av Kameleont

Kameleont
mån, 2023-05-01 - 18:11

Hej.
Allt känns hopplöst och jag är så trött. Min man sedan över 20 år har senaste tre åren ca druckit allt mer.
Jag saknar den gamla fina personen som jag älskar.
Känner mig otillräcklig o svag som inte orkar ställa honom mot väggen, ställa ultimatum. Undrar ibland om det verkligen är sant det jag upplever. Känns så overkligt.
Vi pratar inte om hans problem med alkoholen. Finns nog bara i mig.
Jag har tagit upp det försiktigt vid ett par tillfällen utan någon dramatik. Han var då olycklig o ångerfull över en händelse orsakad av alkohol. Andra gången var ur mitt perspektiv med oro för hans hälsa. Inte så mycket respons eg. Skam mest.
Han dricker i princip dagligen nu. Ffa öl. Han sköter sitt jobb o är nykter på jobbet. Jag kommer hem senare från mitt jobb o märker direkt på hans ton o beteende om han druckit eller inte. Om han hållit upp över ett dygn blir han märkbart irriterad o söker konflikt. Om han då går ut en stund o kommer in snäll o glad vet jag att han druckit o, vad jag tror, fixat abstinensen. Senaste tiden är en nykter man samma sak som abstinens o då är han rätt odräglig o elak. (Han är aldrig våldsam eller hotfull kan tilläggas)
Snällast lätt berusad. Dålig attityd med elaka kommentarer kommer när Han blir mer full. Men han blir trött tidigt o slocknar på soffan ofta.
Är så sorgligt att känna en lättnad när han slocknat. Då slappnar jag av lite.
Jag har fastnat i ett beteende att i smyg hålla koll på hur mycket han dricker. Jag räknar tomma burkar, kollar hans gömmor, skriver små lappar för att komma ihåg vecka för vecka. Känner mig skyldig som räknar o håller koll. Och han smyger med drickandet samtidigt. Det är ju helt sjukt!
Har funnit lite styrka i detta forum. Så många livsöden o fina starka medmänniskor!
Påbörjat Anhörigstödet. Försöker samla mod att verkligen ta upp hans problem. Men finns inget bra tillfälle. Tänker ständigt på detta o vilar eg aldrig.
Tog lång tid att våga skriva något... Nu kan jag inte sluta verkar det som.
Tack som lyssnat!

User37399
mån, 2023-05-01 - 19:31

Bra att du söker stöd - vi är många som förstår här.
Finns det något sätt för dig att få lite distans? Och vila? En långhelg hos en vän?
Kontrollen att räkna är ju en falsk känsla när man vet att man inte kan kontrollera.
Hade en sådan period men insåg att det var helt meningslöst.

Det enda som är intressant är konsekvenserna. Sen spelar det ingen roll om det är 1 eller 20 öl.

Snödroppen
mån, 2023-05-01 - 21:59

@Kameleont
Välkommen och så starkt av dig att berätta.
Det har varit och är en jättefin hjälp med gemenskapen här på alkoholhjälpen för mig när jag hade det som tuffast och fortfarande trots att jag lämnade för ett år sedan.
Det låter som du tagit ett steg framåt i ditt liv och öppnat upp för att få stöd.
Så klokt och starkt av dig.
Följer gärna din resa här och hoppas att du fortsätter komma tillbaka.

Kameleont
lör, 2023-05-06 - 00:13

Tack snälla ni för stöd o fina ord!
Att ni orkar.
Inser såklart hur meningslöst det är att räkna vad som druckits o att det är ett försök till att få en känsla av kontroll. Samtidigt ett sätt att bevisa för mig själv att min känsla stämmer. Om han druckit eller inte. För vet ju inte helt hundra alla gånger.
Bättre humör senaste dagarna på honom, o det får mig att ifrågasätta mina egna upplevelser. Är kanske inte så illa eg. Men det har druckits, även om mindre mängd per dag.
Ikväll mer som förväntat. Vet inte hur mycket men helt klart full. Slocknat i soffan rätt tidigt.

