Mycket som pågår.
Vet knappt om jag orkar sätta ord på det...
Allt har fått en annan dimension o om jag var orolig tidigare för min man går det inte jämföra med hur oron känns för mitt barn just nu.
Ett av barnen, ny ung vuxen, misstänker vi använder någon form av drog.
Skola funkar ok o bor hemma, så vi har lite koll. Allt är diffust o oklart men något är det som inte stämmer sas. Nekar själv till att det finns ett sådant problem.
Vad vet vi egentligen, om allt de tampas med i livet? I skolan, på nätet o i det stora hela i det sociala.
Kanske inte behöver vara det värsta eller ens något (min magkänsla säger dock att något är det) men det är just nu en fruktansvärd ovisshet o det känns som jag ska gå sönder inifrån.
Undrar hur jag ska orka?
Finns ingen vila när oron är konstant.

Mannen o jag pratar en del om detta men jag delar inte allt, då jag inte längre litar på hans omdöme - främst i berusat tillstånd.
Barnet står närmare mig (delvis pga pappans egocentriska beteende med alkoholen senaste tiden). Jag vårdar o värdesätter den fina kontakten mycket! Ser det som lättare att hjälpa, nu o på sikt, med en god relation också så klart.
En klumpig o burdus vuxen som kanske trampar över en känslig gräns hjälper ju inte.
Skapar samtidigt en konflikt i mig där jag känner mig oärlig mot min man, där vi egentligen borde stå helt enade o tillsammans i det här svåra.

Hur kunde det bli såhär?
Vad har jag hamnat i för parallell värd? Jag är i ständig beredskap, beredd på det värsta. Brukar inte vara så orolig av mig, men nu målar jag upp det ena scenariot värre än det andra i framtiden.
Totalt utpumpad!

Och samtidigt vardagen som rullar på med jobb (överhopad o kaos där med), skola, mat, läxor, träning, väckarklockor som ringer o snoozas för länge...
Sen börjar det om.

Skönt att skriva av mig ändå, fast det är lite otäckt o gör det mer verkligt. Jag vill inte tro det är sant. Hoppas min magkänsla har fel denna gång.
Älskade älskade barn, vill bara du ska må bra i dig själv! ❤️

@Kameleont
Jag känner med dig och tänker hur orkar du vara så stark i allt? Du är helt otrolig.
Hoppas ditt barn kan komma ur det, du verkar vara en fantastisk mamma.
Styrkekram kära du, tänker på dig och hoppas du fortsätter skriva här om du tycker det hjälper. 🙏🩷

@Kameleont Tack för dina fina ord. Det värmer även att höra att du vill att jag skriver.
Kanske för att man i allt detta ofta blir osynlig, det är så stort fokus på barnen (om ännu mer nu för dig förstår jag) och på mannens alkohol, att man själv hamnar i skymundan.

Här hemma har vi i dagarna haft ett ordentligt samtal. Där han tycker att jag är anklagande så fort han dricker (visst är jag det!) och att han inte behöver det för att kunna arbeta med sig själv. Vi har även pratat om att separera. Och det känns skrämande men skönt på något vis.

Jag loggar inte in så ofta här så ibland tar det lite tid innan jag svarar.

@Snödroppen
Tack för ditt stöd! 🧡
Det känns på ett vis lite bättre ikväll. Har pratat med barnet i fråga. Hen var ganska arg över att jag la mig i ett o annat men i efterhand känner o tror jag samtalet var bra. Lite lugnad också i farhågorna faktiskt från en del svar jag fick. Tror också Hen förstår (när det landat) att det kommer från kärlek o omsorg om hens välmående.
Inget är dock säkert o jag släpper inte garden, men iaf inte värre just nu.
Är så svårt.
Känner ibland att jag är för snäll o godtrogen. Har vuxit upp med ärlighet o vill alltid (i första hand) tro gott om folk. Lita på.
Tänk om det fanns ett facit på hur man skulle göra o en mall för en bra förälder! Men jag gör det jag tror är bäst o hoppas det räcker en bit...

