att upptäcka ibland. Det du skrev berörde verkligen och jag förstår att uppvaknandet gör väldigt ont.

Ja har en son som fick flera proppar i hjärnan med stora hjärnskador som följd, halvsidigt förlamad, saknar förmåga att kommunicera m.m. Går nu med stöd och vi träffade tillsammans en gammal vän, alkoholist. Ännu inte i det stadie du beskriver utan han kan fortfarande upprätthålla en viss fasad. Skillnaden blev så stor, min son som försöker komma tillbaka till livet och motsatsen till mannen som försvinner allt längre bort. Du är modig som vågar se den nakna sanningen utan omskrivningar. Så här förfärligt är det.❤❤❤

Kevlarsjäl62
tis, 2023-06-06 - 15:30

@gros19 Sorgebearbetning kanske är just vad jag behöver. Jag har nog inte tänkt så förut, men nu börjar jag förstå. Tack för dina kloka ord, som sagt så är jag väldigt tacksam att jag har det här forumet och er allihop 🧡

Kevlarsjäl62
fre, 2023-06-09 - 06:32

Nu funkar ingenting. Inte sömn, inte mat, inte träning, och framför allt inte hjärnan. Det känns som om jag inte kan tänka en enda klar tanke. Jag har inget intresse för någonting utanför min lilla lägenhet. Ändå rullar allt på i samma fart och jag gör det jag är programmerad att göra. "Mamma, kan du vara barnvakt på lördag? -Ja, självklart!" "Kan du hålla i mötet på fredag? -Absolut!" "Jag hoppas vi kan träffas och göra saker tillsammans ändå. -Ja, men så tänker ju jag också. " Ska jag orka som vanligt eller är det "normalt" att det känns som att jag ska gå i bitar, som kommer att bli så små och så många att jag aldrig kommer att kunna pussla ihop mig själv igen. Vad f-n ska jag göra? Jag orkar inte! Jag har lämnat, men tåget bara rullar snabbare och snabbare. Och jag har inget säkerhetsbälte, jag sitter inte ens ner i vagnen, jag hänger på utsidan och försöker hålla mig fast.

Ullabulla
fre, 2023-06-09 - 07:22

Jag finns här,om du vill.
Jag har varit där du är.
Isåfall kontakta alkoholhjälpen för kontaktinfo.
Om du inte känner för det så har jag några tips.
Sök upp privata platser.
Låt det onda ta plats.
Sök inte lindring i form av vin,mat osv.
Andas.
Och påbörja nya vanor.
Mycket små till en början.
Vilken frukt vill jag köpa.
Vad vill jag se på tv osv.
Banalt kan tyckas,men du blir lite förankrad i din nya verklighet.