Jag har svårt att åka hemifrån.
Sköter allt numera. Ser till att familjen fungerar o mår ok.
Allt började med hans krasch o psykiska ohälsa för några år sedan, med hjälp o vård till en början men allt eftersom tiden gått mer o mer självmedicinering (öl) från hans sida. Undertiden har jag tagit hand om, o allt större del av ansvaret i familjen. Vi lever två liv känslomässigt bredvid varandra, samtidigt som vi fysisk rör oss i samma område - hemmet. Tragiskt.
Har alltid varit vi två. Jag har innan allt detta började förundrats över hur vi haft med- o motgångar o kommit starkare ur dem.
Om vi bara pratat vill säga. Vi är inte så bra på det.
Känt mig lyckligt lottad som efter alla år fortfarande känt litet lycko-pirr i magen när han kommit hem från jobbet tex.
Nu är pirret borta o jag saknar det.
Saknar honom.
Våra barn är alla i övre tonåren.
Så jag skulle kunna åka bort, det skulle inte bli haveri eller misär. Men känns jobbigt, vill inte lämna dem.
Längtar väldigt mycket efter egentid o vill mest bara vara ifred. Trött, slut o osocial just nu. Orkar inte heller hitta på något för att komma iväg eller hitta på något kul.
På jobbet får jag lite paus på ett vis, o tänker inte så mycket på allt hemma. Samtidigt är jobbet väldigt krävande o där hänger också det mesta på mig. Stort ansvar o svårt med avlastning.
Ingen vet hur det är hemma och jag känner inte att jag kan berätta.
Det är tungt att bära.
Lättar lite att sätta ord på allt här. Kanske kan det bli mer verkligt då. Kan fortfarande inte förstå att detta gäller mig.
Hur har jag hamnat här?
Hur kan jag låtit det gå så långt?
Jag har ju också ett ansvar att säga ifrån, tänker jag.
Hur hittar jag den styrkan?

Snödroppen
lör, 2023-05-06 - 22:04

@Kameleont det låter som om du har ett uppvaknande.
Det är smärtsamt och du låter också väldigt stark (det är man när man vågar se sanningen) även om du inte känner dig så ❤️⭐️ gå framåt och fortsätt söka stöd, du är fantastisk och tack för att du i detta hjälper att lyfta andra.
Du är verkligen en fantastisk person.

Kameleont
mån, 2023-05-08 - 12:37

Tack Snödroppen, för ditt stöd!

Jag känner mig verkligen inte stark, men försöker ta till mig dina ord.
Och jag vet inte vart jag ska få stöd någon annan stans.
Skriver här iaf o hoppas det lättar lite på trycket i bröstet.

En helg har passerat igen...
Han har druckit fre-lö-sö ca 6-8 stora starköl varje dag gissar jag, men sköter sig sas. Är ju fördelat över en dag. Det är ingen dramatik eller fylleslag på något sätt. Han dricker för att orka göra saker, för sin initiativförmåga. Han är som mest harmonisk när han får sköta sig själv, dricka (mest i smyg) o jobba här hemma med div projekt.
Men han blir inte någon att ha några meningsfulla samtal med. Samma pladder, o plumpa skämt. Börjar kännas tjatigt o tråkigt. Ensamt.
Jag känner mig berövad på helg känslan! Vill kunna känna att det blir skönt med helg. Att vi tillsammans kan äta o dricka gott. Normalt. Jag uppskattar gott vin till maten tex.
På sista tiden väljer jag ofta bort alkohol själv. Tar emot o vill inte uppmuntra det beteendet. Känner också ett ansvar att någon här hemma är nykter o vettig.
Särskilt om han plötsligt får för sig att cykla iväg tex. Då vill jag kunna köra om något skulle hända. Nu brukar det inte hända men oron finns där.

Jag ÄR orolig för hans hälsa. Hur länge kan någon hålla på så? Hur länge orkar kroppen?

Vi gör sällan saker ihop längre. Han försummar familjen o mig. Han planerar bara saker för sig själv, kortsiktigt.
Fredagkväll redan i gasen när jag kommer hem, han är på väg till polare som bor nära med några öl i handen. Ring när det är mat, är hans glada kommentar till mig. Svin!
Känner mig som ett hembiträde.
Har så mycket ilska i mig o avskyr min egen feghet som inte säger ifrån.
Jag var ju trött o slut o ville inte fixa maten själv.

Jag är konflikträdd, antar jag, iaf hemma. På jobbet ses jag nog som stark, rak o någon som säger vad hon tycker. Varför så svårt hemma?
Är så tråkigt med dålig stämning o det är en anledning. Brukar vändas mot mig o tex vara att jag tar upp något på ett 'surt' sätt också handlar det istället om det än grundproblemet.
Jag ser vad som händer i diskussionen o bemöter det oftast, men det sätter sig som en tagg o 'tystar' mig till nästa gång. Gör så jag försökt ta upp ett ämne på massa olika vis men det finns inget rätt märker jag. Han vill helt enkelt inte höra om det alls. Ett ego som vill att jag är tyst o fortsätter som vanligt. Skönast för honom.
Nä, såhär vill jag inte ha det känner jag nu! Bir så arg medans jag skriver.