Jag tänker att DU är stark o stöttande för många här på forumet. Det är skönt att veta att du finns! Du ger mig känslan av 'you got my back' 😊🙏

Är extremt trött nu. Sovit alldeles för lite o dåligt ett tag. Ont i magen, ont i huvudet o ont här o där i kroppen när jag sprang i morse (Ändå var benen pigga på löpning).
Det känns som det helt enkelt är fullt i skallen. Finns inte plats för något mer att grubbla på eller ens för tankarna att byta plats!
Kommer kliva upp imorgon o plikttroget åka till jobbet. En ny dag rullar igång.
Känner mig inte stark, jag bara fortsätter så, för jag vet inte hur jag slutar eller hur jag kan göra annorlunda.

Såg ditt tips till någon om 'Viktigt på riktigt'. Ska kolla mer men verkar nyttigt o bra o med en Region bakom känns det seriöst. 👍

Tack igen o ta hand om dig 🧡

@Sommarsol_2023
Så väl du beskriver hur det känns att hamna i skymundan o känna sig osynlig. Så är det verkligen.
Ibland vill jag skrika JAG DÅ?!
Vem bryr sig om mig i detta?!
Allt kretsar kring den beroende o hur han mår. Och barnen!
Samtalen han för är ofta rätt ensidiga o upprepande. Trist.
Vi bör nog öva oss på att ta mer plats!

Det låter både tufft o bra att ni haft fler samtal. Och nu även om separation... Att det delvis känns skönt för dig är nog en indikation på att det kan vara rätt väg att gå.
Känns det så?
Men så klart att det är skrämmande. En process att gå igenom, både psykiskt o praktiskt. Får se hur det utvecklar sig för er.

Snurrar mycket i mitt huvud om ena barnet nu o det är en ny oro. Hemskt. En stor rädsla. Känns lite bättre ikväll ändå. (Se ovan i tråden)

Du behöver inte alls känna en press att svara snabbt eller så. Det blir när det blir... om det känns bra.
(Jag är inte särskilt 'på' på sociala medier över huvudtaget)

Skickar dig en styrkekram
🧡

@Kameleont
Yes, i got your back 🤗.
Det måste hjälpa oerhört mkt att du springer, det önskade jag att jag kunde komma igång med.
Var rädd om dig, och ta din plats. Du har också behov!

@Kameleont Käraste vän, att läsa dina ord är som att kastas tillbaka tio, tolv år. Det gör nästan fysiskt ont att känna din oro och smärta mellan raderna. Jag vet ju så förtvivlat väl vad du går igenom. Ensam fast ni är två. Finns det en större ensamhet. Barnen, det dyrbaraste vi har. Hur är det möjligt att en drog t o m kan blockera de mest grundläggande instinkter vi har, att ta hand om vår avkomma. Mina ungdomar gick igenom svåra saker, vilket nog de flesta gör, men de flesta kommer ju också helskinnade ut på "andra sidan". Du finns där, du lägger dig i. Det räcker väldigt långt. Jag gjorde likadant och det räckte tydligen med en förälder för allt har gått bra för mina barn som nu är vuxna med egna familjer. Däremot har det funnits många känslor kring varför jag inte valde dem och flyttade ifrån den missbrukande föräldern som kommit fram i ljuset då och då. Jag har förstått att det för dem känns som ett lika stort svek som att välja drogen. Det är nog den största sorgen och jag känner mig väldigt liten när de ger uttryck för detta. Men det måste jag ge dem. Jag måste lyssna på deras känslor, deras besvikelse och deras ilska. Det är mitt kors att bära. För det är ju sant, jag valde inte mina barn, inte helt och fullt. Jag valde medberoendet och det får jag leva med.
Du kommer klara det här. Vilka val du än gör, så kommer du att lotsa dina barn vidare i livet. Hur du än gör så kommer dina barn att ställa dig mot väggen och det är ok. För du kommer att lyssna, svara ärligt och de kommer att läka. Det kan du vara säker på.
Du kan också vara säker på att du finns i mina tankar 🧡

@Kevlarsjäl62
Stort stort tack! ❤️
Jag behövde så innerligt höra allt det du sa! Det la sig som bomull runt min oroliga själ.

Du är även i mina tankar, kära @Kevlarsjäl!
🧡

Mannen har påbörjat en allmän hälsokoll på sitt arbete.
Nu har företagshälan Skickat honom vidare till vc, då blodtrycket var högt. Det var ingen nyhet, vi vet båda att han ligger för högt sen ett tag. Han brukar antyda stress som orsak, bla bla bla..
Jag vet ju varför han fått högt blodtryck men grubblat de senaste dagarna hur mycket insikt han själv har i att alkoholkonsumtionen är främsta orsaken.
Som vanligt svårt att få ur mig något högt. Allt pågår inom mig.
Kan i mitt huvud upprepa 'säg det, säg det, säg det..! ' osv utan att våga säga det jag tänker högt i samtal m honom.
Vad är jag egentligen rädd för?!
Varför är det så svårt?!
Som jag sagt tidigare är det ingen risk för våldsamheter o även om han kan ha humör så är det rätt lamt numera.
Är jag så konflikträdd verkligen?

Ikväll lyckades jag tvinga ur mig några ord om alkoholen!
Frågade om han förstår att det är all öl han dricker som orsakat det höga blodtrycket.
En liten mening - så svår att säga.
Helt lugnt svarar han:
Ja, det vet jag.
Jag blev paff. Hade nog förväntat mig förnekelse o försvar. Och jag trodde han skulle bli arg eller irriterad på något vis.
'Då är det nog det du ska be om hjälp med - va?' fortsatte jag.
Sen lämnade han rummet med en ursäktande gest o samtalet var slut.
Snopet men också skönt.

Eg vill jag ju sätta ned foten så det bara smäller om det o kräva än det ena efter det andra av honom. Skrika. Men jag gör inte det.
Men ett litet steg i rätt riktning för mig. Sa något iaf.

Han har druckit mycket de senaste veckorna. Ohälsosamt mycket.
Men sköter sig o jobbet i vanlig ordning.
Kan önska ibland att något drastiskt ska hända, akut sjukdom, tvinga fram en förändring.
Hemskt.

Vi har eg haft det rätt bra mellan oss nu (så bra det nu blir i en förnekelse) Utan att gå in på detaljer men samlivet o så... 😇
Är en viktig del men jag har reflekterat över att den delen, sex, har blivit än viktigare för oss, då det är den 'kanal' som vi får närhet o ömhet. För jag saknar ju honom o där är det som vanligt sas.
Gissar att han också upplever ett avståndstagande från mitt håll. Visar ju ingen ömhet mot honom när han är onykter.
När avståndet mellan oss växer med alkoholen så kan jag ändå få en stunds kontakt fysiskt.
Men det gör mig sorgsen att inse bristen i ömhet o kontakt i övrigt.
Den finns, inte helt torka, men känslomässigt är det ju mycket att önska. Han är avtrubbad o mer självisk sen han började dricka.

Har börjat svära o kalla honom fula saker i mitt inre när jag blir irriterad eller less på allt.
Alltså bara för mig själv.
Har gett honom fingret på andra sidan dörren också. Ha!
Sjukt? Barnsligt?
Tragikomiskt kanske.
Skäms lite men tänker att om det är det värsta jag gör så bjuder jag på det 😋 Ett litet sätt att pysa ut mitt missnöje.
(Intellektuellt förstår jag ju att jag förtryckter en massa känslor o att det inte är så sunt).
Orkar inte mer än så just nu helt enkelt.

Godnatt alla fina här!