Väldigt rörigt i mitt huvud nu, bara skriver av mig...

Grubblar mycket på varför det tar emot så oerhört för mig att ta upp alkoholproblemet med honom. (jag ville knappt skriva ordet 'alkoholproblem' nu!)
Eftersom det är något vi inte låtsas om har jag kommit fram till en förklaring. Jag ser ju inte en framtid utan honom egentligen, utan detta är något vi ska igenom o lösa, o förväntar mig att om han/vi bara är ärliga o tar tag i det så kommer det bli bra.
(Ursäkta om jag verkar naiv för en del nu men där är jag o alla måste inte lämna varandra tänker jag)
Såhär... Så länge som jag INTE tar upp det kan heller inte utgången av det misslyckas eller jag bli sviken.
För tänk om det inte händer något? Om ingen förändring sker sen?
Om jag repar mod, tar samtalet o bara vågar säga:
'Jag är orolig för din hälsa när du dricker så mycket, jag är rädd för vad det gör med dig o oss o vår framtid'....

Samboman
fre, 2023-05-12 - 19:03

Känner igen mig mig att kontrollera vad som druckits.

I mitt fall tycker jag att hon har druckit. Springer ner i källaren och mycket riktigt hittar man ett glas som det druckits vin i nyligen.
Annars är det tetra med vin som göms på toaletten.

Känner också igen mig i, hoppas hon somnar nu så det blir lungt så jag kan få slappna av.

Kameleont
lör, 2023-05-13 - 00:11

Tack Samboman, det är skönt att höra att man inte är själv!
Jag känner mig så dum som fortsätter räkna burkar. Förstår med förståndet att jag försöker få någon slags kontroll men det leder ju inte till något.
Om han druckit märker jag det direkt, på sättet att prata främst, o på blicken. Det var länge sen nu, som hans blick var ren o klar o helt opåverkad.
För även om han inte är full så är blicken talande ändå.
Dagen efter innan det gått ur kroppen är inte opåverkad som jag ser det. Om det gått längre tid, abstinens med jagad/otålig blick.
Lätt berusad, lätt euforisk o nästan pigg i ögonen. Full... Simmig, oklar, inåtvänd o helt oattraktiv i blicken - vilket speglar min syn på honom just då också.

Hur öppna är ni om alkoholproblemet i er familj?
Har du konfronterat henne eller tagit upp din oro?

Det är mitt stora dilemma.
Jag törs inte!

Kameleont
lör, 2023-05-13 - 23:27

Jag har tagit samtalet med honom!
Äntligen fick jag orden ur min mun!
Vilken lättnad att få det sagt:
Jag är så orolig för dig, för att du dricker för mycket.
Det blev ett bra samtal. Inte kritik följt av försvar. Han hörde mig o höll med.
Nu är jag både oerhört lättad samtidigt som jag är rädd för vad som nu kommer hända, eller om det ändå fortsätter som tidigare.
Är orolig men försöker att inte ta ut något i förskott.
Tacksam för detta forum, vilket gett mig lite perspektiv o gör mig lite mindre blåögd för hur det kan bli för någon med ett beroende.
Men en liten seger, ett steg åt rätt håll för mig idag ändå! 💪

Kameleont
mån, 2023-05-29 - 23:41

Känner mig bara ensam, liten o ledsen nu. Besviken.
Det känns åter hopplöst.
Inget har eg ändrats efter samtalet vi hade.
Han dricker fortsatt sina öl i smyg, olika grader av berusning ger olika sorts humör. Det svänger.
Vi lever vidare våra liv som om allt är normalt. Vi är slutkörda, trötta o överlever dag för dag. Också går det en vecka till...