@Kameleont man gör så gott man kan i sitt elände. Tyvärr var jag inte så återhållsam i mitt missnöje men dock konflikträdd så mycket silence treatment från min sida. Vilket skapar en distans i relationen när man inte kan samtala om viktiga saker och hur man känner. Tappade också respekten för mannen under resans gång och intimiteten försvann helt. Till slut inget kvar.
Verkar som att han då har lite insikt i sitt beteende men inte är helt redo att ta hjälp. Min man är lika går iväg om samtalet blir för obehagligt för honom. Tror de vet men inte riktigt är redo att ta tag i det just nu,

@Kameleont
Åh kära du, sitter och småler när jag läser om hur du svär tyst och pekar finger bakom dörren.
Kanske är skrika och kräva inte alltid det bästa, man blir så duktig av att känna av situationen.
Jag tror man skriker och sätter foten när man börjar få den känslan av att man struntar i konsekvenserna man orkar bara inte fortsätta som det är mer.
Har funderat över om du har joggingtips för en som aldrig joggat men gärna vill komma igång?⭐️💚
Var rädd om dig och stor kram 🤗

@Samsung50
Ja visst är det så, att man gör så gott man kan i eländet som går på repeat. Skönt att höra orden från någon annan - tack!
Mannen har viss insikt tydligen men inte alls till fullo. Och som du säger är han inte redo. Vet inte om han vill.
Ta hand om dig!

Nu är det jobbigt, är så tungt.
Trycket över bröstet blir allt tyngre. Dras åt. Hur ska jag orka eg?
Måste orka för barnen, för familjen. Vem tar annars hand om dem, om oss? Finns ingen annan. Det hänger på mig.

Min fina ungdom, slinter i livet, vet inte vart hen är på väg. Fel väg vald o vi hamnade på akuten för några veckor sen. Droger.
En ganska fin skör tråd efter det akuta, efter att chocken lagt sig men inget är säkert, inget litar jag på.
Hen mår inte bra o jag vet inte vad jag ska göra, hur jag kan hjälpa.

Känner mig maktlös o ensam. Rädd. Särskilt nu när jag borde sova, allt blir större o värre i natten. Mörka tankar.
Mannen sover sin rusiga sömn.
Inte helt ovetande o inte lycklig men han kan i alla fall sova.
Just nu skiter jag faktiskt i hans problem o hur många öl han fått i sig.
Allt som betyder något nu är mitt (vårt!) barn.
Stora, lilla, älskade barn kom tillbaka o fortsätt på ditt påbörjade spår i livet! Där du mådde bra ❤️
Fysiskt är hen här men jag når inte fram i tankarna o jag står inte ut med känslan av vanmakt att inte kunna hjälpa mitt barn på riktigt.
Är fruktansvärt!

Jag är så trött men kan inte sova.

@Kameleont
Kära @Kameleont, det vrider till i hjärtat av att läsa om din förtvivlan.
Du lägger omänskligt mycket ansvar på dina axlar, andras ansvar också.
När jag växte upp var det ingen som gjorde det för mig, det har gjort att jag tar ganska bra ansvar för mig själv.
Jag tror det behövs en balans där, att se och prata om, att ha en dialog men det kanske inte är sunt att hålla ihop något osunt mer?
Vad skulle hända om du släppte kontrollen? Om du satte ord på det som faktiskt sker och det som faktiskt pågår inom dig och i din familj kanske ni hade kunnat börja leva ärligt mot er själva och varandra, det låter inte som ni gör det idag. Elefanten lever sitt liv där i centrum men ingen vågar prata om det.
Det är smärtsamt att leva så och droger bedövar.
Jag skulle så gärna vilja finnas där, din historia och du berör så. Kanske för att du beskriver precis det jag upplevde i min barndom, allt som sker i tystanden och den ensamhet och avstånd till allt i livet som det skapar.
Du är en person som verkar ha så mycket empati och omsorg, ibland är kärleken också gränssättning och sanningar som kanske är tuffa men som behövs sägas. Det är kärlek också speciellt i såna här lägen.
Ingen blir hjälpt av att ni går runt och låtsas...
Du är så värdefull och så värd det bästa.
Jag hoppas och önskar dig och dina barn hälsa och öppna samtal. Pysa ut allt som ligger där i botten som pyser och behöver sättas ord på.
Kanske ser jag situationen helt fel och då ber jag om ursäkt på förhand.
Du kan inte fixa allt och alla men du kan börja vara ärlig mot dig själv och din omgivning, börja gå vägen själv det kanske hjälpa de runt dig att göra samma.
All kärlek och värme till dig, fantastiska du ❤️