Snödroppen
tis, 2023-05-30 - 01:15

@Kameleont
Ja tänker på när ja läser dina rader ur fort något normaliseras i livet. Du skriver att du är besviken, trött och överlever. Du lägger all din energi åt hans leverne med alkoholen som elefanten i rummet.
Jag förstod inte när jag levde i det hur dåligt jag mådde men jag förstår idag konsekvenserna av det och hur mycket tid jag förlorat egentligen.
Du verkar vara en sån härlig, stark och genuin person som många trivs att umgås med, kan det vara en idé att hitta på saker du tycker för dig själv en period eller kanske rakt av bara lämna honom för att inte dras ner mer?
Önskar dig känslan av att leva livet och inte bara överleva det ❤️

Kevlarsjäl62
tis, 2023-05-30 - 16:02

@Kameleont Håller med Snödroppen. Det går snabbt att vänja sig vid det "nya normala". Jag blir jätterädd att de där dagarna och veckorna blir 10, 20 och 30 år. Så blev det för mig. Kramar.

Kameleont
sön, 2023-06-04 - 23:54

@Snödroppen
Det är så klokt o sant det du säger.
Nya normala satte sig snabbt i vårt liv. Elefanten i rummet sätter stämningen för dagen, timmen, minuten. Och jag låter det ske. Varför gör jag det?
När blev jag så svag, eller har jag alltid varit det för honom kanske?
Låtit honom styra mycket, o nu styr alkoholen honom.
Du säger så snälla ord, det berör mig verkligen!
Jag jobbar med människor o får där bekräftat att jag gör något rätt, att de uppskattar mig o det jag gör för dem. Men arbetet med andra tar mycket energi också. Krävs mycket återhämtning o det är ont om det nu för tiden. Hemma väntar ett annat 'passande'. Nästa skift.
För några år sedan tog det stopp på jobbet. Utmattning. Sjukskriven. Misslyckad tyckte jag då. Knäckt.
Tog lång tid men var ju en annan, tryggare situation hemma då. Så jag kom tillbaka (delvis).
Nu känner jag igen att jag närmar mig gränsen igen. Gränsen för vad jag klarar av.
Men det är svårt att bromsa o svårt att vila. Jag är ständigt beredd.
Måste försöka få till en förändring. Både arbetsmässigt o hemma.
Tänk att det är så svårt att stå upp för sig själv! Blir trött av allt kämpande. Men ingen annan står upp för mig.

Jag har reflekterat över att min tråd heter Hopplöst o din, Snödroppen, heter Det finns hopp...
Det går upp o ner i måendet o du kämpar nu också förstår jag, men din rubrik inspirerar! ❤️💪
Jag hoppas komma ditåt.
Tack!

Kameleont
mån, 2023-06-05 - 00:08

@Kevlarsjäl62
Jag blir också rädd. Jätterädd att det ska bara fortsätta rulla på.
Men att lämna finns inte för mig. Vi har byggt upp ett fantastiskt hem som jag älskar o kan inte se varken honom eller mig lämna det.
Jag vill att han ska må bra igen. Bli sitt gamla jag. 'Komma tillbaka.'
Låter oerhört naivt, jag känner det när jag skriver det. Särskilt i detta sammanhang. Skäms lite att tro att vi har en framtid.
Men jag är inte där att jag gett upp om oss, om honom. Inte ännu.

Men det går ju, som sagt runt, runt i idiotiska banor. Upp o ner.
'Idiotisk rundgång' var det...
Nu ler jag igen åt din lapp på kylskåpet! 😄
Måste mitt i allt elände få fånga små detaljer o stunder av glädje o samförstånd.
Det värmer så fint i hjärtat ❤️

Kevlarsjäl62
mån, 2023-06-05 - 19:27

@Kameleont Jag tycker inte du är dum och naiv när du vill se en framtid för er två. Som du ser i olika forum här, så lyckas flera besegra sitt missbruk. Frågan är väl bara hur länge du får vänta på att han kommer på att han måste sluta och hur nedbruten du hinner bli. Min erfarenhet är att du inte kan göra något för att påskynda beslutet. Eftersom du verkar ha så gott som vuxna barn, så kan du ju inte vara purung 😏 och pressen du lever under är inte nyttig och kan ju i förlängningen bli farlig. Det var faktiskt en anledning till att jag lämnade till slut, bröstsmärtor och akutbesök skrämde upp mig ordentligt. Var rädd om dig 🧡

Snödroppen
mån, 2023-06-05 - 19:38

@Kameleont
Jag tycker det är så mycket empati mellan raderna när du skriver och det är så fint.
Jag ligger hemma och är fullständigt utbränd, fick idag förlängt i två månader.
Jag har glömt hur jag känner efter hur jag mår men nu handlar det inte om mig utan det handlat om dig. Anledningen till att jag skriver är att jag tycker du ska dra i handbromsen och söka hjälp nu.
Gå till en läkare, beskriv din livssituation och hur du mår precis som du gör för oss och hör vad de säger. Du kanske kan sjukskrivas på deltid, du kanske kan få samtalsstöd. Jag tror inte man förstår hur det är att vara anhörig utan ngt stöd öht och vad det leder till egentligen om man inte varit där.
Du och bara du är viktigast i hela världen och det normala är att du har en partner du kan prata med, få stöd av, någon som håller om dig osv osv. Det finns inget normalt med att leva med en person som är i missbruk. Jag säger inte att det är någons fel, missbruket är ett helvete men jag undrar om det inte är den som står bredvid som har det värst och som ser hur illa det är utan förnekelse och bedövning.
Var rädd om dig! Det finns hopp men det löser sig kanske inte på alla sätt som bi vill att det ska göra och just nu försöker din kropp säga till dig att det inte är bra. ❤️

Kameleont
mån, 2023-06-12 - 00:56

Ni är så fina! Jag blir väldigt rörd o varm av era ord o er omtanke ❣️
Jag scrollar o tittar vad jag skrivit, tänker att jag inte förtjänar all värme ni ger. Kan inte stämma.
Det är en sådan overklighetskänsla alltihop.
Så här skulle det väl inte bli i mitt liv. Läser, ser datum o tänker tillbaka. Jo, det var ju faktiskt så.
Är ändå svårt att ta emot det fina ni skickar mig. Värjer mig lite o tycker ändå inte att jag förtjänar det helt o fullt. Är så många andra som har det så mycket värre. Vad har jag att klaga på?!
Ingen misär, ingen som misshandlar någon, barnen är friska, vi har ett fint hem, vi sköter våra jobb, vi klarar oss bra ekonomiskt...
Jag saknar bara min man, så som han var!

Snödroppen, tack för din tanke! 💛
Jag tänker mycket på din utbrändhet o vad du går igenom nu.
Vet så väl hur tufft det är. Psykiskt, fysiskt o praktiskt.
Det finns inget 'quick fix', utan tiden måste få ha sin läkande gång.
Och tiden kan vara svår att greppa för en trött hjärna, dammig o seg av sot o aska från allt som brunnit o pyrt allt för länge.
Det låter som du får bra hjälp från vården, det glädjer mig. Underlättar, även om det fortsatt är en tuff resa.
Min erfarenhet från arbetsgivare, försäkringskassa mfl inblandade är inte bra alls. Detta vill jag inte skrämma upp dig med, det verkar ha ändrats, men det har satt sina spår i mig. Det gör att jag inte törs ta steget o be om hjälp. Jag vågar helt enkelt inte dra igång den cirkusen! Inte mycket som ger mig sådana omedelbara obehagssymtom som just försäkringskassan. Ska inte gå in mer på det men gör det svårt för mig att ta hjälp fast jag med förnuftet inser att jag borde.

Kevlarsjäl62, det är en sån fullträff o fin fråga om jag 'Håller ihop' 💛
Jo, jag gör det för stunden.
Reflekterar samtidigt över det du skrev i din tråd om tåget som går allt snabbare o du klamrar dig fast i farten.
Jag förstår o känner igen. Att det fortsätter runtomkring med familj o vänner. Man säger ja hit o dit. Både för att man ju vill men av vana o oförmåga att bryta samtidigt.

Hela dagen idag har jag tänkt få till egentid, för mina tankar att sortera sig. Behöver ro.
Men annat kommer före. Barnen vill ha med mig på nåt, vill berätta nåt, eller så ska tvätten hängas, maten lagas osv. Någon vill fika med mig - javisst. Dagen rusar på. Och jag vill ju så förtvivlat gärna ta tillvara särskilt barnens förslag. Det är ju så fint att de vill ha med mig fortfarande, tonåringarna. Hur kan man som mamma säga nej till det?
Dessutom kompenserar jag, inser jag, för deras pappa som inte finns där för dem som skulle behövas. Då kan jag ju ännu mindre ta plats o säga nej. Inte till dem! ❤️
Men du nämner kroppens mående o faran för hälsan. Känningar från hjärtat har jag ibland. Tänker på det även om jag tränar o alltid haft ett friskt hjärta. Ursäktar det alltid som stress o relativt ofarligt.
Skulle aldrig ge någon annan de råd jag själv lever efter dock. Finns ingen logik i mitt resonemang med min egen hälsa.

Det här blev långt o sent. Detta blev min egentid, men på bekostnad av sömnen. Blir lätt så.

Tack för att ni finns!
❤️💛